Detta är den sista psalmen i den fjärde boken. Psalm 105 och 106 hör ihop och båda reflekterar över Israels historia, dock med lite olika perspektiv. Föregående fokuserar på de positiva delarna och patriarkerna Abraham, Isak och Jakob, medan denna mer på syndens konsekvenser som exilen – då israeliterna blivit förskingrade bland nationerna.
Författare: Okänd
Struktur:
Introduktion – uppmaning att prisa, vers 1-5
1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten, vers 6-12
2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb, vers 13-23
3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet, vers 24-33
4. Israels synd och Guds trofasthet i landet, vers 34-46
Avslutande vädjan och lovprisning, vers 47
Introduktion – uppmaning att prisa Herren
1Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!
Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve), för han är god,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek). [[1 Krön 16:34; Ps 107:1; 118:1; 136:1]]
2Vem kan förklara Herrens (Jahves) mäktiga gärningar
eller låta all hans lovprisning bli hörd?
3Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den som håller rätten [gör och skyddar det som är rätt],
som alltid gör det rättfärdiga.
4Kom ihåg mig, Herre (Jahve), när du ger ditt folk nåd (hebr. ratson),
tänk på mig när du ger frälsning,
5så att jag får se framgången hos dina utvalda,
så att jag får glädja mig i ditt folks (hebr. goj) glädje,
så att jag får lovprisa med ditt arv (alla de som tillhör Herren).
1. Israels synd och Guds trofasthet i Egypten
6Vi har syndat med våra fäder [på samma sätt som de],
vi har handlat orättfärdigt, vi har agerat ondskefullt.
7Våra fäder i Egypten uppmärksammade inte dina under,
de glömde din rikliga nåd (kärleksfulla omsorg; trofasthet),
de var upproriska vid havet, ja vid Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. [[Ps 78:13; 2 Mos 14-15]]
8Likväl frälste (räddade) han dem för sitt namns skull,
för att han skulle göra sin mäktiga kraft känd.
9Han tillrättavisade Vasshavet och det torkade upp;
han ledde dem genom djupen liksom genom öknen.
10Han frälste dem från hans hand som hatade dem;
han återlöste (beskriver en frivillig handling) dem från deras fiendes hand.
11Vattnet övertäckte deras åklagare [en beskrivning av farao och hans armé som utplånades fullständigt],
inte en enda av dem undkom.
12Sedan trodde de (Israels barn) hans ord,
de sjöng hans lov.
2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb
13Men de glömde snabbt vad han gjort,
de inväntade inte hans råd och vägledning,
14utan svävade ut i ohämmad lusta i öknen
och prövade Gud (El) i vildmarken. [[4 Mos 11]]
15Han gav dem vad de begärde
men lät samtidigt deras själ (person – hebr. nefesh) bli mager.
[Deras fysiska begär efter mat, frosseri, tillfredsställdes men på bekostnad av själens behov. Gud ville vara deras tillfredsställelse både fysiskt och själsligt, se [4 Mos 11:33-35]]
16De var avundsjuka på Mose i lägret
och på Aron, Guds (Jahves) helige.
17Jorden öppnade sig och slukade Datan
och övertäckte Avirams avdelning. [[4 Mos 16]]
18En eld tändes i deras avdelning,
flamman brände upp de svaga.
19De gjorde en kalv i Horeb (hebr. Chorev) [annat namn på Sinai berg, se [Ps 68:18]]
och tillbad en gjuten avgud. [[2 Mos 32; 5 Mos 9:7-17]]
20På det viset bytte de ut sin ära
mot bilden av en oxe som äter gräs.
21De glömde bort Gud (El) deras frälsare
som gjort stora ting för dem i Egypten, 22förunderliga ting i Hams land
[annat namn på Egypten efter Noas son Cham (Ham) vars ättlingar bosatt sig i Afrika],
fruktansvärda ting vid Vasshavet.
23Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem.
Om inte Mose, hans utvalde,
hade ställt sig framför honom i gapet
för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [[2 Mos 32:30-33:23; 4 Mos 9:18-21]]
3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet
24Dessutom föraktade de det åtråvärda landet [Israel],
de trodde inte på hans ord. [[4 Mos 14:1-12]]
25De knotade i sina tält [[5 Mos 1:27; 1 Kor 10:10]],
de lyssnade inte till Herrens (Jahves) röst.
26Därför gav han dem sin ed
att han skulle förgöra dem i öknen
27och skingra deras ättlingar bland hednafolken
och sprida ut dem i länderna [vilket skedde i exilen]. [[4 Mos 14:27-35]]
28De gick i ok med Baal från Peor
och åt offer från döda ting.
[De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten.]
29På det sättet retade och provocerade de honom med sina gärningar
och en farsot bröt ut ibland dem.
30Men Pinchas stod upp och ingrep
så att farsoten stoppades. [[4 Mos 25:6-9]]
31Det tillräknades honom som rättfärdighet,
från generation till generation för evigt. [[4 Mos 25:10-13; Mal 2:4-6]]
32Vid Merivas vatten framkallade de hans vrede [[Ps 81:7; 95:8]]
och Mose fick bekymmer på grund av dem.
33De förbittrade hans ande
och han talade förhastat med sina läppar. [[4 Mos 20:10-11]]
4. Israels synd och Guds trofasthet i landet
34De förgjorde inte folken [olika fiender som krigade mot Israel under ökenvandringen]
såsom Herren (Jahve) hade sagt till (befallt) dem att göra.
35Tvärtom beblandade de sig med de hednafolken
och lärde sig deras sätt [vanor och kulturyttringar, framför allt avgudadyrkan].
36De tjänade deras avgudar,
som blev en snara för dem.
37De till och med offrade sina söner
och döttrar till demonerna.
[Alla slags gudar/avgudar utom Gud är manifestationer av olika demoner, se [3 Mos 18:21; 5 Mos 12:31; 2 Kung 16:1; 21:6; 23:10; Jer 7:31; Hes 16:20-21; 20:31; 1 Kor 10:20]]
38De utgöt oskyldigt blod,
blodet av deras söner och döttrar,
som de offrade till Kanaans avgudar [[Jer 19:4]],
så landet blev ohelgat (orenat) genom blodet.
39Så skändade de sig själva med sina handlingar,
de prostituerade sig själva (var otrogna mot Gud) med sina gärningar.
40Därför upptändes Herrens (Jahves) brinnande vrede mot sitt folk
och han hatade sin arvedel.
41Han utlämnade dem till hednafolken [alla länder dit de blev kringspridda]
och de som hatade dem [judarna] regerade över dem.
42Deras fiender förtryckte dem
och de kuvades under deras händer.
43Många gånger räddade han dem (ryckte han upp dem)
men de fortsatte avsiktligt med sitt uppror
och sjönk därför allt djupare i sin synd.
44Trots det såg han till deras nöd
när han hörde deras rop (på hjälp).
45Han kom ihåg förbundet som han slutit med dem
och ångrade sig (kände en sorg och agerade) i enlighet med sin överflödande (rika) nåd (omsorgsfulla kärlek).
[Ordet för att "ångra" (hebr. nicham) innebär inte att Gud ångrar sitt första beslut i betydelsen "inser att det var fel". Betydelsen är både att känna sorg och att trösta, och själva skeendet då man går från sorg till att ge tröst. Gud känner sorg över att människan föll i synd, men det finns hopp och tröst och räddning!]
46Han gav dem medömkan (lät dem finna barmhärtighet, medkännande nåd)
inför alla som tagit dem till fånga.
Avslutande vädjan och lovprisning
47Fräls oss, Herre (Jahve), vår Gud (Elohim),
och samla oss från hednafolken [dit de blivit utspridda]
så att vi får tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt heliga namn
och triumfera i din lovprisning.
48Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim)
från evighet till evighet,
låt alla människor säga:
Amen! Prisa Herren (lova Jah – hebr. hallelu jah)!
Ef 1:1-23
EFESIERBREVET
[Introduktion: Efesos var ett viktigt ekonomiskt centrum i antiken och berömt för Artemistemplet, där kärleksgudinnan Diana tillbads, se [Apg 19:28]. Paulus hade grundat församlingen och han bodde här i flera år, se [Apg 19:10; 20:31]. Apollos, Aquila och Priscilla undervisade församlingen. Senare avskilde Paulus Timoteus till att bli deras pastor under en tid, se [1 Tim 1:3].
Brevet är ett av de fyra "fängelsebreven" som Paulus skrev från Rom. De andra är breven till Kolossai, Filippi och Filemon. Det är troligt att flera av dem skickades samtidigt. Tychikus omnämns som budbärare både i brevet till Efesos och Kolossai, se [Ef 6:21; Kol 4:7-9].
Struktur:
1. Den troendes position i Jesus, kapitel 1-3.
2. Den troendes gärningar i Jesus, kapitel 4-6.
Skrivet: 61 e.Kr.
Till: Efesos med omnejd, se vers 1. Brevet är troligen ett rundbrev som skickades till flera församlingar i Mindre Asien, som Smyrna, Pergamon, Laodikea osv.
Från: Rom. Brevet är skrivet under Paulus tvååriga fångenskap i Rom, se [Ef 3:1; 4:1; Apg 28:30].
Författare: Paulus, se vers 1.
Budbärare: Tychikus, se [Ef 6:21]. Med honom fanns även Onesimus. De överlämnar brevet till Efesos och stannar där en tid innan de fortsätter österut med brevet till staden Kolossai och det personliga brevet till Filemon, se [Kol 4:7, 9].]
DEN TROENDES POSITION I JESUS (1-3)
Hälsning
Staden Efesos, skiss av den engelska arkeologen Edward Falkener från 1800-talet.
1[Från:] Paulus [betyder "den lille"],
genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt Jesus den Smorde (Messias, Kristus)
till de heliga som bor i Efesos,
de som tror på (är trogna, lojala mot) Jesus den Smorde (Messias, Kristus). [I de äldsta handskrifterna saknas orden "i Efesos". Brevet har inga personliga hälsningar, trots att Paulus hade många kontakter i Efesos. Det talar för att brevet var ett rundbrev som lästes upp i flera församlingar. Den kopian som var adresserad till regionens huvudstad Efesos, hade troligtvis med det namnet här i inledningen, medan kopia som hänvisningen i [Kol 4:16] syftar på kan ha haft orden "i Laodikea" i stället.]
2Låt nåd (Guds oförtjänta favör, välsignelse) vara med er och frid (harmoni, lycka, välgång)
från Gud vår Fader och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Lovsång till Gud
3[Vers 3-14 är en enda lång mening i grekiskan, den längsta i hela Bibeln! Paulus var en lärd man, så anledningen till att han ibland skriver långa meningar beror inte på att han är okunnig i det grekiska språket. I stället är det ett sätt att uttrycka sin entusiasm. På samma sätt som en talare blir ivrigare och pratar snabbare och mer engagerat, blir Paulus engagerad när han börjar skriva om alla välsignelser Jesus har gett den troende, och låter adjektiven flöda!]
Välsignad (lovad, prisad) är vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Gud och Fader, som har välsignat oss med varje andlig välsignelse i det himmelska [i de himmelska världarna, i den andliga dimensionen] i den Smorde (Messias, Kristus). 4I kärlek [som är osjälvisk och utgivande] utvalde (personligen handplockade) han oss i honom innan världens nedkastande [gr. pro kosmos katabole – dvs. före syndafallet då Guds ordnade världssystem raserades], för att vara heliga (helgade och avskilda) och utan fläck inför honom (i hans åsyn). 5Han förutbestämde att vi skulle bli adopterade som hans egna genom Jesus den Smorde (Kristus) – efter hans önskan (längtan) och vilja – 6[så att vi kan ge honom] pris och ära för den underbara (ljuvliga) nåden, vilken han så fritt gav till oss i den Älskade.
7I honom har vi befrielsen (förlossningen) [i Jesus är vi friköpta och har/äger – på grund av att lösensumman är betald – alltid full tillgång till återlösningen] genom hans blod, [vi har] förlåtelsen för (friheten från) [vi är fria och har inte längre något som binder oss till] överträdelserna (synderna, bristerna), tack vare hans rika nåd (enligt hans nåds rikedom) 8som överflödade till (in i) oss [som han överöste oss med] i all vishet (klarhet) och insikt (praktisk visdom).
[Insikten innebär förstånd att kunna tillämpa visheten på ett klokt sätt. Återlösningen eller "friköpandet" står i grekiskan i bestämd form i vers 7 och syftar troligtvis även på den återlösning som också varje far och mor praktiskt kände till genom ceremonin som kallas Pidjon haben (hebreiska för "friköpandet av sonen") och som praktiseras än i dag bland ortodoxa judar. Se kommentar till [Luk 2:23].]
9Han har låtit oss få veta sin dolda vilja (hemliga plan och syfte, sin viljas mysterium). Det är helt i linje med hans goda (glädjefyllda) önskan som han förutbestämt genom sig själv. 10Han planerade att vid tidsepokernas fullbordan [när det nuvarande styret över jorden har uppfyllt sitt mått], i den Smorde (Messias, Kristus) lägga (placera, förena) allt i himlarna och på jorden under hans ledarskap.
Ett sigill intygade äktheten i ett dokument och försäkrade att det levererades intakt.
11I honom [genom att vår ande är ett med Jesu Ande] har vi också fått ett arv, eftersom vi på förhand har blivit utvalda av honom som (aktivt deltar och medverkar och) låter allt ske efter sin vilja och sitt beslut, 12så att vi som tidigare [innan tidens slut] har satt vårt hopp till den Smorde (Messias, Kristus) ska leva för att prisa och ge honom ära.
13I honom har ni också hört det sanna ordet, det glada budskapet om er frälsning (befrielse, bevarande, helande, trygghet), och satt er tro (tillit) till honom. Ni blev beseglade (märkta) med den utlovade helige Ande (ni har fått den helige Andes sigill). 14Den [helige Ande] är en handpenning (garanti, ett sigill) på vårt arv fram till den fulla återbetalningen av Guds egendom [hans folk], för att hans ära (majestät, härlighet) ska prisas.
[Ett sigill var den märkning som garanterade att en försändelse kom fram intakt till mottagaren, på samma sätt är den helige Ande den garant som gör att vi kommer fram till vår destination.]
Tacksägelse och bön
15Därför [tack vare de underbara sanningarna i tron som beskrivits i vers 3-14, och särskilt de två sista verserna om den helige Ande], och eftersom jag [Paulus] har hört om er tro på Herren Jesus och
er kärlek [som är osjälvisk och utgivande] till alla de heliga (Guds folk)
16upphör jag inte att tacka [Gud] för er, när jag nämner er i mina böner (en tacksägelse med glädje som väller fram inifrån). 17Jag ber att vår Herre Jesu den Smordes (Kristi) Gud, härlighetens Fader ska ge er en ande av vishet (insikt, gudomlig kunskap) och
uppenbarelse (att synliggöra något som varit dolt), så att ni får full kunskap om honom.
18Att era förstånds ögon ska få flöda i ljus så att ni kan se [verbformen indikerar att ögonen har öppnats i dåtid med ett nuvarande resultat att de nu kan ha en klar förståelse av]: Vilket glädjerikt hopp han har kallat er till.
Hur rikt på härlighet (ära) hans arv är i de heliga (hans folk).
19Hur enorm (omätbar, obegränsad, överlägsen) hans styrka (makt) är i oss som tror,
i enlighet med den verksamma (operativa) styrkan av hans (manifesterade) makt.
Att lägga sina fiender "under någons fötter" är ett kraftfullt uttryck i Mellanöstern. I Tutankhamons grav, som upptäcktes 1922, hittades hans tron och fotpall med kungens fiender inristade. Tutankhamon var farao i Egypten under den artonde dynastin och dog 1339 f.Kr.
20Samma kraft använde (verkade) han i den Smorde (Messias, Kristus) när han uppväckte (reste upp) honom från de döda och satte honom på sin högra sida [[Ps 110:1; Apg 2:34]] i det himmelska (i de himmelska världarna). 21Högt över varje: ärkehärskare (ledare från urgamla tider, militär term för general, den högsta ledaren)
och auktoritet (militär term för delegerad auktoritet)
och makt (makt utifrån antal, militär term för kraften av en stor armé)
och härskare (herre, som har makt över en region)
och över varje namn på allt som är namngivet [över varje titel som kan ges, över varje sjukdom, ja över allting som har ett namn, se [Rom 8:38]] inte bara i den här tidsåldern, utan också i den kommande.
22Gud har lagt allt under Jesu fötter [[Ps 8:7]] och utsett (krönt) honom till att vara församlingens huvud, 23som är hans kropp, helheten som uppfyller allt i alla [hela skapelsen, för i den kroppen bor fullheten av Jesus som gör allt helt, och ständigt fyller alla överallt med honom själv].