Psalm 53 är snarlik Psalm 14. Introduktionen skiljer sig lite åt. Här finns ytterligare två hebreiska ord, mahalat och maskil. Gudsnamnet Elohim används genomgående här medan psalm 14 använder Jahveh, se Ps 14:2, 6, 7. Vers 5-6 är annorlunda. Istället för en försäkran om att Gud är de rättfärdigas tillflykt och en klagan på de orättfärdiga i Ps 14:5 beskrivs här de ondas ben som redan skingrade, se Ps 53:6. I Psalm 53 beskrivs det profetiska uppfyllandet av det som Psalm 14 talar om.
    På Bibelns tid var det en självklarhet att tillvaron hade en andlig dimension. Frasen "det finns ingen Gud" i vers 2 syftar snarare på en praktisk ateism än vår tids västerländska teoretiska ateism. Psalmens budskap riktar sig därför även till den som säger sig tro, men lever sitt liv som om Gud inte finns. Det hebreiska ordet för dåre är naval och kommer från navel som beskriver något som tynar bort, faller ner och vissnar. Detta ord beskriver inte någon som är dum eller ointelligent. Istället handlar det om moralisk dårskap. Den som gång på gång går emot sitt samvete dör till sist inombords och kväver sitt andliga liv. Bilden som målas upp är en moral som skrumpnar och förtvinar, se även inledningen till Ordspråksboken för de olika orden för dåre i hebreiskan. I Första Samuelsboken berättas om en man som just hette Naval. Under en period när David var på flykt från Saul ville Naval inte kännas vid David trots att David varit god mot honom, se 1 Sam 25:25. När David nu sjunger ut det hebreiska ordet naval i denna psalm, finns säkert associationen till denne man med samma namn som personifierar dårskap i Davids bakhuvud.

Citeras: Vers 2-4 citeras sammanfattande i Rom 3:10-12

Författare: David

Struktur:
1. Dårens gärningar, vers 1b-4
2. Guds dom, vers 5-6
3. Bön om frälsning, vers 7

Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Till mahalát. En undervisning (instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av (till) David.

[Ordet mahalat finns bara här och i inledningen till Psalm 88, se Ps 88:1. Troligtvis har det att göra med sorg, och indikerar en sorgsen melodi.]

²Dåren (den moraliskt förtvinade, den som är på väg att tyna bort) säger i sitt hjärta (till sig själv):
    "Det finns ingen Gud (han bryr sig inte)." [Ps 10:4]
De [människor som inte vill veta av Gud] är fördärvade (förstörda, som ödelagda städer),
    de har begått avskyvärda handlingar,
    ingen gör det goda.
    [Ordet "fördärvade" används första gången om tillståndet på jorden innan syndafloden, se 1 Mos 6:11.]
³Gud (Elohim) skådar ner från himlen på människosläktet (Adams barn),
    för att se om det finns någon som är förståndig (lever vist),
    någon som frågar efter (söker, tar sin tillflykt till, ofta träder fram inför) Gud.

[Även denna vers för tankarna tillbaka till Första Moseboken och hur Gud kom ner för att se vad människorna gjorde när de byggde Babels torn, se 1 Mos 11:5.]

⁴Alla har vikit av [från den rätta vägen, söker inte Gud],
    tillsammans, alla har blivit moraliskt korrupta (har de härsknat och stinker);
    ingen gör det som är rätt,
inte en enda en.

[Paulus citerar från denna vers, se Rom 3:10-12. Den leder till slutsatsen att "alla har syndat och saknar härligheten från Gud." Ordet för "har blivit moraliskt korrupta", hebreiska alach, är ovanligt. Det återfinns bara i parallellpsalmen Ps 14:3 och i Job 15:16. Det används om mjölk som blivit sur och kött som ruttnar, men också om moraliskt förfall. Människan var god från början, men har blivit moraliskt fördärvad. Kontrasten förstärks också av att första ordet är "alla" och det sista är det lägsta antalet ett, och inte ens "en enda". Se också Matt 5:13; Rom 1:22; Kol 4:6.]

⁵Förstår de ingenting (lär de sig aldrig),
    de som gör det onda?
De äter (förtär) mitt folk på samma sätt som de äter (förtär) bröd,
    de ropar inte (höjer inte sin röst i bön) till Gud (Elohim).

[Lika naturligt och alldagligt som att äta bröd, slukar och förgör dessa onda Guds folk. De söker inte Herren, de förkastar Guds existens och hans sanningar.]

⁶Där står de, helt skräckslagna (ordagrant "förskräckta förskräcks de"),
    utan att det finns något att vara rädd för
    eftersom Gud (Elohim) har skingrat benen (låtit dem försvinna) på dem som belägrade dig,
    du har fått dem att skämmas eftersom Gud har förkastat dem.

[Det är här i denna vers den största skillnaden är mellan Psalm 14 och 53, se Ps 14:5. I Psalm 14 fanns en förvissning om att Gud skulle skydda de rättfärdiga. Här är det profetiska löftet fullbordat, deras ben är skingrade och de är förkastade av Gud.]

⁷O, att Israels frälsning
    skulle komma från Sion [poetisk bild på Jerusalem, platsen för Guds närvaro].
När Gud (Elohim) vänder sitt folks öde (återupprättar sitt folk, för dem tillbaka från fångenskap),
    då ska Jakob jubla och Israel glädjas!

Tillbaka upp

---

Ords 11:4

⁴Rikedomar hjälper inte (är ingen säkerhet) på vredens (domens) dag,
    men rättfärdighet räddar (rycker bort; lyfter dig) från döden.

Tillbaka upp

---

Mark 14:53-72

Jesus inför Stora rådet
⁵³[Stora rådet, Sanhedrin, det högsta beslutande organet bland judarna med 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna, var helt eller delvis samlat hemma hos översteprästen och väntade på att Jesus skulle föras dit, se Matt 26:3. Rådet kunde aldrig på eget initiativ lägga fram en anklagelse; bara om vittnen kom och begärde få sin sak prövad togs frågan upp. Det var därför någon var tvungen att ange honom, och man behövde även vittnesmål mot honom.]

De förde Jesus till översteprästen [Kaifas, se Matt 26:57]. Där samlades alla översteprästerna och de äldste och de skriftlärda. ⁵⁴Petrus följde efter på avstånd ända till översteprästens innergård. [Även lärjungen Johannes var med och det var han som ordnade så att Petrus kunde komma in genom porten, se Joh 18:16.] Där satte han sig bland tjänarna [både husets tjänare och tempelvakter som nyss varit med och gripit Jesus] och värmde sig vid elden. ⁵⁵Översteprästerna och hela rådet [Sanhedrin] sökte få fram något falskt vittnesmål mot Jesus så att de kunde döma honom till döden, men de lyckades inte. ⁵⁶Många vittnade (gång på gång) falskt mot honom, men deras vittnesmål stämde inte överens.
     ⁵⁷Då stod några upp och gav detta falska vittnesmål mot honom: ⁵⁸"Vi har hört att han har sagt: 'Jag ska bryta ner detta tempel som är byggt med händer och på tre dagar bygga ett annat som inte är gjort med händer.' " ⁵⁹Men deras vittnesmål stämde inte heller överens.
     ⁶⁰Då reste sig översteprästen upp ibland dem och frågade Jesus: "Ska du inte svara på deras vittnesmål mot dig?" ⁶¹Men Jesus var tyst och svarade inte. [Han uppfyllde profetian från Jes 53:7.] Då frågade översteprästen honom: "Är du den Smorde (Messias, Kristus), den Välsignades son?"
    

Översteprästernas dom: "Han är skyldig!" Målning av Nikolaj Ge.

⁶²Jesus svarade: "Jag Är. Ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida [platsen för ära och makt, Ps 110:1] och komma bland himlens moln [Dan 7:13]." [Uttrycket "Jag Är" anspelar på hur Gud väljer att presentera sig, se 2 Mos 3:14; Mark 6:50.] ⁶³Då slet översteprästen sönder sina tunikor (skjortliknande långt underklädesplagg).

[Att slita sönder sina kläder var det judiska uttrycket för att visa häftig sorg eller fasa, se 1 Mos 37:29, 34; 2 Kung 18:37; 19:1; Jer 41:5; Apg 14:14. Tunikan var det innersta plagget. Bara välbärgade personer bar två tunikor, se Mark 6:9. Ordet "slita sönder" förstärker att det var en dramatisk scen. Översteprästen tog tag i halslinningen med sina händer och rev upp sina båda tunikor någon decimeter. Lagen förbjöd översteprästen att riva sönder sina kläder för privat sorg, se 3 Mos 10:6; 21:10. Dock verkar detta vara tillåtet då han agerade som domare och uttryckte sin förskräckelse över en hädelse som yttrats i hans närvaro.]

Han sa: "Vad behöver vi nu ha fler vittnen till? ⁶⁴Ni har nu själva hört hädelsen. Vad är ert beslut?"
    Alla de [som var samlade i Stora rådet] dömde honom skyldig till döden. ⁶⁵Några började sedan spotta på honom och täckte hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: "Profetera!" Även vakterna slog honom [i ansiktet] med sina handflator.

Petrus förnekar Jesus

Modell över Jerusalem sett från sydväst. Den stora byggnaden till vänster är översteprästen Kaifas hus.

⁶⁶Medan Petrus befann sig nere på den öppna gårdsplanen kom en av översteprästens tjänsteflickor dit. ⁶⁷När hon fick se Petrus sitta där och värma sig tittade hon noga på honom och sa: "Du var också med den där nasarén, Jesus." ⁶⁸Men han nekade och sa: "Jag vet inte och förstår inte vad du pratar om!" Sedan gick han ut på den yttre gården. [Petrus går undan från skenet från elden som hade avslöjat hans identitet för en av tjänsteflickorna.] Då gol tuppen.
     ⁶⁹När tjänsteflickan [vid porten] fått syn på honom började hon igen säga [samma sak] till dem som stod i närheten: "Han är en av dem!" [I Matt 26:71 är det tydligt att det är en annan tjänsteflicka än den i vers 66. Utifrån Joh 18:25 var det inte bara en tjänsteflicka som pratade utan flera tjänare, men det var antagligen hon som tog initiativet och var den pådrivande att försöka avslöja Petrus.] ⁷⁰Petrus förnekade det på nytt (upprepade gånger).
    En stund senare [en timme, se Luk 22:59] kom de som stod där [vid porten] fram till Petrus och sa: "Visst är du också en av dem, du är ju från Galileen!" [Uppe i Galileen pratade man en bredare lantligare dialekt som inte gick att dölja, se Matt 26:73.] ⁷¹Då började han förbanna [önska sig själv förbannad av Gud om det han sa inte var sant] och svor på nytt en ed [vid Guds namn och sa sedan]: "Jag känner inte den mannen som ni talar om." ⁷²Omedelbart efter detta gol en tupp för andra gången. Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: "Innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger förneka mig." Han bröt ihop under högljudd gråt [och gick ut, se Matt 26:75].

Tillbaka upp