Psaltaren är en samling av sånger och böner. Titeln kommer från grekiskans psalmos. Det hebreiska namnet är Tehillim, som betyder "Lovsångernas bok"!

Struktur:
Bok 1: Psalm 1-41
Bok 2: Psalm 42-72
Bok 3: Psalm 73-89
Bok 4: Psalm 90-106
Bok 5: Psalm 107-150

Troligtvis var Psalm 1-72 på en rulle och Psalm 73-150 på en annan. Det är troligen anledningen till doxologin i Ps 72:18-20 som avslutar den första rullen. Fynden av Dödahavsrullarna i Qumran på 1950-talet, och då särskilt manuskriptet 11Q5, visar hur det cirkulerade olika sammanställningar av psaltarpsalmer för olika typer av användningsområden under andra tempelperioden.

Till ledaren – "den framträdande och strålande":
Många av psalmerna har en inledande beskrivning. 55 gånger används ett ord som traditionellt har översatts med "körledare" eller "lovsångsledare". Det hebreiska verbalsubstantivet natsach har grundbetydelsen "att skina på avstånd" och beskriver någon som leder, förestår och övervakar. Det betecknar något som är rent, strålande och framträdande – som överglänser allt annat och orubbligt står fast. På samma sätt som stjärnor brukades för att navigera, användes ordet för både tillsyningsmän och musikledare – alla leviter i tjänst, se 1 Krön 15:21; 23:4. En ledare är också någon som visar vägen. När Daniel beskrivs som en sådan vilken "utmärkte sig" bland andra i Babylon, används den arameiska varianten av detta ord som skulle kunna översättas "han överglänste alla andra", se Dan 6:3.
    Läser man psalmerna i ett messianskt perspektiv finns ännu en dimension. Jesus är den strålande stjärnan och sångmästaren – för evigt värdig all vår lovsång. Han är världens ljus, se Joh 8:12; Betlehemsstjärnan, se Matt 2:2; och morgonstjärnan, se Upp 22:16; 2 Pet 1:19. Det är till honom – trons upphovsman och fullkomnare – som vi riktar vår blick, se Heb 12:2. Jesus själv citerade ofta från Psaltaren. När han hängde på korset ropade han med hög röst och återgav de första orden i Psalm 22 på arameiska, se Matt 27:46. Denna psalm, som i detalj skildrar hur Jesus blir förkastad, korsfäst och hånad, har en avslutande beskrivning av härligheten i hans rike. Jesu sista ord på korset "I din hand överlämnar jag min ande", se Ps 31:6, visar på hans totala tillit och överlåtelse till Fadern. Det ger ett extra djup då både Psalm 22 och Psalm 31 har den inledande noteringen att de är skrivna till och för ledaren – "den som strålar på avstånd". Detta alltså 1 000 år innan Jesus uttalar de av Anden inspirerade orden på korset.
    I Septuaginta, som är den grekiska översättningen av Gamla testamentet, inleds 56 psalmer med orden eis ho telos som betyder "för/till slutet". Ordet telos används om slutet och fullbordan, men kan också betyda den högsta civila ledaren. Det kan finnas en dubbelhet här i betydelse av den slutgiltiga ledaren. I översättningen återfinns även denna skrivning på ytterligare tre ställen. Det berättas i Jos 3:16 om Jordanfloden "som kommer till ett slut" så att israeliterna kan gå över och i Dan 11:3 om en tidsperiod som "kommer till ett slut". I Nya testamentet citerar Paulus Septuaginta om Mose strålglans som "kom till ett slut", se 2 Kor 3:13. Det är troligt att de som arbetade med denna översättning hade en förståelse för något som skulle få en fullbordan. Det kan indikera att dessa psalmer på ett speciellt sätt talar om Messias, se Luk 22:37; Rom 10:4. Följande psalmer inleds med denna fras: 4-6, 8, 9, 11-14, 18-22, 30, 31, 36, 39-42, 44-47, 49, 51-70, 75-77, 80, 81, 84, 85, 88, 109, 139, 140. En hjälp i tolkningen kan vara att känna till att dessa psalmer tidigt ansågs som profetiska.

Dagliga psalmer:
Den judiska morgonbönen avslutas alltid genom att en daglig psalm reciteras. Detta är en flera tusen år gammal tradition. Den grekiska översättningen av Psaltaren anger flera av dessa veckodagar i inledningen till dessa psalmer.

Söndag – Ps 24
Måndag – Ps 48
Tisdag – Ps 82
Onsdag – Ps 94
Torsdag – Ps 81
Fredag – Ps 93
Lördag – Ps 92

Selah
Det hebreiska ordet selah återfinns 71 gånger i sammanlagt 39 psalmer. Betydelsen är inte känd, men utifrån hur ordet används verkar det vara någon form av musikalisk markering. En vanlig förklaring är att det är en paus för att ge tid att reflektera över texten som just sjungits, kanske ett instrumentalt mellanspel. I nutida synagogor tolkar man det också som en repris eller att rabbinen som mässar psalmen ska ändra tonläge. Ordet selah är snarlikt det hebreiska ordet sela som betyder högt berg, se Ps 18:3. Ordet selah kan också betyda "lyfta upp", "höja" eller "slå an". I så fall kan selah motsvara den musikaliska termen fortissimo (mycket starkt) – dvs. slå an cymbaler, ropa i glädje nu under psalmens höjdpunkt! På samma sätt som ett berg har en topp och en fot, och däremellan sluttande sidor, kan ordet betyda att böja sig ned, eller att hänga upp något. Betydelsen är då att väga något på en skala och blir till en uppmaning att "väga" och begrunda föregående ord. En annan innebörd kan vara "för evigt" eller "alltid" och indikerar ett gensvar från församlingen, på liknande sätt som ordet amen används idag i betydelsen "låt det ske". Vad vi med säkerhet vet är att det markerar någon form av avbrott.

Instrument:
Det är viktigt att komma ihåg att dessa poetiska texter skrevs för att sjungas! Man kan säga att psalmerna är hjärtats musik, ibland stillsam och begrundande, ofta med inslag av jublande insikt – ibland tyngd av sorg och klagan, men där också glädje och tacksamhet flödar med förnyat hopp. Två huvudtyper av harpor används: kinnor och nevel. Kinnor är ett mindre instrument med 5-15 strängar. Nevel, som man tror att David kan ha uppfunnit till tempelmusiken, se 1 Krön 23:5, är ett större instrument med en resonanslåda. Enligt den judiske historieskrivaren Josefus hade en kinnor tio strängar och en nevel tolv.

Numrering:
Den som läst i en engelsk Bibel kanske har märkt att många av psalmerna har en annan versindelning. Det beror på att det finns olika traditioner gällande de inledande orden som finns till psalmer. Svenska biblar räknar den första inledande raden som vers ett, medan engelska biblar inte gör det. Det innebär att t.ex. Psalm 3:1 i en engelsk Bibel motsvaras av Psalm 3:2 i en svensk.
    Även kapitelindelningen skiljer sig åt mellan olika översättningar. Den arameiska, grekiska och latinska översättningen från den hebreiska texten slår ihop Psalm 9 och 10 till en enda psalm, men delar däremot upp Psalm 147 i två, osv. Inom katolska kyrkan använder man sig av den latinska översättningen Vulgata och därför skiljer sig kapitelindelningen med ett nummer mellan katolska och protestantiska biblar.

Alfabetiska psalmer:
Flera psalmer följer ett alfabetiskt mönster. I en sådan s.k. akrostisk stil utgår varje rad från de tjugotvå hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. I vissa fall är det två verser och i Psalm 119 hela åtta verser per bokstav. Totalt finns det åtta alfabetiska psalmer i Psaltaren. Fyra i den första boken, se Ps 9-10; 25; 34; 37, och fyra i den sista boken, se Ps 111; 112; 119; 145. Även de fyra första kapitlen i Klagovisorna och avslutningen av Ordspråksboken har liknande akrostiska mönster, se Klag 1-4; Ords 31:10-31.
    De hebreiska bokstäverna är mer än bara bokstäver, de är tecken som äger en djup innebörd och har en stor symbolik. De har även ett talvärde. Symboliken förstärker versen och ger en klarare betydelse. Eftersom temat på versen ofta följer bokstavens symbolik förklarar det varför ämnet i psalmen ibland skiftar tvärt. Svenska Kärnbibeln förklarar bokstavens innebörd och skriver också inom hakklammer vad den vidare symboliserar. Det eller de ord som börjar med den aktuella bokstaven skrivs också med fetstil för att indikera den särskilda betydelsen för versen. De hebreiska orden modifieras både med förstavelser och ändelser, vilket gör att ett hebreiskt ord ofta motsvaras av flera svenska ord. Ett exempel är det personliga pronomenet för "jag", hebreiska ani som läggs till som ett prefix till verbet jadah så det blir "Jag vill prisa" i Ps 9:2. Det uttalas odeah och motsvarar tre svenska ord.
    De akrostiska psalmerna är inte slumpmässigt fördelade, utan hjälper till att rama in olika sektioner. Bara tre psalmer (Psalm 8, 24 och 33) i första boken nämner hur Gud skapade världen. Dessa psalmer följs av en akrostisk psalm (Psalm 9-10, 25 och 34). Det kan vara ett uttryck för att förstärka och bekräfta Guds skapelse genom en välordnad psalm. Psalm 34 och 37 ramar in fyra psalmer (Psalm 34-37) som handlar om oskyldigt lidande. Direkt efter dessa fyra psalmer följer sedan fyra psalmer (Psalm 38-41) om självförvållat lidande. Vetskapen om denna uppdelning hjälper den som lider att kunna be och applicera "rätt" psalm beroende på om orsaken till lidandet är oskyldigt eller beror på egna medvetna felsteg.

Skriven: De flesta psalmerna är skrivna 1000-700 f.Kr. De äldsta sångerna är från 1400 f.Kr. och de yngsta är från 450 f.Kr då Esra sammanställde boken.

Författare:
Psaltaren är en samling av totalt 150 psalmer. Två tredjedelar nämner författaren i psalmens första rad, som ibland även har med musikaliska instruktioner. En tredjedel, 49 stycken, är anonyma. De 8 författare som nämns vid namn är:

David – 73 psalmer har hans namn som författare. Även några anonyma psalmer identifierar honom som författare i andra skriftställen. I Apg 4:25 citeras från de första raderna av Psalm 2 och beskriver hur den helige Ande har talat genom David i den psalmen.

Asaf – 12 psalmer.

Korachs söner – 10 psalmer.

Salomo – 2 psalmer.

Mose, Etan, Heman och Esra har alla bidragit med en psalm var.

¹

Den första boken i Psaltaren består av 41 psalmer.

Psalm 1 – Två vägar

Psalmens tema betonar två vägar: den rättfärdiges väg och de gudlösas. Den hebreiska verbroten till gudlös (hebr. rasha) beskriver någon som aktivt väljer bort Gud. Adjektivet har sitt ursprung i ordet för att göra det onda, se vers 1, 4, 5 och 6. Beskrivningen börjar med vad den rättfärdige inte gör i vers 1, för att sedan i vers 2 landa i var den rättfärdige har sin glädje. Här krävs ett aktivt ställningstagande. Att leva rättfärdigt och säga ja till Gud innebär att säga nej till sådant som leder bort från honom.
    På hebreiska är de tre första orden: ashrei haish asher. Rabbiner har påpekat hur framträdande sch-ljudet är i orden "a-sh-rei hai-sh a-sh-er"! Genom alla tider, oavsett språk och kultur verkar det som sch-ljudet har samma betydelse: "Var uppmärksam och lyssna!" När ett barn är upprört och gråter säger föräldrar världen över "Sch…sch!" för att lugna och trösta. Uttrycket går inte att härleda till ett specifikt ord utan verkar ha sitt ursprung i själva sch-ljudet i sig. När en vätska forsar fram bildas ett liknande susande ljud. Vi kan höra vattnet "susa" i en vattenledning när vi öppnar en kran. Blodet som pulserar i våra blodkärl genererar också ett brusande ljud. Det är det ljudet som ett barn hör när det ligger i sin mammas mage. Det är här språkforskare gör en koppling. När föräldrarna säger "sch" till sitt barn påminner det om tryggheten i mammas mage och har en lugnande effekt. Det är intressant att rent ljudmässigt inleds Psaltaren med tre sch-ljud. Det blir som en hälsning i ytterligare en språklig dimension till Guds barn: "Var lugn, Gud har kontroll, det kommer att ordna sig!"

Författare: Okänd, kanske David.

Struktur: Psalmen ramas in av inledande och avslutande vers som beskriver de två vägarna.
1. De två vägarna, vers 1
2. Den rättfärdige beskrivs, vers 2-3
3. De gudlösa beskrivs, vers 4-5
4. De två vägarna, vers 6

Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den
    som inte går till de gudlösa (ondskefulla) för att få råd (vandrar efter, tar till sig deras råd),
    som inte står [gått in] på syndarens väg [är delaktig i ogudaktighet],
    som inte sitter bland hånfulla föraktare (sitter på bespottarens säte). [Ords 4:14]

[Pluralformen av välsignad (hebr. ashrei) beskriver en fullhet av välsignelser. Eftersom pluralformen inte finns på svenska översätts ordet med "rikt välsignad" och "mycket lycklig". De tre verben: går, står och sitter, illustrerar ett gradvis ökat engagemang i ondskan. Även beskrivningen av de onda följer samma stegrande mönster: gudlösa, syndare och föraktare. Det börjar med ogudaktiga influenser och råd, fortsätter med delaktighet i synd och slutar med ett samförstånd och förakt mot Gud och det som är rätt. Ordet "säte" har ofta betydelsen att undervisa andra, se Matt 23:2. Även i svenskan används ordet "lärosäte" i den betydelsen. Att sitta på "föraktarens säte" handlar alltså inte bara om att själv förakta Gud och det som är rätt, utan också att uppmuntra och lära andra att göra det.]

Psaltaren använder ofta bilder från Mellanösterns varma klimat. Den som vill följa Gud liknas vid ett grönt, fruktbärande träd, väl rotat med rötter som funnit vattenkällor. De däremot som inte vill veta av Gud är som de torra agnarna som förs bort med vinden.

²Istället har han sin glädje i Herrens (Jahvehs) undervisning (hebr. Torah)
    och begrundar (tänker på; reflekterar över) [upprepar lågmält] hans undervisning (hebr. Torah) både dag och natt. [Jos 1:8]

[Här används Guds personliga namn JHVH, som betecknar hans närvaro bland sitt folk. Det hebreiska ordet hagah innebär att mumla och tala för sig själv i en låg ton. Ordet "meditation" skulle också kunna användas, men då samma ord ofta förknippas med österländsk religion är det viktigt att lyfta fram Skriftens uppmaning att endast livnära sig på Guds ord. Denna koppling är tydlig i denna vers med uttryck som: "har sin glädje i Herrens undervisning" och "begrundar hans undervisning". Torah (översatt "undervisning") används ofta som benämning på de fem Moseböckerna, men här syftar det bredare och innefattar hela Bibeln med alla Guds instruktioner.]

³Han är som ett träd,

planterat (omplanterat) vid vattenbäckar [grönskande, fullt av liv],

som bär sin frukt i rätt tid

och vars löv inte vissnar.

Och allt han gör, det lyckas väl.

[I ett torrt klimat är tillförlitlig vattentillförsel livsavgörande. Troligtvis är det ett dadelträd som avses, se Jer 17:8. Dessa var (och är fortfarande) vanliga i Jeriko och Jordandalen. Det finns två ord för att plantera i hebreiskan. Det ena betyder att så ett frö, det andra är att flytta en planta och omplantera den. Det senare ordet används här! I följande vers växlar psalmen från att ha beskrivit en rättfärdig man till att beskriva de ogudaktiga. Det finns en litterär poäng med att den rättfärdige beskrivs i singular, medan de ogudaktiga är många och beskrivs i plural. Jesus sa att vägen som leder till fördärvet är bred och många går på den, det krävs ett aktivt val för att leva rättfärdigt, se Matt 7:13-14. Jesus säger att han är vägen, se Joh 14:6. Oavsett omständigheter kan den rättfärdige grönska. Frukten behöver inte forceras fram, utan kommer i rätt tid då det är skördetid.]

⁴Så är det inte med de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) [som inte har en relation med Herren],
    de är som agnar [det värdelösa skalet kring vetet] som förs bort med vinden [när säden tröskas]. [De flyktiga agnarna står i kontrast till det väl rotade trädet som bär frukt i rätt tid, se vers 3.]
⁵Därför ska inte de gudlösa bestå (resa sig, kunna stå upprätta – hebr. qom) vid domen,
    inte syndarna [sitta] i de rättfärdigas församling.

[Det finns flera paralleller mellan vers 1-2 och vers 4-5. Två synonymer för stå används. I vers 1 är det hebr. amad (stå upprätt) medan i vers 5 används qom som beskriver själva rörelsen att resa sig upp, stå upprätt och uppstå. Det senare ordet återfinns även i Jes 26:19 om hur de döda en dag ska uppstå till evigt liv. Jesus använder det snarlika arameiska ordet när han talade till Jairus dotter, se Mark 5:41. På samma sätt som den rättfärdige beskrivs i vad han inte gör i vers 1, beskrivs nu i vers 4-5 vad den ogudaktige inte gör. Den rättfärdige gick inte till de gudlösa för råd, stod inte på syndarens väg och satt inte bland hånfulla föraktare (vers 1). Samma flöde i rörelse gå, stå och sitta återkommer nu i vers 4-5: De ogudaktiga följde de gudlösas råd och förs bort med vinden som agnar. De gudlösa som stod på syndarens väg består inte vid domen. De satt bland hånfulla föraktare och kommer inte sitta i de rättfärdigas församling.]

Psalmen avslutas på samma sätt som den börjar - med vägval. Herren känner, vet om och är aktivt involverad i de rättfärdigas väg.

⁶Herren (Jahveh) känner (vet; är involverad i; tar hand om)
    de rättfärdigas väg,
    men de gudlösas (ogudaktigas, ondas) väg
förgås (hebr. avad) [leder till fördärvet].

[Denna vers summerar hela den första psalmen, och hela Psaltaren: det finns två vägar – två sätt att leva sitt liv. Psalm 112 börjar och slutar också med samma ord som Psalm 1, se Ps 112:1, 10.]

Tillbaka upp

---

Ords 1:1-6

ORDSPRÅKSBOKEN

Ordspråksboken är en praktisk bok. Den innehåller samlingar av ordspråk för att leva vist. Ordspråken lyfter ofta fram positiva och negativa konsekvenser av livsval. Den spänner över praktiskt taget livets alla områden som äktenskap, barnuppfostran, affärsrelationer, arbetsmoral, tal, inre attityder, gudstjänstliv, planering av framtiden, hur de fattiga ska hjälpas, hur fiender ska behandlas och mycket mer.
    Ordspråksboken följer en pedagogisk modell där den som undervisar är en "far" och den tänkte läsaren/lyssnaren är dennes son. På sin väg genom livet ställs sonen inför en mängd olika val. Ordspråksboken driver tesen att det avgörande valet står mellan visheten och dårskapen. Dessa båda personifieras som kvinnor som lockar sonen att välja väg. Visheten börjar med att frukta och vörda Gud, medan dårskapen på ett eller annat sätt alltid är förknippad med avgudadyrkan eller trolöshet mot Gud. Hebreiskan har flera ord för dåre. Följande fem ord används i Ordspråksboken, i ökande grad av dårskap:

1. Den enkle/öppne dåren (hebr. peti) – saknar kunskap, är okunnig, öppen och lättledd, men kan förändra sig (Ords 1:4, 22).

2. Den babblande dåren (hebr. evil) – pratar strunt (Ords 10:8, 10, 14, 21), kan tas för vis om han är tyst (Ords 17:28), tror hans egen väg är rätt (Ords 12:15).

3. Den oresonlige dåren (hebr. kesil) – vägrar ta till sig Guds vishet (Ords 1:22, 32; 3:35; 8:5; 10:1, 18, 23; 12:23; 13:16, 19, 20; 14:7, 8, 16, 24, 33; 15:2, 7, 14, 20; 17:10, 12, 16, 21, 24, 25; 18:2, 6, 7; 19:1, 10, 13, 29; 21:20; 23:9; 26:1, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12; 28:26; 29:11, 20).

4. Den hånfulle dåren (hebr. lets) – föraktar Gud och lär ut dårskap (Ps 1:1), vägrar ta till sig tillrättavisning (Ords 1:22; 13:1).

5. Den ondskefulle dåren (hebr. naval) – lever helt utan Gud (Ps 14:1), är en sorg för sina föräldrar (Ords 17:7, 21). Ordet härstammar från navel som beskriver något som tynar bort, faller ner och vissnar. Detta ord för dåre beskriver inte någon som är dum eller ointelligent. Istället handlar det om moralisk dårskap. Den som gång på gång går emot sitt samvete dör till sist inombords och kväver sitt andliga liv. Bilden som målas upp är en moral som skrumpnar och förtvinar. I Första Samuelsboken berättas om en man som just hette Naval (Nabal på svenska). Under en period när David var på flykt från Saul ville Naval inte kännas vid David trots att David varit god mot honom, se 1 Sam 25:25. Denne man, med samma namn, personifierar dårskap.

Genre: Visdomslitteratur.

Skrivet: Sammanställd på 900-talet f.Kr.. Vissa ordspråk kan vara äldre. Vissa delar kan ha sammanställts i slutet på 700-talet på uppdrag av kung Hiskia (som regerade 726-698 f.Kr.), se Ords 25:1.

Författare: Salomo är den som samlade och använde ordspråken, se Ords 1:1. Han behöver inte vara originalförfattaren till alla som tillskrivs honom, en del kan vara äldre.

Kap 25-29 är troligtvis bearbetade av Hiskias män, se Ords 25:1. Kap 30-31 har ordspråk från Agur, se Ords 30:1, och Lemuel, se Ords 31:1, som kan ha varit pseudonymer för Salomo.

FÖRSTA SAMLINGEN: En manual för livet (kap 1-9)
¹Detta är ordspråk (liknelser, bilder, talesätt, sanningar – hebr. mashal)
    av Israels kung Salomo, Davids son.

²[Nu följer fem orsaker till boken som översätts "För att ge". I hebreiskan definieras det tydligt med prepositionen lamed på fem verb i vers 1, 2a, 2b, 3a, 4a, 6a. Centralt finns resultatet och huvudpunkten i vers 3 som är rättfärdighet, rättvisa och integritet.]

För att ge (lära känna) vishet och undervisning (fostran).

För att förstå (begripa) visa (insiktsfulla) ord.

³För att ge undervisning om hur man agerar med vishet (hur man får självdisciplin, och hur man handlar rätt i moraliska frågor), resultatet blir:
    rättfärdighet (att man följer Guds standard) och
    rättvisa (att man tar rättvisa beslut) och
    integritet (vad man säger och vad man gör överensstämmer, att man lever moraliskt rätt, vandrar rakt fram).

⁴För att ge den oerfarne (naive) förstånd (vaksamhet, gott omdöme),
    den unge (ynglingen, tonåringen – hebr. naar) kunskap för att planera sitt liv (kunskap om bästa sättet för att kunna leva ett vist liv).
⁵Men även den som redan är vis kan lyssna och ta till sig mer kunskap.
    En förståndig människa tar till sig goda (moraliska) råd (så hon kan styra sitt liv rätt).

⁶För att ge förståelse (insikt att tolka den djupare meningen) av ordspråk (hebr. mashal),
    de visas ord och mysterier (frågeställningar; mörka och förbryllande ord – hebr. chida).

Tillbaka upp

---

Matt 1:1-2:12

MATTEUSEVANGELIET

Matteus är det första evangeliet och en fin länk mellan Gamla och Nya testamentet. Det grekiska ordet för förbund är diatheke. Ordet i sin verbform betyder "att placera mellan två". Det beskriver ett förbund och avtal mellan två parter. Ordet kan också översättas med testamente. Det är därför Bibelns delar kallas testamenten. Matteusevangeliet är skrivet till judiska läsare för att visa att Jesus verkligen är den utlovade Messias. Evangeliet har därför många referenser till Gamla testamentet och börjar med en släkttavla som utgår från det judiska folkets stamfader Abraham. Matteus berättar om Jesu födelse utifrån Josefs perspektiv, medan Lukas har mer detaljer kring Marias upplevelser. Matteusevangeliet innehåller fem längre tal av Jesus som alla avslutas med satsen "När Jesus hade avslutat detta tal", se Matt 7:28; 11:1; 13:53; 19:1; 26:1. De fem talen är:

1. Bergspredikan, kap 5-7.
2. Talet till de tolv som ska sändas ut, kap 10.
3. Talet i liknelser, kap 13.
4. Talet till församlingen, kap 18.
5. Talet om sista tiden, kap 24-25.

Genre: Evangelium.

Skrivet: Omkring år 50-60 e.Kr. En första hebreisk/arameisk version kan ha skrivits ner redan på 30-talet e.Kr.

Författare: Lärjungen Matteus. Han arbetade som tullindrivare för den romerska staten när Jesus kallade honom, se Matt 9:9; 10:3.

Jesu släkttavla

Fem kvinnor omnämns i Jesu släkttavla

¹Detta är boken (skriften, berättelsen – gr. biblos) om släkttavlan (genealogin – gr. genesis) för Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    ättling (son, släkt) till David,
    ättling (son, släkt) till Abraham.

[Matteus använder samma grekiska fras som den grekiska översättningen av Moseböckerna gör för det hebreiska ordet toledot. Detta ord används för att markera ett nytt stycke och en "fortsatt historia" i Första Moseboken, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10 osv. Ordet kopplar tydligt ihop detta evangelium med Guds stora frälsningsplan genom hela Bibeln. I den första versen summeras hur Jesus uppfyller hela Gamla testamentets förväntan på den Messias som skulle komma från kung Davids ätt. Släkttavlan utgår från Abraham, israeliternas fader, genom vilken alla folk på jorden ska välsignas.
    I den judiska kulturen står kvinnor högt. Det fanns kvinnliga domare och två böcker är uppkallade efter kvinnor. I släkttavlor är det dock ovanligt att deras namn står med, se 1 Mos 5; 11:10-32. Det är anmärkningsvärt att Matteus väljer att lyfta fram just följande fem kvinnor:

• Tamar som förklädde sig till prostituerad och fick barn med sin svärfar Juda, se vers 3.
• Rahab som gått till historien som "skökan Rahab", se vers 5.
• Rut som förlorade sin man i unga år, se vers 5.
• Batseba som blev lurad in i en otrohetsaffär med David, se vers 6.
• Maria som fick utstå lidande och förtal eftersom få trodde på jungfrufödseln, se vers 16.

Talet fem står för nåd. Vilken nåd att det i Jesu mänskliga gener fanns människor som råkat ut för de värsta situationer man kan tänka sig.]

1. Abraham till David
²[Första delen har fjorton led mellan Abraham och David. Trettio namn nämns, inklusive upprepningar och Serach, se vers 3, som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 27 män och tre kvinnor.]

Abraham födde Isak,
    Isak födde Jakob,
    Jakob födde Juda och hans bröder,
     ³Juda födde Peres och Zerach, vilkas mor var Tamar [sonhustru till Juda inblandad i en komplicerad relationshistoria, se 1 Mos 38],
    Peres födde Hesron,
    Hesron födde Ram,
     ⁴Ram födde Amminadav,

Amminadav födde Nachshon,
    Nachshon födde Salmon,
     ⁵Salmon födde Boas, vars mor var Rahab (gr. Rachav) [en hedning som tog emot de israeliska spejarna i Jeriko, se Jos 2],
    Boas födde Oved, vars mor var Rut [moabitiskan som följde med sin svärmor Noomi tillbaka till Juda, se Rut 1-4],
    Oved födde Jishaj (Isai),
     ⁶Jishaj födde David, konungen. [Både "David" och "konung" är i bestämd form i grekiskan vilket ger en extra betoning. Ordagrant: "Daviden, konungen".]

2. David till fångenskapen
[Andra delen har fjorton led mellan Salomo och Jojakin, David nämns igen men räknas inte som ett led. Trettio namn nämns, inklusive upprepningen av David och Batsebas man Uria som inte ingår i släktträdet. Av dessa är 29 män och en kvinna.]

David födde Salomo, vars mor [Batseba; hebr. Batsheva] var Urias hustru [som David stal från honom, se 2 Sam 11],
     ⁷Salomo födde Rehabeam (Rechavam),
    Rehabeam födde Avia (Avijam),
    Avia födde Asa,
     ⁸Asa födde Joshafat,
    Joshafat födde Joram,
    Joram födde Ussia [här hoppar Matteus över tre led – Ahazia, Joash och Amazia, se 2 Kung 8:25; 12:1; 14:1],
     ⁹Ussia födde Jotam,

Jotam födde Achas,
    Achas födde Hiskia,
     ¹⁰Hiskia födde Manasse,
    Manasse födde Amon,
    Amon födde Josia,
     ¹¹Josia födde Jojakin och hans bröder [här hoppas Johoiakim över, se 2 Kung 23:34],

vid den tid då folket fördes bort till Babylon [2 Kung 24:14; 1 Krön 3:15-16].

3. Från fångenskapen till Jesus
¹²[Tredje delen har fjorton led från Jojakin till Jesus. Jojakin räknas till både denna och föregående uppräkning. Tjugosju namn nämns, inklusive upprepningen av Jojakin. Av dessa är 26 män och en kvinna.]

Efter exilen i Babylon:

Jojakin födde Shealtiel,
    Shealtiel födde Serubbabel,
     ¹³Serubbabel födde Avihud,
    Avihud födde Eljakim,
    Eljakim födde Asor,
     ¹⁴Asor födde Sadok,
    Sadok födde Akim,

Akim födde Elihud,
     ¹⁵Elihud födde Elasar,
    Elasar födde Mattan,
    Mattan födde Jakob,
     ¹⁶Jakob födde Josef, Marias [Mirjams] man;
    genom henne föddes Jesus som kallas den Smorde (Messias, Kristus).

[I grekiskan är Josef i bestämd form för att ge betoning. Maria är den grekiska formen av det arameiska namnet Mariam (från hebreiskans Mirjam). Här finns en fin koppling till det första förbundet och Mose som fick undervisningen och budorden av Gud. Den kvinna som utväljs att föda Messias, som fullkomnar Torah, heter Mirjam – samma namn som Moses syster! Det var hon som vakade över att Mose blev räddad till livet, se 2 Mos 2:4-10.]

¹⁷Alltså är antalet släktled:
    från Abraham till David fjorton led,
    från David till fångenskapen i Babylon fjorton led och
    från fångenskapen i Babylon till den Smorde (Messias, Kristus) fjorton led.

[Den hebreiska kulturen som Matteus riktar sig till är förtjust i siffror och språklig symmetri. Att just talet fjorton har valts kan bero på att det är två gånger talet sju som står för fullhet. Fjorton är också det hebreiska numeriska värdet på Davids namn, se även Ps 27.

I jämförelse med Lukas släkttavla, se Luk 3:23-37, finns skillnader. Matteus hoppar ibland över några led för att få en litterär symmetri med tre grupper med fjorton generationer i varje grupp. Det grekiska ordet gennao, som översatts "födde", kan också betyda "förfader" och behöver inte betyda att sonen är i direkt nedstigande led. Andra skillnader är att Matteus startar med judarnas förfader Abraham och verkar relatera till Josefs släktskap med David. Lukas däremot går via Maria hela vägen tillbaka till Adam och Eva, för att betona att han är hela mänsklighetens Frälsare. I nästa kapitel nämns Josef vid namn, medan Maria refereras till som barnets mor.
    Kristus är en transkribering av en grekisk översättning av det hebreiska Mashiach som betyder "den Smorde". I de profetiska böckerna väntade man på Herrens Smorde som skulle rädda Israels folk. Matteus vill visa att Jesus är denne smorde kung som har kommit!]

Jesu födelse
¹⁸Med Jesu den Smordes (Messias, Kristi) födelse gick det till så [här]: När hans mor Maria var (hade blivit) trolovad med Josef [dvs. då de äktenskapliga löftena redan avgetts], visade det sig – innan de kommit tillsammans [som man och hustru] – att hon (ordagrant: livmodern) var havande genom (utifrån/utav) helig Ande [den helige Ande]. ¹⁹Men då Josef, hennes [blivande] man, var rättfärdig och inte ville utsätta henne för vanära (att bli offentligt förevisad) [och till allmänt åtlöje], beslöt han sig för att i hemlighet [att privat och i stillhet] skilja sig från henne (lösa henne; sätta henne helt fri). [Den judiska trolovningen var så bindande att det krävdes ett skilsmässobrev för att bryta den, se Matt 19:7.] ²⁰Men medan han funderade (resonerade fram och tillbaka) över allt (dessa saker), se, då visade sig en Herrens ängel (budbärare – gr. aggelos) för honom i en dröm och sa: "Josef, Davids son, var inte [du behöver inte vara] rädd att ta till dig Maria [Mirjam], din hustru, för det som har blivit till (frambringats, alstrats – gr. gennao) i henne är från (har sitt ursprung i) den helige Ande. ²¹Och hon ska föda (frambringa; föda fram – gr. tikto) en son, och du ska ge honom namnet Jesus, för han ska frälsa (rädda, befria) sitt folk från deras synder."

[Genom trolovningen hade äktenskapet redan formellt ingåtts. Ängeln uppmanar Josef att inte tveka att fullborda äktenskapet framöver. Namnet Jesus härstammar från namnet Josua, som på hebreiska är sammansatt av JHVH (Guds namn som troligtvis kan uttalas Jahveh) och Hosea, som betyder "en som frälser". Jesus betyder bokstavligen: "JHVH är frälsning", "JHVHs frälsning" eller "JHVH räddar/frälser".]

²²Allt detta hände (har skett) för att det skulle uppfyllas som var talat av Herren genom profeten [Jesaja] som sa:

²³"Se, jungfrun [den unga, ogifta kvinnan – som ännu inte varit med någon man; gr. parthenos]
    ska bli havande (ordagrant: 'bära/ha i livmoder') och föda (gr. tikto) en son,
    och de ska ge honom namnet Emmanuel." [Jes 7:14]

Vilket översatt [utifrån hebreiskans immanu el, se Jes 8:10] blir: "Gud med oss" [Matt 28:20].

[Ordagrant är sista frasen: meth hemon ho Theos – Med oss Guden. Den som är Gud finns härefter hos oss. Grekiskans preposition meth indikerar även en förändring som sker som ett resultat av något. Matteus citerar från den grekiska översättningen Septuaginta där det hebreiska ordet för ung kvinna (hebr. almah) är översatt med parthenos som betyder en jungfru som inte varit med någon man.
    Sammanhanget i Jesaja handlar om ett barn som skulle födas under kung Achas styre (735-715 f.Kr.) och innan pojken blivit mer än 2-3 år gammal skulle fienderna ha besegrats av Assyrien, se Jes 7:12, 16. I den hebreiska tankevärlden har profetior flera uppfyllelser. Inom judendomen tolkades denna profetia tidigt att den handlade om en framtida Messias.]

²⁴När Josef vaknade upp ur sin sömn gjorde han som Herrens ängel (budbärare) hade befallt honom och tog sin hustru till sig, ²⁵men rörde (ordagrant: kände) henne inte [de hade inte äktenskapligt samliv], förrän hon hade fött (gr. tikto) en son. Och han gav honom namnet Jesus.

Visa män från öst

Något slags fenomen inträffar på stjärnhimlen omkring Jesu födelse. Detta gör att stjärntydare från öst beger sig till Judéen. Stjärnan verkar försvinna för att på nytt visa sig sedan de kommit fram till Jerusalem, se Matt 2:9.

¹[Vår västerländska tideräkning utvecklades av munken Dionysius Exiguus i Rom år 525 e.Kr., innan dess hade man räknat tiden utifrån större händelser eller olika regenter. Det visade sig dock att han misstog sig med några år vad gäller Anno Domini som betyder "Herrens år" på latin. I dag menar de flesta forskare att Jesu födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr.]

Nu när Jesus var född i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid [han regerade 37-4 f.Kr.], kom visa män (astronomer – gr. magos) från öst (länderna där solen går upp) till Jerusalem. ²De sa: "Var är den judiske kungen som har fötts? Vi har sett hans stjärna gå upp och har kommit för att tillbe (hylla, vörda) honom."

[Bibeln nämner inte hur många de vise männen var. Enligt den tidiga kyrkans tradition var de tolv förnäma män, kanske judiska ättlingar till Daniel som blev ledare över "alla visa" i Babylon, se Dan 2:48. De har också med sig tjänare och lastdjur så det är en hel karavan som anländer till Jerusalem.

Det har nu gått en tid sedan Jesu födelse och familjen bor i ett hus, antagligen i Betlehem, se vers 11 som refererar till "huset". De har också varit i templet, se Luk 2:22-38. Enligt 3 Mos 12:2-4 skulle detta ske fyrtio dagar efter födseln. Om de vise männen färdats från Babylon var det en sträcka på ca hundra mil, men det kan ha varit det dubbla om de kom genom öknen från Persiska viken, vilket tog ca två till fyra månader. Jesus är åtminstone några månader gammal, antagligen omkring ett år när de kommer till honom. Detta kanske kan förklara varför Herodes lägger på ett extra år till den beräknade åldern och för att vara helt säker på att röja Jesus ur vägen dödar alla barn under två års ålder. Det är värt att notera att de vise männen inte frågade efter den nyfödde prinsen, vilket ju hade varit det naturliga om det fötts ett barn hos kung Herodes. De frågar efter kungen som har fötts. Ända från början var Jesus kung!]

³När kung Herodes hörde detta blev han upprörd (oroad, förskräckt) och hela Jerusalem med honom. ⁴När han samlat alla översteprästerna och de skriftlärda bland folket, frågade han dem var den Smorde [kungen] (Messias, Kristus) skulle födas. ⁵De svarade: "I Betlehem i Judeen, för så här talade [skrev] profeten [Mika 5:2]:

⁶'Du Betlehem, i Juda land,
    du är på inget sätt den minsta bland härskare i Juda,
för från dig ska det komma en härskare (ledare)
    som ska vara en herde för mitt folk Israel.' "

Redan 3500 f.Kr. började sumererna i Mesopotamien observera stjärnorna. Omkring 1200 f.Kr. hade babylonierna vidareutvecklat konsten och tagit fram en stjärnkatalog. På bilden är en av de fem lertavlor från Babylon med inskriptioner i kilskrift som förutsäger Jupiters bana med avancerade matematiska modeller. Dessa hittades på 1800-talet och dateras vara tillverkade 350-50 f.Kr.

⁷Herodes kallade sedan i hemlighet till sig de vise männen för att ta reda på exakt hur länge stjärnan hade visat sig. ⁸Sedan skickade han dem till Betlehem och sa: "Gå och sök noga efter (forska i detalj kring det som rör) barnet, och när ni [kan ha] funnit honom, meddela [då] mig så att jag också kan komma och tillbe [rapportera det till mig på ett sådant sätt att även jag – när jag kommit dit – skulle vilja hylla] honom."
     ⁹Efter att ha lyssnat på kungen begav de sig i väg. Stjärnan som de sett gå upp (i öst) visade sig på nytt och den gick före dem, tills den stannade över den plats där barnet var. ¹⁰När de såg stjärnan uppfylldes de av mycket (sprudlande, översvallande) stor glädje.

[Fenomenet var inte uppenbart för gemene man, se vers 3-4. Inte heller hade stjärnan varit synlig hela tiden under den tidsperiod på omkring 2 år som omtalas, se vers 9 och 16.
    Ett märkligt himlafenomen ägde rum år 7 f.Kr. De två största himlakropparna, Jupiter och Saturnus, passerade väldigt nära varandra – inte bara en gång, utan tre gånger samma år (29/5, 29/11 och 6/12). En lertavla som hittats 5 mil norr om Babylon hänvisar till detta trippelfenomen, som alltså var känt för babyloniska astronomer redan på 300-talet f.Kr. Planeterna möts i stjärnbilden Fiskarna – ett tecken som var förknippat med just Judeen. För stjärntydarna måste detta ha signalerat att något stort var på gång – att en kung skulle födas. Även under medeltiden pekade flera judiska rabbiner på detta tecken för Messias födelse. Denna stora konjunktion som senast var möjlig att beskåda år 2020 och dessförinnan 1226, 431 och 372 e.Kr., uppträder nästa gång år 2080.
    Kinesiska källor beskriver att man observerat en komet med framträdande svans år 12, 5 och 4 f.Kr. Den judiske historikern Josefus berättar att en komet – numera känd som Halleys komet – under flera dagar år 12 f.Kr. stod stilla över staden Rom i samband med Markus Agrippas död. En kometsvans kan just tyckas peka mot en speciell plats på jorden. Det finns även asiatiska astronomiska observationer av ett starkt och stillastående sken (en supernova) mellan 10/3 och 7/4 år 5 f.Kr.
    Även om det skulle finnas en naturlig förklaring till stjärnan som ledde fram till platsen där Jesus föddes, så går det inte att bortse ifrån att allt detta var speciellt koordinerat av Gud själv – han som utstrålar ljus och härlighet, och precis som han ledde Israels folk fram och stannade över vissa platser, se 2 Mos 13:22; Hes 10:18, så visar han nu vägen fram till sin älskade Son.]

¹¹När de [vise männen] kom in i huset såg (fann) de barnet (ett barn i koltåldern – gr. paidion) [antagligen omkring ett år, alltså inte längre ett spädbarn – gr. brephos, se Luk 2:12] med Maria [Mirjam], hans mor, och de bugade sig (föll ner på knä i ödmjukhet) och tillbad (hyllade) honom. När de öppnat sina skattkistor bar de fram (offrade de) gåvor till honom [Jes 60:6]:

guld [2 Mos 25:17; 1 Kung 10:18 – talar profetiskt om Jesu kunglighet] och
rökelse [står för väldoft i ett offer – talar profetiskt om Jesu syndfria liv] och
myrra [användes vid balsamering – talar profetiskt om hans död].

¹²Efter att ha blivit gudomligt instruerade i en dröm att inte gå tillbaka till Herodes, tog de en annan väg hem till sitt land. [Verbformen antyder att de vise männen hade sökt Guds ledning och att de fick svar i en dröm.]

Tillbaka upp