¹⁹En resenär (främling) på jorden [det är inte mitt hemland] är jag –
    göm inte dina budord (hebr. mitzvot) från mig.

²⁰Krossad (förtärd; på väg att gå sönder) är min själ (hela min person),
    i min ständiga längtan efter dina påbud (hebr. mishpatim).

²¹Du har bestraffat de stolta som är förbannade,
    då de gjort fel mot dina budord (hebr. mitzvot).

[Upprepningen av mitzvot i vers 19 och 21 ramar in och förstärker vers 20 som en central vers.]

Ta bort (rulla undan) från mig hån och förakt,
    för jag har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) dina vittnesbörd (hebr. edot).

²³Även då furstar sitter och talar emot mig,
    har din tjänare begrundat (tänkt på, reflekterat över) dina förordningar (hebr. chuqim).

²⁴Ja (även, också), dina vittnesbörd (hebr. edot) är min njutning,
    de är mina rådgivare.

ד – Dalet

Piktogrammet för bokstaven Dalet ser ut som en stängd tältdörr.

²⁵[Den fjärde hebreiska bokstaven är: ד – Dalet. Talvärdet är 4. Tecknet avbildar en dörr. Bokstaven representerar att kunna fatta beslut och välja rätt väg. Fem av verserna börjar med ordet väg (hebr. derech) som ofta används bildligt för vägval.
    I föregående stycke var första gången ordet själ – hebr. nefesh, användes i Psalm 119. Nu återkommer ordet här i vers 25 och 28. I vers 20 uttryckte psalmisten att själen var krossad, sönderslagen och hade fallit till marken. Det första ordet här i vers 25 är hebr. dabaq, som betyder fastlimmad. Stoften och mullen är ofta förknippad med död (kroppen begravs i jord och förmultnar, se Ps 22:16; 30:10; 104:29). Psalmisten uttrycker hur han är så gott som död, hans själ är krossad och ligger på marken, i sig själv kan han inte resa sig – hans enda hopp är att Herren ska lyfta honom. Vers 25-28 formar en kiasm som ramas in av hebr. nefesh och davar.]

Min själ hålls fast i (är limmad mot – hebr. dabaq) stoftet [denna världen, det mänskliga; är så gott som död],
    skynda till mig i enlighet med ditt ord (hebr. davar).

²⁶Jag berättar om mina vägar och du svarar mig –
    lär (undervisa) mig dina förordningar (hebr. chuqim).
²⁷Låt mig förstå vägen för dina föreskrifter (påbud, uppdrag – hebr. piqudim),
    så att jag kan begrunda (tänka på, reflektera över) dina fantastiska gärningar.

²⁸Min själ (hela min person) smälter bort (droppar) [jag gråter] under tyngden av sorg,
    upprätthåll mig i enlighet med ditt ord (hebr. davar).

²⁹Ta bort från mig falskhetens väg,
    och ge mig i nåd (oförtjänt kärlek) din undervisning (Torah).
³⁰Jag har valt sanningens väg,
    dina domar (hebr. mishpat) har jag för ögonen.

[Falskhet (hebr. sheqer) och sanning (hebr. emet) är varandras motsatser, även rent bokstavligt vacklar lögnen medan sanningen står fast, se Ps 12.]

³¹Jag håller fast vid (följer efter, "är som limmad mot" – hebr. dabaq) dina stadgar (hebr. edot).
    Herre, låt mig inte komma på skam!
³²Jag springer på dina budords (hebr. mitzvots) väg,
    för du har vidgat mitt hjärta.

[Psalmisten inte bara går, utan springer med entusiasm! Gud har gett insikt genom att ge en längtan och glädje för Guds ord.]

Tillbaka upp

---

Rom 7:1-13

Ett exempel från äktenskapet
¹Vet ni inte, syskon (bröder och systrar i tron) – jag talar till sådana som känner lagen – att lagen råder (har auktoritet) över människan så länge hon lever?

²En gift kvinna är genom lagen bunden vid sin man så länge han lever. Men om mannen dör, är hon fri från den lag som band henne vid mannen. ³Om hon ger sig åt en annan man medan hennes man lever, kallas hon äktenskapsbryterska [se Luk 16:18]. Men om mannen dör är hon fri från lagen, och då är hon ingen äktenskapsbryterska om hon ger sig åt en annan man.

⁴[Låt oss tillämpa samma princip på den troende och förhållandet till lagen.] Så har också ni, mina syskon (bröder och systrar i tron), genom den Smordes (Kristi) kropp dött bort (brutalt blivit avrättade) från lagen så att ni tillhör en annan, honom som har uppstått från de döda, för att vi ska bära frukt åt Gud. ⁵Så länge vi levde i köttet (var under dess styre och helt ett med det) var de syndiga begären som väcktes genom lagen verksamma i våra kroppar så att vi bar frukt åt döden. ⁶Men nu är vi fria från lagen, eftersom vi har dött bort från det som ständigt höll oss bundna. Nu står vi i Andens nya tjänst [vi tjänar Gud på ett helt nytt sätt, fyllda av den helige Ande på insidan] och inte i bokstavens gamla (uttjänta) tjänst [genom att legalistiskt följa bokstaven, se 2 Kor 3:6].

Kampen mot synden
⁷Vad ska vi då säga? Att lagen är synd?

Absolut inte!

Det var dock först genom lagen som jag lärde känna synden. Jag hade [till exempel] inte vetat vad begäret var om inte lagen hade sagt:

Du ska inte ha begär. [2 Mos 20:17; 5 Mos 5:21]

[Det sista av de tio buden, eller orden (hebr. davarim) som det ordagrant står i 2 Mos 20:1. Förbuden mot själva handlingen att begå äktenskapsbrott och stjäla har redan nämnts i vers 14 och 15. Detta sista bud i vers 17 fokuserar på själva begäret att vilja ta det som tillhör någon annan.]

⁸Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Utan lag är synden död. ⁹En gång levde jag utan lag, men när budordet kom fick synden liv ¹⁰och jag dog. [Kan syfta på tiden som barn fram tills man blir vuxen och blir ansvarig för sina egna moraliska handlingar. Inom judendomen sker det för pojkar vid 13 års ålder, då man firar Bar mitsvah, hebreiska för "budets son". Flickor firar Bart mitsvah, hebreiska för "budets dotter", vid 12 års ålder eftersom flickor i allmänhet mognar tidigare än pojkar.] Det visade sig att budordet som skulle föra till liv ledde till död. ¹¹Synden grep tillfället och bedrog mig genom budordet och dödade mig genom det. ¹²Alltså är lagen helig och budordet heligt, rätt och gott.

¹³Har då det som är gott blivit min död?

Absolut inte!

Det var synden [som dödade mig, inte lagen]. Detta för att synden skulle avslöjas som synd. [Dess sanna karaktär blir uppenbar.] Den orsakade min död genom det som är gott, vilket visar och avslöjar syndens ofattbara (extrema) syndighet.

Tillbaka upp