Parallell - fredag 12/6
1 Kung 8
Templet invigsIntroduktion
1[Detta är det centrala kapitlet i kapitel 3-11 som är en kiasm. Även kapitel 8 är format i en kiasm med sju sektioner där Salomos bön är den centrala delen:
A Introduktion (vers 1-2)
B Invigning (vers 3-13)
C Salomo välsignar folket (vers 14-21)
D Salomos bön (vers 22-54)
C´ Salomo välsignar folket (vers 55-61)
B´ Invigning (vers 62-64)
A´ Avslutning (vers 65-66)
Färdigställandet av templet är Salomos största bedrift. Denna byggnad både konkretiserar och symboliserar Israels band med Gud. Mitt i allt detta är det också helt uppenbart att himlarnas Gud inte kan bo i ett hus byggt av människor, något som Salomo också tar upp i sin bön, se vers 27 och Apg 17:24.]
Vid den tiden (sedan) samlade Salomo Israels äldste och alla stammarnas huvuden (ledare), furstarna för Israels fäders hus, till kung Salomo i Jerusalem för att föra upp Herrens (Jahves) förbundsark ut från Davids stad som är Sion. 2Och alla Israels män samlades till kung Salomo vid festen [lövhyddohögtiden] i månaden (hebr. jerach) Etanim [i den kanaaneiska kalendern], som är [motsvarar] den 7:e månaden (hebr. chodesh) [tishri, infaller sept/okt]. [Invigningen sker 11 månader efter att templet färdigställts. Detta sker under lövhyddohögtiden (sukkot) som är den mest glädjefyllda högtiden av alla, se 3 Mos 23:33-44.]
Invigning
3Och alla Israels äldste kom och prästerna tog upp (lyfte) arken. 4Och de förde upp Herrens (Jahves) ark och mötestältet och alla de heliga redskapen som var i tältet, och de bar upp detta, prästerna och leviterna. [Davids stad ligger precis söder om tempelberget och det är en ganska stor höjdskillnad upp till tempelberget i norr.] 5Och kung Salomo och hela Israels församling som var samlade hos honom, var med honom framför arken och offrade får och oxar som inte gick att räkna för det var så många. 6Och prästerna förde in Herrens (Jahves) förbundsark till sin plats, in i husets helgedom, till det allra heligaste, under kerubernas vingar, 7för keruberna spred ut sina vingar över arkens plats och keruberna täckte arken och dess stavar ovanför den. 8Och stavarna var så långa att ändarna av dem syntes från det heliga framför det allra heligaste, men de kunde inte ses utifrån, och där är de till denna dag. 9Det fanns ingenting kvar i arken förutom de två stentavlorna som Mose lade dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren (Jahve) skar förbund med Israels söner, när de kom ut från Egyptens land. [Hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.] 10Och det skedde när prästerna kom ut från det allra heligaste att molnet fyllde Herrens (Jahves) hus, 11så att prästerna inte kunde stå och tjäna på grund av molnet, för Herrens (Jahves) härlighet fyllde Herrens (Jahves) hus. 12Sedan sa Salomo: "Herren (Jahve) har sagt att han ska bo i det tjocka (mörka) molnet. [Ordet arafel betyder ett tjockt kraftigt åskmoln och kan därför även översättas som mörker.] 13Jag har verkligen byggt dig ett hus att vistas i, en plats där du kan bo för evigt."
[Här står ordet evigt i plural, vilket gör att man också kan översätta det som i evigheters evigheter. Vissa grekiska översättningar har även med en rad till: "Är inte detta skrivet i Jashars bok?", samma fras finns i Jos 10:13; 2 Sam 1:18.]
Salomo välsignar folket
14Och kungen vände sitt ansikte om och välsignade hela Israels församling, och hela Israels församling var stående. 15Och han sa: "Välsignad är Herren (Jahve), Israels Gud (Elohim), som har talat med sin mun till David, min far, och i hans hand har fullbordat det. Han sa: 16Från den dag jag förde fram mitt folk Israel ut från Egypten, valde jag ingen stad från alla Israels stammar till att bygga ett hus, så att mitt namn ska vara där, men jag valde David att vara över mitt folk Israel. 17Och det var i Davids hjärta, min far, att bygga ett hus till Herrens (Jahves) namn, Israels Gud (Elohim). 18Men Herren (Jahve) sa till David min far: 'Emedan det var i ditt hjärta att bygga ett hus till mitt namn, gjorde du väl i att det var i ditt hjärta, 19men likväl ska du inte bygga huset, utan din son som ska komma från din länd, han ska bygga huset till mitt namn.' 20Och Herren (Jahve) har bekräftat sitt ord som han talade, och jag har rests upp i min far Davids ställe och sitter på Israels tron, som Herren (Jahve) talade (lovade), och har byggt huset till Herrens (Jahves) namn, Israels Gud (Elohim). 21Och där har jag gjort en plats för arken vari Herrens (Jahves) förbund finns, som han skar med våra fäder när han förde dem ut ur Egyptens land."
Salomos bön
22[I redogörelsen i 2 Krön 6:13 berättas också att Salomo stod på en talarstol.]
Och Salomo stod inför Herrens (Jahves) altare framför hela Israels församling och sträckte ut sina händer mot himlarna 23och sa:
25Och nu Herre (Jahve), Israels Gud (Elohim), håll (vakta, skydda, bevara) till din tjänare David, min far, det som du har talat till honom, och sagt: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron, om bara dina söner håller (vaktar, skyddar, bevarar) sina vägar till att vandra inför mitt ansikte, som du har vandrat inför mitt ansikte.' 26Och nu Israels Gud (Elohim), låt ditt ord, jag ber dig, bli bekräftat som du har talat till din tjänare David, min far.
27Kan då verkligen Gud bo på jorden? [Nej, självklart inte] Se, himlarna och himlarnas himlar [hela universum till sin yttersta gräns], de kan inte rymma dig, hur mycket mindre detta hus som jag har byggt! 28Vänd dig ändå hit (svara med din favör och närhet), hör din tjänares bön och åkallan, Herre, min Gud. Svara på det rop och den bön som din tjänare nu ber inför dig i dag. 29Låt dina ögon vara öppna mot detta hus – mot den plats som du har sagt: 'Mitt namn ska vara där' – så att du hör den bön som din tjänare ber, när han vänder sig mot denna plats. 30Svara på din tjänares och ditt folk Israels bön, när de vänder sig i bön mot denna plats. Hör (lyssna till) dem från himlarna, där du bor. Hör (lyssna till) dem och förlåt dem [deras synd].
31När en man syndar mot sin granne och ett löfte avkrävs honom för att få honom att avlägga en ed, och han kommer och avlägger en ed inför ditt altare i detta hus, 32hör (lyssna) då du i himlarna och gör och döm din tjänare, förklara den onde skyldig och låt hans egna vägar komma över hans huvud, och rättfärdiga den rättfärdige till att ge honom efter hans rättfärdighet.
33När ditt folk Israel är nedslaget framför fienden, när de syndar mot dig, om de vänder om igen till dig och bekänner ditt namn och ber och bönfaller till dig i detta hus, 34och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter ditt folk Israels synd, och för dem tillbaka till landet som du gav deras fäder.
35När himlarna är stängda och det inte regnar, när de syndar mot dig, om de ber mot denna plats och bekänner ditt namn och vänder om från sin synd när du hemsöker dem, 36och du hör (lyssnar) i himlarna och förlåter dina tjänares synd och ditt folk Israel, när du undervisar dem den goda vägen som de ska vandra, och sänder regn över landet som du har gett till ditt folk som ett arv.
37Om det blir hungersnöd i landet, om det blir pest, om det blir rost eller mjöldagg, gräshoppor eller larver, om fienden belägrar dem i deras städers land, vilken plåga som helst, vilken sjukdom som än drabbar, 38alla böner, alla enträgna böner som bes av alla människor av hela ditt folk Israel, som varje man ska veta (vara väl förtrogen med) sitt eget hjärtas sjukdom (sår, plåga) och sträcker ut sina händer mot detta hus, 39då ska du höra (lyssna) i himlarna, din boning, och förlåta och göra och ge till var man i enlighet med alla hans vägar, vars hjärta du känner, för du ensam är intimt förtrogen med hjärtat hos alla människornas söner (varje människa individuellt), 40för att de ska vörda dig alla dagar som de lever i landet som du har gett till deras fäder.
41Främlingar som inte tillhör ditt folk Israel, ska komma från avlägsna länder på grund av ditt namn (ryktet om dig) [din närvaro]. 42När de hör talas om ditt stora namn och din starka hand (din förmåga att utföra mäktiga gärningar) och din utsträckta arm, ska de komma och be vända mot detta tempel.
43[Herre] Hör (lyssna) då från himlarna, din boning, och svara på alla böner från främlingarna. Då ska alla folk på jorden lära känna (bli intimt förtrogna med) ditt namn och i vördnadsfull tillbedjan frukta dig som ditt folk Israel gör, och förstå att detta tempel jag byggt är helgat åt ditt namn (tillhör dig). [Detta är en profetisk bön som visar att evangeliet ska förkunnas för hela världen, så som det blev när lärjungarna fullföljde missionsbefallningen.]
44Om ditt folk går ut i strid mot sina fiender, vilken väg du än sänder dem, och de ber till Herren (Jahve) mot staden som du har valt och mot huset som jag har byggt till ditt namn, 45och hör (lyssna) du i himlarna deras böner och deras enträgna böner och utför deras sak.
46När de syndar mot dig – för det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem till fienden så att de för bort dem som fångar till fiendens land, långt bort eller nära, 47om de där kommer till besinning i landet dit de förts i fångenskap, och vänder om och bönfaller till dig i landet dit de har förts som fångar och säger: 'Vi är skyldiga och vi har syndat, vi har gjort det onda.' 48Om de kommer tillbaka till dig med hela sitt hjärta och med hela sin själ i sina fienders land som förde dem i fångenskap, och ber till dig mot sitt land som du gav till deras fäder, staden som du har valt [Jerusalem] och huset [templet] som jag har byggt till ditt namn, 49då hör (lyssna) du deras bön och åkallan (deras innerliga bön) i himlarna, din boning, och utför deras sak (ger dem rätt). 50Förlåt ditt folk som har syndat mot dig, och alla deras överträdelser varmed de har överträtt mot dig, och ge dem nåd (barmhärtighet, oändlig nåd – hebr. rachamim) inför dem som förde bort dem i fångenskap, så att de ska ge nåd (rachamim) mot dem. 51För de är ditt folk och ditt arv som du har fört ut från Egypten, från mitten av järnugnen.
52Låt dina ögon vara öppna för dina tjänares böner och ditt folk Israels innerliga böner, till att höra (lyssna) till dem när än de ropar till dig. 53För du har avskilt dem från alla jordens folk, till att vara ditt arv som du har talat genom din tjänare Moses hand när du förde ut våra fäder ur Egypten, Herrarnas Herre (Adonaj Jahve)."
Salomo välsignar folket
55Och han stod och välsignade hela Israels församling med en hög (stark) röst och sa: 56"Välsignad är Herren (Jahve) som har gett vila (betyder även ro och tröst – hebr. menocha) till sitt folk Israel i enlighet med alla sina ord (löften), inte ett enda ord som han talat har misslyckats (inget löfte har uteblivit, alla ord har blivit som de talats), som han talade genom sin tjänare Moses hand. 57Herren vår Gud (Jahve Elohim) är med oss, som han var med våra fäder, låt honom inte lämna oss och inte överge oss, 58så att han lutar (böjer, sträcker) våra hjärtan mot honom, till att vandra på hans vägar, och hålla (vakta, skydda, bevara) hans befallningar (de tydliga budorden – hebr. mitzvot) och hans förordningar (ordagrant 'saker inristat') och hans påbud (bindande juridiska beslut) som han har befallt (hebr. tsavah) våra fäder. 59Och låt dessa mina ord som jag har bett inför Herrens (Jahves) ansikte vara nära Herren vår Gud (Jahve Elohim) dag och natt, så att han kan utföra (upprätthålla) sin tjänares sak och kan utföra (upprätthålla) sitt folk Israels sak, som behövs varje dag, 60så att alla jordens folk ska veta att Herren (Jahve) är Gud (Elohim), det finns ingen annan. 61Och låt era hjärtan vara fullkomliga (kompletta, fullständiga, hela) med Herren er Gud (Jahve Elohim) till att vandra i hans förordningar (ordagrant 'saker inristat') och hålla (vakta, skydda, bevara) hans budord (tydliga befallningar) som det är idag."
Invigning
62Och kungen och hela Israel med honom offrade offer inför Herrens (Jahves) ansikte. 63Och Salomo offrade shalomoffer som han offrade till Herren (Jahve), 22 000 oxar och 120 000 får. Så avskilde (invigde) kungen och alla Israels söner Herrens (Jahves) hus. 64Samma dag helgade kungen den mellersta gården som var framför Herrens (Jahves) hus, för där offrade han brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret, eftersom bronsaltaret som var inför Herrens (Jahves) ansikte, var för litet för att ta emot brännoffret och matoffret och det feta från shalomoffret.
Avslutning
65Och Salomo höll fest vid denna tid och hela Israel med honom, en stor församling från Chamats ingång till Egyptens bäck, inför Herren vår Guds (Jahve Elohims) ansikte, sju dagar och sju dagar, fjorton dagar. 66På den åttonde dagen sände han iväg folket och de välsignade kungen och gick till sina tält glada och med goda hjärtan, för all den godhet som Herren (Jahve) hade visat till David, sin tjänare, och till Israel, sitt folk.
2 Krön 5
1Sedan allt det arbete som Salomo lät utföra för Herrens (Jahves) hus var färdigt, förde Salomo dit in vad hans far David hade helgat åt Herren (Jahve): silvret, guldet och alla kärlen. Detta lade han in i skattkamrarna i Guds hus.Templet invigs
2Därefter samlade Salomo de äldste i Israel och alla huvudmännen för stammarna, Israels barns familjeöverhuvuden, till Jerusalem för att hämta Herrens (Jahves) förbundsark upp från Davids stad, det vill säga Sion. 3Alla Israels män samlades då hos kungen under högtiden [lövhyddohögtiden, som firades den 15:e tishri och sju dagar, se 3 Mos 23:33-44] i 7:e månaden.
4När alla de äldste i Israel hade kommit, lyfte leviterna upp arken. [Detta görs på rätt sätt, se 1 Krön 15:2. Salomo hade säkert fått detta noga berättat från sin far David.] 5De hämtade arken dit upp tillsammans med mötestältet och alla heliga föremål som fanns i tältet. De levitiska prästerna hämtade det dit upp. 6Och kung Salomo stod framför arken tillsammans med Israels hela församling som hade samlats hos honom. Man offrade får och tjurar i sådan mängd att de inte kunde räknas eller uppskattas.
7Och prästerna bar in Herrens förbundsark till dess plats i husets kor, i det allra heligaste, till platsen under kerubernas vingar. 8Keruberna höll nämligen sina vingar utbredda över den plats där arken stod, så att arken och dess stänger upptill täcktes av keruberna. 9Stängerna var så långa att deras ändar som sköt ut från arken kunde ses framför koret, men de var inte synliga längre ut. Arken har blivit kvar där ända till denna dag. 10I arken fanns inget annat än de två tavlor [även manna och Arons stav, se 2 Mos 16:33; 4 Mos 17:10; Heb 9:4] som Mose hade lagt dit vid Horeb (hebr. Chorev) [Sinai berg], när Herren skar förbund med Israels barn efter att de dragit ut ur Egypten. [Hebreiska ordet för Horeb delar rot med cherev som betyder svärd.]
11Sedan gick prästerna ut ur helgedomen. Alla präster som fanns där hade helgat sig, oavsett vilken avdelning de tillhörde. 12Leviterna, alla sångare – Asaf, Heman och Jedutun med sina söner och bröder – stod klädda i vitt linne med cymbaler, lyror och harpor öster om altaret, och tillsammans med dem hundratjugo präster som blåste i trumpeter13När trumpetblåsarna och sångarna samtidigt och samstämmigt stämde upp Herrens lov och pris, och man lät trumpeter, cymbaler och andra instrument ljuda och började tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahve),
för han är god,Då blev huset, Herrens (Jahves) hus, uppfyllt av en molnsky, 14så att prästerna för molnets skull inte kunde stå där och göra tjänst, eftersom Herrens härlighet uppfyllde Guds hus.
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek – hebr. chesed)!
[Denna refräng var också en del av den lovsång som sjöngs när David förde in arken i Jerusalem, se 1 Krön 16:8-36. Citatet här kommer troligen från Ps 106:1, men frasen är vanligt förekommande i Psaltaren, se Ps 107:1; 11:2; 136:2.]
Igår
Planer
- ❶ Dagens Bibelord
- ❷ Nya Testamentet
- ❸ Helbibel
- ❹ Halvbibel
- ❺ Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > ❻ Parallell
