Helbibel - söndag 11/1
1 Mos 24:52-26:16,
Ps 10:1-15,
Ords 3:7-8,
Matt 8:18-34
1 Mos 24:52-26:16
52När Abrahams tjänare hörde dessa ord böjde han sig ner till marken, till Herren (Jahveh). 53Tjänaren tog fram juveler av silver och juveler av guld och vackra kläder och gav till Rebecka, han gav också dyrbara ting till hennes bror och hennes mor. 54De åt och drack, männen som var med honom och dröjde kvar hela natten.
När de steg upp på morgonen sa han: "Skicka iväg mig till min herre."
55Hennes bror och hennes mor sa: "Låt den unga kvinnan vara hos oss några få dagar, åtminstone 10. Sedan ska hon gå."
56Han sa till dem: "Försena mig inte, se, Herren (Jahveh) har gjort min resa lyckosam, sänd iväg mig så att jag kan gå till min herre."
57De sa: "Vi ska kalla på den unga kvinnan och fråga hennes egen mun." 58De kallade på Rebecka och sa till henne: "Vill du följa med denne man?"
Hon svarade: "Jag vill gå." 59De sände iväg Rebecka, sin syster, och hennes barnskötare [Deborah, se [1 Mos 35:8]] och Abrahams tjänare och hans män. 60De välsignade Rebecka och sa till henne: "Vår syster, må du bli mor
till tusen och tiotusen
och låt din säd (dina barn) inta
portarna hos dessa som hatar dem."
61Rebecka reste sig med sina tjänarinnor och de red på kamelerna och följde mannen. Tjänaren tog Rebecka och gick sin väg.
62Isak kom på vägen från Beer Lachaj Roi, för han bodde i landet i söder (Negev). 63Framåt kvällen gick Isak ut på fältet och funderade (var försjunken i tankar) och han lyfte upp sin blick och såg, och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får se med Isaks ögon]: Där kom kameler (gående)! 64Rebecka lyfte upp sin blick och när hon såg Isak steg hon av sin kamel och 65hon sa till tjänaren: "Vem är den mannen som kommer gående emot oss på fältet?" Tjänaren svarade: "Det är min herre." Hon tog då sin slöja och dolde sig. 66Tjänaren återgav (räknade upp – hebr. safar) för Isak allt vad han hade gjort. 67Isak tog in henne [Rebecka] i sin mor Sarahs tält [välkomnade henne in i sin familj, introducerade henne till familjens traditioner, osv.]. Han äktade Rebecka och hon blev hans hustru och han älskade henne. Så blev Isak tröstad [i sorgen] efter sin mor.
Abrahams död
1Abraham tog en annan hustru. Hennes namn var Keturah (hebr. Qetorah; betyder: rökelse/offer). [I [1 Krön 1:32] kallas hon bihustru och antyder att detta skedde tidigare.] 2Hon födde [sex barn] åt honom: Zimran
och Jokshan
och Medan
och Midjan [förfäder till midjaniterna; Tsippora var från den stammen, se [2 Mos 2:21; 3:1]]
och Jishbak
och Shoach.
3Jokshan [Abrahams andra son med Keturah] fick
Sheva
och Dedan [[Jes 21:13; Jer 49:8; Hes 27:20]]. Dedans söner var
Ashorim
och Letoshim
och Leummim.
4[Abrahams fjärde son med Keturah] Midjans söner var
Ejfa
och Efer
och Henok (hebr. Chanoch)
och Avida
och Eldaa.
Alla dessa var Keturahs söner.
5Men Abraham gav allt han ägde till Isak. 6Men till konkubinernas söner, som Abraham hade, gav Abraham gåvor. Och han sände iväg dem, bort från sin son Isak, medan han ännu levde, österut, till de östra områdena.
7Och detta är dagarna och åren i Abrahams liv som han levde, 175 år. 8Abraham drog sitt sista andetag och dog i en god, hög ålder, gammal och tillfredsställd. Sedan samlades han till sitt folk. 9Isak och Ismael, hans söner, begravde honom i grottan i Machpela på fältet som ligger framför Mamre, det som (tidigare) tillhört Efron, Tsoars son, hettiten, 10fältet som Abraham köpte av Chets söner [[1 Mos 23:1-20]], där Abraham begravde sin hustru Sarah. 11Efter Abrahams död välsignade Gud (Elohim) hans son Isak, och Isak bodde i Beer Lachaj Roi.
Ismaels fortsatta historia
12[Här kommer en ny "toledot-enhet" som inleder den åttonde litterära enheten av tolv i Första Moseboken, se [1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2].]
Detta är Ismaels (hebr. Jishmaels) fortsatta historia (hans genealogi/släkttavla – toledot) [enligt den ordning de föddes]. Abrahams son, som egyptiskan Hagar, Sarahs tjänarinna, födde åt Abraham.
13Och detta är namnen på Ismaels [tolv] söner efter deras namn enligt deras släktled. Ismaels förstfödde
Nevajot
och Kedar
och Adbeel
och Mivsam
14och Mishma
och Doma
och Massa,
15Chadad
och Teima,
Jetor,
Nafish
och Kedma.
16Detta är Ismaels söner och detta är deras namn efter deras byar och efter deras boplatser. Tolv furstar [[1 Mos 17:20]] efter deras nationer.
17Detta är åren för Ismaels liv, 137 år. Han drog sitt sista andetag och dog och samlades till sitt folk. [[1 Mos 25:8]] 18De bodde från Havila (hebr. Chavila) till Shor, som ligger före Egypten som sträcker sig mot Assyrien [området från norra Sinai till gränsen mot västra Mesopotamien]. Han [Jishmael, se [1 Mos 16:11-12]] föll (fick sin lott; bosattes sig; kom i strid; dog) mot (ansikte, öster om) sina bröder.
Isaks fortsatta historia
19[Här kommer en ny "toledot-enhet" (den nionde av tolv i Första Moseboken). Skapelseberättelsen inleder och sedan följer 11 enheter som börjar med det hebreiska ordet toledot, se [1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2]. Berättelsen tar vid från kapitlet [1 Mos 24] där Isak får sin hustru Rebecka. Den nya information som läsaren får här är att Isak var 40 år när han tog Rebecka till hustru.]
Detta är Isaks, Abrahams sons, redogörelse (fortsatta historia – hebr. toledot).
Abraham blev far till Isak.
20Och det var så (hebr. vajehi) att Isak var 40 år gammal när han tog Rebecka, dotter till araméen Betoel från Paddan-Aram och syster till araméen Laban, som hustru åt sig.
[Detta var området kring Haran i övre Mesopotamien. Isak blir 180 år ([1 Mos 35:28]), vilket gör att han fortfarande har 140 år kvar av sitt jordeliv när han gifter sig. Inom den judiska kulturen är mannen kring 18-20 och kvinnan ofta 14-15 år vid giftermålet, men då är livslängden 70-80 år.]
21Isak bönföll (bad till – hebr. atar) Herren (Jahveh) för sin hustru, eftersom hon var ofruktsam. Herren (Jahveh) bönhörde (hebr. atar) honom och Rebecka blev havande. [Isak var 40 år när han gifte sig med Rebecka och 60 år när bönesvaret kom, se vers 20 och 26. Det var en uthållig bön under närmare 20 års tid. Ordet för bön här är ovanligt.] 22Men barnen bråkade med varandra [sparkade varandra våldsamt] inom henne [på ett ovanligt och troligtvis smärtsamt sätt]. Så hon sa: "Varför ska det vara så här för mig?" [Ordagrant: ´Om så här, varför detta jag´. Varför ska jag drabbas av det här?] Och hon gick för att utkräva (begära svar – hebr. darash) av Herren (Jahveh). 23Herren (Jahveh) sa till henne: "Två folk (hebr. gojim) finns i ditt moderliv (hebr. beten)
ja, två stammar (etniska grupper – hebr. leom) ska breda ut sig (hebr. parad) från ditt sköte (hebr. meeh).
Den ena stammen ska vara starkare
än den andra
och den äldre
ska tjäna den yngre." [[Rom 9:10-13]]
[Samma ord för utbredas används i översikten av nationerna, se [1 Mos 10:32].]
24När tiden var inne (dagarna var fyllda) för henne att föda, se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, läsaren förflyttas in i tältet där hon ska föda]: Det var tvillingar i hennes moderliv! 25Och ut kom den förste, rödaktig (hebr. admoni) – hela han, [hans kropp var] som en hårig (hebr. sear) klädnad [mantel]. Och de gav honom namnet Esau.
[Hans rödaktiga färg är snarlikt ordet för edomit (hebr. adomi) det folkslag som ska komma från honom, se vers 23. Även ordet för hårig anspelar på namnet för det område Esau skulle bo på, Seirs bergsbygd, se [1 Mos 36:8].]
26Och därefter kom hans bror – och hans hand höll tag om Esaus häl (hebr. akev). Och man gav honom namnet Jakob (hebr. Jaaqov). Isak var 60 år gammal när de föddes.
[Båda sönernas namn finns med i ordlekar. Jakobs namn anspelar på att han "håller hälen". Den äldre brodern benämns alltså efter sitt utseende och den yngre efter sina handlingar. Esau är född rödaktig och Jakob är född att ta någon i hälen. Verbet aqav har en negativ betydelse att tränga undan, bedra och ta undan, se [1 Mos 27:36; Jer 9:4].]
27Och pojkarna växte upp. Och Esau blev en man som behärskade jakt [väl förtrogen med jakt och blev en skicklig jägare] – en fältets man, medan Jakob blev en stillsam (hebr. tam) man som höll sig bland tälten.
[Kontrasterna mellan bröderna fortsätter. Esau är äventyrlig och gillar att vara ute, medan Jakob är förnöjd med att vara hemma. Ordet tam har också betydelsen oklanderlig, men här är det mer i betydelsen av "helhet" i tillvaron, han är nöjd med att vara hemma.]
28Och Isak älskade Esau, eftersom han fick äta av hans villebråd [ordagrant: ´för villebråd i hans mun´], medan Rebecka älskade Jakob.
29Jakob hade kokat (hebr. zid) ett hopkok (soppa – hebr. nazid), [just] då kom Esau in från fältet och han var utmattad. [Ordet för att koka (hebr. zid) är snarlikt ordet för att jaga (hebr. tsod). Det är den enda likheten i vad de gör.]
30Och Esau sa till Jakob: "Låt mig genast få glufsa i mig (sluka, svälja ner – hebr. laat) av det röda (hebr. edom), det där röda där, för jag är utmattad!" Därför gav man honom namnet Edom. [Ordet för att äta används bara här i GT. I senare rabbinsk litteratur används det om djur som äter. Esau förmår sig inte heller att säga "soppan", han kallar det bara "det röda" och vill ha det på en gång.]
31Och Jakob svarade: "Först (denna dag), sälj din förstfödslorätt (hebr. bechorah) till mig." [Den förstfödde sonen fick en dubbel arvslott, se [5 Mos 21:17].]
32Esau sa: "Se, jag är döende, så vad betyder den då för mig – förstfödslorätten?"
33Jakob sa: "Först (denna dag), ge mig din ed." Och han gav honom sin ed. Ja, han [Esau] sålde sin förstfödslorätt till Jakob. [Jfr vers 31, samma uttryck att först göra något. Jakobs "ge mig din ed" här skiljer sig dramatiskt från den i [1 Mos 47:31] där han är en äldre man, helt beroende av sin son Josef för sin sista önskan.] 34Och Jakob gav Esau bröd och linssoppa. Då åt han. Då drack han. Sedan steg han upp. Och så gav han sig iväg. Så föraktade Esau [lättvindigt övergav] sin förstfödslorätt.
[Verben i versen (5 på rad) förstärker hur Esau agerar utan att tänka på konsekvenserna. Förstfödslorätten var en gåva från Herren (Jahveh). Hans lättsinne blir ett varnande exempel på någon som är oandlig, se [Heb 12:16-17].]
Isak och Avimelech
1Det blev hungersnöd i landet, en annan hungersnöd än den som var under Abrahams dagar. Isak gick till Avimelech, filistéernas kung, till Gerar. [Gerar markerade den södra gränsen av Kanaan och låg nära Gaza, se [1 Mos 10:19].] 2Herren (Jahveh) visade sig för honom och sa: "Gå inte ner till Egypten [så som Abraham gjorde när det blev hungersnöd, se [1 Mos 12:10]]. Slå läger (hebr. shachan) i landet som jag ska berätta för dig om [peka ut till dig]. 3Stanna (bo – hebr. gor) [lev där som en gäst, inte permanent – vandra runt] i detta land. Jag ska vara med dig och jag ska välsigna dig, för till dig och till din säd (avkomma, ättlingar) ska jag ge detta land. [Vilket sker flera hundra år senare.] Jag ska stadfästa den ed som jag svor till din far Abraham [[1 Mos 15:18-19]], 4och jag ska föröka din säd (avkomma, ättlingar) till att bli som stjärnorna på himlen och till din säd ska jag ge alla dessa länder. Genom din säd (avkomma, ättlingar) ska alla jordens folkslag (hednafolk) bli välsignade [[1 Mos 12:1-3]], 5eftersom Abraham lyssnade på min röst och vaktade (höll; vakade över; levde efter) det som skulle vaktas (hebr. mishmar): mina budord (hebr. mitzvot), mina förordningar (hebr. chuqim; ordagrant 'saker inristat') och min undervisning (hebr. Torah)."
[Redan här används fyra olika hebreiska uttryck för Guds ord som inte ges till folket förrän Mose skriver ner de fem Moseböckerna:
• mishmar – generellt ord för något som ska iakttas och efterlevas
• mitzvot – budord, klara tydliga befallningar
• chuqim – förordningar, ordagrant "saker inristat" vilket indikerar permanenta oföränderliga lagar, beskrivs ofta som bud som inte har en rationell förklaring
• Torah – undervisning, vägledning och instruktioner.
Det tycks självklart att redan Abraham, som den förste israeliten, lever efter dessa Guds ord och bud.]
6Så Isak vistades (hebr. jashav) i Gerar.
7Männen på platsen frågade honom om hans hustru och han sa: "Hon är min syster", för han fruktade att säga: "Min hustru." – [Han tänkte:] "Annars skulle männen på platsen döda mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så vacker att se på." [Isak gör på samma sätt som hans far Abraham gjort två gånger tidigare, se [1 Mos 12:13-19; 20:2-5]. På samma sätt som i Abrahams fall var fruktan orsaken till lögnen.]
8Det hände när han hade varit där en lång tid att filistéernas kung Avimelech tittade ut genom ett fönster och såg och se, Isak (hebr. Jitschaq) skrattade (kelade, roade sig, vänslades, "skojbråkade" – hebr. tsachaq) med Rebecka, sin hustru.
[Hebr. tsachaq är snarlikt Isaks namn som betyder skratt, se [1 Mos 17:17, 19]. Samma ord används av Potifars hustru när hon anklagar Josef för att ha antastat henne, se [1 Mos 39:14, 17]. Ordet används också om hur Ismael förlöjligade Isak, se [1 Mos 21:9]. Allt detta förstärker hur Isak ignorerade och "förlöjligade" Guds löfte om beskydd, och ljög för att skydda sig själv.]
9Avimelech kallade på Isak och sa: "Se, hon är verkligen din hustru, hur kunde du säga: Hon är min syster?"
Isak svarade honom: "Eftersom jag sa för mig själv: Annars dör jag för hennes skull."
10Avimelech sa: "Vad är det du har gjort mot oss? En av vårt folk kunde enkelt ha legat med din hustru och du skulle ha dragit skuld över oss."
11Avimelech befallde allt folket och sa: "Den som rör denne man eller hans hustru ska sannerligen döden dö."
12Isak sådde i landet och fick samma år en hundrafaldig skörd [den största avkastningen man kan få, se [Matt 13:8]] och Herren (Jahveh) välsignade honom. 13Mannen blev stor och växte mer och mer till dess han blev mycket stor. 14Han hade boskapshjordar och kreatursbesättningar och ett stort hushåll och filistéerna avundades honom. 15Alla brunnar som han fars tjänare hade grävt under hans far Abrahams dagar, hade filistéerna lagt igen och fyllt med stoft [löst material som sten, grus och jord].
16Avimelech sa till Isak: "Gå ifrån oss för du är mycket mäktigare än vi."
Ps 10:1-15
Psalm 10 är skriven som poesi i en alfabetisk akrostisk form. Det är en fortsättning på Psalm 9 som utgår från tio av de elva första hebreiska konsonanterna i ordningsföljd. I denna psalm fortsätter mönstret och börjar med den tolfte bokstaven lamed. Dock sker några avbrott för att åskådliggöra hur ogudaktighet och ondska stör Guds ordning.
Citeras: Vers 7 i [Rom 3:14]
ל – lamed
1Varför, Herre (Jahveh), står du långt borta
och döljer dig [dina ögon, ditt ansikte] i tider av brist (torka, nöd)?
[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Den är storleksmässigt den högsta bokstaven i det hebreiska alfabetet. Det gör att den står ut i en text och är väl synlig eftersom det är den enda bokstaven som är så hög så den sticker upp ovanför den tänkta topplinjen längs överkanten på bokstäverna. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska. Den beskriver ofta auktoritet, eller något som motiverar och gör så att något sker. Ordet "Varför" börjar med denna bokstav och förstärker frågan varför det ibland verkar dröja innan Herren griper in. Varför upplevs det som om Gud står långt borta, han är ju störst, på samma sätt som lamed sticker upp och utmärker sig, borde väl Gud synas här på jorden? En del av svaret kommer i vers 2-11 där ogudaktighet stör Guds ordning och skymmer honom.]
Total oordning utan Gud
2[Mellan vers 2 och 11 bryts det akrostiska mönstret helt. Mellan lamed i vers 1 och qof i vers 12 borde följande sex bokstäver ha kommit: mem (מ), nun (נ), samech (ס), ajin (ע), pe (פ), tsade (צ). Temat i detta stycke är hur de ogudaktiga tänker och agerar. När människorna inte vill ha med Gud att göra blir det totalt kaos i samhället. Guds perfekta ordning och struktur störs, vilket rent litterärt också förstärks av den akrostiska oordningen och oregelbundenhet i versernas längd. Guds fullkomliga tal är 7 och människans tal är 6, eftersom människan skapades på sjätte dagen. Den anspelningen till människans tal kan vara att det just är sex bokstäver som saknas. Se även [Ps 9:6, 18; 10:6] för fler "störningar" i mönstret när den gudlöse nämns.]
I övermod (stolthet, arrogans) jagar den gudlöse (förföljer och brinner den ondskefulle som en löpeld efter) den svage (ödmjuke),
de fångas av deras smidda planer. [Ordagrant är frasen "i/av högmod gudlös brinner/jagar svage." Det hebreiska ordet dalak används 9 gånger i GT. Ungefär hälften av gångerna är betydelsen att starta en eld och att brinna, se [Ps 7:14; Hes 24:10]. Den andra hälften är betydelsen att förfölja/jaga, se [1 Mos 31:36]. Ordets ursprung har att göra med hur en låga brinner och jagar veken. Den vanligaste tolkningen är att stoltheten och högmodet hos den ogudaktige brinner och jagar den svage. Det går också att se elden som den plåga och grymhet som den svage får uppleva under förföljelse, se [Dan 3]. I den andra delen syftar "de" antingen på de svaga som utsätts för de ogudaktigas onda planer eller på de gudlösa som ofta fångas i sina egna fällor de satt upp, se [Ps 7:16].]
3För (ja, anledningen är att) den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle)
prisar (ropar "halleluja", berömmer sig av, är stolt över) sin egen aptit (lystnad, sina begär),
och välsignar den girige [den som rånar och stjäl] och föraktar Herren (Jahveh).
[Versen börjar med ordet "för" (hebr. ki) och kopplar ihop vers 3-11 med föregående inledande text i vers 2 eller vers 1. Det kan vara en förklaring till den gudlöses högmod och agerande mot de svaga i vers 2 eller höra ihop med psalmistens inledande fråga varför Gud upplevs stå långt borta i vers 1. Ordet ger avstamp för en fortsatt tanke som nu utvecklas mer i detalj. Läsaren kommer i följande verser få en inblick i den gudlöses ord, tankar och resonemang. Versens andra del kan också översättas "den som rånar andra föraktar Herren". Oavsett exakt översättning är huvudbetydelsen tydlig. Den ogudaktige prisar ogudaktighet och föraktar Herren (Jahveh).]
4Den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) säger i sitt högmod (ordagrant "höjer föraktfullt sin näsa i vädret"):
"Han [Gud] kommer inte efterfråga (söka, ställa mig till svars), det finns ingen Gud (han bryr sig inte)."
[Alternativ översättning: "den gudlöse söker inte Gud", men [Ps 10:13] gör att det är troligare att det är Gud som ska hålla räkenskap.]
5[Den ogudaktige fruktar varken Gud eller människor:]
Han går rakt fram på sin väg [skyr inga medel för att nå sina mål],
höga är dina domslut (förordningar) [dina instruktioner, Herre], långt från [högt över, utom synhåll för] honom,
han fnyser åt (föraktar, talar mot, blåser bort, bokstavligen "andas" på) sina fiender.
[På samma sätt som i vers 2 och 4 är det oklart vem som är subjektet. Det kan vara den gudlöse som föraktar och fnyser åt sina fiender, eller Gud som talar mot eller blåser bort den ogudaktige, se även [Ps 2:4].]
6[Hans framgångar gör honom självsäker:]
Han tänker (säger i sitt hjärta): "Aldrig att jag ska vackla,
ingen olycka ska någonsin (genom alla generationer) drabba mig."
7Hans mun är full av förbannelse (han åkallar onda krafter för att bringa olycka till hans fiender),
av oärligheter (svek, falska löften) och hot (förtryck),
under hans tunga [till en början dolt] finns [giftiga ord av] ondska och olycka.
[Paulus citerar från denna vers i [Rom 3:14], utifrån den grekiska översättningen. Där finns kopplingen till giftormen som har sitt gift i nacken.]
8Han ligger i bakhåll nära byarna (städer utan skyddsmur),
i smyg vill han dräpa den oskyldige;
hans ögon spanar efter (lurar på) den hjälplöse (svage, det olyckliga offret).
9Han ligger i bakhåll, gömd, som ett lejon i ett snår;
han ligger på lur, väntar på att fånga den svage;
han fångar honom genom att dra in sitt nät.
10Han hukar sig [som ett lejon som gör sig redo för språng], lägger sig på lur,
kastar sig över (överfaller) den hjälplöse (svage, det olyckliga offret) med sin styrka.
[Ordet "styrka" står här i plural kan syfta på lejonets klor eller tänder. Pluralformen skulle också kunna referera till den ogudaktiges kumpaner, eller så används den för att förstärka att hans styrka är mycket stor.]
11Han tänker (säger i sitt hjärta):
"Gud (El) har glömt det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig."
[Vers 4 och 11 ramar in beskrivningen av den ogudaktige med hans citat om att Gud inte skulle ställa någon till svars och se vad som sker. Även vers 13 har liknande citat. Efter sex saknade bokstäver återupptas det akrostiska mönstret nu i vers 12.]
ק – qof
12Stå upp, Herre (Jahveh)! Gud (El), lyft din hand,
glöm inte de ödmjuka (förtryckta på grund av orättfärdighet, de som har böjt sig inför dig och söker dig).
13Varför får den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) förakta (häda) Gud (Elohim)? [Hur kan du tillåta det?]
Han tänker (säger i sitt hjärta): "Du kommer inte ställa mig till svars (begära något, söka, efterfråga något från mig)."
[Den nittonde hebreiska bokstaven är: ק – qof. Tecknet avbildar ett nålsöga eller baksidan på ett huvud och är också en bild på att stå bakom någon och hjälpa. I den här versen är det ordet "Stå upp" som börjar på den bokstaven. Det förstärker den längtan, att efter 9 verser där den ogudaktige har beskrivits, måste Gud gripa in! Perspektivet i den andra delen av vers 13 skiftar från tredje till andra person, från "han tänker" till "du säger". Det ger extra betoning på arrogansen i uttalandet. Tillsammans med bokstaven qof, som avbildar baksidan av ett huvud, är det som den gudlöse gör detta uttalande öppet, helt hörbart, bakom ryggen på Gud. Psalmisten frågar sig hur Gud kan tillåta detta!]
ר – resh
14Du ser (du har sett och ser) [som svar på de ogudaktigas påstående i vers 11],
ja, du lägger märke till illdåd (elakhet, smärta, det som tynger) och provokation (ilska, plåga, sorg),
för att ge (lägga) det i din hand. [Uttrycket "ge i din hand" måste tolkas. Det kan beskriva hur Gud skriver det i sin hand för att komma ihåg. Hand står också för handling, och kan vara nästa steg, från att ha "sett" med ögonen är det nu dags att agera med "handen" och göra något åt situationen, vedergälla och döma genom sin hand.]
Den hjälplöse (svage, det olyckliga offret, se vers 8 och 10) överlämnar sin sak åt dig;
du är den faderlöses hjälpare.
[Den tjugonde hebreiska bokstaven är: ר – resh: Tecknet avbildar ett huvud från sidan och symboliserar förmågan att se. Ordet "Du ser" börjar på den bokstaven och förstärker hur Gud ser allt som sker. I versen innan nämndes de gudlösa, se vers 13. Det gör att det blir en delvis störning av antal ord i denna vers, se även [Ps 9:6-7, 18].]
ש – shin
15Bryt av (krossa) den gudlöses och den ondes arm [bildspråk för styrka, kraft och makt].
Sök (leta, ställ dem till svars för) deras ondska (ogudaktighet) tills du inte hittar den mer. [Ordet sök (hebr. darash) används i vers 4 och 13 i betydelsen "ställa någon till svars". Samma betydelse finns även här, dock i en mer poetisk fras som ordagrant är: "sök tills du inte längre hittar".]
Ords 3:7-8
7Var inte vis i dina egna ögon;
frukta (vörda, respektera) Herren (Jahveh)
och fly (vänd helt om; vik av från) [avböj och håll dig borta från] det onda. [[Ords 8:13; 16:6; Jes 5:21; 27:2; Rom 12:3]]
8Det kommer att ge hälsa åt din kropp
och styrka (märg) [ny energi] åt dina [åt alla dess] ben [då finns det bot och helande för hela din varelse].
Matt 8:18-34
Lärjungaskapets krav
18Jesus såg att en stor skara människor hade samlats omkring honom och han gav order om att fara över till andra sidan [av sjön].
19En [ensam] skriftlärd kom fram och sa till honom [medan de var på väg att ge sig av]: "Lärare (gr. didaskalos), jag vill följa dig, vart du än går." 20Då svarade Jesus honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot." [Jesus hade ett hem i Kapernaum, även om det inte var hans eget. På ett djupare plan handlar det om att vårt egentliga medborgarskap inte är här på jorden utan i himlen, se [Fil 3:20].]

Gravar längs med sluttningen på Olivberget.
21En annan av hans lärjungar sa till honom: "Herre, låt mig först gå och begrava min far." [Det är inte förrän i [Matt 10:2-4] som de tolv lärjungarna utses, så detta är antagligen inte någon av dem, utan någon som visade visst intresse i att följa Jesus.] 22Då svarade Jesus honom: "Följ mig och låt de döda [de som fortfarande lever, men är andligt döda i sin synd] begrava de döda [de som har dött fysiskt och är på väg att begravas]."
[Den judiska begravningen skedde i två steg. Så fort som möjligt, helst samma dag, begravdes den döde i en gravkammare. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista. Det är ytterst osannolikt att den här mannen skulle lämna familjen de få timmarna innan hans far var begravd eller ens samma vecka för att lyssna på Jesus, se vers 18. Händelsen inträffar i stället någon gång efter den första begravningen. Vad mannen egentligen säger är att han ber om uppskov på kanske upp till elva månader innan han tänker följa Jesus.
Genom att upprepa samma ord, "död", en s.k. antanaclasis, så betonar Jesus att den som är andligt död är lika död som den som är fysiskt död. Utan frälsning är det ofrånkomligt att den andliga döden följs av fysisk död, medan den som är levande i sin ande har ett liv även efter den fysiska döden.]
Jesus har makt över Satan
1 (av 3) Jesus har makt över stormen
23[De tre miraklerna i 8:23-9:8 visar på Jesu kraft över stormar, demoner och sjukdom.]
Jesus steg i båten (en större båt) och hans lärjungar följde honom. 24Plötsligt uppstod en våldsam storm (ordagrant "jordbävning", betonar att det var en okontrollerbar kraft) på sjön, så att vågorna slog över båten. Trots detta sov Jesus. 25De gick fram till honom och sa: "Rädda oss nu på en gång, vi går under."
26Han sa till dem: "Varför är ni rädda? Vilken liten (kortvarig) tro ni har!" Sedan reste han sig och talade strängt till vindarna och sjön, och det blev helt (fullständigt) lugnt. 27Männen [lärjungarna i båten, och andra människor i andra båtar, se [Mark 4:36]] sa förundrat: "Vem är han (varifrån kommer han, vad är det för människa)? Till och med vindarna och sjön lyder honom!"
[Galileiska sjön är omgiven av berg och ligger tvåhundra meter under havsytan. Vid rätt omständigheter i lufttemperaturer kan kraftiga orkanbyar snabbt uppstå när varm luft drar in från öknen. Detta är ett känt fenomen. 1992 slog tre meter höga vågor in mot kuststaden Tiberias.]
2 (av 3) Jesus har makt över demoner

Det var kanske här, strax söder om Kursi på den nordöstra sidan av Galileiska sjön, som Jesus befriade två män från demoner och svinhjorden rusade ner längs med de branta sluttningarna.
28När Jesus kom över till gadarenernas område på andra sidan sjön, kom två demoniserade män ut från gravarna och konfronterade honom. De var så våldsamma att ingen kunde ta sig fram på den vägen. 29Plötsligt vrålade (skrek) de: "Vad har vi med dig att göra, du Guds Son? Har du kommit hit för att plåga oss i förtid?" 30En bra bit därifrån gick en stor svinhjord och betade.
[Svinet var ett orent djur för judarna, så det är troligt att människorna som bodde här inte var judar.]
31De onda andarna bad honom: "Om du driver ut oss (vilket vi vet att du kommer att göra), skicka då in oss i svinhjorden." 32Han sa till dem: "Far i väg!" Då kom de onda andarna ut och for in i svinen. På en gång rusade hela hjorden utför branten och ner i sjön där de dog i vattnet. 33De som vaktade svinen flydde och när de kom till staden berättade de allt som hänt, och speciellt vad som hade hänt med de besatta (som var plågade och ansatta av demoner). 34Då gick hela staden ut för att möta Jesus, och så fort de fick se honom bad de honom att han skulle lämna deras område.
[Markus beskriver händelsen med fler detaljer, se [Mark 5:1-20]. Där antyds även orsaken till varför man ville att Jesus lämnade dem, se [Mark 5:16]. Värdet på svinen var någonstans kring sju årslöner. Ägarna brydde sig mer om den ekonomiska förlusten än att plågade människor blivit helade. Huvudpoängen är att Jesus har auktoritet över hela andevärlden, över Satan, över demoner, och alla och allt som de kontrollerar. Att han drev ut de här demonerna visar den auktoriteten, och var en föraning om den slutgiltiga domen av dessa onda andar.]