David är i trångmål, men inte i mörker – Herren är hans ljus. Med det perspektivet finns inget att frukta. Herrens personliga namn (JHVH – Jahve) förekommer tretton gånger, och inkluderas även "min frälsnings Gud (Elohim)" i vers 9, blir det totalt 14 referenser till Gud – lika många som de 14 verser psalmen utgör. Detta är ett litterärt sätt David använder sig av för att betona Guds ständiga närvaro, trots att han är under attack! Talet fjorton förstärker Guds fulländning, då det utgör summan av två gånger talet sju, som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn. Matteus använder sig också av talet fjorton i Jesu släkttavla, se [Matt 1:17].
Författare: David
Struktur:
A Inledande förvissning, vers 1
B Motståndare hotar, vers 2-3
C Närhet till Gud, vers 4-11
B´ Motståndare hotar, vers 11-13
A´ Avslutande förtröstan, vers 13-14
1Av David.
[På samma sätt som Psalm 25 och 26, inleds även denna psalm med bara Davids namn. Den grekiska översättningen Septuaginta tillägger här att David blev smord till kung innan han skrev denna psalm. Detta finns dock inte med i den hebreiska texten, men det är tydligt att dessa tankegångar och tolkningar fanns omkring 200 f.Kr. då den hebreiska texten översattes till grekiska.]
Inledande förvissning
Herren (Jahve) är mitt ljus [[Joh 1:4]] och min frälsning (befrielse, räddning, trygghet)!
Vem skulle jag frukta (vara rädd för)?
Herren (Jahve) är mitt livs värn (skydd, tillflykt, säkra fästning – den som försvarar mig)!
Vem skulle jag förskräckas (fasa, skaka) inför?
[Det hebreiska ordet för frälsning som används sextio gånger i Psaltaren är Jeshua – det hebreiska namnet på Jesus. Psaltarpsalmerna pekar på att vår frälsning finns hos Gud. Han är lik en säker fästning där jag snabbt kan söka skydd vid fara. I psalmen finns ofta uppräkningar i par och tripletter. Herren nämns två gånger i första versen och beskrivs med tre ord: "ljus, frälsning och tillflykt". David beskriver dem som kommer emot honom i vers 2 med tre ord: "onda människor, motståndare och fiender".]
Motståndare hotar
2När onda människor kom mot mig,
för att äta mig levande (slita mig i stycken; ordagrant: "äta mitt kött"),
ja, då var det mina motståndare och mina fiender,
som stapplade och föll.
3Även om en armé skulle omringa (belägra) mig,
känner jag ingen fruktan (ska mitt hjärta inte frukta);
om ett krig bryter ut mot mig,
så är jag trygg.
Närhet till Gud
4Ett [en sak] har jag begärt av Herren (Jahve),
[bara] detta söker jag (längtar jag efter):
att få bo i Herrens (Jahves) hus
i alla mina livsdagar,
skåda (se; intensivt betrakta) Herrens (Jahves) ljuvlighet (välbehag, nåd)
och reflektera [urskiljande begrunda; betraktande söka svar] i hans tempel.
[När David skrev denna psalm var templet ännu inte byggt. Det uppfördes senare under hans son Salomos första regeringstid, se [1 Kung 6:1, 37-38]. David var dock den som fick föra arken till Jerusalem, se [1 Krön 16:1; 2 Sam 6]. I tabernaklet, och även senare i templet, fanns arken med nådastolen där Guds närvaro och helighet vilade. Samtidigt är Bibeln tydlig med att Gud inte bor i mänskligt byggda hus, se [1 Kung 8:27]. Davids längtan är att få omgärdas och präglas av Guds närvaro och helighet, se vers 13 och [Ps 28:2; 65:5; 84:5; 134:1]. Ordet för ljuvlighet är hebr. noam som har en innebörd av nåd – där dess fullhet, välvillighet och välbehag betonas i kombination med favör. Det är här första gången det används, av totalt sju gånger i GT. I vers 4-6 används fyra synonymer: hus, tempel, hydda och boning.]
5För han skyddar (gömmer) mig i sin hydda (hebr. soch, i sitt sammanflätade och täckande skydd),
på olyckans dag;
han döljer mig på en undangömd (hemlig) plats i sitt tält (tabernakel),
han lyfter mig [högt] upp på en klippa.
6Och nu är mitt huvud upplyft [högt],
över mina fiender som omringar mig.
Därför vill jag [ljudligt, med trumpetstötar] offra jublets offer i hans tält (tabernakel).
Jag vill sjunga och spela till Herrens (Jahves) ära!
Ords 6:20-26
Varning för äktenskapsbrott
20Min son (mitt barn, min vän), bevara din fars bud (tydliga befallningar – hebr. mitsvah) [givna från Gud]
och förkasta (lämna, överge) inte din mors undervisning (hebr. Torah) [från Guds ord].
21Bind dem ständigt (kontinuerligt, gång på gång) runt ditt hjärta,
och knyt dem runt din hals.
22När du går,
ska de [orden från dina föräldrars Gud] leda dig;
när du sover
ska de vaka över (skydda, bevara) dig;
när du vaknar
ska de tala till dig [få dig att begrunda, tänka och reflektera över dem.]
23För budordet (hebr. mitsva) är en lykta [oljelampa], och undervisningen (hebr. torah) ett ljus,
och förmanande tillrättavisning (tuktan som leder till disciplin, ordning och lydnad) är vägen till livet.
[Den judiska traditionen har identifierat 613 mitzvot (plural av mitsvah) i Torah – de fem Moseböckerna. Ordet Torah används också allmänt om undervisning och innefattar hela GT.]
24De bevarar dig från den onda (prostituerade) kvinnan
och från den lösaktiga kvinnans (äktenskapsbryterskans) förföriska (inställsamma, smickrande) tunga.
25Låt inte ditt hjärta ha lust till hennes skönhet,
låt dig inte fångas av hennes blickar.
26För den prostituerade kvinnan är en man inte mer värd än ett mål mat,
men den otrogna kvinnan (äktenskapsbrytaren) däremot jagar (är ute) efter ditt dyrbara (ärbara) liv.
Matt 22:1-33
3 (av 3) Liknelsen om bröllopsfesten
1[Det här är den tredje liknelsen som Jesus ger som svar på det religiösa ledarskapets frågor när han undervisade i templet under den sista påskveckan, se [Matt 21:23-46]. I de tidigare två liknelserna konfronterade Jesus de religiösa ledarna med att de inte hade varit trogna sitt uppdrag. Här, i den sista liknelsen, visar Jesus dem att de dessutom kommer att förlora privilegiet att få tjäna i Guds rike.]
Jesus talade igen till dem med liknelser och sa: 2"Himmelriket (himlarnas kungarike) kan liknas vid en kung som ordnade med bröllopsfestligheter för sin son.
[I judiska liknelser var "kung" ofta en omskrivning för Gud. Kungens son är Jesus. Enligt den dåtida seden gick först en inbjudan ut något år före bröllopet, utan exakt datum. När väl tiden närmade sig kom en andra inbjudan att festen var redo. I liknelsen är tjänarna alla profeter och gudsmän som Gud sänt till Israels folk i Gamla testamentet. De hade gjort en första inbjudan. Bröllopsfesten närmar sig och Johannes Döparen och Jesus hade gjort den andra inbjudan att festen var redo.]
3Han skickade ut sina tjänare för att kalla på dem som redan hade fått inbjudan till bröllopsfesten, men de vägrade att komma.
4Igen skickade han ut tjänare. [Kungen visade mer tålamod än vad som förväntades.] Han befallde att dessa andra tjänare skulle säga till de inbjudna: 'Jag har ordnat för lunchen [ordagrant: ´dagens första måltid´; frukost eller tidig lunch], mina oxar och gödkalvar är slaktade och allt är färdigt. Kom till bröllopsfestligheterna!' [Kungen ville att alla skulle vara med från början på bröllopet som ofta varade i upp till sju dagar.]
5Men de brydde sig inte om (tog lätt på) inbjudan. En gick bort till sin åker (gård), en annan till sina affärer. 6Några andra grep kungens tjänare [som kom med inbjudan], och misshandlade och dödade dem. 7Då greps kungen av vrede, skickade sina soldater och lät döda mördarna och brände ner deras stad.
[Budbärarna möttes av två reaktioner: apati och hat. Att bränna ner en besegrad stad var en dåtida vanlig militär praxis. Det kan vara Jerusalem som Jesus profetiskt syftar på, fyrtio år senare brändes Jerusalem ner av romerska arméer. När människor väljer bort Guds beskydd, tillåts ibland jordiska arméer att bli ett redskap i hans hand, se t.ex. de assyriska arméerna i [Jes 10:5-6].]
8Sedan sa han till sina tjänare: 'Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna har visat sig vara ovärdiga [genom det sätt de gensvarat på inbjudan]. 9Gå ut och ställ er där vägarna går ut [där det finns mycket folk] och bjud alla ni ser till bröllopet.' 10Då gick tjänarna ut på vägarna och samlade ihop alla de träffade på, onda och goda, och bröllopssalen fylldes med gäster.
11När kungen kom för att se på gästerna (blicka ner på dem, som från en läktare på en teater) fick han se en man som inte var klädd i bröllopskläder. [Det är troligt att värden erbjöd gästerna bröllopskläder eftersom de kom direkt från vägarna. Att vägra de kläder som erbjöds var därför ett hån mot värden. Bröllopskläderna kan vara en bild på rättfärdigheten i Jesus som är given som en gåva, se [Jes 61:10; Rom 13:12; Upp 19:8].] 12Han sa till honom: 'Min kamrat, hur har du kommit in här utan att ha [valt att ta emot erbjudna] bröllopskläder?' Mannen var helt svarslös. 13Då sa kungen till tjänarna: 'Bind honom till händer och fötter och kasta ut honom i mörkret här utanför.' Där ska man gråta ljudligt och skära tänder (där råder ångest, hat och ondska, ordagrant "rent fysiskt skaka av skräck").
14[Jesus avslutar med ett ordspråksliknande uttryck:] Många är kallade (inbjudna), men få är utvalda [har valt att tacka ja]."
Fråga 1 (av 4) – Fariséernas fråga om skatt
15[Nu följer fyra frågor ställda av olika personer. I Haggadah (textsamlingen där ordningen för den judiska påskmåltiden är nedskriven) finns fyra frågor som ställs och besvaras. Att Matteus väljer att ta med just fyra frågor, här under påskveckan, är en tydlig koppling som Matteus judiska läsare inte kunde undgå att se.]
Då gick fariséerna i väg och planerade hur de skulle kunna få Jesus att säga något som de kunde arrestera honom för. 16De sände sina lärjungar tillsammans med Herodes anhängare [de som stödde den dåvarande romerska kungen Herodes släkt] till Jesus.
De sa: "Lärare, vi vet att du älskar sanningen (du är sann) och du lär ut Guds väg (undervisar om hur man ska leva) på rätt sätt. Du söker inte någons godkännande, och behandlar alla lika. 17Så berätta för oss, vad är din åsikt i den här frågan? Är det rätt (i enlighet med Guds bud) att betala [individuell och årlig] skatt till Caesar (kejsaren) eller inte?" [Många judar tolkade budet som Herren gett, att inte ha en utländsk kung över sig i sitt land, som en ursäkt för att inte betala skatt till romarna, se [5 Mos 17:15].]
En denar med kejsar Tiberius (regerade 14-37 e.Kr.) avbildad.
18Jesus kände (märkte, kände igen) deras ondska (fula intentioner) och sa: "Ni skenheliga (som låtsas att ni vill ha svar), varför försöker ni sätta dit mig? [Om Jesus svarade "ja" skulle det reta upp judarna som hatade den romerska ockupationen, medan ett "nej" skulle kunna leda till åtal för uppror mot romerska staten.] 19Visa mig det mynt som man betalar skatten med!" Då hämtade de en denar.
[En denar var det vanligaste romerska myntet, värdet motsvarade en dagslön för en arbetare. På ena sidan fanns en bild på den dåvarande kejsaren Tiberius huvud, och längs med kanten en inskrift på latin: Tiberius Caesar Augustus – den gudomlige Augustus son. De romerska mynten ansågs vara en hädelse bland judarna och fick inte användas i templet. Texten och bilden bröt mot både det första och det andra budet – att inte ha några andra gudar och att inte göra några ingraverade bilder.]
20Jesus frågade dem: "Vems bild och vems namn är det här?" 21De svarade: "Caesars." [Caesar var både namnet och titeln på den romerska kejsaren.] Då sa han till dem: "Betala (ge tillbaka till) Caesar det som tillhör Caesar, och Gud det som tillhör Gud."
[Människan är skapad till Guds avbild, se [1 Mos 1:26-27]. På samma sätt som myntet var präglat av kejsaren och tillhörde honom, bär människan Guds bild i sitt innersta och tillhör honom.]
22När de hörde detta blev de helt chockade (förvånade), och de lämnade honom och gick sin väg.
Fråga 2 (av 4) – Finns det någon uppståndelse?
23[Den andra frågan är ställd av saddukéer. Denna grupp som var i majoritet i Sanhedrin trodde bara på de fem Moseböckerna, men inget övernaturligt som änglar och ett liv efter döden, se [Apg 23:8].]
Samma dag kom det fram några saddukéer – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och de frågade honom: 24"Lärare, Mose har sagt: Om någon dör barnlös ska hans [yngre ogifte] bror gifta sig med änkan
och skaffa efterkommande åt brodern.
[En korrekt sammanfattning av [5 Mos 25:5-10], som garanterar en barnlös änkas försörjning i ett samhälle där hon annars skulle tvingats ut i tiggeri. Seden bevarar också den avlidne mannens namn. Dessa äktenskap kallas leviratäktenskap, från det latinska ordet "levir", som betyder svåger. Seden fanns redan före Mose lag, se [1 Mos 38:8; Rut 4:1-12].]
25Det fanns här hos oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn fick hans bror överta hustrun. 26På samma sätt gick det med den andre och den tredje och med alla sju. 27Sist av alla dog kvinnan. 28Vem av de sju blir hon hustru till vid uppståndelsen? Alla har ju varit gifta med henne."
[Saddukéerna ville visa på orimligheten med en uppståndelse med hjälp av detta exempel som de troligtvis använt som argument i tidigare diskussioner med fariséerna. Exemplet kan komma från en berättelse från apokryferna, Tobit 3:7-15, där just en kvinna gift sig med sju män utan att ha fått barn. De antog att den uppståndna kroppen skulle vara som den nuvarande mänskliga kroppen, se även Paulus resonemang i samma ämne i [1 Kor 15:12-58].]
29Jesus svarade dem: "Ni har fel (har vandrat bort från sanningen) eftersom ni varken förstår (känner till) Skrifterna eller Guds kraft. 30Vid uppståndelsen [i det uppståndna livet med uppståndelsekroppar] gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. [Jesus nämner i förbifarten också änglar, som saddukéerna inte trodde på.] 31När det gäller uppståndelsen av de döda, har ni inte läst vad Gud har sagt till er [i [2 Mos 3:6]]: 32'Jag är [inte var] Abrahams Gud, och Isaks Gud och Jakobs Gud'? Han är inte en Gud för de döda, utan för levande!"
33När folket [på tempelplatsen] hörde detta häpnade de över hans undervisning (de var helt överväldigade, förvånade).