Av Rubens stam Shamoa, Zakors son.
⁶Av Simeons stam Shafat, Choris son.
⁷Av Juda stam Kaleb, Jefunnes son.
⁸Av Isaskars stam Jigal, Josefs son.
⁹Av Efraims stam Hosea [Josua], Nuns son. [Mose ger honom ett nytt namn, se vers 17.]
¹⁰Av Benjamins stam Palti, Refos son.
¹¹Av Sebulons stam Gadiel, Sodis son.
¹²Av Josefs stam av Manasse stam Gaddi, Sosis son.
¹³Av Dans stam Ammiel, Gemalis son.
¹⁴Av Ashers stam Setor, Michaels son.
¹⁵Av Naftalis stam Nachbi, Vafsis son.
¹⁶Av Gads stam Goel, Machis son.

[Vers 5 och 17 inleds båda med orden "detta" och "namn" i hebreiskan och fungerar som en ram i upplistningen. Av dessa tolv namn nämns bara Kaleb (vers 7) och Josua (som här kallas Hosea, se vers 9) som gav en god rapport på fler ställen i Bibeln. Namnet Kaleb kommer från hebr. kelev, ordet för hund, som i sin tur betyder "mot/nära hjärtat". Troligtvis i betydelsen att Kaleb var trogen. Josua nämns vid det namn han fått av Mose, se vers 17. Ordningsföljden i uppräkningen följer den i 4 Mos 1:5-15 med den skillnaden att Sebulon är separerad från de andra sönerna av Leah i vers 10 och "Josef stam" står för Josefs barn Efraim och Manasse i vers 11.]

Detta var namnen på de män som Mose skickade iväg för att utforska (undersöka) landet. Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.

[Hosea (hebr. Hoshea) betyder "frälsning, räddning", och Josua betyder "Herren är frälsning och räddning". Detta stryker under att det inte är de själva utan Gud som skulle frälsa och rädda dem. Namnändringen från Hosea till Josua är på hebreiska endast ett tillägg av bokstaven jod i början. Det gör att inledningen på namnet Josua blir Jah, som är kortformen av Guds namn. Detta tolkar många rabbiner som att Mose insåg att Josua behövde mod och källan till mod och frimodighet är Gud. När Josua i samklang med sitt nya namn väljer att lita på Gud blir han också frimodig med Guds hjälp.]



Uppdraget
¹⁸Och Mose lät dem gå ut och utforska (undersöka) Kanaans land och sa till dem:

"Gå upp här in i söder (Negev) och gå upp i bergen,

¹⁹och se (titta noga på) landet – hur det är;

och folket som bor därinne – om de är starka eller svaga, om de är få eller många;

²⁰och hurudant landet är som de bor i – om det är gott eller dåligt (ont),

och vilka städerna är som de bor i – om det är läger (tält) eller starka fästen (stenhus);

Höst – spejarna med vindruvor från det förlovade landet. Målning av Nicolas Poussin (1594–1665).

²¹och hur landet är – om det är bördigt eller kargt, om det finns skog därinne eller inte.

Och var starka (fasta, säkra, tappra) och ta med er av landets frukt."

[Vers 17-20 formar en kiasm där den centrala frågan är om landet är gott eller ont.]

Detta var vid den tiden då de första druvorna skördas.

[Det var sen sommar eller tidig höst, någonstans i slutet av juli fram till tidigt i september. Israeliterna hade lämnat Egypten på våren två år tidigare, se 4 Mos 10:11; 2 Mos 12:1.]

Landet undersöks från söder till norr
²²Så de gick upp och utforskade (undersökte) landet från öknen Tsin till Rechov vid Chamat [i nuvarande södra Syrien, inte så långt från Tell Dan, se Dom 18:28]. ²³Och de gick upp i Negev (söder) och kom till Hebron (hebr. Chevrón) och Achiman, Sheshaj och Talmaj, Anaks barn [jättar] fanns där. Och Hebron byggdes 7 år före Tsoan [troligtvis Tanis] i Egypten. ²⁴Och de kom till Eshkols dal [någon av dalgångarna i närheten av Hebron] och där skar de av en gren med en klase vindruvor, och den bar de på en stång mellan två [så enorm var den]. De tog även med sig granatäpplen och fikon [från den platsen]. ²⁵De kallade platsen Eshkols dal på grund av vindruvsklasen som Israels söner skar av där.

[Hebr. eshkol betyder klase och kan syfta både på druvklasar och blomklasar. Det finns många dalgångar (wadis) här. I trakten kring Hebron är t.ex. Ramet el-Amleh känd för sina druvor och ligger nära en dalgång.]

²⁶Och de återvände från sitt utforskande (undersökning) av landet efter 40 dagar.

Rapporten
²⁷Och de gick och kom till Mose och till Aron och till hela Israels söners församling, till öknen Paran, till Kadesh och förde tillbaka ord till dem och till hela församlingen och visade dem landets frukt. ²⁸Och de [12 utforskarna] återgav (räknade noggrant upp – hebr. safar) [allt de gjort och sett] för honom [Mose] och sa: "Vi kom till landet som du sände oss till och det flödar verkligen av mjölk och honung, och detta är dess frukt. ²⁹Dock är folket som bor i landet våldsamt och städerna är befästa och mycket stora, dessutom såg vi Anaks barn där. ³⁰Amalek bor i Sydlandet (Negev) och hettiterna och jevusiterna och amoréerna bor i bergen, och kanaanéerna bor vid havet och längs Jordan."
     ³¹Men Kaleb lugnade folket inför Mose och sa: "Vi ska gå upp nu och besätta det, för vi är väl rustade att övervinna dem."
     ³²Men männen som hade gått upp med honom sa: "Vi är inte kapabla att gå upp mot folket, för de är mycket starkare än vi." [De tio andra utforskarna, förutom Josua och Kaleb, använder samma ord som Kaleb, men vänder på dem och säger att de inte ska gå och de inte är starkare, jfr vers 30.] ³³Och de [10 männen – Shamoa, Shafat, Jigal, Palti, Gadiel, Gaddi, Amiel, Setor, Nachbi och Goel, se vers 5-16] spred ut ett ont rykte (missvisande information) om landet som de utforskat åt Israels söner och sa: "Landet som vi har vandrat igenom för att undersöka det, är ett land som slukar (äter upp) sina invånare [syftar troligtvis på att det varit många stridigheter i området, och hur det skulle bli svårt att inta och sedan behålla landet från inkräktare], och hela folket som vi såg där är högresta män. ³⁴Och där såg vi nefilimer, Anaks söner från Nefilim, och i våra egna ögon var vi som gräshoppor och så var vi i deras ögon." [1 Mos 6:4]

[Utifrån frukten som man har med sig, se vers 23, måste det vara i slutet på sommaren. Enligt judisk tradition sker detta Tisha BeAv, 9:e dagen i månaden av (infaller i juli/aug). Det är samma datum som sedan första och även andra templet förstörs. Än i dag är det en sorgedag för det judiska folket.]

Tillbaka upp

---

Matt 26:14-46

Judas förbereder förräderiet mot Jesus

30 silvermynt.

¹⁴[Matteus skriver tematiskt och lyfter fram kontraster. Efter berättelsen om Marias generösa gåva till Jesus i ren kärlek (värd en årslön) följer Judas förräderi där han var villig att sälja Jesus för trettio silvermynt. Ordet för silvermynt (gr. argurion) är ett generellt ord. Det är dock troligt att det syftar på det feniciska silvermyntet tetradrakma, den enda godkända valutan i templet. Myntet som även kallades shekel motsvarade fyra denarer, där en denar var en dagslön. Judas pris på Jesus var alltså fyra månadslöner, en tredjedel av värdet av Marias olja. Trettio shekel var också priset för en slav, se 2 Mos 21:32.]

Då gick en av de tolv [apostlarna], Judas Iskariot, till översteprästerna. ¹⁵Han sa: "Vad är ni villiga att ge mig om jag förråder honom (utlämnar honom åt er)?" Då vägde de upp och betalade honom trettio silvermynt [shekel]. ¹⁶Från den stunden sökte han efter ett lämpligt tillfälle att utlämna (förråda) honom.

Påskmåltiden förbereds
¹⁷Nu, före (den första) [högtidsdagen i] det osyrade brödets högtid [då man bakade bröd utan jäst för att påminna om uttåget ur Egypten], kom lärjungarna till Jesus och frågade: "Var vill du att vi ska förbereda så att du kan äta påskmåltiden (pesach)?"
     ¹⁸Han svarade: "Gå in i staden och säg till en man där: 'Läraren säger: Min tid är nära, jag vill hålla påskmåltiden (pesach) i ditt hus med mina lärjungar.' "
     ¹⁹Lärjungarna gjorde som Jesus hade befallt och förberedde påskmåltiden.

[Det finns olika syn på om detta är en traditionell judisk sedermåltid som åts kvällen den 15:e nisan, eller en måltid kvällen före. Johannes skriver att det sker "före", se Joh 13:1. Lärjungarna tror också att Judas ska gå ut och handla något inför högtiden, se Joh 13:29. Matteus använder det grekiska ordet protos i vers 17 som kan betyda "före" högtiden eller på "den första" dagen i högtiden. Se även 1 Kor 5:7 där Jesus "är påskalammet".]

Den sista måltiden

På Jesu tid låg man till bords vid festligare måltider. Bilden visar matsalen, triclinium, i ett finare romerskt hus. Bilden är tagen på museet i den spanska staden Zaragoza (Caesaraugusta).

²⁰När det nu blivit kväll, lade han sig till bords med de tolv. ²¹Medan de åt sa han: "Jag säger er sanningen, en av er ska utlämna (förråda) mig."
     ²²Då blev de djupt sårade (ledsna) och började fråga honom en efter en: "Det är väl inte jag, Herre?"
     ²³Då svarade han: "Den som tillsammans med mig har doppat sin hand i skålen [doppat bröd i fatet med sås av dadlar, russin och vinäger], han kommer att utlämna (förråda) mig. [Uttrycket 'doppat sin hand i skålen' behöver inte vara ett tecken som pekar ut Judas, utan kan också mer generellt betyda 'att dela måltiden och gemenskapen'.] ²⁴Människosonen ska gå bort, exakt som det står skrivet om honom, men ve [uttryck för intensiv förtvivlan] över den människa som det sker genom! Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född."
     ²⁵Judas, som skulle utlämna (förråda och överlämna) honom, sa: "Rabbi, det är väl inte jag?" Jesus svarade: "Du har själv sagt det."

[I Johannes mer detaljerade beskrivning gestikulerar Petrus till Johannes, som sitter närmast Jesus, och ber honom fråga vem det är. Jesus doppar då ett bröd och ger det till Judas. Trots det verkar inte Johannes och Petrus förstå vem det är, se Joh 13:18-30.]

Brödet och vinet – nattvarden
²⁶Medan de åt, tog Jesus ett bröd och när han hade välsignat det, bröt han det och gav det till lärjungarna och sa: "Ta emot, ät, detta är min kropp!"
    

En konstnärs skildring av en finare måltid i ett triclinium som bestod av tre soffor som formade ett U. Namnet kommer från "tri" som betyder tre och "kline" för soffa.

²⁷När han hade tagit en bägare och tackat [Gud] för den sa han medan han gav dem: "Drick av detta vin, var och en av er, ²⁸för detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse (befrielse från synder). ²⁹Jag säger er: Jag ska inte dricka av vinstockens frukt, förrän den dag då jag dricker det på nytt (i bättre kvalitet) i min Faders kungarike."

³⁰[Måltiden som varade i flera timmar var nu klar.] När de sjungit en lovsång (hymn), gick de ut till Olivberget.

[Under påskmåltiden sjöng man först Ps 113 och Ps 114, efter måltiden sjöng man Ps 115-118.]

Jesus förutsäger Petrus förnekelse
³¹Då [medan de vandrade ut från Jerusalem via Kidrondalen mot Getsemane] sa Jesus till dem: "Denna natt ska ni alla komma på fall (ta anstöt, överge mig) för min skull, för det står skrivet:

Jag ska slå (dräpa) herden,
    och fåren i hjorden ska skingras.
[Jesus citerar fritt från Sak 13:7.]

³²Men efter min uppståndelse ska jag gå före er till Galileen."

³³[Lärjungarna och Petrus som deras talesman, se vers 35, går emot Jesu ord.] Petrus svarade honom: "Även om alla andra kommer på fall (tar anstöt, överger) för din skull, så ska då jag aldrig komma på fall."
     ³⁴Jesus sa till honom: "Jag säger sanningen till dig, i natt innan en [enda] tupp har galt kommer du att ha förnekat mig tre gånger."
     ³⁵Petrus [som bara var några timmar från att förneka Jesus] svarade honom: "Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig." Samma sak sa också alla de andra lärjungarna.

I Getsemane

Jesus tar med sig Petrus, Jakob och Johannes in i Getsemane för att be.

©FreeBibleImages.org

³⁶[Getsemane, som ordagrant betyder olivpress, var en muromgärdad olivodling vid foten av Olivberget. Platsen, med en eller flera olivpressar, var välkänd för Jesus och hans lärjungar. Kanske kände de även ägaren. Det är ingen tillfällighet att det är på just denna plats – där oliver pressas och krossas – som Jesus prövas och pressas till det yttersta.]

Sedan gick Jesus med dem till ett ställe som heter Getsemane. Han sa till [åtta av] sina lärjungar: "Sitt kvar här [vid ingången till trädgården], medan jag går dit bort och ber." ³⁷Han tog med sig Petrus och Sebedeus båda söner [Jakob och Johannes]. Jesus började känna sorg (bedrövelse) och en enorm tyngd kom över honom (det starkaste grekiska ordet för psykisk press). ³⁸Sedan sa han till dem: "Min själ är djupt bedrövad, ända till döds [jag förgås av själslig ångest]. Stanna här och vaka [håll er vakna och be] med mig!"

Jesus ber första gången
³⁹Han gick lite längre bort, kastade sig till marken och bad: "Min Fader, om det är möjligt, låt denna bägare [lidande och straffet för mänsklighetens synd, se Matt 20:22-23] gå förbi mig. Men inte som jag vill, utan som du vill." ⁴⁰När han kom tillbaka till lärjungarna [Petrus, Jakob och Johannes] och fann dem sovande, sa han till Petrus: "Så ni orkade inte ens hålla er vakna en timme med mig? ⁴¹Ni måste vaka (vara vakna, alerta), och be, så att ni inte kommer i frestelse! Anden är villig, men köttet är svagt [den syndfulla naturen kan lätt bli frestad]."

Jesus ber andra gången
⁴²Han gick bort på nytt och bad för andra gången: "Fader, om denna bägare inte kan gå förbi mig utan jag måste dricka den, så låt din vilja ske." [Frågan bekräftar oundvikligheten i Jesu död som det redan profeterats om, se Jes 53:9.] ⁴³När Jesus kom tillbaka fann han dem sovande igen. Deras ögon var så tyngda av sömn.

Jesus ber tredje gången
⁴⁴Så han lämnade dem och gick bort och bad för tredje gången med samma ord. ⁴⁵Sedan kom han tillbaka till lärjungarna och sa till dem: "Ja, ni sover fortfarande och vilar er. Men nu är stunden här då Människosonen ska överlämnas i syndares händer. ⁴⁶Stå upp, låt oss gå! Han som ska utlämna (förråda) mig är nära." [Jesus såg troligen nu fackelljusen av den stora folkskaran som närmade sig.]

Tillbaka upp