Halvbibel - söndag 4/7
1 Kung 20,
Apg 22:17-23:10
1 Kung 20
Krig – Israel och Aram 1Och Ben-Hadad, Arams kung, samlade ihop hela sin armé och det var 32 kungar med honom och häst och vagn, och han gick upp och belägrade Samarien och stred mot det. 2Och han sände budbärare till Israels kung Ahab (hebr. Achav), in i staden 3och sa till honom: "Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld är mitt och dina fruar och dina söner och det bästa är mitt."
4Israels kung svarade honom då: "Det är enligt vad du säger, min herre kung, att jag är din och allt som jag har."
5Och budbäraren kom igen och sa: "Så talar Ben-Hadad och säger: Jag har verkligen sänt till dig och sagt: Du ska ge mig ditt silver och ditt guld och dina fruar och dina söner, 6men jag ska sända mina tjänare till dig i morgon vid denna tid, och de ska genomsöka ditt hus och dina tjänares hus, och det ska ske att vadhelst som behagar deras ögon ska de ta i sina händer och föra bort det."
7Då kallade Israels kung [Ahab] på landets alla äldste och sa: "Vet (lägg märke till), jag ber er, och se hur denne [Ben-Hadad] vill oss ont. När han sände bud till mig och begärde mina fruar och mina söner och mitt silver och mitt guld, nekade jag honom inte det."
8Och alla äldste och hela folket sa till honom: "Lyssna inte och bejaka inte."
9Så han [Ahab] sa till Ben-Hadads budbärare: "Säg min herre kungen: Allt som du först sände dina budbärare för ska jag göra, men detta gör jag inte." Och budbärarna lämnade och tog med sig dessa ord till honom [Ben-Hadad].
10Och Ben-Hadad sände bud till honom [svarade Ahab] och sa: "Må gudarna göra så mot mig och mer, om inte Samariens stoft räcker till en handfull till allt folket som följer mig."
11Och Israels kung [Ahab] svarade och sa: "Tala till honom: Låt inte den som omgjordar sig med sin rustning förhäva sig som den som tar av den (ordagrant: som den som öppnar rustningen)."
12Och det skedde när han hörde budskapet medan han drack, han och kungarna i hyddorna, att han sa till sina tjänare: "Gör er stridsberedda." Och de gjorde sig själva stridsberedda mot staden.
Ahav besegrar Ben-Hadad
13Och se, en profet kom nära till Israels kung Ahab och sa: "Så säger Herren (Jahve): Har du sett hela denna stora skara? Se, jag ska ge den i din hand idag, och du ska veta att jag är Herren (Jahve)."
14Då frågade Ahab: "Genom vem?"
Och han [profeten] svarade: "Så säger Herren (Jahve): Genom furstarnas unga män."
Och han frågade: "Vem ska inleda striden?"
Och han [profeten] svarade: "Du."
15Och han räknade furstarnas unga män och de var 232. Och efter dem räknade han hela folket, alla Israels söner som var 7 000. 16Och de gick ut vid middagstid. Men Ben-Hadad drack sig själv drucken i hyddorna, han och kungarna, 32 kungar som hjälpte honom. 17Och furstarnas unga män gick ut först, och Ben-Hadad sände ut och de berättade för honom och sa: "Det kommer ut män från Samarien."
18Och han sa: "Om de kommer i frid (shalom) ta dem levande och om de kommer för att strida ta dem levande."
19Och dessa gick ut från staden, furstarnas unga män, och armén följde dem. 20Och de slog var och en sin man och araméerna flydde och Israel jagade dem, och Ben-Hadad, Arams kung, flydde på en häst med ryttare. 21Och Israels kung gick ut och slog hästarna och vagnarna och slaktade araméerna med ett stort slag.
22Och profeten kom nära Israels kung och sa till honom: "Gå och styrk dig själv (gör dig fast, säker, tapper) och vet och se vad du har gjort, för när året kommer tillbaka (samma tid nästa år), ska Arams kung komma upp mot dig."
23Och Arams kungs tjänare sa till honom: "Deras Gud är en bergsgud, därför var de starkare (fastare, säkrare, tapprare) än oss. Men låt oss strida mot dem på fältet då ska vi säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än dem. 24Och gör detta: Ta bort kungarna, var och en från sin plats och tillsätt guvernörer i deras ställe. 25Och räkna åt dig en armé, som den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn, och vi ska strida mot dem på fältet och vi ska säkert vara starkare (fastare, säkrare, tapprare) än de." Och han lyssnade till deras röst och gjorde så.
26Och det hände när året kom tillbaka (ett år hade gått) att Ben-Hadad mönstrade araméerna och gick upp till Afek för att strida mot Israel. 27Och Israels söner mönstrades och provianterade och gick mot dem, och Israels söner slog läger framför dem som två små flockar av lamm, men araméerna fyllde landet.
28Och en gudsman kom nära till Israels kung och sa: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom araméerna har sagt: Herren (Jahve) är en bergsgud men han är inte en dalgud, därför ska jag ge hela denna stora skara i din hand, och ni ska veta att jag är Herren (Jahve)."
29Och de slog läger den ene mittemot den andre i sju dagar. Och det var så att på den sjunde dagen inleddes striden och Israels söner slog av araméerna 100 000 fotfolk på en dag. 30Men resten flydde till Afek in i staden och muren föll över 27 000 män som var kvar. Och Ben-Hadad flydde och kom in i staden in i ett inre rum.
31Och hans tjänare sa till honom: "Se nu, vi har hört att Israels hus kungar ger nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed), låt oss, vi ber dig, sätta säcktyg på våra höfter och rep på våra huvuden och gå till Israels kung, kanhända ska han rädda ditt liv."
32Och de satte säcktyg på sina höfter och rep på sina huvuden och kom till Israels kung och sa: "Din tjänare Ben-Hadad säger: Jag ber dig, låt mig leva." Och han sa: "Lever han? Han är min bror."
33Och männen tog det som ett tecken och skyndade att ta det från honom och de sa: "Din bror Ben-Hadad." Och han sa: "Gå och hämta honom." Och Ben-Hadad kom till honom och han fick honom att gå upp i sin vagn.
34Och han sa till honom: "Städerna som din far tog från min far ska jag återställa och du ska göra gator åt dig i Damaskus, som min far gjorde i Samarien." Och han skar ett förbund med honom och lät honom gå.
En profet fördömer Ahav
35Och en man från profeternas söner sa till sin kollega genom Herrens (Jahves) ord: "Slå mig, jag ber dig." Men mannen vägrade att slå honom.
36Och han sa till honom: "Eftersom du inte har lyssnat till Herrens (Jahves) ord, se, så snart som du har lämnat mig ska ett lejon dräpa dig." Och så snart han hade lämnat honom blev han funnen av ett lejon som dräpte honom. 37Och han fann en annan man och sa: "Slå mig, jag ber dig." Och mannen slog honom, slog och skadade honom.
38Och profeten gick därifrån och väntade på kungen vid vägen och förställde sig själv med sin huvudbonad (betyder även aska) över sina ögon.
39Och när kungen gick förbi ropade han till kungen och sa: "Din tjänare gick ut mitt i striden, och se en man avvek och förde en man till mig och sa: Håll (vakta, skydda, bevara) denna man. Om han saknas (försvinner) på något sätt, då ska ditt liv utkrävas för hans liv eller du ska betala en talent silver. 40Och när din tjänare var upptagen med det ena och det andra var han försvunnen."
Och Israels kung sa till honom: "Så ska din dom bli, du har själv bestämt det."
41Och han skyndade och tog av sig huvudbonaden från sina ögon, och Israels kung kände igen att han var en av profeterna. 42Och han sa till honom: "Så säger Herren (Jahve): Eftersom du har låtit gå ur din hand den man som jag har avskilt till fördärv, därför ska ditt liv tas för hans liv och ditt folk för hans folk." 43Och Israels kung gick till sitt hus tjurig (bitter, trumpen) och rasande (stormig; andades häftigt – hebr. zaef) och kom till Samarien. [Frasen tjurig och rasande återkommer i [1 Kung 21:4].]
Apg 22:17-23:10
17[Synen i templet:]
När jag sedan hade återvänt till Jerusalem och bad i templet [under något av de dagliga bönepassen klockan nio, tolv eller tre], kom jag i hänryckning. 18Jag såg honom, och han sa till mig: Skynda dig och lämna Jerusalem fort, för här kommer de inte att ta emot ditt vittnesbörd om mig.
19Jag sa: Herre, de vet ju att jag i den ena synagogan efter den andra lät fängsla och piska dem som trodde på dig. 20Och när ditt vittne Stefanos blod blev utgjutet, stod jag själv där och samtyckte och vaktade mantlarna åt dem som mördade honom. [[Apg 7:58]] 21Då sa han till mig: Gå, för jag ska sända dig långt bort till hedningarna." 22Ända tills nu hade de [folkskaran] lyssnat på Paulus [då han gett sitt vittnesbörd på den arameiska dialekten], men nu ropade de högt: "Bort från jorden med den människan! Han borde inte få leva!" 23De skrek, slet av sig mantlarna och kastade upp damm i luften.
[Det är inte helt klart varför de slet av sig sina mantlar, kanske för att vara redo att stena honom, se [Apg 7:58]? Att kasta damm på huvudet var ett tecken på sorg. Att skaka av sig det av fötterna var ett tecken på att man tog bort det som var oheligt, se [Apg 13:1]. Att de kastar damm kan bero på att de här på tempelområdet inte hade något annat att kasta på honom, se [Joh 8:5-8].]
Paulus på väg att bli torterad
24[Lysias förstod inte hebreiska/arameiska så han beslutade sig för den vanliga romerska metoden för att få höra sanningen – förhör under tortyr. I piskan var ben och metallbitar fastbundna som rev upp huden ända in till benen, och det var inte ovanligt att offret dog under detta straff. Detta var ett mycket värre straff än piskningen Paulus och Silas fick i Filippi, se [Apg 16:22].]
Befälhavaren [Lysias] beordrade då att Paulus skulle föras in i fästningen och förhöras under piskrapp, så att man fick veta varför de skrek så mot honom.
25När de hade sträckt ut honom för piskan, sa Paulus till officeren som stod där: "Får ni piska en romersk medborgare som inte ens är dömd för något?"
26Så snart officeren hörde det, gick han till befälhavaren [Lysias] och berättade det och sa: "Vad är det du tänker göra? Den här mannen är romersk medborgare!"
27Då gick befälhavaren dit och frågade honom: "Säg mig, är du verkligen romersk medborgare?"
Paulus svarade: "Ja."
28Befälhavaren sa: "Jag fick betala en stor summa pengar för det medborgarskapet."
Paulus svarade: "Men jag är född med det."
29De som skulle förhöra honom drog sig genast undan. Även befälhavaren blev förskräckt när han förstod att det var en romersk medborgare som han hade belagt med bojor.
Paulus inför Sanhedrin
30Nästa dag ville han [befälhavaren Lysias] få klart besked om vad judarna anklagade Paulus för. Han lät därför ta av honom bojorna och befallde att översteprästerna och hela Stora rådet [Sanhedrin] skulle samlas. Sedan förde han ner Paulus och ställde honom inför dem.
Stora rådet sammanträdde i den norra delen av tempelbyggnaden. I tempelområdets nordvästra hörn låg Antoniaborgen.
1[Stora rådet sammanträdde i ett rum på den inre tempelgården. Enligt Talmud låg det på den norra sidan av tempelbyggnaden och kallades "stenhallen" eller ordagrant "kammaren av huggen sten". Deltagarna satt i en halvcirkel och den åtalade stod i mitten framför dem.]
Paulus fäste ögonen på Stora rådet [på de 71 samlade medlemmarna] och sa: "Bröder, jag har levt inför Gud (som en Guds medborgare) med rent samvete (gott uppsåt) intill denna dag." [Paulus har varit trogen sin övertygelse, se [Fil 3:6; Heb 10:22; 1 Tim 1:12-15].] 2Då befallde översteprästen Ananias dem som stod bredvid Paulus att slå honom på munnen [för att tysta honom och markera den hädelse han nyss uttalat].
[Då som nu är en anklagad person oskyldig ända tills han förklarats skyldig. Att då straffa Paulus innan han var dömd var emot lagen, se [4 Mos 19:15]. Jesus blev också slagen på munnen, se [Joh 18:22-23].
Ananias var överstepräst från 48 e.Kr. till omkring 58 e.Kr. Ananias var känd för att ta mutor och förskingra offrade medel. År 52 e.Kr. blev han sänd till Rom av Syriens ståthållare Quadratus för att utfrågas inför kejsaren Claudius gällande våldsamheter han beordrat. Hans pro-romerska politik gjorde honom illa omtyckt av hans landsmän. Han blev brutalt mördad under en judisk revolt 66 e.Kr.]
3[Paulus använder samma ord "slå" när han svarar. Han förbannar inte Ananias, men han uttalar en dom över honom.] Då sa Paulus till honom: "Gud ska slå dig, din vitkalkade vägg [hycklare]! Du sitter här för att döma mig efter lagen, men du bryter mot lagen när du befaller att de ska slå mig." [Jesus använde liknande uttryck om vitkalkade gravar för att beskriva fariséernas hyckleri och religiösa skådespel, se [Matt 23:27]. Se även [Hes 13:10-16].]
4De som stod bredvid [som blivit uppmanade att slå honom] frågade: "Förolämpar du Guds överstepräst?"
5Paulus svarade: "Jag visste inte, bröder, att han var överstepräst. Det står ju skrivet [i [2 Mos 22:28]]: En ledare för ditt folk ska du inte förbanna."
[Det är möjligt att Paulus talar ironiskt att han inte visste att en överstepräst kunde agera så mot lagen. Det var inte ovanligt att använda ironi, se [1 Kor 4:8-13; 1 Kung 18:27]. Det kan också vara så att han inte vet vem som är överstepräst, då Paulus har varit borta från Jerusalem under tio års tid. Under religiösa ceremonier bar översteprästen speciella kläder, men här i detta extrainkallade möte som den romerska befälhavaren sammankallat var det troligen inget som särskilde översteprästen. Det kan också varit så att någon annan ledde själva mötet. Ett annat förslag är att Paulus såg dåligt, men eftersom han nyligen tittat noga på dem är det inte troligt, se vers 1. Att Ananias är den som befaller dem som står närmast Paulus att slå honom, talar för att Paulus måste förstått att han var någon form av ledare. Även Lukas som skriver ner denna berättelse identifierar Ananias som överstepräst.]
6Paulus visste att en del av dem var saddukéer och de andra fariséer, så sa han med hög röst i Rådet: "Bröder! Jag är farisé och son till fariséer. Jag står inför rätta här på grund av hoppet om de dödas uppståndelse (anledningen till rättegången är att jag tror på uppståndelsen och ett evigt liv)."
7När han sa detta utbröt en hetsig diskussion mellan fariséerna och saddukéerna, och de församlade delades i två läger. 8Saddukéerna [som var i majoritet i Sanhedrin] säger nämligen att det inte finns någon uppståndelse eller några änglar eller andar, medan fariséerna erkänner [sin tro på] allt detta. 9Ett stort uppror (tumult) startade, och några av dem som tillhörde fariséernas parti stod upp och argumenterade för sin sak [de dödas uppståndelse]. De sa: "Vi ser inget ont (fel) hos denne man. Men om en ande har talat med honom eller en ängel ..." [Meningen avslutats inte och är en s.k. aposiopesis. Antagligen blir det sådant tumult att fariséerna avbryts mitt i sitt anförande.] 10Diskussionen (striden) blev allt häftigare, befälhavaren var rädd att de skulle slita Paulus i stycken, så han befallde vaktstyrkan att gå ner och rycka bort honom från dem och föra honom till fästningen [Antoniaborgen].
[Enligt romersk lag fanns det tre olika häktningsförfaranden:- Custodia publica – allmänt häkte i fängelsehålor. Paulus och Silas var i sådant förvar i Filippi, se
[Apg 16:24]. - Custodia libera – fri under uppsikt. Högre uppsatta kunde få denna typ av häktesorder.
- Custodia militaris – häktad under militär uppsikt. En soldat avdelades för att vakta fången med sitt liv. Hans vänstra hand var kedjad till fångens högra hand. Fången hölls ofta i soldaternas kasern, men kunde ibland få bo i ett eget hus men under uppsikt av sin vakt, vilket var fallet för Paulus under hans första fångenskap i Rom. Under de två åren i Caesarea verkar Paulus också haft handbojor, se
[Apg 26:29].
Här i Antoniaborgen hölls Paulus i Custodia militaris.]