Helbibel - fredag 29/5
2 Sam 14:1-15:22,
Ps 119:97-112,
Ords 16:8-9,
Joh 18:1-24
2 Sam 14:1-15:22
Avshalom återvänder till Jerusalem 1Och Joav, Tserujas son, förstod att kungens [Davids] hjärta var över (tankarna kretsade på) Avshalom. [Joav är Davids systerson och general, se [1 Krön 2:15-16].] 2Och Joav sände bud till Tekoa [söder om Jerusalem, mellan Betlehem och Hebron] och lät hämta därifrån en vis kvinna och sa till henne: "Jag ber dig, förklä dig själv till en som sörjer och ta på dig en sorgdräkt, jag ber dig, och smörj inte dig själv med olja utan var som en kvinna som har sörjt länge över en död, 3och gå in till kungen och tala på detta sätt med honom." Och Joav lade orden i hennes mun.
4Och när kvinnan från Tekoa talade till kungen föll hon ner med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig själv och sa: "Rädda (hjälp) kungen!"
5Och kungen sa till henne: "Vad fattas dig?"
Hon svarade: "I sanning jag är en änka, min man är död. 6Och din tjänarinna har två söner och de två bråkade med varandra på fältet och det fanns ingen som delade på dem, utan den ene slog den andre och dödade honom. 7Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka min livsgnista (mitt kol) som är kvar [mitt enda hopp och ljus], och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
8Och kungen sa till kvinnan: "Gå till ditt hus och jag ska ge befallning om dig."
9Och kvinnan från Tekoa sa till kungen: "Min herre kungen, skulden ska vara på mig över mina fäders hus, och kungen och hans tron ska vara skuldfri."
10Och kungen sa: "Vemhelst som talar till dig, för honom till mig och han ska inte vidare röra dig."
11Och hon sa: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahve Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sa: "Herren (Jahve) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."
12Och kvinnan sa: "Låt din tjänarinna, jag ber dig, tala ett ord till min herre kungen."
Och han sa: "Tala"
13Och kvinnan sa: "Och varför har du då tänkt ut en sådan sak över Guds (Elohims) folk? Genom att tala dessa ord är kungen som en som är skyldig, i det att kungen inte igen tar hem sin förvisade. 14För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.
15Och nu när jag har kommit till att tala dessa ord till min herre kungen, är det för att folk har gjort mig rädd, och din tjänarinna sa (tänkte): 'Jag ska tala med kungen, kan hända ska kungen uppfylla sin tjänares begäran. 16Eftersom kungen ska lyssna till att rädda sin tjänare ur den mans hand som skulle fördärva mig och min son tillsammans från Guds (Elohims) arv.' "
17Och hon sa: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahves) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahve Elohim) är med dig."
18Och kungen svarade och sa till kvinnan: "Göm ingenting från mig, jag ber dig, vad jag än ska fråga dig om."
Och kvinnan sa: "Tala, jag ber dig, min herre kungen."
19Och kungen sa: "Är Joavs hand med dig i allt detta?" Och kvinnan svarade och sa: "Min själ lever, min herre kungen, ingen kan vända (vika av) till höger och till vänster, från allt som min herre kungen talar, för din tjänare Joav han bad mig och han lade alla dessa ord i din tjänarinnas mun, 20för att ändra på förhållandena (ordagrant snurra på ansiktet) i denna sak har din tjänare Joav gjort detta, och min herre är vis, som Guds (Elohims) änglars vishet, till att veta (känna till) allt som finns på jorden."
21Och kungen sa till Joav: "Se, jag ber dig, jag har beviljat denna sak, gå och för tillbaka ynglingen Avshalom."
22Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig själv och välsignade kungen och sa: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."
23Och Joav steg upp och gick till Geshora och förde Avshalom till Jerusalem. 24Och kungen sa: "Låt honom återvända till sitt eget hus men låt honom inte se mitt ansikte." Och Avshalom återvände till sitt eget hus och såg inte kungens ansikte.
25I hela Israel var det ingen som prisades lika mycket för sitt vackra utseende som Avshalom, från hans fotsulor till kronan på hans huvud fanns ingen fläck (inget fel) på honom. 26Och när han klippte sitt huvud, vid slutet på varje år klippte han det, eftersom håret var tungt på honom därför klippte han det, vägde han håret på sitt huvud och det vägde 200 shekel [2,3 kg] efter kungens vikt.
27Och till Avshalom föddes tre söner och en dotter vars namn var Tamar, hon var en kvinna med vackert utseende.
28Och Avshalom bodde två fulla år i Jerusalem och han såg inte kungens ansikte. 29Och Avshalom sände efter Joav för att sända honom till kungen, men han kom inte till honom, och han sände efter honom en andra gång, men han kom inte. 30Därför sa han till sina tjänare: "Se, Joavs fält är nära mitt och han har korn där, gå och sätt eld på det." Och Avshaloms tjänare satte eld på fältet.
31Och Joav steg upp och kom till Avshalom till hans hus och sa till honom: "Varför har dina tjänare satt eld på mitt fält?"
32Och Avshalom sa till Joav: "Kom hit så att jag kan sända dig till kungen och säga: Varför har jag kommit hit från Geshor? Det vore bättre för mig att fortfarande vara där. Låt mig se kungens ansikte och om det finns synd i mig, låt honom döda mig."
33Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.
Avshaloms uppror
Assyriska soldater på hästekipage som intar staden Astaru i Jordanien. Relief från Tiglat-Pileser III palats i Nimrod (720-737 f.Kr.).
1Och det skedde efter detta att Avshalom gjorde i ordning en vagn (hebr. merkavah) och hästar och 50 män till att springa [som livvakter/soldater] framför honom.
[Avshalom förberedde en kunglig procession genom staden för sin kröning till kung. Profeten Samuel använder liknande ord och fraser om kungar, se [1 Sam 8:10-11]. Avshalom bryter mot traditionen att låta Gud få välja Israels kung, och sedan bekräfta detta val genom den profetiska tjänsten. Varken Saul eller David hade själva sökt tronen, se [1 Sam 10:9-27; 16:1-13]. Några år efter denna händelse kommer Avshaloms yngre bror Adonija också följa samma exempel, se [1 Kung 1:5]]
2Avshalom brukade nu stiga upp tidigt och stå vid vägen som ledde till porten [in till Jerusalem], och var det så att någon hade ett ärende som skulle till kungen för ett avgörande, då kallade Avshalom på honom och frågade: "Från vilken stad är du?" Och när han då svarade: "Din tjänare är från en av Israels stammar." 3Då sa Avshalom till honom: "Se, ditt ärende är gott och rätt, men kungen har ingen ställföreträdare som kan lyssna på dig." 4Och Avshalom sa [vidare]: "Oh, om någon utsåg mig till domare i landet! Då kunde var och en som har ett ärende eller rättsfall komma till mig, så skulle jag ge honom rättvisa." [Ordagrant: "Vem vill göra mig till domare?" Uttrycket beskriver en önskan.]
5Och när någon närmade sig för att böja sig inför honom, sträckte han fram sin hand och tog ett fast tag i honom och kysste honom. 6Avshalom gjorde på detta sätt mot hela Israel som kom till kungen i rättsliga ärenden. På det sättet stal (förledde) Avshalom Israels mäns hjärtan.
7[Avshaloms handling att förleda folket pågår en tid. I denna vers finns tidsangivelse "från slutet på 40 år". Texten säger inte vad de 40 åren markerar slutet på. Det kan inte betyda att Avshalom gjorde detta i 40 års tid, David dör då han är 70 år. Några förslag är: Sauls kröning som kung, Davids kröning av Samuel, Davids tronbestigning eller Avshaloms ålder. En del tror att skrivarna som kopierat den hebreiska texten har gjort ett misstag och skrivit arbaim (40) istället för arba (4).]
Och det skedde i slutet på de 40 åren [vissa manuskript har 4 år] att Avshalom sa till kungen: "Låt mig gå, jag ber dig och betala min ed som jag har lovat till Herren (Jahve) i Hebron (Chevron). 8Eftersom din tjänare avlade en ed när jag bodde i Geshor i Aram och sa: 'Om Herren (Jahve) verkligen för mig tillbaka till Jerusalem så vill jag tjäna Herren (Jahve).' "
9Och kungen sa till honom: "Gå i frid." Och han steg upp och gick till Hebron.
10Men Avshalom sände spejare till alla Israels stammar och sa: "När ni hör shofarens röst ska ni säga: Avshalom är kung i Hebron (Chevron)." 11Och med Avshalom gick 200 män från Jerusalem som var inbjudna, de gick i enkelhet (oskyldigt, naivt) och de visste ingenting om saken. 12Och Avshalom sände efter Achitofel, giloniten, Davids rådgivare från hans stad från Gilo medan han offrade offer. Och konspirationen var stark och mycket folk gick med Avshalom.
13Och det kom en budbärare till David och berättade: "Israels mäns hjärtan är efter Avshalom."
14Och David sa till alla sina tjänare som var med honom i Jerusalem: "Stig upp och låt oss fly, annars kan ingen av oss fly från Avshalom, skynda att lämna så att han inte snabbt kommer över oss och för ned ondska över oss och slår staden med svärdsegg."
15Och kungens tjänare sa till kungen: "Se, dina tjänare är redo att göra allt vad min herre kungen väljer."
16Och kungen gick och hela hans hus efter honom. Och kungen lämnade tio kvinnor som var konkubiner att vakta huset.
Davids flykt från Jerusalem
17Och kungen gick och hela folket efter honom och de dröjde i Beit-Merchaq. 18Och alla hans tjänare passerade över hans hand (förbi honom) och alla keretiter och alla peletiter och alla gititer, 600 män som kom till fots från Gat passerade över kungens ansikte (gick förbi honom).
19Och kungen sa till Ittaj, gititen: "Varför går du också med oss? Återvänd och vistas hos kungen, för du är en främling och är i exil från din egen plats. 20Igår kom du, skulle jag idag låta dig gå upp och ner med oss och se att jag går dit jag kan? Återvänd du och ta dina bröder med dig i nåd och sanning."
[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se [2 Mos 34:6]. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
21Och Ittaj svarade kungen och sa: "Herren (Jahve) lever och min herre kungen lever, med säkerhet på den plats där min herre kungen är, om det är för död eller för liv, där ska din tjänare vara."
22Och David sa till Ittaj: "Gå och passera." Och Ittaj, gititen gick över och alla hans män och alla små som var med honom.
Ps 119:97-112
מ – Mem
Piktogrammet för Mem föreställer en våg och vatten. Den latinska bokstaven "m" är lik den första bokstaven från 2000 f.Kr.
97[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – Mem. Talvärdet är 40. Ursprungligen föreställde tecknet vågor på vattnet. Vår bokstav "M" har fortfarande kvar denna vågform, medan det nuvarande hebreiska tecknet är bilden på ett lugnt vatten. Bokstaven står för vatten, folk, nationer och språk.]
Hur jag älskar din undervisning (Torah)!
Hela dagen är den min begrundan (det jag ständigt reflekterar över).
98Dina budord (hebr. mitzvot) gör mig visare än mina motståndare,
för de är alltid med mig.
99Jag har mer förståelse än alla mina lärare,
för dina stadgar (hebr. edot) är min begrundan [det jag ständigt reflekterar över].
100Jag förstår mer än mina äldste,
eftersom jag håller (vaktar, bevarar) dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
101Jag har avhållit min fot från varje ond stig (välkänd, upptrampad gångväg)
för att jag har hållit (följt, varit lydig mot) ditt ord (hebr. davar).
102Jag har inte vikit av från dina påbud (hebr. mishpatim),
som du har instruerat mig.
103Hur söta (ljuvliga) är dina löftesord (hebr. imrat) för min gom,
ja sötare än honung i min mun.
[Guds ord liknas vid honung. Syftar antagligen på dess ljuvliga smak men också dess fantastiska hållbarhet. Honung kan förvaras över 3 000 år och fortfarande vara ätbar. Den innehåller också olika antibiotika som har hälsosamma effekter.]
104Av (genom) dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim) får jag förståelse,
därför hatar jag varje falsk stig (välkänd, upptrampad gångväg).
נ – Nun
Piktogrammet föreställer ett frö som börjat gro. En annan teori är att det avbildar en fisk. Det moderna hebreiska ordet "nun" betyder att fortsätta, avkomma och arvinge.
105[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – Nun. Talvärdet är 50. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro, och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Orden för lykta och stig börjar på Nun. Guds uttalade ord – hans löften och varningar – hjälper mig i val och beslut, se [Ords 6:23; 2 Tim 3:16]. Jesus är världens ljus, se [Luk 2:29-32; Joh 1:4; 8:12; 1 Pet 1:19].]
Ditt ord (hebr. davar) är en lykta [oljelampa] för min fot [för mitt nästa steg],
och ett ljus på min stig (upptrampade gångväg).
106Jag har svurit (gett min ed) och jag har bekräftat det
för att hålla (följa, lyda) dina rättfärdiga påbud (hebr. mishpatim).
107Jag är bedrövad, djupt plågad,
uppliva mig (ge mig liv på nytt) Herre (Jahve), enligt ditt ord (hebr. davar).
108Ta emot det frivilliga offret från min mun,
jag ber dig Herre (Jahve) och lär (undervisa) mig dina påbud (hebr. mishpatim).
109Min själ (hela min person) är hela tiden (kontinuerligt) i min hand,
jag har inte glömt bort din undervisning (Torah).
110De onda har lagt ut en snara för mig,
men jag vandrar inte bort från dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim).
111Dina stadgar (hebr. edot) har jag tagit som arv för alltid,
de är mitt hjärtas glädje.
112Jag har böjt mitt hjärta till (har bestämt mig) att följa dina (göra) förordningar (hebr. chuqim)
för alltid – till slutet (varje steg).
Ords 16:8-9
8Bättre att ha litet med rättfärdighet,
än stor rikedom med tumult (förvirring, problem, oro) [som kommer på grund av det orättfärdiga sättet den införskaffats och förvaltats på]. [[Ords 15:16; Ps 37:16]]
9Människans hjärta tänker ut (planerar) sin väg ["väver samman" och utarbetar sitt sätt att leva],
men Herren (Jahve) styr (leder) hennes steg (i singular: levnadslopp, jordevandring).
[Väg avser här troligen främst karaktär och moral, se [Ords 16:2, 7, 17, 25].]
Joh 18:1-24
Jesus blir förrådd och grips
Jerusalem på Jesu tid, till höger på bilden syns Olivberget. Modell av Ingemar Eklöv.
©Anna Carlsson
1När Jesus hade sagt detta [bett bönen i kapitel 17 högt] gick han tillsammans med sina lärjungar ut [från Jerusalem] till andra sidan av bäcken Kidron [Kidrondalen (hebr. nachal Qidron) öster om Jerusalem]. Där låg en trädgård [Getsemane, se [Matt 26:36; Mark 14:32]] som han och lärjungarna gick in i. 2Judas som förrådde honom kände också till det stället, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade mötts (träffats) där. 3Judas fick tag i (tog med sig) en romersk bataljon [kohort – som bestod av omkring 600 soldater, se [Apg 10]], tempeltjänare från översteprästerna och fariséerna, och kom dit med facklor, lyktor och vapen.
4Jesus, som visste om allt som väntade (skulle komma över) honom, gick fram till dem och frågade: "Vem söker ni?" 5De svarade honom: "Jesus från Nasaret." Jesus svarade dem: "Det är jag (Jag Är)." Judas som förrådde honom var också där bland dem.
[Detta är sjunde gången frasen "Jag Är" används i Johannesevangeliet, se [Joh 4:26]. Det finns en tydlig koppling till hur Gud uppenbarar sig för Mose som den evige, se [2 Mos 3:14]. Ordet "förrådde" är i en verbform som indikerar att det inte var första gången Judas förrådde Jesus, utan något som han hade som vana att göra.]
Petrus drar sitt svärd.
©FreeBibleImages.org
6När Jesus sa till dem: "Jag Är", ryggade de tillbaka (retirerade de) och föll till marken.
7Han frågade dem igen: "Vem söker ni?"
De svarade: "Jesus från Nasaret."
8Jesus svarade: "Jag har sagt er att "Jag Är", om det är mig ni söker, så låt dessa [mina lärjungar] gå!" 9Han sa detta för att ordet skulle fullbordas: "Jag har inte förlorat en enda av dem som du har givit mig." [[Joh 6:39; 17:12]] 10Då drog Simon Petrus ett kort svärd som han hade, och högg till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Tjänaren hette Malkus. [Läkaren Lukas beskriver hur Jesus helar honom i [Luk 22:51].]
11Då sa Jesus till Petrus: "Stoppa tillbaka svärdet i skidan! Skulle inte jag dricka den bägare (kalk) som min Fader har gett mig?"
Jesus hos översteprästen
12Den romerska bataljonen (kohorten) med sin kapten och de judiska tempeltjänarna grep nu Jesus och band honom. 13De förde honom först till Hannas, svärfar till Kaifas, som var överstepräst det året. 14Det var Kaifas som hade gett rådet till judarna att det var bättre att en man dog i folkets ställe [[Joh 11:50]].
Petrus förnekar Jesus
15Simon Petrus och en annan lärjunge [Johannes ödmjuka sätt att inkludera sig själv] följde efter Jesus. Den lärjungen var känd av översteprästen och gick tillsammans med Jesus in till översteprästens gård [en gårdsplan utan tak, med murar runt omkring]. 16Men Petrus stod utanför intill porten. Den andre lärjungen som var känd av översteprästen gick ut och talade med tjänsteflickan som vaktade porten, och släppte in Petrus.
17Tjänsteflickan [13-20 år] som vaktade porten sa till Petrus: "Visst är du en av den där mannens lärjungar, eller hur?"
Han svarade: "Nej, det är jag inte."
18Tjänarna [som arbetade i huset] och vakterna (tempelvakterna) stod och värmde sig vid kolelden de gjort upp, eftersom det var kallt. Petrus var också tillsammans med dem och värmde sig.
Jesus förhörs hos översteprästen
Jesus inför översteprästen Hannas.
©FreeBibleImages.org
19Översteprästen [Hannas] frågade (begärde svar från) Jesus om hans lärjungar och om hans lära (doktrin).
[Detta verkar var ett preliminärt förhör. Inga vittnen förs fram och normala procedurer följs inte. Hannas var ökänd för sin girighet, rovlystnad och sitt maktmissbruk. Alla hans fem söner blev överstepräster. I Talmud, det judiska kommentarverket till Torah, finns ett stycke som fördömer familjen: "Ve över Hannas familj! Ve över deras ormliknande väsande." Den första frågan Hannas ställde till Jesus gällde hans lärjungar. Trogen sin karaktär verkar Hannas vara mer intresserad av hur stort inflytande Jesus hade, än vad han lärde.]
20Jesus svarade honom: "Jag har talat öppet för världen. Jag har alltid undervisat i synagogan och i templet [tempelområdet] där judarna brukar samlas, jag har inte sagt något i hemlighet. 21Varför frågar du mig? Fråga dem som har hört mig vad jag har sagt till dem. De vet ju vad jag har sagt."
22När Jesus sa detta, gav en av vakterna (tempelvakterna) som stod bredvid honom ett slag i ansiktet och sa: "Är det så man svarar översteprästen?"
23Jesus svarade: "Om jag har sagt någonting fel (orätt, grovt, talat ondska) så bevisa att det är fel! Men om det är sant (rätt, gott), varför slår du mig?" 24Hannas sände sedan Jesus, fortfarande bunden, till översteprästen Kaifas.