Helbibel - lördag 27/2
3 Mos 20:22-22:16,
Ps 43:1-5,
Ords 10:18,
Mark 9:1-29
3 Mos 20:22-22:16
Håll mina bud 22Ni ska hålla alla mina stadgar och regler och följa dem, för att landet inte ska spy ut er, det land dit jag nu för er så att ni får bo där. 23Ni ska inte följa sederna hos de folk som jag driver undan för er, för just därför att de gjort som de gjort avskyr jag dem. 24Därför har jag sagt till er: Ni ska ärva deras land, för jag ska ge er det till arvedel, ett land som flödar av mjölk och honung. Jag är Herren er Gud (Jahve Elohim), som har avskilt er från andra folk. [[3 Mos 18:24-25]]
25Gör alltså skillnad mellan rena och orena fyrfotadjur [[3 Mos 11:2-8]] och mellan rena och orena fåglar (flygande djur – hebr. of) [[3 Mos 11:13-19, 20-23]], så att ni inte gör er själva avskyvärda på grund av dessa fyrfotadjur eller fåglar eller kräldjur som rör sig på marken, alla dessa djur som jag har avskilt från er som orena. 26Ni ska vara heliga inför mig, för jag, Herren (Jahve), är helig. Och jag har avskilt er från andra folk för att ni ska tillhöra mig.Avgudadyrkan – samhället ska straffa
27När någon – man eller kvinna – befattar sig med andebesvärjelse eller förtroliga andar [demoner som förställer sig och talar för den döde], ska den personen straffas med döden. Han bär på blodskuld och ska stenas.
ETT HELIGT PRÄSTERSKAP (21:1-22:16)
Familjeliv
1Herren (Jahve) sa till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg så här till dem: Kontakt med döda
Ingen ska bli orenad bland er för någon död bland folket. 2Men för hans närmaste släktingar, de som står nära honom, det är för hans mor och för hans far och för hans son och för hans dotter och för hans bror, 3och för hans syster som är en jungfru, som står nära honom och som inte har någon man, för henne kan han bli orenad. 4Men han ska inte orena sig själv med att råda bland sitt folk och vanhelga sig själv. 5De ska inte göra sina huvuden skalliga, inte heller ska de raka hörnen på sina skägg, och inte göra några märken på sin kropp.
6De ska vara heliga för sin Gud (Elohim) och inte vanära deras Guds (Elohims) namn. För Herrens (Jahves) eldsoffer och deras Guds (Elohims) bröd som de offrar ska de vara heliga.
Hustru
7De ska inte ta en hustru som är en sköka eller hädisk, inte heller ska de ta en som är förskjuten från sin man, för han är helgad till sin Gud (Elohim). 8Därför ska du helga honom, för han offrar sin Guds (Elohims) bröd. Han ska vara helig för dig, för jag är Herren (Jahve) som helgar dig. Jag är helig. 9Och dottern till någon präst, om hon vanhelgar sig genom att bete sig som en sköka, vanhelgar hon sin far, hon ska brännas med eld.
Översteprästen
10[Översteprästen har fler krav än en vanlig präst.]
Och han som är överstepräst bland sina bröder, över vars huvud smörjelseoljan är utgjuten och som är avskild för att ta på sig kläderna, ska inte avtäcka sitt huvud och inte riva sönder sina kläder. 11Han ska inte gå in till någon död kropp och inte orena sig själv för sin far eller för sin mor. 12Han ska inte gå ut från helgedomen, inte vanhelga sin Guds (Elohims) helgedom, för hans Guds (Elohims) smörjelseolja är kronan över honom. Jag är Herren (Jahve).
13Och han ska ta en hustru när hon är jungfru. 14En änka eller en frånskild kvinna, eller en hädisk, eller en sköka ska han inte ta, men han ska ta en jungfru av sitt eget folk till hustru. 15Han ska inte heller vanhelga sin säd bland sitt folk, för jag är Herren (Jahve) som helgar honom.
16Herren (Jahve) talade till Mose och sa: 17Tala till Aron och säg: "Vem han än är av din säd i dina generationer som har något lyte (en defekt), låt honom inte komma nära för att offra sin Guds (Elohims) bröd. 18För varje man som har ett lyte (en defekt) ska inte komma nära, en blind man eller en halt eller han som har en platt näsa eller någon överflödig sak (missbildning), 19eller en man som har deformerade fötter eller deformerade händer, 20eller som har puckelrygg eller en dvärg eller han som har ett skadat öga eller som har hudutslag eller fjällig hud eller har skadade testiklar [[5 Mos 23:1]]. 21Ingen man som har ett lyte (en defekt) av prästen Arons säd (ättlingar) ska komma nära för att offra Herrens (Jahves) eldsoffer. Han som har ett lyte (en defekt), han ska inte komma nära för att offra sin Guds (Elohims) bröd. 22Han ska äta sin Guds (Elohims) bröd, både av det högheliga och av det heliga. 23Men han ska inte komma nära altaret eftersom han har en defekt, för att han inte ska vanhelga min helgedom, för jag Herren (Jahve) helgar dem. [[5 Mos 23:1]] 24Och Mose talade det till Aron och till hans söner och till alla Israels söner.
Regler för att äta mat
1Herren (Jahve) talade till Mose och sa:
2Tala till Aron och till hans söner att de ska avskilja sig själva från Israels söners heliga ting som de har helgat (avskilt) åt mig, så att de inte vanhelgar mitt heliga namn med det som de helgar till mig. Jag är Herren (Jahve). 3Säg till dem: "Vemhelst han är av all er säd bland era generationer (för all framtid) som går till de heliga tingen, som Israels söner har helgat till Herren (Jahve), och har sin orenhet på sig (som är ceremoniellt oren), den personen ska huggas bort från mitt ansikte (min närvaro) [[3 Mos 7:20]]. Jag är Herren (Jahve). 4Oavsett vilken man av Arons släkt (säd, avkomma) som lider av en svampinfektion (mögel) eller ett problem med flytningar, han ska inte äta av det heliga förrän han har blivit ren. Och den som berör någonting som är orent genom de döda eller en man vars säd har lämnat honom, 5eller vemhelst som rör något krypande djur som man blir oren av, eller en människa som är oren, oavsett vilken orenhet han har. 6Den själen som har rört något sådant ska vara oren till kvällen och ska inte äta av det heliga förrän han har tvättat sin kropp med vatten. 7Och när solen har gått ner ska han vara ren och ska därefter äta av det heliga för det är hans mat. 8Det som är självdött eller rivet av rovdjur ska han inte äta och orena sig själv med. Jag är Herren (Jahve). 9De ska hålla (vakta, skydda, bevara) mina sedvänjor, annars bär de synden för det och därför dör de om de vanhelgar. Jag är Herren (Jahve) som helgar dem.
10Ingen främling [som inte är av Arons prästsläkt] ska äta av det heliga, en gäst hos prästen eller en inhyrd tjänare ska inte äta av det heliga. 11Men om prästen köper någon [själ – en slav] för sina pengar ska han äta av det, och han som är född i hans hus, de ska äta av hans kött. 12Om prästens dotter gifter sig med en främling ska hon inte äta av de heliga offren. 13Men om prästens dotter blir änka eller frånskild och inte har några barn och återvänder till sin fars hus som i sin ungdom, ska hon äta av sin fars kött. Men ingen främling ska äta av det.
14Men om en man äter av det heliga ovetandes, då ska han ge en femtedel därav (av dess värde) [som syndoffer, se [3 Mos 5:16; 6:5]] och ska ge det till prästen med det heliga. 15Och de ska inte vanhelga Israels söners heliga ting som de offrar till Herren (Jahve), 16eller låta dem bära synden av sin skuld när de äter deras heliga ting, för Jag är Herren (Jahve) som helgar dem."
Ps 43:1-5
[Psalm 43 är en fortsättning på Psalm 42, se inledningen till Psalm 42.]
Del 3
1Döm mig (ge en rättvis dom), Gud (Elohim),
försvara mig (avgör min sak),
från ett kärlekslöst (trolöst) folk,
från en falsk och ond människa [folk i kollektiv singular, eller en specifik person],
rädda (befria) mig.
2För du är den Gud (Elohim) som är mitt värn (min tillflykt, skydd, försvar)!
Varför har du förkastat mig?
Varför måste jag gå runt i sorg,
förtryckt av fienden?
3Sänd ditt ljus och din sanning [som lyser upp vägen],
må de leda mig [till dig].
De kan föra mig till ditt heliga berg [Sion, Moria berg],
till dina boningar [templet i Jerusalem].
4Så jag kan komma till Guds (Elohims) altare [[2 Sam 6:17], det yttre brännofferaltaret och det inre rökelsealtaret],
till Gud, min överväldigande glädje (hebr. El simchah gijil; "Gud, min jublande glädje")!
Jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig med kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa],
Gud (Elohim), min Gud (Elohim)!
Refräng
5Varför är du så bedrövad (tyngd, nedbruten), min själ (hebr. nefesh),
och varför är du så orolig [som ett upprört hav] inom mig?
Förtrösta (hoppas; vänta aktivt; lita) på Gud (Elohim),
för jag ska åter få tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] honom,
min frälsning (ordagrant: mitt ansiktes befrielse/räddning) och min Gud (Elohim).
[Den tredje refrängen är ordagrann upprepning av den andra refrängen, se [Ps 42:12]. Tre gånger behöver psalmisten påminna sig själv om varför han är bedrövad och orolig (den första refrängen finns i [Ps 42:6]). Till skillnad från t.ex. Psalm 22 har inte Psalm 42-43 någon vändpunkt. Trots det är Gud väldigt närvarande. Gud, hebreiska Elohim, nämns 22 gånger i dessa två psalmer. Titlarna visar på en personlig Gud som är närvarande. Några av namnen är: Den levande Guden, Guds ansikte, min Gud, min levande Gud, min klippa, min tillflykt, Gud min jublande glädje, osv. I en psalm som klagar på Guds frånvaro är han ironiskt nog väldigt närvarande! Teologen Konrad Schaefer skriver att Guds frånvaro är smärtsam, men ironiskt nog är smärtan att vara separerad från honom ett sätt att känna hans närvaro!]
Ords 10:18
18Den som gömmer hat inom sig sprider lögner,
den som sprider förtal är en dåre.
Mark 9:1-29
1Jesus sa till dem: "Jag säger er sanningen, några av dem som står här ska inte smaka (möta) döden innan de har sett att Guds kungarike kommit i [dess] kraft."
[Möjliga förklaringar på denna vers är att det syftar på pingstdagen, då den helige Ande blev utgjuten. Troligast är dock att det är en förutsägelse av nästa händelse en vecka senare, då tre av lärjungarna får se en glimt av Jesus i hans härlighet i hans rike, se [Mark 9:2-8]. Det kan knappast vara en förutsägelse av Jesu andra tillkommelse, eftersom Jesus aldrig gjorde anspråk på att veta tiden för detta, se [Matt 24:36]. Vid himmelsfärden pressade lärjungarna honom på svar när han skulle upprätta riket, men Jesus bad dem att hellre fokusera på att vara använda här och nu, se [Apg 1:6-8].]
Jesus förvandlas
Bilden är tagen strax utanför Nasaret då man blickar ut åt öster och ser berget Tabor (Tavor) ensamt resa sig på Jisreelslätten.
2Sex dagar efter detta tog Jesus med sig Petrus, Jakob och Johannes och förde dem upp på ett högt berg, ensamma i avskildhet.
[Bibeln anger inte på vilket berg detta sker. De har nyligen varit i Caesarea Filippi i norr, se [Mark 8:27], och efteråt nämns det att de är i Galileen, se [Mark 9:30]. De två vanligaste alternativen som bibelforskare föreslår är det höga berget Hermon i norr, inte långt från Caesarea Filippi, eller berget Tabor i södra Galileen som man kan nå på fyra dagar från Caesarea Filippi.]
Hans yttre förvandlades inför dem, 3och hans kläder blev skinande (bländande, gnistrande) vita som snö, så vita som ingen valkare i världen kan bleka dem. [En valkare var en person som rengjorde eller blekte tyg som skulle färgas, se även [2 Kung 18:17; Jes 7:3; 36:2; Mark 9:3].] 4Sedan visade sig Elia för dem tillsammans med Mose, och de samtalade med Jesus.
[Sex dagar efter Petrus ord att Jesus är Messias, se [Mark 8:29], får tre av hans lärjungar se hur Jesu mänskliga natur förbleknar och Jesu gudomlighet skiner igenom. Mose och Elia representerar Gamla Testamentet. Tillsammans bekräftar de att Jesus är den som uppfyller undervisningen (Torah) och profeternas löften.]
5Petrus svarade [trots att ingen frågat honom, han avbröt deras konversation] och sa till Jesus: "Mästare, det är gott (underbart) för oss att vara här. Låt oss göra tre hyddor [han syftade antagligen på de hyddor som man byggde under firandet av lövhyddohögtiden], en för dig, en för Mose och en för Elia." 6Han visste inte vad han skulle säga, så förskräckta [över vad de såg] var lärjungarna.
[Även om denna händelse förmodligen äger rum på våren gör Petrus kopplingar till lövhyddohögtiden, sukkot, som firas på hösten. Man bygger då hyddor med tak av löv under bar himmel för att minnas israeliternas ökenvandring efter deras uttåg/exodus ur Egypten. Enligt judisk tro och tradition förknippas högtiden också både med den messianska ankomsten och inträdandet av den messianska tidsåldern, se [Apg 3:21]. Dessa kopplingar till den messianska förväntan är tydlig då Jesus besöker Jerusalem under sukkot, se t.ex. [Joh 7:2, 27, 31, 40-42].]
7Då kom ett moln och sänkte sig över dem (överskuggade dem), och ur molnet kom en röst: "Detta är min son, min enda högt älskade. Lyssna ständigt på honom (hör och lär hela tiden från honom)!" [Molnskyn är en bild på Guds närvaro. I Gamla testamentet övertäckte den tabernaklet, se [2 Mos 40:34-35], och vilade över templet i Jerusalem, se [1 Kung 8:10].] 8Plötsligt när de tittade sig omkring såg de inte längre någon förutom Jesus.
9På väg ned från berget instruerade (förbjöd, varnade) han dem att inte berätta för någon vad de sett förrän Människosonen uppstått från de döda. [Petrus skriver drygt 35 år senare om denna upplevelse på berget, se [2 Pet 1:16-18].] 10De behöll detta för sig själva, och diskuterade med varandra vad som kunde menas med att uppstå från de döda. 11De frågade honom: "Varför säger de skriftlärda att det är nödvändigt att Elia kommer först?"
12Han svarade: "Det är sant att Elia kommer först [före Messias] och återupprättar allt [som det berättas i [Mal 4:5-6]]. Varför står det att Människosonen måste lida mycket och bli föraktad (bli behandlad utan respekt)? 13Jag säger er att Elia redan har kommit, och de gjorde vad de ville med honom, precis som det står skrivet om honom." [Jesus syftar på Johannes Döparen som Herodes Antipas lät fängsla och döda, se [Mark 6:14-29].]
En pojke befrias
14[Det har gått en dag sedan Jesus tog med sig tre lärjungar upp på berget, se [Luk 9:37].]
När de [Jesus, Petrus, Jakob och Johannes] kom till [de nio andra] lärjungarna [nedanför berget] såg de en stor mängd människor samlade runt dem, och skriftlärda som ifrågasatte (debatterade med) dem. 15Så fort allt folket fick se Jesus blev de förvånade (greps de av bävan) [hans ansikte och person glänste fortfarande] och sprang fram och välkomnade honom.
16Han frågade de skriftlärda: "Vad är det ni diskuterar med dem (vad är det ni argumenterar och ifrågasätter)?" 17En man ur folkhopen svarade honom: "Lärare, jag tog med min son till dig, för han har en stum ande (en demon som gör att han inte kan tala). 18När den tar över honom (blir hans herre), kastar den ner honom och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel (får kramper). Jag bad dina lärjungar att driva ut den, men de kunde inte (hade inte kraft)."
19Jesus svarade dem: "Ni släkte utan tro (en generation som inte vill tro)! Hur länge måste jag vara med er? Hur länge ska jag tolerera (acceptera, härda ut med) er? För honom till mig!"
20Så förde de honom till Jesus. På en gång när anden (demonen) såg Jesus, började den slita och rycka i pojken, och han föll ner på marken och rullade runt gång på gång och tuggade fradga. 21Jesus frågade hans far: "Hur länge har detta pågått?" Han svarade: "Ända sedan han var liten. 22Demonen har ofta kastat honom både i eld och i vatten för att försöka döda honom. Men om du kan (har kraft och möjlighet) [att göra någonting], så förbarma dig över oss [mig och min son] och hjälp oss (kom snabbt, vi ropar på hjälp att bli botade)!"
23Jesus sa till honom: "Om du kan (har kraft och möjlighet) [att göra någonting, säger du]? Allt är möjligt för (alla saker förmår) den som tror."
24Genast ropade pojkens far (med sprucken röst, okontrollerat) under tårar: "Herre, jag tror (litar, förtröstar på dig)! Hjälp min otro (rusa till min hjälp och bota min otro, varje gång jag är svag i tron)!"
25Nu när Jesus såg att en stor skara människor kom springande dit, talade han strängt till den orena anden (demonen) och sa till den: "Du stumme och döve ande (demon), jag befaller dig att lämna honom och aldrig mer komma in i honom!" 26Demonen skrek och slet och ryckte våldsamt i pojken och kom ut. Pojken låg [stilla och livlös] som ett lik, och många sa att han var död. 27Men Jesus tog ett starkt tag om hans hand och började lyfta upp honom, och han reste sig upp.
28När Jesus hade kommit inomhus (gått in i ett hus) och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: "Varför kunde inte vi driva ut den?"
29Han svarade: "Den här sorten [den familjen av demoner] kan inte drivas ut på annat sätt än genom bön och fasta."
[Sista delen "och fasta" saknas i några senare manuskript. Brist på bön (och även fasta) gör att umgänget med Gud minskar. Det leder till att fokus skiftar från tron på Guds kraft till ens egen begränsade förmåga. Lärjungarna hade ju fått auktoritet att driva ut demoner redan i [Mark 3:15].]