Psalmen är sammansatt av två andra psalmer. Vers 1-5 kommer från [Ps 57:8-12] och vers 6-12 från [Ps 60:7-14].
Författare: David
Struktur:
1. Tack för befrielse, vers 2-5
2. Vädjan till Gud, vers 6-7
3. Förtröstan på befrielse, vers 8-10
4. Bön till Gud, vers 11-13
5. Förtröstan och lovprisning till Gud, vers 14
1En sång, en psalm [sång ackompanjerad på strängar]. Av (för) David. 2Mitt hjärta är redo, Gud (Elohim), jag ska sjunga;
ja, jag ska musicera med hela min ära (tyngd).
3Vakna nevel-lyra (hebr. nevel) [vanligtvis tolvsträngad] och kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa],
jag ska väcka morgonrodnaden.
[Morgonrodnaden här syftar speciellt på det spektakulära färgspelet när solen går upp över Olivberget öster om Jerusalem och en ny dag gryr. För mer om de olika stränginstrumenten, se [Ps 33:2].]
4Jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig Herre (Jahve) bland folken,
jag ska prisa dig bland folkslagen.
5För din nåd (omsorgsfulla kärlek) är stor över himlarna,
och din sanning når till skyarna.
[Genom hela Bibeln är nåd och sanning följeslagare, se [2 Sam 15:20; Ords 16:6; Ps 85:11; Joh 1:14]. Första gången dessa ord nämns tillsammans är i Guds eget vittnesbörd, se [2 Mos 34:6]. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig. Det behövs både nåd och sanning, och nåden kommer alltid först.]
6Var upphöjd, Gud (Elohim), över himlarna,
och din ära ska vara över hela jorden.
7För att dina älskade vänner ska kunna bli befriade,
fräls med din högra hand och svara mig.
[Exakt citat från [Ps 60:7], förutom justeringen av "oss" till "mig".]
8Gud (Elohim), tala i din helighet, så att jag kan upphöja,
så att jag kan dela Shechem [nuvarande Nabulus i Samarien, se [1 Mos 12:6]] och mäta ut Sukkots dal [dalen kring staden Sukkot öster om Jordanfloden].
9Gilead [bergsområde öster om Sukkot] är mitt, Manasse [öster och väster om Jordanfloden, se [4 Mos 32:33]] är mitt,
Efraim [väster om Jordanfloden, mellan Manasse och Benjamin] är försvaret av mitt huvud, Juda [Jerusalem och den södra delen av Israel] är min spira.
10Moab [fiender öster om Döda havet, se [Dom 3:12]] är mitt tvättfat [som jag tvättar mina fötter i],
över Edom [fiende söder om Döda havet] kastar jag min sko [som en tjänare],
över Filistéen ropar jag högt i segerjubel.
11Vem ska föra in mig i den befästa staden?
Vem ska leda mig till Edom?
12Har inte du, Gud (Elohim), förkastat oss?
Drar du inte längre ut med vår armé?
13Ge oss hjälp mot vår motståndare,
för människors hjälp (hoppet att en människa ska kunna frälsa) är värdelöst.
14Genom (i) Gud (Elohim) ska jag vara tapper,
han är den som ska krossa (förtrampa) våra motståndare.
Ords 27:13
13[Domaren säger till fordringsägaren:]
Ta kläderna (manteln) från den som gått i borgen för en främling,
panta vad han har då han är säkerhet för en okänd (en främmande kvinna).
[Den som är dåraktig och tar på sig ansvaret för en främlings skulder, vars pålitlighet inte är känd, eller en äktenskapsbrytares, vars opålitlighet är känd, blir ansvarig även om det kostar honom hans mantel som pant.]
Heb 10:18-39
18Nu när det finns förlåtelse för dessa [synder], finns det inte längre något [behov av] offer för synd.
Uppmuntran och varning – håll fast vid tron
19Därför, syskon (bröder och systrar i tron), har vi frimodighet att gå in [kan vi med rättfram tillförsikt komma in, se [1 Joh 5:14]] i det allra heligaste – i [och genom; i kraft av] Jesu blod [den helgade platsen där Jesus sitter vid Faderns högra sida liknas vid tabernaklets innersta rum där de högheliga föremålen förvarades], 20detta då han öppnat (invigt, helgat) en ny (nyslaktad) och levande väg för oss genom förlåten (förhänget) – det vill säga sin kropp (sitt kött). [Draperiet som avskilde det allra heligaste delades mitt itu uppifrån och ner när Jesus dog på korset för vår skull. Endast här förekommer förstärkningen "nyslaktad" i beskrivningen av en ny väg – Jesus utgjorde slaktoffret.]
21När vi nu har en [sådan] stor [underbar] överstepräst över Guds hus: 22Låt oss [då] gå fram [då borde vi träda fram och närma oss Gud, se vers 1] med ett uppriktigt (genuint, sant) hjärta i trons fulla visshet (övertygelse)
– våra hjärtan har [ju] blivit renade (bestänkta) från ett ont (plågat, tungt) samvete, och kroppen [den yttre människan] har [ju] blivit tvättad med rent vatten.
23Låt oss [då] orubbligt [då borde vi utan att ändra läge eller position ständigt] hålla fast vid (gripa tag i; lägga beslag på; förankra, behålla; helt äga) hoppets bekännelse [så att vi inte förlorar den trosvissa förväntan ([2 Kor 3:12]) som gör att vi talar i enlighet med Guds vilja]
– för han som gav (tillkännagav) [det välgrundade] löftet är trofast (trogen, pålitlig).
24Och [ja, eftersom vi nu har en sådan överstepräst, se vers 21] låt oss [då] ge akt [då borde vi ständigt och uppmärksamt tänka] på varandra,
så att vi motiverar (sporrar, eggar) till kärlek och goda (ärbara) gärningar 25och inte lämnar (överger, försummar) församlingsgemenskapen (de egna sammankomsterna),
precis som några har för vana att göra (som är en sed för vissa),
utan i stället uppmuntrar (förmanar, tröstar) [varandra],
och det så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig [då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].
[I vers 24 har grekiskan substantivet paroxusmos (provokation, uppvigling, tvist, motivation) som kommer från ett verb med innebörden att resa upp, väcka och skärpa. Det används i [Apg 15:39] om en skarp konflikt, men har här betydelsen att stimulera, egga och provocera fram kärlek och goda gärningar. Församlingsgemenskapen, gr. episynagoge står i singular och beskriver en grupp som samlas för (ordagrant: samlas på/över, dvs. bygger på) ett bestämt syfte. Ordet kommer från verbet episynago (epi – på; synago – att samla ihop). I vers 22-24 påträffar vi tro, hopp och kärlek – "dessa tre" som utgör det bestående och oföränderliga, se även [1 Kor 13:13]. De tre huvudverben i samma stycke finner vi i denna sammanfattning: "låt oss i tro gå fram inför tronen", "låt oss hålla fast vid hoppets bekännelse" och "låt oss tänka på varandra med kärlek". På grund av Jesu försoningsverk kan vi frimodigt närma oss Gud. Det är också viktigt att se att detta inte är frikopplat från mänskliga relationer. Kärleken till Gud måste återspeglas i kärleken till våra medsyskon, annars är den inte äkta.]
26För om vi villigt (frivilligt; med vett och vilja) syndar [gång på gång] efter att ha fått [efter att villigt och aktivt ha tagit emot] kunskapen om sanningen, [då] finns inte längre något offer kring [gr. peri – som rör allt om] synder kvar, 27utan [bara] en säker, fruktansvärd väntan (gr. ekdoche) på en dom och en rasande eld (eldens iver/svartsjuka) [en straffiver] som är på väg att förtära motståndarna [gr. hupenantios – de som sätter sig över och som står emot]. 28Den som förkastar Mose lag [och undervisning från Torah] dör utan förbarmande (medkänslor) på grund av två eller tre vittnen (efter två eller tre vittnesmål/bevis) [enligt [5 Mos 17:6]]. 29Hur mycket strängare straff tror ni då inte den förtjänar som har trampat på (föraktat) Guds Son, vanvördat det förbundsblod som har helgat honom, och som förolämpat (smädat, skymfat, kränkt, föraktat, sårat – gr. enubrizo) nådens Ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag ska utkräva den, och dessutom: Herren ska döma sitt folk. 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.
[I detta stycke används flera mer ovanliga grekiska ord – bl.a ekdoche (vers 27) hupenantios (vers 27) och enubrizo (vers 29).]
32Kom ihåg [påminn er själva gång på gång om] den första tiden, efter det att ni hade blivit [andligt] upplysta [kommit till tro på Jesus] och stod fasta trots många stora och smärtsamma lidanden. 33Vissa gånger var ni offentligt utpekade (upptagna på världsscenen) och utsatta för glåpord (hån, förakt) och misshandel (satta under hård press), andra gånger delade ni detta med andra som gick igenom samma sak. 34Ni kände (sympatiserade) med dem som satt i fängelse, och ni accepterade med glädje att era tillgångar konfiskerades, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt.
[Enligt romersk lag kunde påföljden för vissa brott vara konfiskering av den dömdes tillgångar. Hebreerbrevets läsare har alltså åtalats och bestraffats för sin tro på Jesus.]
35Kasta inte bort (avfärda inte) er frimodighet (övertygelse, tillit, förtröstan), den ger stor belöning. 36Ni behöver nämligen uthållighet (ståndaktighet) [karaktär som står fast även under prövningar] för att kunna göra Guds vilja och få det som är lovat. 37[Det är som profeterna har sagt:] "För ännu en kort liten (gr. mikros) tid,
så kommer han som ska komma [Messias],
och han ska inte dröja.
38Men min rättfärdige ska leva av tro (utifrån förtröstan och tillit),
och om han drar sig undan (skulle skygga tillbaka) [av rädsla och blygsel och inte vill stå upp för sin övertygelse],
har min själ ingen glädje (behag) i honom [längre]."
[Fritt citerat från [Hab 2:3-4] och [Jes 26:20].]
39Men vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan i stället till dem som tror och vinner sina själar.