Joel är den andra av de tolv mindre profeterna. Namnet Joel betyder "Herren är Gud". Boken innehåller flera korta profetior som är skrivna som poesi. Boken är unik på flera sätt. För det första nämns templet och Jerusalem, men ingen kung. Detta har fått en del att tro att han är en senare profet, samtida med Esra och Nehemja, på andra templets tid. För det andra citeras eller associeras till många andra bibelböcker som Jesaja, Amos, Sefanja, Nahum, Obadja, Hesekiel, Malaki och Andra Moseboken. För det tredje nämns ingen specifik synd, men läsaren antas känna till tidigare profeter som mer ingående tagit upp avgudadyrkan, orättvisor och andra samhällsproblem.
    Joel tar avstamp i en nutida katastrof – en gräshoppsinvasion som påverkade hela ekonomin, hela livet och även tempeltjänsten. Förutom gräshopporna verkar landet också ha drabbats av torka, se Joel 1:11-12, 17. Joel visar att Gud står bakom allt och Gud har makt att förändra situationen så att landet får välsignelse igen, men att folket behöver rannsaka sig och omvända sig.
    Joel visar att allt som sker, Guds dom likaväl som Guds välsignelse, hänger ihop med folkets andliga hälsa. Gud har makt att ge regn i rätt tid för att skördarna inte ska slå fel, och därmed kan folket få välgång och även templet uppehålla sin funktion.
    Armén från norr liknas vid gräshoppor. Profetian handlar även om det som ska ske långt senare i framtiden vid tidens slut. Gud som ger landet välsignelser i form av regn i rätt tid ska även hälla ut ett annat slags "regn" över sitt folk, nämligen sin egen Ande. En andlig klarsyn som hittills bara givits till några få utvalda, ska bli tillgänglig för hela folket.
    Ett återkommande nyckelord är "Herrens dag". I boken finns perspektivet av dåtid, nutid och framtid.

Struktur:
1. En tidigare Herrens dag, kap 1
2. En nära förestående Herrens dag, kap 2
3. Omvändelse och Guds svar, kap 2
4. En framtida Herrens dag, kap 3

Skrivet: 700-talet
(en del daterar boken efter exilen 530-400 f.Kr.)

Berör tidsperioden: Det är oklart när Joel var verksam, men troligtvis levde och verkade han i Sydriket någon gång före templets förstörelse. Många räknar honom till 700-talets profeter.

Författare: Joel

Citeras: Joel 2:28-32 får sitt första uppfyllande i Apostlagärningarna, se Apg 2:17-21.

¹Herrens (Jahvehs) ord som kom till Joel [som betyder: "Herren är Gud"], Petuels son.

[Petuel betyder "Guds mun" och har att göra med att tala profetiskt. Om det är samma person som kallas Petachja i 1 Krön 24:16, var Joel en prästson.]

Klagan – landet är öde
²[Den åttonde plågan i Egypten var gräshoppor, se 2 Mos 10.]

Hör detta, alla ni gamla män,
    och lyssna (ge ert öra), alla ni landets invånare.
Har detta någonsin hänt (ägt rum) i era dagar (under er livstid)
    eller ens under era fäders dagar (era förfäders livstid)?
³Återberätta för era söner (barn) om det,
    och era söner (barn) till sina söner (barn)
    och deras söner (barn) för nästa generation.

⁴Vad den bitande gräshoppan [hebr. gazam från ordet "att bita"] har lämnat
    har den svärmande gräshoppan ätit [hebr. arbeh, vanligaste ordet för en fullvuxen gräshoppa som kan flyga och svärma],
och vad den svärmande gräshoppan har lämnat
    har den unga gräshoppan ätit [hebr. jeleq, kanske från ordet att "slicka", kan syfta på det första larvstadiet av gräshopporna],
och det som den unga gräshoppan har lämnat
    har den förtärande gräshoppan ätit [hebr. chasil, från ordet att "förtära", de unga gräshopporna som kan hoppa men ännu inte flyga].

[Verbet "ätit" upprepas tre gånger i denna vers för att förstärka förstörelsen. Fyra olika typer av gräshoppor nämns, troligtvis är det olika stadier i gräshoppans utveckling. Poängen är att frukten, stjälken, bladen – ja, allt äts upp och förgörs.]

Vakna upp
⁵Vakna upp, ni drinkare, och gråt!
    Jämra er, alla vindrinkare,
    för [det färska nya] vinet har ryckts undan (huggits av) från era munnar.
⁶För ett främmande folk har kommit upp över (hedningar har invaderat) mitt land.
    Mäktiga, ja, utan tal (oräkneligt många).
Deras tänder är som lejons tänder
    med huggtänder som en lejoninna.
⁷Han [den främmande hären] har fördärvat mitt vin [som är en symbol på Guds folk]
    och har gjort stickor av mitt fikonträd.
Han har barkat av hela trädet och kastat ner det,
    dess grenar har lämnats vita.
    [Alla slags träd med ätlig frukt är totalt fördärvade.]

Jämra er
⁸Jämra er som en jungfru som sitter i säcktyg
    för sin ungdoms make.
    [En kvinna som blivit änka under trolovningstiden mellan förlovning och bröllop.]
⁹Matoffer och dryckesoffer
    är borta (har huggits av) från Herrens (Jahvehs) hus.
Prästerna [som] tjänar Herren (Jahveh) sörjer.
¹⁰Fälten är öde,
    landet sörjer,
för grödan har blivit förstörd,
    det nya vinet är uttorkat,
    oljan sinar (olivträdets frukt slår fel).

Jämra er, jordbrukare
¹¹Känn skam, ni jordbrukare,
    jämra er, ni vingårdsmän,
över vetet och kornet,
    för skörden på fälten har gått förlorad.
¹²Vinet vissnar,
    fikonträdet slokar (förtorkar),
granatäppelträdet, dadelpalmen och äppelträdet,
    alla fältets träd är förvissnade,
för glädjen har vissnat bort
    från människors söner (barn).

Jämra er, präster
¹³[Nöden är så stor i landet att det inte finns något att offra.]

Omgjorda er med säcktyg och gråt, ni präster.
    Gråt hejdlöst (yla och tjut), ni som gör tjänst vid altaret.
Kom och lägg er i säcktyg hela natten,
    ni Herrens (Elohims) tjänare,
för matoffer och dryckesoffer
    nekas (hålls tillbaka från) Herrens (Elohims) hus. [Ingen kommer till templet med offer längre.]

Herrens dag kommer
¹⁴Utlys en helig fasta,
    kalla samman en högtidsförsamling,
de gamla
    och alla landets invånare,
till Herrens er Guds (Jahvehs Elohims) hus
    och ropa till Herren (Jahveh).

¹⁵Ack (åh nej), vilken dag!
    För Herrens (Jahvehs) dag är nära.
    Och som ett kaos (en förstörelse, ett fördärv) från den Allsmäktige (Shaddaj) ska den komma.

¹⁶Har inte maten ryckts bort (blivit avhuggen) inför våra ögon,
    och glädje och fröjd från Guds (Elohims) hus?
¹⁷Grödan skrumpnar ihop
    under sina smutsiga jordkokor,
ladorna är öde,
    spannmålsmagasinen är nedrivna,
    eftersom skörden har vittrat bort.
¹⁸Hur stönar inte djuren!
    [Hör deras klagan.]
Boskapshjordarna är rådvilla [vandrar mållöst runt, se 2 Mos 14:3]
    eftersom de inte har något bete;
    även fårhjordarna lider.

¹⁹Till dig, Herre (Jahveh), ropar jag,
    eftersom eld har slukat vildmarkens betesängar
    och flammor har satt fältens träd i brand.
²⁰Även fältens vilda djur flämtar till dig,
    för flodbäddarnas (wadis) vatten är upptorkat
    och eld har slukat vildmarkens betesängar.

En nära förestående Herrens dag

En gräshoppsliknande armé från norr
¹[Om Joel är en tidig profet så kan det här handla om varning för en assyrisk invasion. Assyrierna var kända som vildsinta krigare och de uppvisade en nyskapande militär skicklighet som hjälpte dem att utöka sitt territorium.]

Blås i shofar (vädurshorn) i Sion [tempelberget i Jerusalem]!
    Låt larmet ljuda på mitt heliga berg!

Låt alla landets invånare darra (skaka, bäva),
    för Herrens (Jahvehs) dag kommer,
den är verkligen nära.
     ²En dag av mörker och dysterhet,
    en dag med moln och tjockt mörker
som sprider sig som svärta över bergen.
    Ett stort och mäktigt folk,
från urtiden har aldrig något varit som detta
    och ska inte bli igen härefter, från generation till generation.

³Framför dem slukar (äter) en eld
    och bakom dem flammar eldslågor.
Framför dem är landet som Edens trädgård
    och efter dem är det en öde vildmark,
    ingenting undgår dem (allt utan undantag fördärvas där de drar fram).
⁴De ger intryck av att vara som hästar,
    och de springer som ryttare.

[Här ser profeten något som han inte kan förklara med ord från den då kända världen, därför beskriver han istället det han ser och liknar det vid dåtidens begrepp. Kanske ser han moderna stridsvagnar, men exakt vad det är han försöker beskriva vet vi inte. Att det stora och mäktiga folket är någon slags armé är dock helt klart.]

⁵Som ljudet av vagnar
    hoppar de på bergstopparna,
som knastrande eldslågor slukar stubbar,
    som ett mäktigt folk uppställt (ordnat i rader) till strid.

⁶Inför dem har människorna ångest,
    allas ansikten blir askgrå.
⁷De springer som mäktiga stridsmän;
    de bestiger en mur som en soldat.
Var och en rör sig, marscherar på sin givna bana
    och viker inte av från sin väg.
⁸Den ene tränger inte den andre.
    Var och en går sin egen väg.
De rusar genom vapnen (försvaret)
    utan att ta skada eller låta sig hindras.
⁹De rusar in i staden,
    de springer på murarna,
de klättrar upp i husen
    och kommer genom fönstren som tjuvar.

¹⁰Framför dem skakar (häver sig) marken [som en jordbävning],
    himmelen darrar,
solen och månen förmörkas,
    stjärnorna drar tillbaka sitt sken.
¹¹Herren (Jahveh) ger (upphäver) sin röst
    framför sin armé.
Hans läger (hans armé) är mycket stort,
    mäktig är den som utför hans ord [utför Herrens befallning].
För stor är Herrens (Jahvehs) dag,
    mycket skrämmande.
Vem kan uthärda (överleva) den?

Omvänd er
¹²Och även nu förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh) [som en bekräftelse på att Herrens dag är nära, se vers 1-11]:

Vänd om [vänd/omvänd er] till mig av (i) hela ert hjärta, i fasta och i gråt och i klagan (sorg; jämrande klagosång).

¹³Riv sönder ert hjärta,
    inte [bara] era kläder,
och vänd om till Herren (Jahveh) er Gud (Elohim),

för han är nådig och barmhärtig,
    sen till vrede och stor i (överflödande av) nåd (omsorgsfull kärlek) –
    och han avstår från (sorg-tröstar – hebr. nacham) det onda.
[Citat från 2 Mos 34:6, efter händelserna med guldkalven.]

¹⁴Vem vet, kanske han ändrar sig (vänder om)
    och låter välsignelsen vara kvar till matoffer och dryckesoffer åt Herren (Jahveh) er Gud (Elohim).

[Frågeställningen "vem vet" ifrågasätter inte om Gud skulle vara nådefull och förlåta synder när man omvänder sig – det gör han, hela Joels bok andas hopp. Namnet Joel betyder "Jahveh är Gud". Det är dock upp till Guds vishet och allmakt att bestämma om domen ska verkställas, skjutas upp eller tas bort. Syndens konsekvenser kan ibland ha gått så långt att Gud i sin godhet måste döma vissa områden.]

¹⁵Blås i shofar (horn) i Sion [för att samla till en helig sammankomst]!
    Påbjud en fasta!
    Kungör en högtidssamling!
¹⁶Samla folket,
    helga församlingen,
kalla samman de äldste,
    samla de små barnen,
    också dem som fortfarande ammas.
Må brudgummen komma ut ur sin kammare och bruden ut ur sin bröllopsbaldakin (brudkammare, sänghimmel).

[Enligt den judiska traditionen behövde brudparet inte delta i den dagliga bönen på sin bröllopsdag. I detta andliga nödläge uppmanar Joel att det inte finns några undantag, alla måste komma.]

¹⁷Må prästerna, Herrens tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga:
    "Herre (Jahveh), skona ditt folk och låt inte din arvedel hånas och bli ett ordspråk (talesätt) bland hednafolken. Varför skulle man få säga bland folken: 'Var är nu deras Gud (Elohim)?' "

[På prästernas förgård stod brännofferaltaret, och knappt tio meter framför det stod förhuset som ledde in i själva tempelbyggnaden, se 1 Kung 6:3. Nöden är så stor i landet att det inte finns något kvar att offra, se vers 14. Vända mot det heliga templet uppmanas nu prästerna att offra sina tårar i djup ånger och genuin omvändelse.]

Herrens svar
¹⁸Då greps Herren (Jahveh) av nitälskan (iver, hänfördhet) för sitt land,
    och medömkan med sitt folk.

[Nitälskan beskriver samma starka känsla av kärlek och avund som en make känner då någon försöker förföra hans hustru. Israel liknas ofta vid Herrens hustru, se Jes 54:5.]

¹⁹Herren (Jahveh) svarade sitt folk:

Se, jag sänder er säd, vin och olja,
    ni ska bli helt mättade.
Jag ska aldrig mer tillåta
    att ni blir skymfade bland hednafolken.

²⁰Men jag ska undanröja inkräktaren från norr långt bort från er,
    ja, jag ska förvisa honom till ett torrt och öde land,
hans förtrupp till det östra havet [Döda havet]
    och hans eftertrupp till det västra havet [Medelhavet].
Hans odör ska stiga upp,
    ja, stanken från honom ska spridas.

För han har gjort stora ting.
     ²¹Frukta inte du land,
    var glad och fröjda dig,
för Herren (Jahveh) har gjort stora ting.
     ²²Frukta inte, ni markens djur,
    för öknens betesmarker har spirat (grönskat),
träden bär sin frukt;
    fikonträdet och vinstocken skördar sin styrka.
    [Grödan har återhämtat sig så att allting på nytt bär riklig skörd.]
²³Var glada, ni Sions [Jerusalems] barn,
    och fröjda er i Herren (Jahveh) er Gud (Elohim).
För han ger er tidigt regn (höstregn, en lärare – hebr. moreh)
    för ert välstånd (rättfärdighet),
ja, han ska ta ner regn åt dig,
    tidigt regn (höstregn) [som vattnar sådden]
    och sent regn (vårregn) [som gör att det blir rik frukt] som förut.

[Det efterlängtade regnet gör att torkan i landet, som är underförstådd i Joel 1:17, tar slut. Marken kan få återhämta sig efter gräshoppsinvasionen. Höstregnen gör att fröna börjar gro och vårregnen kommer före skörden och gör att kornen sväller så det blir en stor skörd. Det hebreiska ordet för höstregn är moreh och kan betyda både höstregn och lärare. Anledningen till den dubbla betydelsen finns i ordets rot jarah som har att göra med att "skjuta ut något". Ett moln "skjuter ut" regndroppar mot marken och en lärare "skjuter ut ord" till sina elever. På samma sätt som regnet vattnar jorden vattnar läraren lyssnarens hjärtas jordmån, jämför Jesu undervisning om såningsmannen i Matt 13:3-10. Paulus tar som exempel hur Apollos var en lärare som "vattnade", men Gud står för växten, se 1 Kor 3:6.]

²⁴Tröskplatsen ska bli full av säd
    och kärlen ska flöda över med nytt vin och frisk olja.

²⁵Jag ska kompensera dig för de år som
    gräshopporna åt upp era skördar,
        den unga gräshoppan (hebr. jeleq),
        den förtärande gräshoppan (hebr. chasil)
        och den bitande gräshoppan (hebr. gazam),
min stora armé som jag har sänt ibland er.

²⁶Ni ska äta rikligt och bli mätta
    och prisa Herrens er Guds (Jahveh Elohims) namn,
    som har handlat så underbart (utfört dessa under) med er.
Aldrig mer ska mitt folk behöva skämmas.

²⁷Då ska ni veta att jag är i Israel.
    Ja, jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim),
    det finns ingen annan.
Aldrig mer ska mitt folk behöva skämmas.

Guds Ande utgjuten
²⁸Efter detta [Guds välsignelse över landet Israel och befrielsen från det norra riket, se vers 18-27] ska jag utgjuta min Ande över allt kött [över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning]:

Era söner och döttrar ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era gamla män ska ha drömmar.
Era unga män ska se profetiska syner.
²⁹Även över tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande.

[Denna profetia började uppfyllas i Apg 2:16-21, och kommer helt att uppfyllas då Jesus regerar i tusenårsriket.]

³⁰Jag ska visa (producera) tecken (spektakulära förändringar) i himlen (skyn) och på jorden.
    Blod, eld och rökpelare [på jorden, detta betecknar krig].
³¹Solen ska vändas i mörker och månen i blod [bli röd som blod.]
    Detta ska ske innan Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda dagen.
³²Och det ska ske att var och en som kallar på (åkallar) Herrens (Jahvehs) namn [inbjuder och ropar på honom]
    ska bli räddad (frälst; ska undkomma). [Jer 33:3; Apg 2:21; Rom 10:13]
För på Sions berg [tempelberget] och i Jerusalem
    ska finnas en räddad skara (de som undkommer; en kvarleva) [ska finnas befrielse och en utväg],
    precis som Herren (Jahveh) har sagt (lovat),
och bland de överlevande [bland kvarlevan ska de finnas]
    som Herren (Jahveh) kallar [ska inbjuda och ropa på].

Gud dömer nationerna – en framtida Herrens dag
¹För se, i de dagarna och på den tiden,
    när jag upprättar Juda och Jerusalem från exilen,
²ska jag samla alla länder
    och föra ner dem till Jehoshafats dal [som betyder "Herren har dömt", kanske Kidrondalen].
Där ska jag döma dem
    på mitt folks vägnar, och mitt arv Israel,
som de har förskingrat bland länderna
    och därtill har de delat upp mitt land.
³De har kastat lott om mitt folk
    och sålt en pojke för en prostituerad
    och sålt en flicka för vin som de druckit upp.

⁴Och likaså, vad är ni för mig, Tyros och Sidon och Filistéens alla områden? Vill ni vedergälla mig något? Även om ni vill vedergälla mig något ska jag snabbt och smidigt skicka tillbaka den vedergällningen över era egna huvuden. ⁵För ni har tagit mitt silver och mitt guld och ni har burit mina värdefulla skatter in i era (avguda)tempel. ⁶Juda söner och Jerusalems söner har ni sålt till grekerna för att kunna flytta dem långt bort från deras egna gränser.

⁷Se, jag ska väcka upp dem på de platser dit ni har sålt dem och jag ska skicka tillbaka vedergällningen över era egna huvuden. ⁸Jag ska sälja era söner och era döttrar till Juda söners händer, och de ska sälja dem vidare till sabéerna [ett folkslag från söder, Seva var ett barnbarn till Abraham som flyttade österut, se 1 Mos 25:3, 6], till ett land långt borta, för Herren (Jahveh) har talat.

⁹Förkunna detta bland hednafolken:
    Förbered för krig.
Egga upp mäktiga stridsmän.
    Låt krigarna avancera och attackera.
¹⁰Gör om era plogbillar till svärd,
    och era vingårdsknivar till spjut.
Låt den svage säga:
    Jag är stark.
¹¹Res er och kom, alla hednafolk runtomkring och samla ihop er.

Herren (Jahveh) för ner era mäktiga stridsmän.

¹²Låt hednafolken resa sig
    och gå upp till Jehoshafats dal.
Där ska jag sitta
    och döma alla omgivande länder.
¹³Svinga skäran,
    för skörden är mogen.
Kom och trampa,
    för vinpressen är full,
    kärlen flödar över,
för deras ondska är stor.

¹⁴Folkmassor, ja, enorma folkmassor
    i avgörandets dal.
Herrens (Jahvehs) dag är nära
    i avgörandets dal.
¹⁵Solen och månen blir mörka
    och stjärnorna drar tillbaka sitt sken.
¹⁶Herren (Jahveh) ryter (som ett lejon) från Sion [tempelberget i Jerusalem]
    och ger ut sin röst från Jerusalem –
    himlen och jorden ska skälva.
Men Herren (Jahveh) ska vara en tillflykt för sitt folk
    och ett värn (en säker plats, ett försvar) för Israels barn (söner).

¹⁷Så ska du veta att jag är Herren (Jahveh) din Gud (Elohim),
    som bor i Sion [Jerusalem], mitt heliga berg.
Då ska Jerusalem vara helig
    och inga främlingar ska längre gå över henne.

En ny skapelse
¹⁸Det ska ske på den dagen att bergen ska drypa av sött vin
    och kullarna ska flöda av mjölk
    och alla Judas flodbäddar (wadis) ska flöda med vatten.
En källa ska flöda fram från Herrens (Jahvehs) hus
    och vattna Shittims dal [på östra sidan av Jordanfloden, just norr om Döda havet].
¹⁹Egypten (hebr. Mitsrajim – ´det inträngda landet´) ska bli en ödemark
    och Edom en fruktlös öken
på grund av laglösheten (våldet, terrorn – hebr. chamas) mot Juda barn (söner)
    eftersom ni har spillt oskyldigt blod i deras land.
²⁰Men Juda ska vara bebott i evighet [där ska det alltid bo människor]
    och Jerusalem från generation till generation.
²¹Jag ska frikänna dem från deras blodskuld
    som jag inte tidigare har förlåtit.

Och Herren (Jahveh) bor i Sion [tempelberget i Jerusalem].

Tillbaka upp

---

Ps 127:1-5

Psalm 127 – Om inte Herren bygger huset …

Detta är den åttonde av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Psalmens författare Salomo är känd för sin visdom och att han byggde det första templet i Jerusalem, de två temana i denna psalm. Psalmen ger instruktioner för att leva ett rättfärdigt liv och kategoriseras som en av visdomspsalmerna, se även Ps 128.

Författare: Salomo

Struktur:
1. Huset, vers 1-2
2. Barn, vers 3-5

¹En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Av (för) Salomo.

Om inte Herren (Jahveh) bygger huset (familjen; templet – hebr. bajit) [Salomo byggde templet, se 2 Kung 22:3]
    arbetar (sliter) de som bygger på det fåfängt (i tomhet; förgäves).
Om inte Herren (Jahveh) bevarar (beskyddar; vakar över) staden,
    vaktar (vakar) väktarna fåfängt.
    [Deras insats blir misslyckad och är inte till någon nytta om inte Gud är med.]
²Det är meningslöst för dig att stiga upp tidigt
    stanna uppe sent [arbeta hårt hela dagen],
att du äter mödans bröd –
    detta [välsignelser] ger han till dem han älskar (sina vänner) medan de sover.

³[Till en början kan vers 1-2 och 3-5 verka inte höra samman, men i hebreiskan är ordet för hus bajit och ordet för barn (plural) banim snarlika.]

Se, barn (hebr. banim) är ett arv från Herren (Jahveh),
    livmoderns frukt är en belöning.
⁴Som pilar i en mäktig mans (krigsmans) hand
    är barn som man får när man är ung.
⁵Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den man (stridsman – hebr. gever) [en man i sin krafts dagar]
    som har sitt koger fyllt av dem.
De ska inte komma på skam
    när de talar med sina fiender i porten.

[Stadsporten var den plats där man möttes när man hade något som behövde avgöras inför domstol. Fiende här bör kanske i första hand ses som en motpart i ett rättsfall, men har också en utvidgad betydelse.]

Tillbaka upp

---

Ords 29:18

Utan profetisk uppenbarelse släpper folket sina hämningar
¹⁸Där det inte finns någon profetisk uppenbarelse (vision, klarsyn, ingen uppenbarelse om Gud och hans ord),
    där släpper folket sina hämningar (behärskning, självkontroll, återhållsamhet),
men den som håller undervisningen [följer Guds instruktioner – hebr. Torah],
    han är välsignad (lycklig, avundsvärd).

[Om det inte finns något högre mål och mening i en människas liv, då finns det ingen anledning att kämpa för det rätta, då lever man bara för dagen och släpper sina hämningar.]

Tillbaka upp

---

Upp 1:1-20

UPPENBARELSEBOKEN

Bibelns sista bok blickar in i framtiden. Fokus är på Jesus och hur han en dag kommer att regera och segra över ondskan. Rättvisa kommer att skipas. Jesus kallar Johannes "högt älskad", se Joh 20:2. Bara en person till i Bibeln har fått denna omnämning och det är Daniel, se Dan 9:23. Det är intressant att de två författarna som har förtroendet och privilegiet att skriva Bibelns två viktigaste böcker om ändens tid är de som Gud själv ger denna benämning, se Amos 3:7; Joh 15:15.

Nummer och dess multipler har stor symbolisk innebörd i Uppenbarelseboken. Följande uppställning kan vara en hjälp:

• Talet 3 är Guds och himmelens tal.
• Talet 4 står ofta för världen och allt skapat. Det finns fyra väderstreck.
• Talet 6 är människans tal. Människan skapades på sjätte dagen.
• Talet 7 står för fulländning och fullkomlighet.
• Talet 10 beskriver styre och politisk makt på jorden. Det är summan av 4 plus 6 – världen och människan. Tio Guds bud är Guds plan för ett fungerande samhälle. Tio horn beskriver mänskligt styre med bakomliggande onda influenser, se Upp 17:12; Dan 7:7.
• Talet 12 representerar Guds folk. Israeliterna var uppdelade i tolv stammar, Jesus kallade tolv lärjungar.
• Talet 24 används om de äldste. Det är summan av 12 plus 12 och betecknar troligtvis Guds folk från både Gamla och Nya testamentet.
• Talet 144 är produkten av 12 multiplicerat med 12. Det beskriver fasthet och något som är fullständigt.
• 1 000 används ibland för att förstärka. Ett exempel är de 144 000 från Israels alla stammar, se Upp 7:4. Talet 1 000 är 10 upphöjt till 3, dvs. 10 * 10 * 10. I tusentalet finns sifforna 10 och 3 representerade. Betydelsen blir då att det jordiska har fått bli genomsyrat av det himmelska, eftersom 10 står för världsligt styre och 3 är Guds tal.

Struktur: Det finns ofta flera parallella teman, samtidigt som ondskan intensifieras på jorden pågår lovsång och tillbedjan i himlen. Det finns även flera kiastiska mönster i flera nivåer. En uppställning skulle kunna vara:

Prolog, 1:1-8.
Första synen, 1:9-20.
Sju brev, kap 2-3.
Andra synen, kap 4-5.
Sju sigill, kap 6-7.
Sju basuner, kap 8-11.
Det stora dramat – sju aktörer, kap 12-14.
Sju skålar, kap 15-16.
Den prostituerade kvinnan – Babylon, kap 17-19:10.
Tredje synen, 19:11-21:8.
Jesu brud – Jerusalem, 21:9-22:11.
Epilog, 22:12-21.

Genre: Inledning och avslutning följer mönstret av ett typiskt brev, se Upp 1:4; 22:8, 21. Innehållet är profetiskt och apokalyptiskt, se Upp 1:1; 22:7. Ordet apokalyps kommer från grekiskans apokalypsis som betyder uppenbarelse, avtäckelse eller avslöjande av något som varit dolt.

Skrivet: 90-96 e.Kr.
Kyrkofadern Irenaeus skriver på 180-talet e.Kr. i sin skrift "Mot heresierna" att Johannes skrev Uppenbarelseboken "inte för så länge sedan, nästan i vår egen generation, vid slutet av Domitianus regeringstid". Domitianus var romersk kejsare 81-96 e.Kr.

Till: Sju församlingar i Mindre Asien, nuvarande västra Turkiet.

Från: Ön Patmos i Egeiska havet, 10 mil väster om Efesos.

Författare: Johannes, en av de tolv apostlarna.

Budbärare: Okänd, men brevet skickades från Patmos, se Upp 1:11, och församlingarna omnämns i den ordning en budbärare skulle ha gått med dessa brev. Troligtvis gjordes också flera kopior, och för den som kopierade skriftrullen finns en varning i slutet av boken, se Upp 22:18-19.

Prolog

Uppenbarelseboken är Jesu uppenbarelse som kommer från Gud, förmedlad genom en ängel till Johannes.

¹[Uppenbarelseboken inleds med ett förord som beskriver hur boken kom till. Vers 1-2 formar ett kiastiskt mönster som ramas in av fraserna "den Smordes uppenbarelse" och "den Smordes vittnesbörd". I andra nivån nämns Gud och Guds ord. I den tredje nivån omtalas Johannes, som kallar sig själv tjänare. Centralt nämns budbäraren, ängeln, som är sänd att förmedla budskapet om vad som ska ske snart/snabbt.]

Detta är Jesu den Smordes (Messias, Kristi) uppenbarelse (avslöjande, synlig­görande – gr. apokalypsis) [kan översättas uppenbarelsen "om" eller "från" Jesus],

som Gud gav honom [Jesus]

för att visa sina tjänare [bl.a. Johannes] vad som snart (snabbt) måste ske.

[Ordet för "snart", gr. tachei, betyder troligtvis att när väl dessa händelser börjar ske, kommer de att ske snabbt. Det stämmer väl med Jesu ord i Matt 24:22 om att tiden ska "förkortas".]

Han sände ut sin budbärare (ängel)
och gjorde det känt för sin tjänare Johannes,

²som har vittnat om Guds ord,

och Jesu den Smordes (Messias, Kristi) vittnesbörd,
    allt vad han själv har sett.

[I Uppenbarelseboken finns många bilder från och paralleller med Daniels bok. I sista kapitlet uppmanades Daniel att "gömma dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid", se Dan 12:4. Det som förseglades i Daniels bok uppenbaras i Uppenbarelseboken, se också Upp 22:10. Det grekiska ordet apokalypsis betyder bokstavligen avtäckning. Uppenbarelseboken handlar om hur Guds smorde kung Jesus blir synlig för alla!]

³Salig (lycklig, välsignad) är den som läser upp
    och de som lyssnar till profetians ord,
och tar vara på (håller, tar till sig) det som står skrivet i den,
    för tiden är nära.

[På Nya testamentets tid läste man högt från de bibliska Skrifterna när man samlades till gudstjänst, se 2 Kor 3:14. De första kristna lyssnade med andra ord till Bibeln snarare än läste. Detta är den första av sju "saligprisningar" i Uppenbarelseboken. De övriga är Upp 14:13; 16:15; 19:9; 20:6; 22:7; 22:14.]

Hälsning
⁴[Från:] Johannes,
    till de sju församlingarna (de utkallade – gr. ekklesia) i [den romerska provinsen] Asien.

[Nuvarande västra Turkiet där Efesos var den största staden. Talet sju står också för fulländning. Det fanns fler än sju församlingar i detta område, så de sju församlingarna representerar Guds världsvida församling genom alla tider.]

Nåd (kraft, Guds favör) vare med er
    och frid

från honom [Gud Fadern]
    som är
    och som var
    och som kommer [en perifras av gudsnamnet Jahveh – evig, alltid närvarande],

och från de sju andarna [den helige Ande, som är fullkomlig]
    framför hans tron

⁵och från Jesus den Smorde (Messias, Kristus),
    det trovärdiga vittnet,
    den förstfödde från de döda och härskaren över jordens kungar.
Han som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod,
     ⁶och gjort oss till ett kungarike, till präster åt sin Gud och Far,
hans är äran och makten i evigheters evighet.

[Här beskrivs treenigheten på ett fint sätt. Fadern, i vers 4 och 6, och Sonen, i vers 5, är lätta att identifiera. Vad står då "de sju andarna" i vers 4 för? Talet sju används genomgående i Uppenbarelseboken för att beskriva fullhet och fulländning. Det är inte troligt att ett helt nytt begrepp med sju olika andar introduceras här, i stället är det en beskrivning av den helige Ande, den tredje personen i gudomen, se Matt 28:19. Anden är fullkomlig och närvarande överallt där människor har tagit emot Jesus som sin Frälsare. Det som stärker den tolkningen är förklaringen av ljushållarna i vers 20. Varje lamphållare liknas vid en församling. I den sjuarmade ljusstaken flödar oljan i sju kanaler och förser veken med bränsle. Det är då inte så långsökt att den helige Ande, som är utgjuten över hela jorden, liknas vid sju andar för att beskriva Andens närvaro i varje lokal församling.]

Amen (det är sant, låt det ske så).

Jesu andra tillkommelse kommer att ses av alla, illustration av Ted Larson.

⁷Se, han kommer [tillbaka] med molnen (skyarna)
    och varje öga ska se honom,
    även de som genomborrat honom,
    och jordens alla stammar ska jämra sig på grund av honom.

Ja (verkligen), amen (det är sant, låt det ske).

[En dubbel bekräftelse på både grekiska och hebreiska. Frasen nai amen börjar med det grekiska ordet för "ja" följt av det translittererade hebreiska ordet amen. Ordet amen har sitt ursprung i det hebreiska verbet aman som betyder att vara trogen, stå fast och vara en pelare.]

⁸Jag är Alfa (Α – den första grekiska bokstaven) och Omega (Ω – den sista grekiska bokstaven), säger Herren Gud,
    han som är [2 Mos 3:15]
    och som var
    och som kommer,
den Allsmäktige.

FÖRSTA SYNEN (kap 1-3)

Jesus och de sju församlingarna

Utsikt från toppen av ön Patmos.

©Jonathan Svennberg

⁹Jag, Johannes, er broder – som är delaktig med er i lidandet, riket och uthålligheten – i Jesus. [Både lidandet, på grund av tron, och delaktigheten i riket var en verklighet, och balanseras av ståndaktighet.] Jag var på ön Patmos på grund av Guds ord och vittnesbörden om Jesus.

[Mitt i Egeiska havet ligger Patmos som användes som en romersk straffkoloni. Johannes hade förvisats dit från Efesos. Formuleringen "på grund av Guds ord" indikerar att anledningen var att han hade vittnat om Jesus och vägrat tillbe kejsaren. Just under kejsar Domitianus styre, 81-96 e.Kr., fanns en stark kejsarkult i staden.]

¹⁰Jag kom i Anden på (i) Herrens dag (den majestätiska dagen).

[Detta är enda gången uttrycket "Herrens dag" används i NT. Ordet "Herrens" är det grekiska kyriake som är adjektivformen av kyrios – det vanliga ordet för herre i NT. Just denna beskrivande adjektivform används bara här och om "Herrens måltid", se 1 Kor 11:20. Eftersom vi inte har något adjektiv för substantivet "Herren" på svenska eller engelska används genitivformen "Herrens". En ordagrann översättning skulle egentligen vara "den herrliga dagen", eller den stora majestätiska, konungsliga dagen. Det kan vara så att Johannes förflyttas fram i tiden och får se "Herrens dag", se Joel 2:11. En annan tolkning är att det syftar på söndagen, se Luk 24:1-2; Apg 20:7; 1 Kor 16:2.]

Då hörde jag bakom mig en stark röst likt en basun (militärtrumpet), ¹¹som sa:

Skriv på en gång ner det du ser (din vision) i en bokrulle och skicka den till de sju församlingarna –
    till Efesos [Johannes hemförsamling] och
    till Smyrna och
    till Pergamon och
    till Thyatira och
    till Sardes och
    till Filadelfia och
    till Laodikeia.

[Dessa sju församlingar är välkända för Johannes. De finns i Mindre Asien, nuvarande Turkiet, tio mil öster om ön Patmos. Församlingarna ligger alla längs med den inre landsvägen som förbinder städerna, med start i kuststaden Efesos. Johannes upprepar orden "och" och "till" sju gånger. Denna retoriska stilfigur med en överdriven användning av ett bindeord kallas polysyndes och förstärker varje ord i uppräkningen – det är ett brev till sju församlingar och de är alla viktiga och betonas var och en.
    Talet sju står för fullkomlighet och helhet. Det fanns fler församlingar i detta område, t.ex. i städerna Miletos, Kolossai och Hierapolis, se Kol 4:13. De sju församlingarna talar till hela Guds församling. Breven hade ett aktuellt budskap till dessa församlingar då, men talar även till församlingen genom historien och i vår tid. Detta är det första av tolv tillfällen då Johannes uppmanas skriva ner det han ser, se Upp 1:19; 2:1, 8, 12, 18; 3:1, 7, 14; 14:13; 19:9; 21:5.]

Johannes associerar troligen bilden han ser med översteprästen som tjänstgjorde i templet och tände ljusen varje kväll.

¹²Jag vände mig om för att se rösten som talade till mig.

Då såg jag sju ljushållare av guld,
     ¹³och mitt ibland ljushållarna någon som liknade en Människoson,

[I vers 20 förklaras att de sju ljushållarna är de sju församlingarna. Församlingen liknas vid en ljushållare som i sig själv inte har något ljus men som ska vara bärare av Guds ljus. Människosonen är en gammaltestamentlig benämning på den som ska upprätta Guds rike, se Dan 7. Ljusen i menoran tändes varje kväll, se 2 Mos 27:21.]

iklädd en lång klädnad som nådde ner till fötterna
    och med ett guldbälte om bröstet.

[En bild från det första förbundet där översteprästen förde människans talan inför Gud, se 2 Mos 28:4. Bältet visar på Jesu makt och rättfärdighet, se Jes 22:21; 11:5. Översteprästens bälte var delvis av guld, se 2 Mos 28:8.]

¹⁴Hans huvud och hår
    var som vit ull, vitt som snö.
[Den vita färgen symboliserar vishet och renhet, se Ords 20:29; Jes 1:18. Bildspråket i vers 14-16 känns igen från Dan 7:9 och Dan 10:5-6.]

Hans ögon
    var som flammande eld.
¹⁵Hans fötter
    var som glödgat brons som renats i smältugnen [och blänker och skimrar].
Hans röst
    var som bruset av många (väldiga, dånande) vatten.
¹⁶I sin högra hand
    höll han sju stjärnor.

[De sju stjärnorna förklaras i vers 20 som församlingens budbärare, gr. aggelos. Det kan vara en ängel som förmedlar ett himmelskt budskap, eller en människa som förmedlar Guds ord. Eftersom varje brev adresseras till "församlingens budbärare" i de fysiska församlingarna är det troligt att stjärnorna symboliserar församlingens ledare. I Gamla testamentet i Josefs dröm syftar de elva stjärnorna på de elva patriarkerna, se 1 Mos 37:9-10.]

Från hans mun
    utgick ett skarpt tveeggat svärd.
Hans ansikte
    var likt solen när den lyser i all sin kraft.

Jesus rör vid Johannes.

¹⁷När jag såg honom föll jag ner som död för hans fötter. Men han lade sin högra hand på mig och sa [samma hand som upprätthåller hela världen och leder kyrkan, ger nu styrka till en enskild människa]:

Var inte rädd. Jag är den förste och den siste ¹⁸och den levande. Jag var död, men se, jag lever i evigheters evighet och har dödens och Hades (dödsrikets) nycklar. [Matt 16:18] ¹⁹Skriv nu ner

vad du har sett,
och vad som är,
och vad som ska ske efter detta.

[Denna vers ger enligt många en nyckel för att tolka Uppenbarelseboken. Vad Johannes "har sett" är visionen i kapitel 1. "Vad som är" reflekteras i de sju breven till församlingarna i kapitel 2-3. Och "det som ska komma" beskrivs i kapitel 4-21.]

²⁰Detta är mysteriet (hemligheten) med de sju stjärnorna som du såg i min högra hand och de sju ljushållarna av guld:
    de sju stjärnorna är de sju församlingarnas änglar,
    och de sju ljusstakarna är de sju församlingarna.

Tillbaka upp