Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - onsdag 11/3

4 Mos 15:17-16:40, Ps 54:1-9, Ords 11:5-6, Mark 15:1-47

4 Mos 15:17-16:40

Förstlingsfrukt
17Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:

18Tala till Israels söner och säg till dem: "När ni kommer in i landet dit jag för er, 19då ska det vara så att när ni äter av landets bröd, ska ni avskilja en del som en gåva till Herren (Jahveh). 20Av er första deg ska ni ta undan en kaka som en gåva, som det ni tar undan från tröskplatsen, så ska ni avskilja en del. 21Av det första av din deg ska du ge en del till Herren (Jahveh) som en gåva genom era generationer. [Rom 11:16]

Ouppsåtliga synder
22Och när ni av misstag inte gör alla dessa budord (tydliga befallningar) som Herren (Jahveh) har talat till Mose, 23allt det som Herren (Jahveh) har befallt er genom Moses hand, från den dag då Herren (Jahveh) gav befallningar och vidare genom era generationer, 24då ska det ske, om det görs av misstag av församlingen, det är dolt för deras ögon, att hela församlingen ska offra en ung tjur som brännoffer, som en söt arom till Herren (Jahveh) med dess matoffer och dess drickoffer enligt påbuden och en get av hankön som syndoffer. 25Och prästen ska bringa försoning över hela Israels söners församling, och de ska bli förlåtna eftersom det var ett misstag och de har fört fram sitt offer, ett eldsoffer till Herren (Jahveh) och sitt syndoffer [3 Mos 4:3] inför Herrens (Jahvehs) ansikte, för sitt misstag. 26Och hela Israels församling ska bli förlåten och främlingen som vistas ibland dem, eftersom hela folket gjorde det av missförstånd.
     27Och om någon (en själ; en enskild individ – hebr. nefesh) syndar av misstag, då ska han offra en ettårig get av honkön som syndoffer. 28Och prästen ska bringa försoning för den individ som har felat när han syndade med (genom) misstaget, inför Herrens (Jahvehs) ansikte för att bringa försoning för honom, och han ska bli förlåten. 29Både den som är infödd bland Israels söner och främlingen som vistas bland dem ska ha samma (en) instruktion (hebr. Torah) för honom som begår ett misstag.

30Men den person (själ) som gör något med en upplyft hand (avsiktligt), oavsett om han är infödd eller en främling, den hädar Herren (Jahveh), och den personen (själen) ska utrotas (huggas av) från sitt folk. 31Eftersom han har föraktat Herrens (Jahvehs) ord och har brutit hans budord (tydliga befallningar) ska han (den själen) med säkerhet utrotas (huggas av), hans synd är över honom."

Sabbaten
32[Vers 30-31 illustreras nu här i vers 32-36 med ett exempel.]

Och medan Israels söner var i öknen fann de en man som samlade ved på sabbatsdagen. [1 Mos 2:2-3; 2 Mos 20:8-11; 35:2; 4 Mos 5:13-15] 33Och de som fann honom förde honom till Mose och Aron och till hela församlingen. 34De höll honom häktad eftersom det inte var klart vad de skulle göra med honom. 35Och Herren (Jahveh) sa till Mose: "Mannen ska döden dö, hela församlingen ska stena honom med stenar utanför lägret." 36Och hela församlingen förde ut honom utanför lägret och stenade honom med stenar och han dog som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.

Hörntofsar
37Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:

38"Tala till Israels söner och säg till dem att de ska göra sig hörntofsar (tsitsit) i hörnen (vingarna) på sina kläder genom generationerna, och att de ska sätta en blå snodd (flätad tråd) i varje hörntofs (tsitsit). 39För er ska det vara en hörntofs som när ni ser på den ska komma ihåg alla Herrens (Jahvehs) budord (tydliga befallningar – hebr. mitzvot) och göra (följa, efterleva) dem och inte utforska (undersöka – hebr. tor) ert eget hjärta [som är bedrägligt, se Pred 2:3; Jer 17:9-10; Ords 3:5-7; Matt 15:19] och era egna ögon som får er att vandra vilse, 40för att ni ska komma ihåg och göra alla mina budord (tydliga befallningar) och vara heliga till er Gud (Elohim).

[Den judiska traditionen har identifierat inte bara 10, utan 613 mitzvot (totalt 365 förbud och 248 uppmaningar) i Torah (de fem Moseböckerna). Av den anledningen består hörntofsarna av totalt 613 knutar, en för varje bud.]

41Jag är Herren din Gud (Jahveh Elohim)
    som förde dig ut ur Egyptens land för att vara din Gud. [2 Mos 12-15]
Jag är Herren din Gud (Jahveh Elohim)."

Uppror mot Mose och Aron
1Och Korach – son till Jitsha, son till Kehat, son till Levi [2 Mos 6:16-22],
    och Datan och Aviram – Eliavs söner [från Rubens stam, se 4 Mos 26:8, 9],
    och On – son till Pelet, son till Ruben,
tog män 2och de gjorde revolt mot (reste sig upp mot ansiktet på) Mose,
    med män från Israels söner
    – 250 män,
    ledare i församlingen, utvalda män med gott rykte.
3Och de församlade sig mot Mose och mot Aron och sa till dem:
"Ni tar på er för mycket, hela församlingen är helig, var och en av dem och Herren (Jahveh) är ibland dem.
Varför lyfter ni då upp er själva över Herrens (Jahvehs) församling?"
[Deras påstående var delvis sant, se 2 Mos 19:5-6, men en revolt för att omkullkasta Guds utvalda ledarskap och prästerskap var något ont, se 4 Mos 14:8-11. Korach nämns först och var ledaren tillsammans med Datan och Aviram. Den sistnämnde On, nämns inte senare. Kanske drog han sig ur eller hade en mindre betydelsefull roll i upproret, se 4 Mos 16:5, 12.]

4När Mose hörde det föll han ned på sitt ansikte. 5Och han talade till Korach och till hela hans sällskap och sa: "I morgon ska Herren (Jahveh) visa vem som är hans och vem som är helig och ska låta honom komma nära sig, den som han väljer ska han låta komma nära honom. 6Gör detta: Ta er rökelsekar, Korach och hela ditt sällskap, 7och lägg eld i dem och lägg rökelse ovanpå dem inför Herrens (Jahvehs) ansikte i morgon, och det ska ske att den man som Herren (Jahveh) då väljer, han ska vara helig, ni tar på er mycket, Levi söner."
     8Och Mose sa till Korach: "Lyssna jag ber er, Levi söner, 9det är ingen liten sak för er att Israels Gud (Elohim) har avskilt er från Israels församling, för att föra er nära honom själv och tjänstgöra i Herrens (Jahvehs) tabernakel och stå inför församlingen och betjäna dem, 10och att han har fört er nära och alla dina bröder, Levi söner, med er. Men ni söker prästerskapet också! 11Därför, du och hela ditt sällskap som är samlade mot Herren (Jahveh), liksom Aron, vad är han eftersom ni knotar (klagar) mot honom?
     12Och Mose sände efter Datan och Aviram, Eliavs söner men de sa: "Vi vill inte komma, 13är det en liten sak att du har fört oss upp från ett land som flyter av mjölk och honung för att döda oss i öknen och dessutom vill du göra dig själv till furste över oss? 14Dessutom har du inte fört oss till ett land som flyter av mjölk och honung, inte gett oss arv med fält och vingårdar, vill du peta ut ögonen på dessa män? Vi kommer inte."
     15Och Mose blev mycket vred och sa till Herren (Jahveh): "Ta ingen hänsyn till deras offer, jag har inte tagit en åsna från dem, inte heller har jag skadat någon av dem."
     16Och Mose sa till Korach: "Var du och hela ditt sällskap inför Herrens (Jahvehs) ansikte, du och de och Aron i morgon, 17och ta var och en sitt rökelsekar och lägg rökelse på dem och för fram det inför Herrens (Jahvehs) ansikte, var man sitt eget rökelsekar, 250 rökelsekar, och du och Aron, var man med hans rökelsekar." 18Och de tog varje man sitt rökelsekar och lade eld på dem och lade rökelse ovanpå och stod i mötestältets öppning med Mose och Aron. 19Och Korach samlade hela församlingen mot dem till mötestältets öppning, och Herrens (Jahvehs) härlighet visade sig för hela församlingen. 20Och Herren (Jahveh) talade till Mose och Aron och sa: 21"Skilj er själva från denna församling så att jag kan sluka dem på ett ögonblick."
     22Då föll de ner på sina ansikten och sa: "Gud (El), allt kötts andars Gud (Elohim)! [Uttryck för hur Gud har skapat alla människor, se Job 12:10; Heb 12:9.] En enda man har syndat [Korach, se vers 1]. Ska du då bli vred på hela församlingen?"
     23Herren (Jahveh) talade till Mose och sa: 24"Tala till församlingen och säg: Stig upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats."
     25Och Mose steg upp och gick till Datan och Aviram och Israels äldste följde honom. 26Och han talade till församlingen och sa: "Avlägsna er, jag ber er, från dessa onda mäns tält, och vidrör ingenting som tillhör dem, annars sveps ni bort i alla deras synder." 27Så de steg upp från Korachs, Datans och Avirams, boplats på alla sidor och Datan och Aviram kom ut och stod i öppningen till sina tält med sina fruar och sina söner och sina små.
     28Och Mose sa: "Genom detta ska ni veta (vara intimt förtrogna med) att Herren (Jahveh) har sänt mig att göra allt detta arbete och att jag inte har gjort det av eget sinne (ordagrant: från mitt hjärta). 29Om dessa män dör en vanlig död som alla människor, och drabbas av det som drabbar alla människor, då har Herren (Jahveh) inte sänt mig. 30Men om Herren (Jahveh) gör något nytt och marken öppnar sin mun och slukar dem med allt som tillhör dem, och de far ner levande i Sheol (avgrunden, underjorden – de dödas plats), då ska man förstå att dessa män har föraktat Herren (Jahveh)."
     31Och det skedde när han slutade att tala alla dessa ord, att marken som var under dem delades, 32och jorden öppnade sin mun och slukade dem och deras hushåll och alla de män som anslutit sig till Korach, med alla deras tillhörigheter. 33så gick de och alla som hörde till dem ner levande i Sheol (avgrunden – de dödas plats), och jorden stängde sin mun över dem, och de utrotades från församlingen. [Här beskrivs hur ett slukhål uppför sig. Företeelsen är idag ganska vanlig i områden vid Döda havet.] 34Och hela Israel som var runtom dem flydde vid deras rop, för de sa: "Annars slukar jorden oss."
     35Och eld kom ut från Herren (Jahveh) och slukade de 250 män som hade offrat rökelse.

36Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:

37Tala till Elazar, prästen Arons son, att han samlar upp rökelsekaren från branden och strö ut elden därute, för de har blivit helgade, 38dessa mäns rökelsekar som har syndat till priset av sina liv, och låt dem slås ut till plattor som ett skydd till altaret eftersom de har blivit helgade när de offrades inför Herrens (Jahvehs) ansikte, så att de blir ett tecken för Israels söner."
     39Och prästen Elazar tog rökelsekaren av brons med vilka de hade offrat och slog ut dem som ett skydd för altaret, 40för att bli ett minnesmärke för Israels söner, för att göra slut på att ingen vanlig man som inte är Arons säd kan komma nära för att bränna rökelse inför Herrens (Jahvehs) ansikte, och inte förgås som Korach och hans sällskap, som Herren (Jahveh) talade till honom genom Moses hand.

Ps 54:1-9

Psalm 54 – Namnet som räddar

Psalm 54 är en bön. Det är den första av en grupp psalmer som uttrycker förtröstan på Gud, se Psalm 54-59 och 61-63.

Författare: David

Struktur:
1. En bön om hjälp mot fiender, vers 3-5
2. Förtröstan på Guds ingripande, vers 6-7
3. Tacksägelseoffer och bekännelse, vers 8-9

1Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

På stränginstrument. En undervisning (instruktion, välskriven sång – hebr. maskil) av (till) David, 2när zifiterna [en klan från staden Zip, strax sydost om Hebron] kom till Saul och sa att David gömmer sig själv bland vårt folk. [1 Sam 23:19; 26:1]

[Bakgrunden till psalmen är att David är på flykt från Saul, se 1 Sam 23:15-28.]
-
3Gud (Elohim), i ditt namn, fräls mig (rädda mig)
    och försvara mig med din styrka.
4Gud (Elohim), hör min bön,
    lyssna på (ge ditt öra till) orden från min mun.
5Främlingar har rest sig mot mig,
    ondskefulla och våldsamma män söker efter min själ (står efter mitt liv),
    de har inte Gud (Elohim) som sitt rättesnöre.
    [De ser inte Gud som ett föredöme för sina handlingar.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

6Dock, Gud (Elohim) är verkligen min hjälpare,
    Herren (Adonai) är den som upprätthåller min själ (håller mig vid liv).
7Han ska löna de onda som sitter och väntar på mig,
    i din sanning ska du förgöra dem.
8Jag ska offra ett frivilligt offer till dig,
    jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] ditt namn, Herre (Jahveh), för det är gott.
9Han har räddat (ryckt bort) mig ur nöd (trångmål och svårigheter)
    och mina ögon har fått se mina fiender (ge vika).

Ords 11:5-6

5Rättfärdigheten hos den oskyldige jämnar vägen (gör den rak),
    men syndaren faller på grund av sin egen synd (ogudaktighet, ondska).

6Rättfärdigheten hos dem som tänker och handlar moraliskt rätt (de ärliga) räddar dem,
    men de otrogna fångas av sina egna giriga begär (lystnad; lust till ondska).

Mark 15:1-47

[Markus delar upp dagen då Jesus dör i sektioner på tre timmar vardera:
• vid gryningen (kl 06.00), vers 1
• tredje timmen (kl 09.00), vers 25
• sjätte timmen (kl 12.00), vers 33
• nionde timmen (kl 15.00), vers 34
• kväll (kl 18.00), vers 42]

Jesus inför Pilatus

Stora rådet sammanträdde i den norra delen av tempelbyggnaden. I tempelområdets nordvästra hörn låg Antoniaborgen.

1Genast vid gryningen [vid soluppgången, sextiden på morgonen] höll översteprästerna ett möte tillsammans med de äldste och de skriftlärda och hela rådet [Sanhedrin]. De band Jesus och förde bort honom och överlämnade honom åt Pilatus, [den romerska] ståthållaren.

[Pontius Pilatus ansvarade inför den romerske kejsaren för regionerna Judeen och Samarien och bodde i Caesarea vid Medelhavskusten. Eftersom Jerusalem ingick i hans område var han stationerad där under de judiska högtiderna för att snabbt kunna avstyra eventuella oroligheter och uppror bland judarna. Antagligen bodde han och hans hustru i Antoniaborgen som ligger i anslutning till tempelområdet i det nordvästra hörnet. Under högtiden fanns även den romerske ståthållaren Herodes Antipas i Jerusalem. Han ansvarade för Galileen och Pereen.]

2Pilatus frågade honom: "Du är alltså judarnas kung?" Jesus svarade: "Du själv säger det (det är dina ord, inte mina)." 3Översteprästerna fortsatte att anklaga honom upprepade gånger.

[Man läste antagligen från en lång lista med anklagelser hur han brutit mot både judisk och romersk lag, att han var en farlig förrädare mot romerska riket, rebell, falsk messiasfigur osv., se Luk 23:2. Rent politiskt hade judarna stor frihet att utöva sin religion och kultur. Romarna hade som policy att tillåta de erövrade länderna att behålla sina religiösa vanor, och judendomen var en godkänd religion inom Romarriket. Villkoret för denna frihet var dock att de religiösa ledarna samarbetade med ockupationsmakten och såg till att kväva alla oroligheter bland sina landsmän. Det var alltså inte bara Jesu anspråk och påstådda hädelse som var orsaken till deras anklagelser. De var rädda att få sina privilegier indragna, både privat och som folk. Jesus var inte den förste som hade utropat sig som Messias; många hade gjort det och skapat oro i samhället, något som de judiska ledarna nu med alla medel ville stoppa. Se även Mark 15:7; Apg 21:30-32, 38.]

4Pilatus frågade honom igen: "Har du inget att säga? Du hör ju hur mycket de anklagar dig!" 5Men Jesus svarade inte på någon enda fråga, och ståthållaren blev mycket förvånad. [I normala fall brukade den anklagade försvara sig med österländsk iver.]

[Under förhöret med Pontius Pilatus framkommer det att Jesus är från Galileen. Pilatus skickar då Jesus till Herodes Antipas, eftersom Jesus hade varit mest aktiv på hans territorium. Där förhörs Jesus och skickas sedan igen tillbaka till Pontius Pilatus, se Luk 23:1-12.]

Barabbas friges

Ecce Homo ("se mannen" på latin), Antonio Ciseris avbildning av Pontius Pilatus som presenterar en sargad Jesus inför folket i Jerusalem.

6Nu under högtiden frigav han en fånge efter folkets önskan. [Det var en romersk tradition som Pilatus verkade ha upprättat under den årliga påskhögtiden då mycket folk var samlade i Jerusalem.] 7Där fanns en man som kallades Barabbas. [Namnet är av arameiskt ursprung och är ordagrant "Bar-Abbas", vilket betyder "son till en far" eller "en rabbins son".] Han satt fängslad tillsammans med de rebeller som hade deltagit i ett uppror [mot det romerska styret] och begått mord under dessa oroligheter. [Antagligen var Barabbas ledaren för dessa upprorsmän och Pilatus tror att folket självklart kommer att välja Jesus.] 8Folket kom upp och började begära att Pilatus skulle göra som han brukade. 9Så Pilatus frågade dem: "Vill ni att jag ska frige judarnas kung?" 10Han förstod (under förhöret hade det gradvis gått upp för honom) att det var av avund [mot Jesus] som översteprästerna hade utlämnat honom.
     11Men översteprästerna hetsade upp folket till att begära att han skulle släppa Barabbas i stället. [Samma ord som för jordbävning används här för att hetsa upp, och beskriver den upprörda stämning som rådde på platsen.] 12Pilatus talade till dem på nytt: "Vad ska jag då göra med honom som ni kallar judarnas kung?"
     13De ropade igen: "Korsfäst honom!"
     14Pilatus frågade: "Vad har han gjort för ont?"
    Men de ropade bara ännu högre: "Korsfäst honom!"
     15Pilatus, som ville göra vad folket begärde, frigav Barabbas. Jesus lät han prygla [piskas så huden revs upp på ryggen] och utlämnade honom sedan till att korsfästas.

[Jesus blev falskt anklagad för samma brott som Barabbas gjort sig skyldig till. Bar-Abbas, "faderns son" blev frikänd, medan Guds Son blev avrättad. Poängen är tydlig: Jesus är den som tar vårt straff på sig i utbyte för att vi ska gå fria.]

Jesus hånas och misshandlas
16Soldaterna förde in honom på gården [innergården], alltså i residenset (pretoriet), och samlade hela bataljonen (kohort) [som bestod av 600 soldater, se Apg 10] omkring honom. 17De klädde honom i purpur [troligtvis en bleknad purpurfärgad kunglig mantel, se Matt 27:28]. Sedan vred (flätade) de ihop en krans (krona) av törne och satte den på honom, 18och började hälsa honom: "Länge leve judarnas konung!" [Man härmade hälsningen "Länge leve Caesar, konungen".] 19Gång på gång slog de honom i huvudet med en käpp samtidigt som de spottade på honom. De föll ner på sina knän och hyllade honom. 20När de hade hånat honom tog de av det purpurfärgade [manteln] och satte på honom hans egna kläder.

På väg till Golgata
[Den lodräta stolpen var permanent fastsatt vid avrättningsplatsen, som ofta låg på en höjd strax utanför staden. Den dömde fick själv bära tvärslån som vägde 40-50 kg dit. Enligt romersk lag kunde statsanställda tvinga vem som helst att bära bagage och utrustning en romersk mil, vilket motsvarar 1,5 km, se även Matt 5:41. Simon, som var född i staden Kyrene i Nordafrika, var på väg in i staden. I stället tvingades han vända för att bära Jesu tvärslå ut till Golgata.]

De förde ut Jesus [utanför staden] för att korsfästa honom.

Jesus korsfästes utanför staden, se Heb 13:12. Troligtvis låg Golgata på en höjd vid någon av huvudvägarna, väl synligt för alla som passerade in och ut ur staden.

21Simon från Kyrene [stad i Nordafrika], Alexanders och Rufus far, var på väg in [till Jerusalem] från landet (fälten). Honom tvingade de [enligt romersk lag] att bära Jesu kors [tvärslån].

[Simon är ett typiskt judiskt namn, vilket antyder att han var en jude som kommit till Jerusalem för att fira påskhögtiden. Uttrycket att han kom från landet, gr. agros, har ibland tolkats som att han har arbetat på fälten. Det är dock inte troligt. Enligt judiska sabbatslagar var det förbjudet att ens inspektera fälten på sabbaten. Händelsen sker också före nio på morgonen, långt innan arbetsdagens slut, se vers 25. Samma uttryck används om Emmausvandrarna för att beskriva att de lämnat staden och var "på väg ut på landet", se Mark 16:12.
    Att Simons söner nämns vid namn, är antagligen för att de är kända för Markusevangeliets läsare. I Romarbrevet hälsar Paulus speciellt till just Rufus och hans mor, se Rom 16:13. Om det är samme Rufus, tillhörde Simons familj senare församlingen i Rom.]

22De förde Jesus till Golgata, [ett arameiskt ord] som översatt betyder huvudskalleplatsen. [Namnet kan ha uppkommit för att platsen såg ut som en skalle, eller för att det fanns många kranier där från tidigare avrättningar och korsfästelser.] 23De räckte honom vin blandat med myrra [för att lindra smärtan], men han tog inte emot det. 24De korsfäste honom och delade hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem.

Korsfästelsen

De hebreiska begynnelsebokstäv­erna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20-22.

25Det var vid tredje timmen (klockan nio på morgonen) som de korsfäste honom. 26På skylten (anslaget) [lat. titulus] med anklagelsen mot honom stod det:
"Judarnas konung".

[De fyra evangelieförfattarna nämner alla att det stod "judarnas konung" på skylten. De väljer dock att ta med olika delar av de inledande orden. Detta är ingen motsägelse, i stället ger de tillsammans den fulla bilden. Troligtvis hade skylten följande text: "Detta är Jesus från Nasaret, judarnas konung", vilket är summan av Matt 27:37, Luk 23:38 och Joh 19:19. Texten var skriven på hebreiska, latin och grekiska. De hebreiska begynnelsebokstäverna bildar tetragrammet JHVH, se Joh 19:20-22.]
27Tillsammans med honom korsfäste de två rånare, en på hans högra sida och den andre på hans vänstra. 29De som passerade hånade (smädade) honom och medan de skakade på huvudet sa de: "Jaha, du som skulle bryta ned templet och bygga upp det på tre dagar! 30Rädda (fräls) dig själv och kom ner från korset!" 31På samma sätt talade också översteprästerna tillsammans med de skriftlärda när de förlöjligade (skämtade om) honom sinsemellan och sa: "Han räddade (frälste) andra, men sig själv kan han inte rädda! 32Låt den Smorde (Messias, Kristus), Israels Kung, nu komma ner från korset, så vi får se och tro på honom!" Även de som var korsfästa tillsammans med honom hånade (förolämpade, skymfade) honom.

Jesu död
33Vid sjätte timmen (mitt på dagen) kom ett mörker över hela landet som varade [i tre timmar] fram till den nionde timmen (tretiden på eftermiddagen). 34Vid nionde timmen (klockan tre) ropade Jesus med hög röst [och citerade Ps 22:1 på arameiska, men med vissa hebreiska drag]:
    "Eloi, Eloi, lema sabaktani?" Det betyder:
    "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?"
35Några av dem som stod bredvid hörde detta och sa: "Lyssna, han ropar på Elia." [Det var en vanlig judisk trosuppfattning att profeten Elia kunde komma och rädda en rättfärdig man i nöd.] 36Men en av dem [kanske den romerska officeren som nämns i vers 39] sprang fram och fyllde en svamp med surt vin [billigt vin som slavar och soldater drack] och satte den på en stav och gav honom att dricka och sa [till folkskaran]: "Vänta (låt honom vara), låt oss se om Elia kommer och tar ner honom."
     37Men Jesus ropade med hög röst och gav upp andan. 38Då revs (delades) förlåten i det inre templet i två delar, uppifrån och ända ner.

[Förlåten avskilde den allra heligaste delen av templet. Att det revs itu uppifrån betonar att det var Gud som öppnade vägen för människan att ha gemenskap med honom. Enligt tidig judisk tradition, som i vissa delar kan ha överdrifter, bestod den av två tjocka tyg vävda i ett stycke, upphängda en halvmeter från varandra. Varje draperi var 18 meter högt, nio meter brett och ett par centimeter tjockt och det krävdes 300 präster för att lyfta det.]

39När officeren [som förde befälet vid avrättningen] som stod mitt emot honom såg hur han gav upp andan sa han: "Denne man måste ha varit Guds Son!"

40Där var också några kvinnor som på avstånd noga studerade vad som skedde. Bland dem var
Maria från [staden] Magdala [vid Gennesarets västra sida som Jesus befriat från sju demoner, se Luk 8:2],
Maria, mor till den yngre Jakob och Joses [kanske Jesu mor, se Mark 6:3, eller Klopas fru, se Joh 19:25]
och Salome [mor till lärjungarna Jakob och Johannes, gift med Sebedeus, se Matt 27:56].
41De hade följt Jesus medan han var i Galileen och tjänat (understött) honom. Där [vid korset] fanns också många andra kvinnor som hade följt med honom upp till Jerusalem.

[Dessa kvinnor blev ögonvittnen till flera stora händelser i Jesu liv, hans död, se vers 40-41, begravning, se vers 47 och uppståndelsen, se Mark 16:1. Dessa tre kvinnor, tillsammans med andra från Galileen, var i Jerusalem för att betjäna honom.]

Jesus begravs

I trädgårdsgraven i Jerusalem kan man besöka en uthuggen klippgrav från den här tiden. Den är äldre än den grav som Jesus lades i och kan inte vara den nya oanvända grav som Josef från Arimatea låtit hugga ut, se Matt 27:60.

42[Den judiska veckosabbaten börjar vid solnedgången på fredagskvällen. Kvällen delades upp i två delar där den första tidiga kvällen infaller mellan tre och sex på eftermiddagen innan den nya dagen börjar. Den andra kvällen infaller efter solnedgången vid sextiden.]

Det höll redan på att bli tidig kväll [klockan var omkring fyra på eftermiddagen]. Eftersom det var förberedelsedag, alltså dagen före sabbaten [vecko- eller höghelig sabbat], 43kom Josef från Arimatea dit, en högt ansedd rådsherre [medlem av Stora rådet, Sanhedrin] som även han väntade på Guds rike. Han tog mod till sig och gick in till Pilatus och bad att få Jesu kropp. 44Pilatus blev förvånad över att Jesus redan var död [det var vanligt att den som var korsfäst hängde 2-3 dagar på korset innan han dog]. Han kallade till sig officeren (centurion som förde befälet vid Golgata) och frågade honom om det var länge sedan Jesus hade dött. 45När han fått det bekräftat av officeren [att Jesus var död] överlät han den döda kroppen till Josef. 46Josef köpte ett linnetyg, tog ner honom och svepte honom i linnetyget och lade honom i en grav som var uthuggen i klippan. Sedan rullade han en sten för ingången till graven. 47Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd.

15:e – 16:e nisan (torsdag kväll – lördag eftermiddag)
[Jesus vilar i graven. År 30 e.Kr. är det två sabbater efter varandra. Den första dagen i det osyrade brödets högtid 15:e nisan är en höghelig sabbat. Den följs av veckosabbaten 16:e nisan som varar från fredag kväll till lördag eftermiddag, se Matt 28:1.]





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel