En ond ande från Herren
Fem gånger nämns hur Saul plågades av en ond ande från Herren/Gud (1 Sam 16:15, 16; 18:10; 19:9). En annan referens till något likande finns i Dom 9:23. Tidigare hade Saul blivit smord till kung av Samuel (1 Sam 10:1), något som ofta förknippas med att få Guds Ande. Nu beskrivs två saker som sker. Först lämnar Herrens Ande honom, det sker i versen efter att Herrens Ande kommit över David (vers 14) och som en konsekvens av att förkastats som kung (1 Sam 15:23, 26; 16:1). Dock hamnar Saul inte i ett normaltillstånd, i stället kommer nu något som också plågar honom.
    Det svenska ordet "plågoande" beskriver någon som plågar andra. Det är inte en ande, utan är en person. Samma bredd i betydelse finns i hebreiskan i orden som används här. Ordet ond (hebr. ra) kan även betyda misär, olycka eller något moraliskt förvridet. Första gången det används är i 1 Mos 2:9 om kunskapens träd på gott och ont. Verbet plåga (hebr. baat) betyder både plåga och förskräcka.
    Det finns en tolkningskala där Saul drabbas bara själsligt och psykiskt till att han blir besatt av en ond ande. Det går att se hur kombinationen av hebreiska orden ra-roach (ond-ande) är ett uttryck för "ett olyckligt sinne" och ett dåligt humör, dvs att Saul plågas rent själsligt av oroliga tankar. Andra ytterligheten är att tolka det som att Saul står under inflytande av en demonisk makt som Herren har sänt, dock skulle det göra Herren (Jahveh) till demonernas furste, vilket inte är troligt. En tredje tolkning är att Herren sände en "plågande ängel". Herren har tidigare sänt fördärvaren till Egypten (2 Mos 12:23) och en dödsängel kommer senare sändas mot assyriernas läger (2 Kung 19:35). I så fall är det en, från Guds perspektiv, god ängel som står i Herrens tjänst. Däremot från Sauls perspektiv blir det en "ond/plågande ängel" som ständigt visar på Herrens rättfärdighet. Detta förskräcker och plågar Saul vilket gör att han stundtals blir så tokig att han vill döda David.
    Oavsett tolkning (i graden av själsligt andligt, som i det hebreiska tankesättet inte åtskils) som plågar honom, så är detta något som Herren (Jahveh) tillåter att ske efter att Saul har lämnat Guds beskydd.

Då sa Sauls tjänare till honom: "Se, nu (vi ber dig – hebr. na) [lyssna på oss], eftersom en ond ande från Gud (Elohim) plågar dig, ¹⁶låt du, vår herre (hebr. adon), säga till dina tjänare som är inför dig (framför ditt ansikte) att de ska söka efter en man som är skicklig att spela kinnor-harpa. När den onda anden från Gud kommer över dig, kan han spela med sin hand, och du mår bättre (det är gott för dig)."
     ¹⁷Saul svarade sina tjänare: "Förse mig med en man som kan spela skickligt och för honom till mig."
     ¹⁸Då svarade en av de unga männen och sa: "Se, jag har sett en av betlehemiten Jishajs unga söner, han är skicklig på att spela och en mäktig man (stridsman, en man i sina bästa år – hebr. gever) en stark man (hebr. chajil) och en stridens man (hebr. milchama) och klok i sitt tal och en attraktiv man och Herren (Jahveh) är med honom." [De tre hebreiska orden gever, chajil och milchama, har lite olika sidobetydelser men är alla tre ord som också betyder krigare eller stridsman.]
     ¹⁹Därför sände Saul budbärare till Jishaj och sa: "Sänd mig din son David som är med fåren." ²⁰Och Jishaj tog en åsna och lastade den med bröd och en kanna vin och en killing och sände den med sin son David till Saul.
     ²¹Och David kom till Saul och stod framför honom, och han älskade honom mycket och han blev hans rustningsbärare. ²²Och Saul sände bud till Jishaj och sa: "Låt David, jag ber dig, stanna inför mig, för han har funnit nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i mina ögon."
     ²³Och det hände när anden från Gud (Elohim) var över Saul, att David tog kinnor-harpan och spelade med sin hand, och Saul fann lättnad och det var väl med honom, och den onda anden lämnade honom.

Tillbaka upp

---

Ps 110:1-7

Psalm 110 – Sitt på min högra sida

Detta är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus, se Matt 22:41-45; Mark 12:36-37; Luk 20:42-44. Denna psalm är den mest citerade i hela NT – hela 27 citat.

Författare: David

Struktur: Psalmen är uppdelad i två exakt balanserade halvor, vers 1-3 och 4-7.

Del 1 – Herrens ord till sin son, vers 1-3
Del 2 – Herrens löfte om sonens seger, vers 4-7

¹Av David, en psalm [sång ackompanjerad på strängar].

Herren (Jahveh) [Gud Fadern] förkunnar (säger, proklamerar) [profetiskt] till min Herre (Adonai) [Guds Son – Jesus]:
    "Sitt på min högra sida tills jag lagt dina fiender
    under dina fötter (tills de blivit din fotpall)."

²Herren [Jahveh – Gud Fadern] sträcker ut din kungaspira (ditt herradöme) från Sion [Jerusalem].

[Fadern uppmanar nu sonen:]
Regera (utöka ditt rike) mitt bland dina fiender (trots att det är fiender omkring dig).
³Ditt folk följer dig villigt (offrar frivilliga gåvor)
    när du går ut i strid.
På samma sätt som daggen föds av sin moder på de heliga bergen,
    så ska din armé komma till dig.

[Guds folk liknas här med den oräkneliga skara av miljontals daggdroppar som omger Jerusalem efter en natt. De kommer villigt, för med sig liv och kraft, och reflekterar morgonljuset.]

⁴Herren [Jahveh – Gud Fadern] har gett ett löfte (svurit en ed)
    som han inte ska ta tillbaka:
        "Du är präst för evigt på samma sätt som Melkisedek."
    [Det hebreiska namnet Malkizedek betyder: "Min kung är rättfärdig".]

⁵Herren [Guds Son, Jesus] är på din högra sida.

[Fadern proklamerar nu vad sonen ska göra:]
Han ska krossa kungar på sin vredes dag.
⁶Han ska döma hednafolken,
    han fyller dalen med döda kroppar,
    han ska krossa huvudet för många länder (folk).
    [Antikrist, Satan själv, som leder allt motstånd mot Jesus, ska bli krossad, se 2 Thess 2:8.]
⁷Från bäcken längs med vägen ska han dricka,
    sedan lyfter han huvudet högt (återfår han styrka och kraft).

Tillbaka upp

---

Ords 15:8-10

⁸De ogudaktigas [religiösa] offer är avskyvärt (motbjudande, vidrigt) inför Herren (Jahveh),
    men bönerna från de rättfärdiga är hans glädje (tillfredsställelse, lycka, behag).

⁹Avskyvärd (motbjudande, vidrig) är den ogudaktiges väg inför Herren (Jahveh),
    men han älskar den som söker hans rättfärdighet.

¹⁰För den som överger Guds stig (välkända, upptrampade gångväg) väntar sträng bestraffning,
    den som hatar (vägrar att ta emot) tillrättavisning kommer att dö [fysiskt, moraliskt och andligt].

Tillbaka upp

---

Joh 8:1-20

¹Men Jesus gick till Olivberget [som låg tre kilometer öster om Jerusalem där han övernattade, se Luk 21:37].

Kasta första stenen

Templet i Jerusalem bestod av flera olika avdelningar. En skiljemur separerade den inre delen som bara fick beträdas av judar. Den första delen i tempelbyggnaden kallades "kvinnornas förgård" där både judiska kvinnor och judiska män kunde offra i offerkistorna, se Mark 12:42. Innanför den, via Nikanorporten, låg männens förgård och de inre delarna av templet där endast prästerna fick tillträde.

²Tidigt på morgonen (vid gryningen) kom han tillbaka till templet. Allt folket kom till honom, och sedan han satt sig ner började han undervisa dem.

[Det är nu den nionde dagen i lövhyddohögtiden, se Joh 7:37. Han var på kvinnornas förgård, se vers 20.]

³Då förde de skriftlärda [översteprästerna] och fariséerna fram en kvinna till honom som [just] blivit gripen för äktenskapsbrott, och när de ställt henne i mitten, ⁴säger de till honom: "Lärare, denna kvinna blev gripen just då hon begick äktenskapsbrott. ⁵I lagen [5 Mos 22:22] befaller Mose att en sådan kvinna ska stenas. [Där står även att mannen ska straffas, vilket de skriftlärda verkar ha glömt.] Vad säger du?" ⁶Detta sa de för att pröva (snärja) honom för att kunna få något att anklaga honom för. Men Jesus som böjt sig ner, började skriva (rita) på marken med sitt finger.

[Golvet i kvinnornas förgård var stenbelagt. Kanske skrev Jesus verkliga bokstäver i dammet på golvet, eller bara ritade i luften och anspelade på Jer 17:13 där "De som avfaller från mig liknar en skrift i sanden." Detta i kontrast till att få ett namn inristat för evigt i klippan, se Job 19:24. Kanske skrev han på två golvstenar, och fick de närvarande att tänka på hur Gud skrev lagen på två stentavlor, se 2 Mos 31:18.]

Tempelplatsen var stenbelagd. Bilden är från utgrävningarna i södra delen av templet.

⁷Men när de envisades med sin fråga och han nu ställt sig upp (rätat på sig) sa han till dem: "Låt den av er som är syndfri (utan skuld) kasta första stenen på henne." ⁸Sedan böjde han sig ner igen och fortsatte att skriva på marken.

[Jesus hade nyligen undervisat om hur Mose gett dem budorden, men de höll dem inte, se Joh 7:19. Att Jesus nu på nytt skriver på stenplattorna kan vara för att få de som anklagade kvinnan att tänka tillbaka på hur Gud visade israeliterna nåd och skrev en ny uppsättning stentavlor, se 2 Mos 34:1.]

⁹När de hörde detta lämnade de platsen en efter en [vissa manuskript har här tillägget: överbevisade av samvetet], de äldste (äldsta) först [vissa handskrifter lägger till: först de äldste – ända till den siste] och Jesus blev lämnad ensam kvar med kvinnan som [fortfarande] stod kvar framför [honom]. ¹⁰När Jesus ställt sig upp sa han till henne: "Kvinna, var är de [de som är dina anklagare]? Har ingen dömt dig?"
     ¹¹Hon svarade: "Nej, Herre."
    Jesus sa till henne: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer." [Vissa handskrifter lägger till: från och med nu.]

Jesus är världens ljus

Detaljrik modell av Herodes tempel, skapad av den engelske bonden Alec Garrard. På bilden syns två av de fyra stora kandelabrarna som stod på kvinnornas förgård.

©Geoff Robinson

¹²Då (därför) talade Jesus till dem igen och sa: "Jag är världens ljus. Den som följer mig [den som alltid är med mig på vägen] ska aldrig (skulle inte heller) [behöva] vandra (leva) i mörkret, utan ska (kommer att) ha livets ljus." [1 Joh 1:5]

[Meningen börjar ordagrant med åter, på nytt eller igen (gr. palin) och knyter an till undervisningen från föregående dag (Joh 7:37-39), eller från morgonen (vers 2 – före händelsen med kvinnan som de skriftlärda och fariséerna släpat fram, se vers 3–11). Jesus undervisar på den del av tempelområdet som kallades "kvinnornas förgård" (se vers 20; här fick även männen vistas – kvinnorna fick dock inte gå in i själva templet). På förgården fanns fyra stora kandelabrar, tretton offerkistor och flera förrådsrum. Anledningen till att Jesus uttalar dessa profetiska ord om sig själv just här, kan vara att dessa fyra ljuskandelabrar hade en speciell roll under lövhyddohögtiden. De tändes första kvällen, och sedan alla följande kvällar i högtiden, utom på sabbaten. Ljuset påminde om hur Gud hade lett israeliterna genom öknen med en eldstod. Ljuständningen åtföljdes av musik, sång och dans. Jesus bekräftade där och då – just på denna dag och just på denna plats – att han är världens ljus, se Jes 42:6!]

¹³Då sa fariséerna till honom: "Du vittnar om dig själv, ditt vittnesbörd är ogiltigt."
     ¹⁴Jesus svarade dem: "Även om jag vittnar om mig själv så är mitt vittnesbörd sant, för jag vet varifrån jag har kommit och vart jag är på väg, men ni vet inte varifrån jag kommer eller vart jag är på väg. ¹⁵Ni dömer efter det yttre (efter köttet, mänskligt), jag dömer ingen [på det sättet]. ¹⁶Även om jag skulle döma är min dom sann, för jag är inte ensam, utan med mig är Fadern som har sänt mig. ¹⁷I er lag står det att vittnesbörden från två personer är sant [5 Mos 17:6]. ¹⁸Jag är en som vittnar om mig, och min Fader som har sänt mig vittnar också om mig."
     ¹⁹Då började de fråga honom: "Var är din fader?"
    Jesus svarade: "Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände (hade en klar förståelse av) mig, så skulle ni också känna min Fader."
     ²⁰Dessa ord talade Jesus vid tempelkistan [på det tempelområde där även kvinnorna vistades och där frivilliga offer togs upp], när han undervisade på tempelplatsen. Men ingen grep (lade sin hand på) honom, eftersom hans stund inte var inne.

Tillbaka upp