Helbibel - onsdag 21/4
Jos 22:21-23:16,
Ps 89:14-37,
Ords 13:17-19,
Luk 20:27-47
Jos 22:21-23:16
21Då svarade Rubens söner och Gads söner och halva Manasse stam och talade till ledarna för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering): 22"Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve) Gud, Gud Herren (El, Elohim Jahve), han vet (är intimt förtrogen med) och Israel han ska veta (bli intimt förtrogen med), om det är i uppror eller om det är förrädiskt mot Herren (Jahve), rädda oss inte idag, 23att vi har byggt oss ett altare för att vända bort från att följa Herren (Jahve), eller för att på det offra brännoffer eller matoffer eller offra shalomoffer därpå, låt Herren (Jahve) själv begära det, 24och om vi inte snarare på grund av oro har gjort detta och sagt: I kommande tider kanhända era söner kommer och talar med våra söner och säger: Vad har ni att göra med Herren (Jahve) Israels Gud (Elohim)? 25För Herren (Jahve) har gjort Jordan till en gräns mellan oss och er, Rubens söner och Gads söner ni har ingen del i Herren (Jahve), så kan era söner få våra söner att sluta vörda Herren (Jahve). 26Därför sa vi: Låt oss nu förbereda för att bygga ett altare, inte för brännoffer och inte för offer, 27men det ska vara ett vittne mellan oss och er och mellan våra generationer efter oss, så att vi gör Herrens (Jahves) tjänst inför honom med våra brännoffer och med våra offer och med våra shalomoffer, så att era söner inte säger till våra söner i framtiden: Ni har ingen del i Herren (Jahve). 28Därför sa vi: Det ska vara så när de säger så till oss eller till våra generationer i tider som kommer, att vi ska säga: Se på mallen (mönsterbilden) av Herrens (Jahves) altare, som våra fäder gjorde, inte till brännoffer, inte till offer, utan som ett vittne mellan oss och er. 29Vare det långt ifrån oss att vi skulle göra uppror mot Herren (Jahve) och denna dag vända oss bort från att följa Herren (Jahve) med att bygga ett altare för brännoffer, för matoffer och för offer vid sidan av Herren vår Guds (Jahve Elohims) altare som står framför hans tabernakel."
30Och när prästen Pinchas och församlingens ledare, ledarna för Israels tusenden (klaner, familjer – familjegruppering) som var med honom, hörde orden som Rubens söner och Gads söner och Manasses söner talade, behagade det dem väl. 31Och Pinchas, prästen Elazars son, sa till Rubens söner och Gads söner och Manasses söner: "Idag vet vi (är vi intimt förtrogna med) att Herren (Jahve) är i vår mitt, eftersom ni inte har varit förrädiska mot Herren (Jahve), och inte utlämnat Israels söner till att komma bort från Herrens (Jahves) hand."
32Och Pinchas, prästen Elazars son, återvände från Rubens söner och från Gads söner ut från Gileads land till Kanaans land till Israels söner och tog med sig ord. 33Dessa ord behagade Israels söner och Israels söner välsignade Herren (Jahve) och talade inte mer om att gå upp och strida mot dem, för att fördärva landet där Rubens söner och Gads söner bodde. 34Och Rubens söner och Gads söner gav altaret namnet: Det är ett vittne mellan oss att Herren (Jahve) är Gud (Elohim).
Sammanfattning
1Och det hände efter många dagar, när Herren (Jahve) hade gett Israel vila från alla deras fiender runt omkring och Josua var gammal och kommen i dagar, 2att Josua kallade på hela Israel, på deras äldste och på deras huvuden (ledare) och på deras domare och på deras hövdingar och sa till dem: "Jag är gammal och har nått hög ålder (är kommen i dagar). 3Och ni har sett allt som Herren vår Gud (Jahve Elohim) har gjort mot alla dessa hednafolk för er skull, för Herren vår Gud (Jahve Elohim), det är han som har stridit för er. 4Se, jag har tilldelat er ett arv, efter era stammar, de länder som är kvar från Jordan med alla folk som jag har huggit bort ända till det Stora havet [Medelhavet] mot solnedgången [västerut]. 5Och Herren er Gud (Jahve Elohim) han ska kasta ut dem framför er och driva bort dem från era ansikten (er åsyn), och ni ska besätta landet som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat till er. 6Därför ska ni vara mycket starka (fasta, säkra, tappra) och hålla (vakta, skydda, bevara) och göra allt som är skrivet i boken med Moses undervisning (hebr. Torah), så att ni inte viker av därifrån till höger eller till vänster, 7så att ni inte kommer [blir assimilerade] bland dessa folk som finns kvar bland er, inte nämner namnen på deras gudar, inte svär (avlägger ed) vid dem och inte tjänar dem och inte tillber dem, 8utan håller er (klamrar er fast vid, klistrar er) till Herren er Gud (Jahve Elohim) som ni har gjort till denna dag.
9Därför har Herren (Jahve) drivit ut framför er stora och mäktiga folk och för er har ingen man stått emot er till denna dag. 10En man av er har jagat tusen, eftersom Herren er Gud (Jahve Elohim) är den som stridit för er som han har talat till er. 11Vakta (skydda, bevara) er själva mycket, så att ni älskar Herren er Gud (Jahve Elohim). 12Om ni på något sätt går tillbaka och håller er till kvarlevan av dessa länder, av de folk som finns kvar bland er, och ingår äktenskap med dem och går in hos dem och de till er, 13vet då med säkerhet att Herren er Gud (Jahve Elohim) inte ska driva bort dessa folk från ditt ansikte (din åsyn) längre, utan de ska bli en snara och en fälla för er, och ett gissel i er sida [slavdrivares piska], och taggar i era ögon [som förblindar] till dess ni förgås från det goda land som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er.
14Se, jag vandrar (tar nu nästa steg) på den väg allt [vi alla här] i världen måste gå [[1 Kung 2:2]], betänk därför i hela ert hjärta och med hela er själ att inte en enda sak av allt det goda som Herren er Gud (Jahve Elohim) talade över er har uteblivit, allt har kommit till er, inget av det saknas. 15Och det ska ske att som allt gott har kommit över er som Herren er Gud (Jahve Elohim) har talat över er, så ska Herren (Jahve) föra alla onda ting över dig till dess han har förgjort er från detta goda land som Herren er Gud (Jahve Elohim) har gett er, 16när ni begår överträdelser mot Herren er Guds (Jahve Elohims) förbund som han har befallt er och går och tjänar andra gudar och tillber dem. Då ska Herrens (Jahves) vrede upptändas mot er och ni ska förgås med hast från det goda land som han har gett till er."
Ps 89:14-37
14Din arm har kraft,
din hand är stark,
din högra hand är segerrik.
15Din tron vilar på (ditt konungsliga styre baseras på)
rättfärdighet och rättvisa,
nåd (omsorgsfull kärlek) och sanning (trofasthet)
går framför ditt ansikte (karaktäriserar hur du regerar).
[Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se [2 Sam 15:20; Ords 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14]. Första gången dessa ord nämns tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se [2 Mos 34:6]. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först.]
16Välsignat (glatt, lyckligt) är det folk som prisar dig!
Herre, de vandrar i ditt ansiktes ljus (får uppleva din favör).
17De gläder sig hela dagen lång i ditt namn,
de lyfts upp av din rättfärdighet.
18För du ger dem ära och styrka,
och genom din nåd (favör, villkorad nåd – hebr. ratson) har vi seger.
[Ordagrant "Du upphöjer vårt horn". Hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och en seger.]
19För Herren (Jahve) är vår sköld,
och den Helige i Israel är vår kung.
20[Vers 20-21 den första kiasmens centrum:]
Sedan talade du [Herre] genom en vision (uppenbarelse)
till dina trogna efterföljare och sa:
"Jag har lagt ner kraft i (jag hjälper, assisterar) en krigsman,
jag har rest upp en ung man ur folket.
21Jag har funnit min tjänare David,
med min heliga olja har jag smort honom [till kung].
22Min hand ska stödja (ständigt vara med) honom,
min arm ska styrka (skydda) honom.
23Ingen fiende
ska lura honom (plundra, utnyttja, eller behandla honom illa),
ingen hänsynslös förtryckare
ska förtrycka (förödmjuka) honom.
24Nej, i stället ska jag krossa hans fiender framför honom
och jag ska slå ner dem som hatar honom.
25Min trofasthet (fasthet, stabilitet) och min nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet) ska vara med honom.
I mitt namn ska han få stor styrka och seger.
[Ordagrant "hans horn vara upphöjt i mitt namn". Hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och en seger.]
26Jag ska lägga havet under hans hand,
floderna under hans högra hand.
[Havet och floderna syftar antagligen på fiender, se vers 10-11, men kan också syfta på Medelhavet och floden Eufrat med dess bifloder.]
27Han ska ropa (höja sin röst i bön) till mig:
"Du min Fader, min Gud (Elohim), min frälsnings klippa!"
28Jag ska göra honom till den förstfödde [som har speciella privilegier],
till den högste av alla jordens kungar. 29Jag ska hålla fast min trofasta kärlek (nåd) mot honom för evigt,
mitt förbund med honom ska stå fast (är oföränderligt).
30Jag ska ge hans ätt evig dynasti (hans barn ska vara vid makten för evigt),
och hans tron så länge som himlen består.
31Om hans söner (barn) överger min undervisning (hebr. Torah)
och inte vandrar efter mina stadgar,
32om de vanhelgar mina påbud
och inte håller mina befallningar,
33då ska jag besöka (hämnas) deras överträdelser med min stav
och deras missgärningar med slag. 34Men min nåd (omsorgsfulla kärlek) ska jag inte ta bort (hugga av) från honom,
inte heller ska jag göra avkall på (vara falsk med) min trofasthet (sanning).
[Vers 34 ramar in det första stycket med orden nåd och trofasthet, se vers 2-3.]
35Mitt förbund ska jag inte vanhelga,
inte heller ändra på det som gått över mina läppar (ångra eller ändra på något som jag sagt).
36En gång har jag svurit (avlagt en ed) vid min helighet,
förvisso ska jag inte vara falsk mot David (ändra på något som jag lovat honom).
37Hans säd (avkomma, ättlingar) ska finnas för evigt,
och hans tron som en sol inför mig.
Ords 13:17-19
17En ogudaktig budbärare faller i olycka,
men en trogen ambassadör kommer med helande.
18Fattigdom och skam får den som vägrar ta emot tillrättavisning (undervisning),
men den som tar till sig korrigering blir ärad.
19När en önskan går i uppfyllelse så är det ljuvligt (tillfredsställande, ger det en god känsla) för själen,
därför är det mycket upprörande (svårt) för en [oresonlig] dåre att överge sin ondska [eftersom hans hjärta är inställt på att göra ont].
Luk 20:27-47
Fråga 2 (av 3) – Finns det någon uppståndelse?
27Sedan kom det fram några saddukéer, de [är den mest liberala religiösa gruppen] som förnekar att det finns en uppståndelse. [De trodde inte heller på något övernaturligt såsom änglar eller ett liv efter döden, se [Apg 23:8].] 28De sa: "Lärare, Mose har gett oss föreskriften att
om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
och skaffa efterkommande åt brodern.
[En korrekt sammanfattning av [5 Mos 25:5-10], som garanterar en barnlös änka försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det hebreiska ordet levir, som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se [1 Mos 38:8; Rut 4:1-12].]
29Nu fanns där sju bröder. Den förste tog sig en hustru men dog barnlös. 30Den andre [yngre brodern] 31och den tredje gifte sig med henne, och så gjorde alla sju, men de dog utan att få några barn. 32Till sist dog också kvinnan. 33Vid uppståndelsen, vems hustru blir hon? De har ju alla varit gifta med henne."
[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i [1 Kor 15:12-58].]
34Jesus svarade dem: "Den här världens människor (söner av den här tidsåldern) gifter sig och blir bortgifta. 35Men de som [av Gud] anses värdiga att få del av den nya tidsåldern [Guds rike som ska komma, se [Luk 11:2]] och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. 36De kan inte längre dö, för de är [odödliga] som änglarna och är Guds barn, eftersom de är uppståndelsens barn. [Äktenskapets funktion för gemenskap och för att befolka jorden är då över, se [1 Mos 2:18-25].]
37Att de döda uppstår har Mose helt klart visat (han har uppenbarat något som är dolt) i berättelsen om törnbusken [[2 Mos 3:6]]. Här kallar Mose Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud [trots att de inte levde här på jorden då Mose sa detta]. 38Gud är inte en Gud för de döda utan för de levande, för honom lever alla."
[Saddukéerna hade använt Mose lag, [5 Mos 25:5], som argument för att det inte fanns någon uppståndelse, men nu använder Jesus Moses egna ord i berättelsen om den brinnande törnbusken för att bevisa motsatsen.]
39Då svarade några av de skriftlärda: "Lärare, bra talat."
40[Ännu en fråga om vilket som är det största budet kommer från en skriftlärd. Frågan och Jesu svar finns med både i [Matt 22:34-40] och [Mark 12:28-34]. Anledningen att Lukas inte tar med den kan vara att han redan har med en liknande berättelse i [Luk 10:25-28].]
Efter detta vågade de inte ställa någon mer fråga till honom.
Fråga 3 (av 3) – Vad anser ni om Messias?
41Jesus frågade dem: "Hur kan man säga att den Smorde (Messias) är Davids son? 42David själv säger ju [inspirerad av den helige Ande] i Psaltaren:'Herren [Jahve – Gud Fadern] sa till min herre [Adonaj – Guds Son, Messias]:
Sätt dig på min högra sida,
43tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.'
[Citat från [Ps 110:1] som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först "Jahve" och sedan "Adonaj".]
44David kallar honom alltså herre, hur kan han då vara Davids son?"
Jesus varnar för de skriftlärda
45Medan allt folket lyssnade sa han till sina lärjungar: 46"Akta er (var ständigt på vakt) för de skriftlärda. [De flesta skriftlärda var fariséer.] De älskar att gå omkring i långa mantlar och bli hälsade med respekt på torget och sitta på de bästa platserna i synagogan [där de kunde blicka ut över församlingen, dessa platser var reserverade för lärare] och ha de främsta platserna [honnörsplatserna närmast värden] på gästabuden [där man låg till bords]. 47De slukar (rånar, förgör) änkornas egendom (hus) [förleder och exploaterar änkor, som var de mest utsatta i samhället] och ber sedan långa böner för syns skull (för att täcka över och dölja sina fula intentioner). De ska få en hårdare dom."