Parallell - torsdag 3/12
2 Kor 1-4
ANDRA KORINTIERBREVET[Introduktion: Detta är ett av de mer personliga breven som Paulus skriver. I brevet blir hans kärlek och herdehjärta tydliga för en församling som hamnat på avvägar. Paulus hade grundat församlingen omkring 52 e.Kr. under sin andra missionsresa. Han verkade där i ett och ett halvt år, se Apg 18:11. Paulus skrev minst tre, kanske upp till fem brev till församlingen, där bara två är bevarade. Under denna period besöker han församlingen två eller tre gånger. Den vanligaste sekventiella sammanställningen av händelserna är:
1. Paulus kommer till Korint under sin andra missionsresa, församlingen grundas och han stannar där 18 månader, se Apg 18:1-18.
2. Under Paulus tredje missionsresa, i början på den treåriga vistelsen i Efesos, skriver han ett första brev till Korint som inte finns bevarat, se 1 Kor 5:9-10.
3. Korintierna svarar på detta brev, se 1 Kor 7:1, och Paulus skriver ett andra brev från Efesos – som kallas 1 Korintierbrevet.
4. Paulus gör en kort resa över havet som blir ett andra "plågsamt besök", se 2 Kor 2:1.
5. Väl tillbaka i Efesos skriver Paulus ett tredje "tårarnas brev", som inte längre finns kvar, se 2 Kor 2:4.
6. Ett fjärde brev – som vi kallar 2 Korintierbrevet – skrivs från Makedonien.
7. Ett tredje besök.
Korint var en stor handelsstad med omkring 50 000 invånare från många folkslag. Det var ett religiöst centrum med många tempel. Kärleksgudinnan Afrodite tillbads här och i hennes tempel tjänstgjorde enligt antika källor 1 000 prostituerade. Staden fick till och med ett grekiskt verb uppkallat efter sig, ordet "korintisera" som betydde att praktisera sexuell omoral. Kulten av vinguden Dionysus, som romarna kallade Bacchus, var sannolikt mycket stor i Korint. Anhängarna drack sig berusade av vin och det förekom dans, extas och visioner. Alla sexuella relationer var tillåtna. Influenser från denna kult kan ha smugit sig in i församlingen.
Struktur:
1. Paulus förklarar sin tjänst, kapitel 1-7.
2. Insamling till Jerusalem, kapitel 8-9.
3. Paulus försvarar sin tjänst, kapitel 10-13.
Skrivet: ca 56 e.Kr., ett år efter 1 Korintierbrevet.
Till: Korint.
Från: Makedonien, antingen från staden Filippi eller Thessalonike medan Paulus är på väg till Korint från Efesos. Vissa tidiga manuskript nämner Filippi.
Författare: Paulus, se 2 Kor 1:1.
Budbärare: kanske Titus, se 2 Kor 8:17.]
INTRODUKTION (1:1-11)
Hälsning
1Från Paulus, genom Guds vilja en apostel (sändebud, ambassadör) åt den Smorde (Messias, Kristus) Jesus, och [från] brodern Timoteus.
[Timoteus hade besökt Korint flera gånger, se Apg 18:5; 1 Kor 4:17; 16:10; 2 Kor 1:19. Han är troligtvis inte sekreterare på samma sätt som Tertius, se Rom 16:22. Han är nog inte heller medförfattare, snarare finns han med som ett vittne för att visa att Paulus inte är helt själv i dessa påståenden, se 5 Mos 19:15; 2 Kor 13:1.]
Till Guds församling (gr. ekklesia) i Korint
och alla de heliga i hela Achaia. [Korint var huvudort i den romerska provinsen Achaia i södra Grekland.]
[Det enda som separerar församlingarna i Nya testamentet är geografisk placering. De troende på en ort, även om de träffades i olika hem, benämns alltid som en enhet.]
2Nåd vare med er och frid från Gud vår Far och Herren Jesus den Smorde (Messias, Kristus).
Tacksägelse för Guds omsorg
3[Paulus inledande hälsning utgörs av en klassisk judisk välsignelse. Dock med den skillnaden att han identifierar Gud som Jesu Fader. Gud är inte längre bara Israels Fader. Genom Jesus har alla, både jude och grek, tillgång till Fadern, se Ef 2:18. Jesus är den största välsignelse som Gud har skänkt mänskligheten, se Kol 1:12. Paulus använder det grekiska ordet paraklesis (som kan översättas uppmuntran, maning, förmaning, hjälp, mod och tröst) 29 gånger i detta brev. Bara här i inledningen (vers 3-11) förekommer ordet hela tio gånger. Gud motiverar och ledsagar den som möter svårigheter på ett mycket personligt sätt.]
Välsignad är vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) Gud och Fader,
barmhärtighetens Fader [som har sympati och medlidande – det grekiska ordet oiktirmos står i plural] och all uppmuntrans Gud [källan till allt mod och all tröst],
4han som [ständigt] uppmuntrar [kommer till vår sida och hjälper] oss i all vår nöd (vårt lidande och betryck),
för att vi ska kunna uppmuntra (hjälpa, trösta) dem som är i all slags nöd
genom den uppmuntran som vi själva blir uppmuntrade med av Gud.
5För på samma sätt som den Smordes (Kristi) lidande i överflödande mått kommer över oss,
så överflödar vi också av uppmuntran (hjälp, tröst) genom Jesus.
6Om vi är hårt pressade (förföljs, får lida), så är det till er uppmuntran och befrielse (frälsning). Om vi får uppmuntran (hjälp, tröst), så är det till er uppmuntran. Den verkar (arbetar) i er, när ni uthålligt (ståndaktigt, tålmodigt) utstår samma lidande som vi utstår. 7Vårt hopp för er står helt fast, för vi vet att på samma sätt som ni är delaktiga i våra lidanden, är ni också delaktiga i vår uppmuntran (hjälp, tröst).
8Kära syskon (bröder och systrar i tron), jag vill inte att ni ska vara okunniga om den nöd vi fick utstå i [provinsen] Asien [nuvarande västra Turkiet där Efesos var huvudorten], hur vi var så nedtyngda (pressade), långt över vår kraft att vi till och med misströstade om livet (det fanns ingen utväg). 9Ja, det kändes som om vi hade fått en dödsdom över oss. Detta för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda. 10Han räddade oss (drog oss till sig själv) från en sådan fruktansvärd död, och han kommer att rädda oss igen. Vi har satt vårt hopp till honom, att han ska rädda oss även i fortsättningen, 11under tiden som ni också hjälper oss (arbetar tillsammans med oss) genom er förbön. Resultatet blir många [glada] ansikten som tackar Gud för den nåd (favör, gåva) [kraft] vi får, eftersom många har bett för oss.
PAULUS FÖRKLARAR SIN TJÄNST (1:12-7:16)
Ärlighet och öppenhet
12[Paulus använder sig av ordet "stolthet" 29 gånger i detta brev, mer än i alla andra brev totalt. Ordet har ofta en negativ klang, men Paulus förståelse utgår ifrån Jer 9:23-24, som han delvis citerar i 2 Kor 10:17. Att skryta om sina egna mänskliga resultat är fel; däremot är en stolthet över vad Gud har gjort något gott.]
Detta är vår stolthet (vad vi skryter över) och vi kan med ett rent samvete säga (vårt samvetes vittnesbörd är): här i världen, och särskilt mot er [i Korint], har vi uppträtt heligt och rent inför Gud och inte varit ledda av världslig visdom utan av Guds nåd (kraft, favör). 13Det vi skriver till er är inget annat än det ni läser och kan förstå. [Det är inga dolda hemligheter.] Jag hoppas att ni till slut ska förstå 14det ni redan delvis har förstått om oss: att vi är er stolthet, liksom ni är vår, på Herren Jesu dag [domens dag, då Jesus kommer tillbaka för att döma världen].
Paulus försvarar sina ändrade resplaner
15[Efter Paulus första besök i Korint uttrycker han sin längtan att komma tillbaka till dem, men tillägger "om Herren vill", se 1 Kor 4:18-19; Apg 18:21. Paulus besök dröjer och hans motståndare beskyller honom för att vara opålitlig. Paulus förklarar nu i första kapitlet i brevet att de förändrade resplanerna inte beror på tillfälligheter och plötsliga infall från hans sida, utan på hans kärlek och omtanke om dem. Han vill att de ska få tid på sig att reda upp de allvarliga missförhållanden som rådde där innan han personligen kommer till dem, se vers 23.]
Fullt övertygad om detta [att korintierna gladde sig över Paulus och inte ifrågasatte hans uppriktighet] tänkte jag komma till er först, för att ni sedan skulle få välsignelsen av ett andra besök. 16Jag tänkte [det var min ursprungliga plan] att besöka er på väg till Makedonien, och sedan [på nytt på tillbakavägen] från Makedonien komma till er, för att hos er få hjälp med min resa till Judéen. [Antagligen hjälp med boende och bön inför resan och inte ekonomiskt stöd, se 2 Kor 11:7-10.]
17När jag då tänkte [komma till er] och uttryckte mina planer, var det då bara ett lättsinnigt infall? Eller fattar jag mina beslut efter köttet (på ett världsligt sätt) så att jag [samtidigt] säger "ja, ja" och "nej, nej"? 18Så sant som Gud är trofast och menar vad han säger, har inte vårt tal till er varit "ja och nej". [Vi har inte sagt "ja, vi kommer", men egentligen menat "nej, vi kommer inte".] 19För Guds Son, Jesus den Smorde (Messias, Kristus), som blev predikad hos er av mig, Silvanus [samma man som i Apg 15:22 kallas Silas] och Timoteus, var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.
20Alla Guds löften, de har sitt ja [svar] i honom [Jesus]. När vi uttalar vårt "amen" (ja, låt det ske), ger vi ära till Gud genom honom. 21Det är Gud som ständigt stärker både er och oss i [vår relation med] den Smorde (Messias, Kristus) (gör den mer grundad och rotad), och som har smort oss [gett oss andliga gåvor]. 22Han har också satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning i våra hjärtan. [Anden liknas vid en förskottsbetalning som garanterar att det fulla kapitalet ska betalas, som är den eviga härligheten.]
Anledningen till det uteblivna besöket
23Jag tar Gud till vittne över min själ att det är för att skona er som jag inte har kommit än till Korint. 24Inte så att vi skulle vara herrar över er tro, men vi är medarbetare till er glädje, eftersom ni står fasta i tron.
1Jag hade nämligen bestämt mig för att inte komma och göra er sorgsna igen.
[Texten antyder att Paulus gjorde ett kort "plågsamt" besök efter det första besöket som beskrivs i Apg 18:1-17. Han skriver även att han är beredd att komma "en tredje gång" vilket antyder att det funnits ett andra besök, se 2 Kor 12:14.]
2För om jag gör er sorgsna, vem kan då göra mig glad om inte just den jag gjort sorgsen? [Paulus hade en äkta genuin kärlek till församlingen.] 3Jag skrev som jag gjorde [i tidigare brev, troligen ett "tårarnas brev" som skrevs efter Första Korintierbrevet] för att inte behöva komma och få sorg av dem som skulle ge mig glädje, för jag litade på att min glädje är allas er glädje. 4[Paulus gladde sig inte över att behöva gå tillrätta med församlingen i Korint.] Det var i djup nöd (med mycket smärta och sorg) med ångest i hjärtat och med många tårar som jag skrev till er. Jag ville inte göra er sorgsna, målet var att ni skulle förstå vilken överflödande kärlek [som är osjälvisk och utgivande] jag ständigt har för er.
[Paulus ger fyra motiv varför han skriver till dem: Ge glädje, se 2 Kor 2:3. Visa sin kärlek, se 2 Kor 2:4; 3:2; 12:15; 1 Kor 16:24. Pröva deras trofasthet, se 2 Kor 2:9. Visa hur han bryr sig om dem, se 2 Kor 7:11-12.]
Förlåtelse för syndaren
5Om en viss person [mannen som levde tillsammans med sin fars hustru, se 1 Kor 5:1] har orsakat sorg, så är det inte mig han har gett sorg utan i viss mån er alla, för att inte säga (tynga ner er) för mycket. [Denna synd påverkade inte bara honom själv utan hela församlingen, se 1 Kor 5:6.] 6Det räcker med det straff (den varning) han har fått av de flesta.
[Det stora flertalet medlemmar i församlingen i Korint hade följt Paulus råd och tagit avstånd från mannen och hans handlingar, se 1 Kor 5:1-6. Målet är alltid upprättelse, se Gal 6:1-2. Paulus tydlighet och stränga korrigering i kärlek hade gett resultat. Mannen hade omvänt sig.]
7Nu får ni i stället förlåta och trösta (uppmuntra, ge nytt mod till) honom så att han inte går under (drunknar) i sin djupa sorg. 8Därför uppmanar jag er nu att ge honom bevis på [upprättelse och] er kärlek [som är förlåtande, osjälvisk och utgivande].
[I all förlåtelse krävs två steg för en fullständig upprättelse. Vår förebild, Jesus, förlät oss medan vi fortfarande var syndare, se Rom 5:8, men relationen med honom blir först upprättad när den förlåtelsen tas emot. På samma sätt måste vi förlåta den som syndat mot oss, se Matt 6:14-15. Förlåtelse är första steget som befriar från bitterhet och hat. Däremot kan inte relationen bli fullständigt upprättad innan det skett en omvändelse hos den andra parten. Tillrättavisning, förlåtelse och upprättelse hör ihop, se Matt 18:15-35.]
9När jag skrev till er var det också för att se om ni skulle bestå provet och vara lydiga i allt [även i svåra frågor]. 10Den som ni förlåter, förlåter också jag. [Paulus visar att förlåtelse är en viljehandling.] Det jag har förlåtit, om jag haft något att förlåta, det har jag gjort inför den Smordes (Kristi) ansikte för er skull, 11för att vi inte ska bli överlistade (rånade) av Satan. Hans avsikter (planer, intentioner) känner vi till.
[Satans plan är splittring. Bitterhet och oförlåtelse är ett av de vanligaste sätten djävulen bedrar och får ingång i människors liv, se Matt 6:14-15; 18:35; Mark 11:25-26; 1 Kor 11:29-30; Jak 3:16. Satans plan var att stjäla en broder från församlingen. Både en ovilja att omvända sig och en ovilja att upprätta den som ångrat sig gynnar djävulen.]
Resan mot Korint via Makedonien
12[Paulus återgår till ämnet i vers 4 där han förklarar sina ändrade resplaner. Han har rest norrut till Troas för att vänta på Titus som var på väg tillbaka från Korint. På samma sätt som i Aten kunde Paulus inte bara sitta still, han börjar predika, se Apg 17:16-17. Troas är en kuststad vid Egeiska havet, i nuvarande nordvästra Turkiet. Staden hade fått sitt namn från Alexander den store och hette egentligen Alexandria, men för att inte förväxlas med de femton andra städerna med samma namn kom den att kallas Alexandria Troas, eller bara Troas. Anledningen till namnet var att den låg nära staden Troja som Homeros skrev om i Iliaden och Odysséen. Paulus hade varit här på sin andra missionsresa, se Apg 16:9-10.]
När jag kom till Troas på grund av evangeliet (det glada budskapet) om den Smorde (Messias, Kristus) hade en dörr öppnats för mig av Herren där. 13Trots det fick jag ingen ro i min ande eftersom jag inte fann min broder Titus där. [Titus hade troligen med sig en insamlad gåva, Paulus kan vara orolig för att han råkat ut för rånare.] Så jag tog avsked av dem och for till Makedonien.
[Titus har varit i Korint och är på väg tillbaka landvägen över Makedonien. Paulus kan inte vänta på att få träffa honom och få en uppdatering på läget i församlingen. Paulus beger sig över till norra Grekland där Titus snart möter honom med en glädjande rapport, se 2 Kor 7:5-7.]
Guds segertåg
14[Paulus använder sig nu av en militär liknelse där en segrande general kommer hem och marscherar runt i ett triumftåg i sin hemstad.]
Men vi tackar Gud,
som ständigt för oss fram i den Smordes (Kristi) triumferande segertåg
och sprider sin kunskaps doft genom oss överallt.
15Vi är den Smordes (Kristi) väldoft inför Gud
bland dem som blir frälsta
och bland dem som går förlorade:
16för några en doft av död till död,
för andra en doft av liv till liv.
Vem är kvalificerad (duglig, räcker till för att stå i den här tjänsten)? [Svaret ges i 2 Kor 3:5-6: det är inte i egen styrka utan genom Guds Ande!]
[Tankarna går till tidernas främste fältherre – makedoniern Alexander den store, som tre hundra år tidigare just från detta område hade skapat världshistoriens största imperium. Det grekiska ordet för triumfera, thriambeuo, beskriver det triumftåg där generalen går först, följd av präster som bar rökelsekar med välluktande rökelse. Den tillfångatagna fiendekungen går bakom i bojor, helt avklädd utan vapen. På samma sätt har evangeliet segrat över döden och offentligt visat att han inte längre har någon makt över Jesus! För dem som är frälsta är det en väldoft som leder till liv, medan för motståndarna är det en doft som leder till död.]
17Vi är inte som många andra [falska apostlar, se 2 Kor 11:13], som säljer Guds ord för egen vinning.
[Ordet beskriver en försäljare som bjuder ut sina dagligvaror på marknaden. Ordet har en negativ klang och antyder både girighet och stora mellanskillnader. Sanningen står inte högt i kurs, överdrifter och lögner används obehindrat. Paulus motsäger inte att en predikant får betalt, det talar han för i 1 Kor 9:1-18. Problemet är om det finns orena motiv.]
Nej, i den Smorde (Kristus) predikar vi med rent sinne inför Gud det som kommer från Gud.
Korintierna är Paulus rekommendationsbrev!
1Måste vi rekommendera oss själva igen (lägga fram våra meriter)?
Behöver vi, som vissa andra [falska apostlar, se 2 Kor 2:17], rekommendationsbrev till er eller från er?
[Det var inte ovanligt med rekommendationsbrev. Några exempel i NT är: Apollos, Apg 18:27; Timoteus, 1 Kor 16:10; Febe, Rom 16:1; Johannes Markus, Kol 4:10; Titus, 2 Kor 8:22. Paulus känner sorg över att relationen med vissa i Korint har sjunkit så lågt att han skulle behöva rekommendationsbrev från en tredje part. Han hade ju varit med och fört många av korintierna till tro!]
2Nej, ni är vårt brev, skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. 3Det är uppenbart att ni är ett brev från den Smorde (ett Kristusbrev) skrivet genom vår tjänst, inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan.
Gud har utrustat oss till tjänst
4En sådan tillit har vi till Gud genom den Smorde (Messias, Kristus), 5inte så att vi på egen hand är kvalificerade (dugliga) att hävda att någonting kommer från oss själva. Vår förmåga (kvalifikation) kommer i stället från Gud, 6som har kvalificerat (utrustat) oss att vara tjänare till ett helt nytt (bättre) förbund [frälsningen genom Jesus], inte tjänare för bokstaven [skriven i lagen], utan tjänare för Anden, för bokstaven [i lagen] dödar, men Anden ger liv.
Den gamla och nya tjänsten
7Om nu redan dödens tjänst (ämbete, lärosystem, ordning) – som byggde på inristade bokstäver på stentavlor – kom i sådan härlighet (glans, ära, prakt) att Israels söner (barn) inte kunde se på Mose ansikte på grund av dess kortvariga strålglans [gudsnärvaro] som försvann, 8hur mycket större härlighet (atmosfär av mättad gudsnärvaro) ska då inte Andens tjänst (ämbete) ha!
9För om redan den [gammaltestamentliga] tjänst som gav fördömelse hade härlighet, hur mycket mer härlighet överflödar då inte den [nytestamentliga] tjänst som ger rättfärdighet (ett frikännande, ett liv som resulterar i rättfärdiga handlingar)! 10Ja, faktiskt, det som såg ut att ha härlighet [det gamla ämbetet, som Mose ansikte utstrålade] har ingen härlighet alls i jämförelse med den överväldigande härligheten [det nya förbundets ljus som Jesu ansikte utstrålar]. 11För om det [gamla] som nu är i en process att upphöra [genom att evangeliet predikas] hade härlighet, hur mycket större framträder då inte den härlighet som består (är permanent)?
12När vi nu har ett sådant (i sanning har detta) hopp [har en trosviss förväntan av detta slag], är vi mycket frimodiga (använder vi oss av stor frimodighet) [talar vi helt fritt, handlar öppet och uppriktigt] 13och gör inte som (just så som) Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels söner (barn) inte skulle se (observera) slutet på det som [bleknade bort och helt] försvann [2 Mos 34:29-35]. 14Men deras sinnen blev förhärdade (blev hårda) [de förlorade förmågan att förstå], för än i dag finns samma slöja kvar när man läser [när var och en vid föreläsningen på ett personligt sätt återknyter och lever sig in i] gamla förbundets texter, och den lyfts inte bort, eftersom den [först] försvinner i den Smorde (Messias, Kristus). 15Ja, än i dag ligger istället en slöja över deras hjärta när nu Mose läses [då man läser ur de fem Moseböckerna – Torah], 16men när [och om] man återvänder (skulle omvända sig) till Herren, tas slöjan [den heltäckande slöjan för ansiktet] bort.
17Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är [närvarande], där är frihet. 18Och alla vi som har fått slöjan för ansiktet borttagen reflekterar [nu] Herrens härlighet (ser – skådar själv – Herrens härlighet som i en spegel), vi förvandlas (genomgår en metamorfos) [Rom 12:2] till en och samma bild (avbild, spegelbild) [i hans likhet] – från härlighet till härlighet – som just på detta sätt (som just så) kommer från Herren, [som är] Anden.
Inga hemligheter i vår tjänst
1Därför, när vi genom Guds barmhärtighet har denna tjänst (detta ämbete – gr. diakonia), så ger vi inte upp (tappar vi inte modet, är vi inte försagda). 2Vi har tagit avstånd från allt hemligt och skamligt, vi använder inga knep [samma ord används för Satans list i 2 Kor 11:3], vi förfalskar (förvränger) inte Guds ord.
I stället lägger vi öppet fram sanningen och överlämnar oss inför Gud åt varje människas samvete. [Till skillnad från falska lärare med oärliga metoder, se 2 Kor 2:17; 3:1; 11:13-15.] 3Även om vårt evangelium är dolt [som om det var täckt med en slöja som hindrar människor att förstå de glada nyheterna], är det dolt bara för dem som går förlorade [som har en slöja för sitt hjärta, se 2 Kor 3:14]. 4Den här tidsålderns gud [djävulen] har förblindat sinnet (tankarna) hos dem som inte tror, så att de inte ser evangeliets (klara strålande) ljus om härligheten hos den Smorde (Messias, Kristus), Guds avbild.
5Vi predikar inte oss själva, utan Jesus den Smorde. Han är Herre, och vi är era tjänare (livegna, som frivilligt sålt oss själva som slavar) för Jesu skull. 6För [samma] Gud, som [i begynnelsen, i 1 Mos 1:3, se även Jes 9:2; Joh 8:12; Jak 1:1] sa: "Ljus ska lysa fram ur mörkret", har låtit ljuset skina i våra hjärtan, för att kunskapen om (en personlig erfarenhet av) Guds härlighet, som strålar från (kan ses i) Jesu den Smordes (Kristi) ansikte, ska lysa fram (sprida sitt sken).
Guds kraft blir synlig i jordiska kärl
7Men denna skatt [ljuset som skiner i hjärtat – att personligen få känna Jesus] har vi i [bräckliga mänskliga] lerkärl, för att det ska vara tydligt att den överväldigande (enormt stora) kraften kommer från Gud och inte från oss själva.
[Den mänskliga kroppen, den yttre människan, liknas vid ömtåliga lerkärl, se 2 Kor 4:10, 16; 5:1. Kroppen åldras och bryts ner. Den troende utsätts för hård yttre press, som vers 8-9 beskriver, men Gud har valt att visa sin härlighet genom vanliga människor, vilket Gideons berättelse om lerkärlen med facklorna i är en bild för, se Dom 7:16-20, 22. I kontrast till enkla lerkärl står utsmyckade dyrbara kärl av metall, se 2 Tim 2:20.]
8Vi är på alla sätt hårt pressade (det är problem på varje område),10Vi bär alltid Herren Jesu död i vår kropp (vi är ständigt hotade till döden på samma sätt som Jesus var det). Detta för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår kropp. 11Ja, vi som lever utlämnas ständigt åt döden för Jesu skull, för att också Jesu liv ska uppenbaras i vår dödliga kropp (kött). 12Så verkar döden i oss, men livet verkar i er. 13Ändå har vi samma trons ande, som det står skrivet:
men vi är inte krossade (vi har utrymme, det finns en utväg).
Vi är rådvilla (hittar ingen utväg, har inga resurser),
men vi är inte helt rådlösa (det finns hopp).
9Vi är förföljda (jagade av fiender),
men inte övergivna (inte utlämnade till deras makt).
Vi är slagna till marken,
men inte dödade (utslagna, förlorade).
"Jag trodde,Vi tror också, och därför talar vi [därför predikar vi evangeliet – det glada budskapet]. 14Vi [talar eftersom vi] vet att han som uppväckt Herren Jesus ska uppväcka oss tillsammans med Jesus och låta oss träda fram tillsammans med er [troende i Korint]. 15Allt [mitt lidande] sker för er skull, för att nåden (Guds kraft, favör) ska nå allt fler och få tacksägelsen att flöda över till Guds ära.
därför talade jag." [Ps 116:10]
Ett evighetsperspektiv
[Paulus ger exempel på lidanden som fängelse och fysisk misshandel i 2 Kor 11:23-30. Detta var verkligen svåra lidanden. Att han här kallar lidandet lätt beror på hans inställning och förhållningssätt till det.]
18Vi ser (fokuserar) inte [varken nu eller framöver] på det som syns [kan ses fysiskt], utan på det som inte syns. För det som syns är temporärt (förgängligt, kortvarigt; till en viss tid), men det som inte syns är evigt (de ting som inte syns är eviga).
Igår
Planer
- ❶ Dagens Bibelord
- ❷ Nya Testamentet
- ❸ Helbibel
- ❹ Halvbibel
- ❺ Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > ❻ Parallell
