Halvbibel - tisdag 15/1
1 Mos 15,
Matt 10:24-11:6
1 Mos 15
Guds förbund med Abram 1En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: "Var inte rädd, Abram (Avram)!
Jag är din sköld,
din belöning,
mycket stor."
[Den sista delen kan tolkas som att Abrams belöning ska bli stor eller att Herren är hans stora belöning. Utifrån sammanhanget verkar det till en början syfta på en materiell belöning, men det kan vara en medveten dubbeltydighet i den hebreiska texten. Abram hade nyligen avböjt erbjudandet från Sodoms kung att behålla ett krigsbyte. Utifrån svaret i nästa vers, verkar det som Abram tolkar det som en materiell belöning, men undrar vad detta spelar för roll när han inte har någon arvinge. Gud har däremot något mycket större än bara rikedom för Abram – han ska bli Abraham och kallas "trons far" och få Herren som sin belöning.]
2Abram sa: "Herre, Herre (Adonaj Jahve) vad ska du ge mig? Du ser att jag går bort barnlös och han som ska ta över ägodelarna i mitt hus är Eliezer från Damaskus." 3Abram sa vidare: "Se, till mig har du inte gett någon säd (arvinge, eget barn) och en som är född i mitt hushåll ska bli min arvinge"
[Tjänarna i ett hushåll på denna tid kunde räknas som "tillhörigheter" i hushållet eftersom de hade en form av slavstatus. Att Abram har för avsikt att låta en av dessa ärva honom i brist på egna barn säger ganska mycket om hans sätt att se på dessa människor. Abram var en god Herre för sina tjänare.]
4Men Herrens (Jahves) ord kom till honom, han sa: "Denna man ska inte bli din arvinge, utan den som kommer från din egen kropp [mage, tarm – hebr. meeh; syftar på nedre regionen av kroppen, inte enbart genitalierna, men de är inkluderade i uttrycket] ska bli din arvinge."
Stjärnhimmel från Negev.
5Herren förde ut Abram [från tältet till den stjärnklara natten] och sa: "Blicka upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan!" Sedan sa han till honom: "Så talrika ska dina ättlingar bli."
6Abram trodde (litade, förtröstade) på Herren, och Herren räknade honom som rättfärdig (tillskrevs rättfärdighet – han gjordes fri från synd och skuld, fick det rätt ställt med Gud).
[Abram trodde på löftet om ett barn, och talrika ättlingar, han trodde att Messias skulle komma genom hans säd och trodde på honom som sin Frälsare, se [Joh 8:56]. Både i GT och NT finns det bara ett sätt att bli rättfärdig på, nämligen av nåd genom tro, se [Rom 4:3].]
7Han sa till honom: "Jag är Herren (Jahve) som har fört dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som arv." [[2 Mos 12:1-3]] 8Han sa: "Herre, Herre (Adonaj Jahve) hur ska jag veta (kunna känna till) att jag ska ärva det?" 9Han sa till honom: "Ta till mig en tre år gammal kviga, och en tre år gammal get av honkön, och en tre år gammal bagge, och en turturduva och en ung duva." 10Han tog allt detta till honom och delade dem på mitten och lade varje halva mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte. 11Och rovfåglarna kom ner på kadavren men Abram drev bort dem.
12Och det hände när solen hade gått ner att en djup sömn föll över Abram och även fruktan och stort mörker föll över honom. 13Han sa till Abram: "Du ska veta (känna väl till) att din säd (dina arvingar, efterkommande) ska bli främlingar i ett land som inte är deras, och skall tjäna dem och de ska vara plågade av dem i 400 år, 14och även det folk [egyptierna], som de ska tjäna [som slavar], ska jag döma. Efteråt ska de komma ut med stora rikedomar. [[2 Mos 12:33-36]] 15Men du ska gå till dina fäder i frid. Du ska bli begraven vid en god (hög) ålder. 16I den fjärde generationen ska de komma tillbaka hit, för amoréernas missgärning är inte full än. [Deras synders mått har inte uppnått mängden som krävs för dom, se [3 Mos 18:24-25; 20:23-24].]"
17Och det hände när solen gick ner och där var ett tjockt mörker, att då syntes en rykande ugn och en flammande fackla som passerade mellan styckena (de delade djuren). [Här beskrivs en del av den ritual som hör till när man ingår ett blodsförbund med varandra] 18Den dagen skar Herren ett förbund med Abram (ingick ett blodsförbund) och sa: "Till din säd (din avkomma, dina arvingar) har jag gett detta land, från Egyptens flod till den stora floden, floden Eufrat, 19keniterna och keniziterna och kadmoneerna 20och hettiterna och perisséerna och rafaeerna 21och amoréerna och kanaanéerna och girgashéerna och jevusiterna." [Namnen på de folkslag som levde i Kanaan innan israeliterna kom dit.]
[Det unika med förbundet som ingås mellan Gud och Abram är att det ingås ensidigt. Gud bär det fullständiga och hela ansvaret för detta förbund! Ritualerna som ingår i ett blodsförbund är:
1. Byta mantel – iklä sig den andra personen.
2. Byta bälte – vapen/redskap.
3. Skära – dela djur i halvor. Vandra mellan dem. Ett blodsförbund skärs alltid.
4. Byta/ta varandras namn.
5. Göra ett ärr (Blanda blod – handflatorna mot varandra).
6. Ge förbundslöften.
7. Äta minnesmåltid – dela bröd och vin.
8. Plantera ett minnesträd/vårdträd bestänkt med blod från djuren.
När Gud säger till Abram "Jag är din sköld" (se vers 1) tar Gud initiativet till att ge Abram sin mantel och sitt bälte. Manteln är inte fysisk i det här sammanhanget men den representerar personen, så det Gud säger är att han ger sig själv till Abram. Ärret som ska göras blir i Abrams fall omskärelsen. Eftersom ett blodsförbund kan gå i arv så måste varje ny son som föds själv välja om han vill vara kvar i förbundet. Detta sker varje gång en judisk son blir omskuren (för icke-judar motsvaras det av hjärtats omskärelse). Förbundslöftet är sonen, Isak, och att avkomman ska bli som stjärnorna och sandkornen och att alla folk ska bli välsignade genom honom. Det sker ett namnbyte när Abram blir Abraham, se [1 Mos 17:5]. Han får också Guds eget namn tillagt i sitt eget och Gud kallas i fortsättningen för Abrahams Gud, vilket senare när förbundet förnyas med Isak och Jakob får tilläggen Isaks Gud och Jakobs Gud. Förbundsmåltiden sker när Abraham möter Melkisedek och de delar bröd och vin, se [1 Mos 14:18]. Melkisedek (som betyder rättfärdighetens kung) är sannolikt Jesus själv som kommer till Abram vid detta tillfälle.]
Matt 10:24-11:6
24En lärjunge står inte över läraren [är inte förmer än sin mästare] och en tjänare står inte över (är inte förmer än) sin herre. 25Det är helt naturligt att lärjungen möter samma öde som sin lärare, och tjänaren samma som sin herre. Om man har kallat husets Herre för Beelsebul [djävulen, kanske syftar det på hebreiskans "Baal Sebub" som betyder "flugornas herre", se [2 Kung 1:2]], hur mycket mer ska man då inte kalla hans tjänare så.
Frukta Gud, inte människor
26Frukta alltså inte dem [som beskyller er för att gå djävulens ärenden, se vers 25]. Det finns inget som är dolt (överskylt, mörkat) som inte ska bli uppenbarat, och ingenting gömt (hemlighållet) som inte ska bli känt. [Texten är både en varning att allt ont som gjorts ska uppenbaras, och en uppmuntran att goda saker ska bli kända.] 27Det jag säger er i mörkret, det ska ni tala i dagsljuset, och det jag viskar i ert öra, det ska ni ropa ut från taken.
28Frukta inte dem som dödar kroppen men inte kan döda själen. Frukta i stället honom som kan förgöra både själ och kropp i Gehenna (helvetet). 29Säljs inte två små sparvar för en assarion? [Ett litet romerskt kopparmynt som var värt 1/16 av en denar, dvs. mindre än en halvtimmes lön. Ordet användes även bildligt för något mycket billigt och motsvarar vårt uttryck "en spottstyver".] Ändå faller inte en enda av dem till jorden utan er Fader [känner till eller godkänner det].
[Grundtexten utelämnar verbet här. Beroende på teologi fyller ofta översättarna i "utan att er Fader känner till att de faller till marken" eller "utan att det är hans vilja att de ska falla till marken". Ser man till sammanhanget känner Gud till den minsta transaktionen på marknaden, han har räknat huvudhåren på varje människa och då känner han också till när en sparv faller död ner. Döden fanns inte i skapelsen före syndafallet och är inte Guds vilja. Det kan vara farligt att använda denna vers som grund för en doktrin, vare sig för eller emot predestination, eftersom ordet "vilja" här inte finns i grundtexten.]
30Men på er är till och med alla hårstrån på ert huvud (på huvudet) räknade (numrerade, uppräknade). 31Frukta alltså inte, ni är mer värdefulla än många sparvar.
Jesus främst av allt
32[På samma sätt som Jesus i Bergspredikan visade att det bara finns två vägar: en smal och en bred, se [Matt 7:13-14], finns det endast två alternativ: bekänna eller inte bekänna Jesus. Resten av Jesu tal handlar om hur relationen med Jesus påverkar mänskliga relationer.]
Den som bekänner (erkänner, vill kännas vid) mig inför människorna, honom ska jag också bekänna (erkänna, kännas vid) inför min Fader som är i himlen [på domens dag, se [Apg 10:42-43; 17:31]]. 33Men den som förnekar mig inför människorna, honom ska jag också förneka inför min Fader i himlen.
34Tro inte att jag har kommit för att sända (kasta ner) fred på jorden. Jag har inte kommit för att sända fred, utan ett svärd (mindre, kortare svärd som användes i närstrid).
[Den fred som Jesus ger är mellan Gud och människa, se [Jes 9:6]. Vi uppmanas att sträva efter fred med alla människor, se [Heb 12:14], men alla vill inte det, se [2 Tim 3:12]. Det är inte Guds vilja, eller han som orsakar splittring, men den är oundviklig. Det är en konflikt mellan ljus och mörker, mellan Guds barn och djävulens barn, och denna konflikt når även medlemmar i en och samma familj. När en människa blir frälst och lever i ljuset blir kontrasten till det tidigare livet, i mörkret, helt uppenbar. Tidigare vänner kan bli fiender när de upplever sig dömda, se [Joh 3:16-21].] 35Jag har kommit för att ställa (dela i två delar, separera)
en son mot sin far,
en dotter mot sin mor,
en brud (nygift sonhustru) mot sin svärmor.
36En man får sina egna till fiender.
[Citat från Mika 7:6. En gruppering är far och mor, och på den andra sidan son, dotter och en sonhustru. Innan Jesus kommer tillbaka för att upprätta tusenårsriket på domens dag kan evangeliet splittra generationer.]
37Den som är mer vän med (känner större känslomässigt band till) sin far eller mor än med mig är inte värdig mig. Den som är mer vän med sin son eller dotter än mig är inte värdig mig.
[Senare i [Luk 14:26] säger Jesus att man måste hata sin familj och sitt eget liv för att följa honom. I den judiska kulturen är dessa talesätt, som är överdrifter, vanliga och kallas hyperboler. Även på svenska kan man t.ex. säga att man älskar röda hus men hatar gula och på så sätt uttrycka att man föredrar en viss färg mer utan att för den skull bokstavligen hata den andra.]
38Den som inte tar upp sitt kors och följer (håller sig till) mig, är inte värdig mig.
[En lärjunge måste vara beredd på att inte bara möta hat från sin egen familj. På samma sätt som en kriminell fick bära tvärslån till sin egen korsfästelse under hån och förakt, måste en kristen vara beredd att lida, och om det krävs även dö för Jesus. Om man kompromissar med tron på Jesus för att leva ett så smärtfritt liv som möjligt innebär det att man mister livet med honom. Det går att vinna världen, men förlora sin själ, se [Matt 16:26]. Mitt i allt detta finns också Jesu nåd; Petrus förnekade Jesus men blev upprättad, se [Luk 22:31-32; Joh 21:15-25].]
39Den som finner (tillfredsställer, skyddar) sitt liv (sin själ – gr. psuche) ska mista det, men den som mister sitt liv (sin själ) för min skull ska finna det [får ta del av Guds högre livskvalitet].
40[Innan lärjungarna sänds ut försäkrar Jesus dem att det är värt allt att följa honom. Att ta emot Jesus är synonymt med att ta emot Gud, men alla kommer inte att möta Jesus i fysisk gestalt. En del kommer att få ta ställning för eller emot Jesus när de ser hans lärjungar. Här avslutas med en optimistisk syn att lärjungarna faktiskt kommer att bli väl mottagna på sin resa. De som tar emot dem får också löfte om Guds frid och välsignelse över sina hem, se vers 11-14.]
Den som tar emot (välkomnar) er,
tar emot mig,
och den som tar emot mig,
han tar emot den som har sänt mig.
41Den som tar emot en profet därför att det är en profet,
han ska få en profets lön.
Den som tar emot en rättfärdig därför att det är en rättfärdig,
han ska få en rättfärdig mans lön.
42Den som ger en av dessa små [enkla Jesu efterföljare] en bägare friskt vatten därför att det är en lärjunge,
sannerligen säger jag er, han ska inte gå miste om sin lön." 1När Jesus hade avslutat befallningarna (gett de detaljerade instruktionerna) [till de tolv apostlarna], gick han vidare därifrån [antagligen ut från Kapernaum] för att undervisa och förkunna i deras städer [i Galileen].
[Vart gick Jesus? Troligt är att han följde efter de tolv på liknande sätt som när han sände ut de sjuttiotvå, se [Luk 10:1]. När apostlarna var klara återvände de till Kapernaum och berättade för Jesus allt de hade gjort och lärt, se [Mark 6:30]. Matteus grupperar inte alla händelser kronologiskt utan mer tematiskt.]
Johannes Döparens fråga
Högt beläget på berget syns resterna av Herodes fort Machaerus på östra sidan av Döda havet. I bakgrunden på den andra sidan syns Judéens ökenmark.
©Khaled Al-Bajjali
2Nu när Johannes [Döparen] som satt i fängelse [troligen i fästningen Machaerus på östra sidan av Döda havet] hörde om alla de gärningar som den Smorde (Messias, Kristus) gjorde [helandena som beskrivs i kapitel 8-9], skickade han ett meddelande via sina lärjungar 3och frågade Jesus: "Är du den som ska komma, eller ska vi vänta på någon annan?"
[Johannes förväntade sig nog att Messias skulle döma Israel och upprätta riket, vilket inte skett ännu, se [Matt 3:2-12]. Kanske tvivlade han på att Jesus verkligen var den utlovade Messias. Johannes egen situation låg kanske också till grund för hans frågor. Hur kunde någon som hade lovat sätta de fångna fria, se [Luk 4:18], tillåta att han inte blev fri?]
Jesu svar
4Jesus svarade dem: "Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser:
5Blinda får sin syn,
lama går,
spetälska blir rena (friska),
döva hör,
döda uppstår,
och för de fattiga predikas de glada nyheterna.
[Referenser från [Jes 29:17-19; 35:3-6; 61:1-2]. Uppmuntran kom från att se vad Jesus gjorde just då och från Profeterna som Johannes var väl förankrad i, se [Joh 1:22-23].]
6Salig (lycklig, välsignad) är den som inte tar anstöt (blir sårad) av mig."
[Denna varning var nog mest riktad till Johannes Döparens budbärare och folket som stod runtomkring och lyssnade. Det kan verka stötande att Jesus svarade Johannes Döparen på detta sätt. Varför grep inte Gud in med makt och härlighet och befriade Johannes från bojorna? När Gud agerar på ett annat sätt än vad människor föreställt sig kan det lätt bli en stötesten. Jesus tar upp ett exempel i skillnaden mellan Johannes och Jesu framträdande, se vers 16-19.]