Halvbibel - söndag 31/1
1 Mos 31,
Matt 20:29-21:22
1 Mos 31
Gud låter Jakob fly 1Jakob fick höra hur Labans söner sa: "Jakob har tagit allt vår far ägde. Han har skaffat sig all den rikedomen av det som tillhör vår far." 2Jakob märkte också att Laban inte såg på honom med samma ögon som förut (hans attityd var förändrad).
3Då sa Herren till Jakob: "Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag är med dig."
4Och Jakob skickade efter Rakel och Leah och bad dem komma ut på marken till hans hjord, 5och han sa till dem: "Jag märker att er far inte ser på mig med samma ögon som förut, men min fars Gud (Elohim) har varit med mig. 6Ni vet själva att jag har tjänat er far med all min kraft. 7Ändå har er far offentligt förnedrat (lurat – hebr. talal) mig och ändrat min lön tio gånger [gång på gång], men Gud (Elohim) har inte tillåtit honom att göra mig något ont.
[Det ovanliga ordet för att lura (hebr. talal) har samma rot som ordet tel som används om en stad som byggts upp och rivits ner. Labans sätt är som ett grymt skämt där Jakobs förväntning har byggts upp som en stad synlig för alla, för att sedan raseras, på nytt byggas upp för att igen raseras.]
8När han sa: De spräckliga ska vara din lön, då fick hela hjorden spräcklig avkomma. Och när han sa: De strimmiga ska vara din lön, då fick hela hjorden strimmig avkomma. 9Så har Gud (Elohim) tagit er fars boskap och gett den åt mig. 10När parningstiden för småboskapen kom hade jag en dröm. Jag lyfte min blick och fick se att hannarna, som betäckte småboskapen, var strimmiga, spräckliga och fläckiga. 11Och Guds (Elohim) ängel (budbärare) sa till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade: 'Här är jag (hebr. hineni; jag tar ansvar, står till förfogande).' 12Då sa han: 'Lyft blicken och se hur alla hannar som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett allt som Laban gör mot dig. 13Jag är den Gud (El) som såg dig i Betel [för 20 år sedan, se vers 38], där du smorde en minnessten och gav mig ett löfte [[1 Mos 28:20-22]]. Bryt nu upp och dra ut ur detta land och vänd tillbaka till ditt fosterland.' "
14Då svarade Rakel och Leah: "Har vi kvar någon lott eller arvedel i vår fars egendom? 15Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och sedan gjort slut på det han fick i betalning för oss. 16Hela den rikedom som Gud har tagit från vår far tillhör oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig."
17Jakob bröt då upp och satte sina barn och hustrur på kamelerna 18och tog med sig all sin boskap och all egendom som han hade samlat, boskapen han hade förvärvat och skaffat sig i Paddan-Aram, och begav sig till sin far Isak i Kanaans land.
19Men Laban hade gått för att klippa sina får. Då stal Rakel sin fars husgudar (hebr. terafim). 20Och Jakob smög sig i väg från araméen Laban utan att berätta för honom att han tänkte fly. 21Han bröt upp och flydde med allt han hade och gick över floden [Eufrat] och vände sitt ansikte (begav sig av) [österut] mot Gileads bergsbygd.
Laban förföljer Jakob
22På tredje dagen berättade man för Laban att Jakob hade flytt. 23Då tog han med sig sina bröder och satte efter honom, och efter sju dagar hann han upp honom i Gileads bergsbygd [högplatån öster om Jordanfloden, sista anhalten innan Jakob kom till Kanaans land]. 24Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sa till honom: "Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont."
25När Laban hann upp Jakob, hade denne slagit läger på berget. Också Laban och hans män slog läger på Gileads berg. 26Då sa Laban till Jakob: "Vad har du gjort? Du smög dig i väg från mig och förde bort mina döttrar likt fångar tagna med svärd. 27Varför gömde du dig för att fly när du inte berättade för mig, utan stal [möjligheten] för mig att kunna sända i väg dig med jubel och sång, med tamburin och kinnor-harpa. 28Du unnade mig inte ens att få kyssa mina barnbarn och mina döttrar. Du har betett dig som en dåre. 29Jag har makt (kraft – hebr. el) att göra er illa, men er fars Gud (Elohim) sa till mig i natt: 'Akta dig för att tala något mot Jakob, gott eller ont.' 30Nu gav du dig i väg för att du längtade hem så mycket. Men varför stal du mina gudar?"
31Jakob svarade Laban: "Jag var rädd för dig, för jag tänkte att du skulle ta dina döttrar från mig med våld (rycka dem ifrån mig – hebr. gazal). 32Men den som du hittar dina gudar hos ska inte få leva. Här inför våra släktingar får du se efter om jag har något hos mig som är ditt, och i så fall ta det." Jakob visste inte att Rakel hade stulit dem.
33Laban gick då in i Jakobs tält, och sedan in i Leahs tält och de båda tjänstekvinnornas tält, men han fann inget. När han hade kommit ut ur Leahs tält gick han in i Rakels tält. 34Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet utan att finna dem.
35Och hon sa till sin far: "Bli inte arg, herre (låt det inte vara förargelseväckande i min herres ögon), att jag inte kan resa mig inför dig, för det är med mig på kvinnors vis (jag har det som kvinnor brukar ha)" [[3 Mos 15:19]] Så sökte han efter husgudarna men kunde inte finna dem.
36Jakob blev arg och kom i gräl med Laban och sa till honom: "Vad är mitt brott, vad är min synd, eftersom du förföljer mig så våldsamt? 37Nu har du letat igenom allt jag äger. Vad har du funnit som tillhör dig? Lägg fram det inför både mina och dina släktingar här så att de får döma mellan oss båda. 38I 20 år har jag varit hos dig. Dina tackor och getter har inte fått missfall och jag har inte ätit av baggarna i din hjord. 39Jag kom aldrig med något ihjälrivet djur till dig, jag var tvungen att ersätta det själv. Du krävde ersättning av mig för det stulna, antingen det stulits på dagen eller på natten. 40Så hade jag det. Om dagen plågades jag av hetta och om natten av köld, och sömnen flydde ifrån mig. 41I 20 år [enligt judisk tradition år 1929-1909 f.Kr.] har jag varit hos dig. Jag har tjänat dig i 14 år för dina båda döttrar och i 6 år för din boskap, men du har ändrat min lön tio gånger [gång på gång, se vers 7]. [Jakob jobbar först 7 år för Rakel, men Laban ger honom Leah. Några veckor senare får han Rakel ([1 Mos 31:20, 25]), men måste jobba ytterligare 7 år ([1 Mos 31:29]). Jakob jobbar sedan ytterligare 6 år, men då får han lön, se [1 Mos 30:28, 43].] 42Hade inte min fars Gud (Elohim) varit med mig – Abrahams Gud (Elohim) som även Isak vördar – så hade du säkert låtit mig gå med tomma händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde domen i natt."
Jakob och Laban försonas
43Laban svarade Jakob: "Döttrarna är mina döttrar, barnen är mina barn och hjordarna är mina hjordar. Allt du ser är mitt. Vad skulle jag kunna göra mot mina döttrar eller mot barnen som de fött? 44Kom nu, låt oss sluta förbund med varandra. Det ska vara vittne mellan mig och dig."
45Då tog Jakob en sten och reste den till en stod. 46Sedan sa han till sitt folk: "Samla ihop sten." Då tog de stenar och gjorde ett röse och höll en måltid där på röset. 47Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob kallade det Galed.
48Och Laban sa: "Detta röse ska i dag vara vittne mellan mig och dig." Så fick det namnet Galed. 49Men det kallades också Mitspah [betyder: "vaktplats, utkik"], för han sa: "Herren ska hålla vakt mellan mig och dig när vi inte längre ser varandra. 50Om du behandlar mina döttrar illa eller tar andra hustrur vid sidan av mina döttrar, ska du komma ihåg att Gud är vittne mellan mig och dig, även om ingen människa är närvarande."
51Laban sa vidare till Jakob: "Se detta röse och se denna stod som jag rest mellan mig och dig. 52Röset här ska vara ett vittne, och stoden ska vara ett vittne att jag inte ska gå förbi röset mot dig med onda avsikter, och att inte heller du ska gå mot mig förbi röset och stoden. 53Abrahams och Nahors Gud ska vara domare mellan oss, han som var deras fars Gud."
Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak vördade. 54Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. De åt och stannade på berget över natten.
55På morgonen steg Laban upp tidigt, och när han hade kysst sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, gav han sig i väg och återvände hem.
Matt 20:29-21:22
Två blinda får sin syn
Herodes den store byggde det nya romerska Jeriko strax söder om den gamla staden Jeriko.
29Medan de var på väg ut från [den gamla staden] Jeriko följde en stor skara honom.
[Matteus och Markus beskriver att Jesus "var på väg ut från Jeriko", se [Mark 10:46]. Lukas däremot skriver att han "närmar sig Jeriko" när denna händelse inträffar, se [Luk 18:35]. Detta kan först ses som en motsägelse, men utgrävningar har visat att det fanns två Jeriko på Jesu tid. Den gamla staden Jeriko som omnämns i [Jos 6:24-26] är den mest kända, men strax söder om den byggde Herodes den store en ny stad som kallades det romerska Jeriko. Här i det romerska Jeriko fanns palats, amfiteater, bassänger osv. och Herodes tillbringade vintrarna här.
En annan skillnad som inte heller den är en motsägelse är att Matteus skriver att det var två blinda, medan Markus och Lukas skriver att det var en. Av de två männen som fick sin syn väljer de att fokusera på den ene blinde som hette Bartimaios, se [Mark 10:46; Luk 10:35].]
30Där [mellan den gamla staden Jeriko och det nya romerska Jeriko] satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!" 31Folket tillrättavisade dem skarpt (gav dem en tydlig varning) att vara tysta, men de ropade ännu högre: "Herre, Davids son, förbarma dig över oss!"
32Då stannade Jesus och kallade till sig dem och frågade: "Vad vill ni att jag ska göra för er?"
33De svarade honom: "Herre, gör så att våra ögon öppnas."
34Då fylldes Jesus av medlidande med dem och rörde vid deras ögon och på en gång kunde de se, och de följde honom.
Jesus rider in i Jerusalem
På gården i Starby utanför Ängelholm finns norra Europas största modell av Jerusalem. Byarna Betfage och Betania ligger öster om Jerusalem på Olivberget.
1[Denna händelse inleder den sista veckan av Jesu verksamma tjänst. Det var vår och alla judar vallfärdade till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Detta gjorde även Jesus och lärjungarna. På vägen dit hade de passerat området Pereen öster om Jordanfloden, för att sedan komma till staden Jeriko. De hade vandrat upp den sista sträckan mot Jerusalem och var nu i byn Betfage, som ordagrant betyder "fikonhuset".]
När de [Jesus, lärjungarna och följet med alla som var på väg för att fira påskhögtiden] närmade sig Jerusalem och kom till [byn] Betfage vid Olivberget, skickade Jesus i väg två lärjungar 2och sa till dem: "Gå in i byn som ligger framför er, genast ska ni hitta en åsna stå bunden där, och bredvid henne ett föl. Lossa dem och för dem till mig! 3Om någon säger något till er ska ni svara: 'Herren behöver dem.' Då ska han på en gång skicka i väg dem."
4Detta hände för att fullborda det som sagts av profeten [[Sak 9:9]]: 5"Säg till Sions dotter [de som bor i Jerusalem]: 'Se, din Konung kommer till dig på ett ödmjukt sätt (milt, i frid, utan arrogans), ridande på en åsna, på ett föl, ett lastdjurs föl.'"
6Då gick lärjungarna och gjorde som Jesus hade befallt dem. 7De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar (ytterkläder) på dem, och han satte sig därpå. 8En mycket stor folkskara bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde ut dem på vägen. [Verbformen indikerar att man gjorde detta under hela sträckan som Jesus red in mot Jerusalem.] 9Folkskaran som gick före honom, och de som gick efter honom, ropade högt (man sjöng gång på gång): "Hosianna (rädda, fräls oss nu) Davids son!
[Arvtagaren till Davids rike, Guds utlovade Messias.]
Välsignad (värd att prisas) är han som kommer i Herrens namn!
[Den som Herren utvalt att vara vår kung.]
Hosianna i höjden (himlen)!"
[Under påskhögtiden sjöng man från [Psalm 113-118], de så kallade Hallel-psalmerna. Här sjunger man stroferna [Ps 118:25-26], och lägger till delen "Davids son" och hyllar Jesus som Messias.]
10När han kom in i Jerusalem kom hela staden i rörelse (i upplopp, skakades), och man frågade: "Vem är detta?" 11Folket svarade: "Detta är profeten Jesus, från Nasaret i Galileen."
Jesus rensar templet
12[Det var redan sent när Jesus red in i Jerusalem, så han ser på allt som pågår där och lämnar Jerusalem för att övernatta i Betania där han tillbringar nätterna, se [Mark 11:11-12]. Matteus i sin mer tematiska framställning tar inte med detta här utan går vidare på huvudtemat att Jesus kommer in i templet. Detta fullbordar också [Mal 3:1] där Herren plötsligt kommer till sitt tempel. Jesus börjar också fullborda [Sak 14:21] där det står att det inte ska vara någon "köpman" i templet.]
Jesus gick till templet [nästa dag] och drev ut alla som sålde och köpte där. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor. 13Han sa till dem: "Det står skrivet:
'Mitt hus ska kallas ett bönens hus.' [[Jes 56:7]]
Men ni har gjort det till
'ett rövarnäste'." [[Jer 7:11]]
[Det religiösa ledarskapet hade rånat folket på flera plan. Dels rent ekonomiskt med stora mellanskillnader för att växla pengar och köpa offerdjur, men också andligt genom att inte leda människor till en personlig relation med Gud.]
14Blinda och lama (halta, lytta, ofärdiga) kom fram till honom i templet, och han botade dem. 15När översteprästerna och de skriftlärda såg allt det märkliga han gjorde och hörde hur barnen ropade i templet: "Hosianna Davids son!" blev de förargade 16och sa till honom: "Hör du vad de säger?" Jesus svarade: "Ja, har ni aldrig läst orden: Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?" [[Ps 8:3]]
17Han lämnade dem och gick ut ur staden till Betania och stannade där över natten.
Lärjungarna ser det förtorkade fikonträdet
18[Markus som ger fler detaljer berättar hur Jesus på måndagsmorgonen förbannar ett fikonträd som bara hade löv men ingen frukt. Det är redan mörkt när de går tillbaka och det är först nästa morgon som lärjungarna ser hur trädet har vissnat från roten, se [Mark 11:12-14, 20-24]. Matteus som skriver mer tematiskt väver ihop händelsen som skedde i två steg under två dagar. Notera att han skriver "på morgonen", utan att ange vilken morgon, så det är ingen motsägelse.]
På morgonen [dagen innan], när han gick in i staden, blev han hungrig. 19Han fick se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men hittade ingenting annat på det än blad. Då sa han till det: "Aldrig någonsin ska du bära frukt." På en gång vissnade trädet.
[Varför förbannade Jesus fikonträdet? Bibeln svarar inte direkt på detta, men både templets rening och det förbannade fikonträdet är två starkt symboliska handlingar. Så här på våren borde trädet haft frukt. Fikonträdet producerar grön frukt innan löven visar sig, och om det inte fanns någon frukt nu så skulle det inte bära någon frukt det året. Det här trädet verkade på utsidan ha en stor skörd, men vid närmare granskning var det helt utan frukt – trädet hycklade. Fikonträdet är en bild på Israel, se [Jer 8:13; 24:1-10; Hos 9:10; Mika 4:4], och religiöst hyckleri är något som alltid får Jesu skarpaste tillrättavisning.]
20När lärjungarna såg detta [dagen efter Jesus talat till det, se [Mark 11:20]] blev de förundrade (förvånade, chockade) och frågade: "Hur kunde fikonträdet vissna så snabbt?" 21Jesus svarade: "Jag säger er sanningen (sannerligen, amen), om ni har tro och inte tvivlar, ska ni inte bara göra det som skedde med fikonträdet, utan ni ska också kunna säga till detta berg [och Jesus tar nu som exempel Olivberget där de befinner sig]: 'Upp med dig och kasta dig i havet [Medelhavet]', och det skulle ske. 22Vad helst ni frågar om i bön ska ni få, om ni tror."
[Jesus använder händelsen med fikonträdet för att undervisa den andliga principen för tro, bön och bönesvar. På samma sätt som trädet på en gång vissnade från roten, men det dröjde innan resultatet blev synligt i lövverket, tar Gud emot bönen och svarar på en gång, men resultatet kan dröja innan det manifesterar sig i det naturliga.]