Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Parallell - onsdag 21/1

1 Mos 27-29

1 Mos 27-29

Isak välsignar Jakob
1När Isak var gammal och hans ögon var skumma [förmodligen av starr] så att han inte kunde se, kallade han på Esau, sin äldre son och sa till honom: "Min son"
    och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni – jag står till förfogande, jag är beredd att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
     2Och han sa: "Se, nu är jag gammal, men jag vet inte vilken dag jag ska dö. 3Därför, ber jag dig, ta dina vapen, ditt koger och din båge, och gå ut på fältet och fäll ett villebråd åt mig. 4Och tillred (gör – hebr. asah) något läckert [en välsmakande måltid med viltstek och tillbehör] åt mig, något som jag älskar. Och för det till mig. Och jag ska äta. Gör detta så att jag kan [ordagrant: min själ] välsigna dig innan jag dör."
     5Rebecka hörde när Isak talade med sin son Esau. Och Esau gick ut på fältet för att jaga villebråd att ta hem. 6Rebecka talade med sin son Jakob och sa: "Se, jag hörde din far tala med din bror Esau och säga: 7'Hämta ett villebråd till mig och tillred (gör) något läckert så att jag kan äta och välsigna dig inför Herren (Jahveh) innan jag dör.' 8Därför, min son, lyssna noga och gör som jag befaller dig. 9Gå till flocken och hämta därifrån till mig två fina killingar av getterna och av dem ska jag tillreda (göra) något läckert åt din far, något som han tycker om. 10Och du ska ge det till din far så att han kan äta, så att han kan välsigna dig innan han dör."
     11Jakob sa till sin mor Rebecka: "Se, min bror Esau är ju en hårig man och jag är en slät man. 12Kanske min far rör vid mig, då står jag där som en bedragare och drar över mig en förbannelse istället för en välsignelse."
     13Hans mor [Rebecka] svarade honom: "Över mig ska den förbannelsen komma, min son, lyssna bara på min röst och gå och hämta dem åt mig."
     14Och han gick och hämtade och förde dem till sin mor och hans mor tillredde något läckert (en lyxig måltid), precis som hans far älskade. 15Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, utvalda (finaste, bästa) kläder [någon form av högtidsdräkt] som hon hade hos sig i huset, och satte dem på sin yngre son Jakob. 16Och hon satte skinn från killingarna på hans händer och på den lena (hårlösa) delen av hans nacke. 17Och hon gav den läckra rätten och bröd som hon gjort i ordning i sin son Jakobs händer.
     18Och han kom till sin far och sa: "Min far!"
    Han sa: "Här är jag, vem är du, min son?"
     19Då sa Jakob till sin far [och ljög]: "Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du talat till mig (det du bett mig om). Stå upp [och kom], jag ber dig, sitt och ät av mitt villebråd [ännu en lögn, han hade varken jagat eller tillrett måltiden], så att du (din själ) kan välsigna mig."
     20Men Isak frågade sin son: "Hur har du funnit det så snabbt, min son?"
    Han svarade: "Eftersom Herren din Gud (Jahveh Elohim) lät mig ha god jaktlycka (ordagrant: ´sände mig framför hans ansikte´)."
     21Då sa Isak till Jakob: "Kom nära, jag ber dig, så att jag får känna på dig, min son, om du verkligen är min son Esau eller inte."
     22Och Jakob gick nära sin far Isak och han kände på honom och sa: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer." 23Och han kände inte igen honom eftersom hans händer var håriga som hans bror Esaus händer, och han välsignade honom. 24Och han sa: "Är du verkligen min son Esau?"
    Och han svarade: "Det är jag."
     25Och han sa: "För det nära mig och jag ska äta av min sons villebråd så att min själ (hela min person) kan välsigna dig." Och han ställde det nära honom och han åt och han gav honom vin och han drack. 26Och hans far Isak sa till honom: "Kom nära nu och kyss mig, min son."
     27Och han kom nära och kysste honom. Och han kände doften av hans kläder och välsignade honom och sa:
"Se, doften av min son är
    som doften av fälten
    som Herren (Jahveh) har välsignat.
28Må Gud (Elohim) ge dig himlarnas dagg
    och jordens feta [rika/välsignade] platser,
    och överflöd av säd och vin.
29Låt folken (hebr. am) tjäna dig
    och folkgrupper (etniska grupper – hebr. leom) böja sig inför dig [i respekt och vördnad].
Var en herre över dina bröder,
    och låt din mors son böja sig inför dig.
Förbannad (hebr. arar) är var och en som förbannar (arar) dig,
    och välsignad är var och en som välsignar dig. [1 Mos 12:3]"
30Och det skedde att så snart Isak hade avslutat välsignelsen av Jakob, lämnade Jakob sin fars närhet och Esau, hans bror kom in från sin jakt. 31Och även han tillredde (gjorde) något läckert [en välsmakande måltid med viltstek och tillbehör] och bar in till sin far och han sa till sin far: "Låt min far stå upp och äta av sin sons villebråd, så att han kan välsigna mig."
     32Och Isak, hans far, sa till honom: "Vem är du?"
    Han svarade: "Jag är din son, din förstfödde, Esau."
     33Och Isak darrade våldsamt och sa: "Vem är då han som tog ett villebråd och gav det till mig, och jag har ätit allt av det innan du kom, och har välsignat honom? Ja, och han ska vara välsignad."
     34När Esau hörde sin fars ord, skrek han ett högt (mycket stort) och bittert skrik och han sa till sin far: "Välsigna mig, även mig, min far!"
     35Men han [Isak] svarade: "Din bror [Jakob] kom med list och har tagit din välsignelse."
     36Och han [Esau] sa: "Heter han inte med rätta Jakob? [Jakob betyder "den som håller i hälen" eller "den som tränger undan".] För han har trängt undan mig dessa två gånger. Han tog min förstfödslorätt och se, nu har han tagit bort välsignelsen." Sedan frågade han: "Har du någon annan välsignelse för mig?"
     37Och Isak svarade och sa till Esau: "Se, jag har gjort honom till herre, och alla hans bröder har jag gett till honom som tjänare, och med säd och vin har jag försett honom, och vad mer ska jag göra för dig, min son?"
     38Och Esau sa till sin far: "Har du inte någon välsignelse, min far? Välsigna mig, även mig, min far." Och Esau lyfte upp sin röst och grät.
     39Och Isak, hans far, svarade och sa till honom:
"Se, fjärran från jordens feta [rika/välsignade] platser ska din boning vara
    och utan himlarnas dagg från ovan.
40Med hjälp av (genom) ditt svärd ska du leva [genom att plundra och röva, se Amos 1:11],
    och du [Esau och dina efterkommande – edomiterna] ska tjäna din bror [Jakob/Israel],
och det ska ske när du bryter dig loss (irrar runt)
    att du skakar av dig hans ok från din nacke."

[Denna anti-välsignelse är hälften så lång som den som först var tänkt för den äldste sonen, se vers 28-29. Orden här är motsatta, jfr vers 39 med vers 28 där även ordningen av dagg/feta är reverserad till feta/dagg. Orden här blir en profetia över Esaus ättlingar, edomiterna. De försöker slå sig fria under Salomos regeringstid, se 1 Kung 11:14-22. Deras frigörelse kommer i revolten mot kung Jehoram, se 2 Kung 8:20-22; 2 Krön 21:8-10.]
Jakob flyr till Laban
41Och Esau hatade Jakob på grund av välsignelsen som hans far välsignat honom med. Och Esau sa (tänkte) i sitt hjärta: "Låt sorgedagarna efter min far passera, sedan ska jag döda min bror Jakob."
     42När Esaus, hennes äldre sons, ord, berättades för Rebecka skickade hon efter Jakob, sin yngre son, och sa till honom: "Se, din bror Esau som sorg-tröstar sig (hebr. nacham) [känner sorg, men kommer snart att agera] har för avsikt att döda dig. 43Lyssna därför, min son, till min röst och stig upp, fly till Laban, min bror i Haran (hebr. Charan), 44och stanna hos honom några dagar till dess din brors raseri har lagt sig, 45till dess hans vrede har vänts bort från dig, och han glömmer det som du har gjort mot honom. Sedan ska jag sända och hämta dig därifrån, varför skulle jag berövas er båda på samma dag?"
     46Och Rebecka sa till Isak: "Jag avskyr mitt liv (är trött på livet) på grund av Chets döttrar [som Esau gift sig med, se 1 Mos 26:34-35]. Om [nu också] Jakob tar en hustru av Chets döttrar, en som dessa av döttrarna från landet, varför skulle jag då leva?"

1Och Isak kallade på Jakob och välsignade honom och förmanade honom och sa till honom: "Du ska inte ta en hustru från Kanaans döttrar. 2Stå upp och gå till Paddan-Aram [i norr; övre Mesopotamien, nuvarande sydöstra Turkiet] till Betoels hus, din mors far, och ta dig en hustru därifrån, från Labans döttrar, din mors bror. [Laban och Rebecka var syskon, och deras far hette Betoel, se 1 Mos 22:23.] 3Och Allsmäktig Gud (El Shaddaj) välsignar dig och gör dig fruktsam och förökar dig så att du blir en församling av folk, 4och ger till dig Abrahams välsignelser och till din säd med dig, så att du kan ärva landet som du vistats i, som Gud (Elohim) gav till Abraham." 5Och Isak sände iväg Jakob och han gick till Paddan-Aram, till araméen Laban, som var son till Betoel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.
     6När Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt iväg honom till Paddan-Aram för att ta sig en hustru därifrån, och att han välsignat honom och förmanat honom och sagt: "Du ska inte ta dig en hustru av Kanaans döttrar", 7och att Jakob lyssnat till sin far och till sin mor och hade gått till Paddan-Aram, 8och Esau såg att Kanaans döttrar inte behagade hans far, 9då gick han till Ismael och tog Machalat, Ismaels dotter, Abrahams son, Nevajots syster, till att bli hans hustru, utöver de fruar han hade. 10Jakob lämnade [sina föräldrar Isak och Rebecka och sin bror Esau i] Beer-Sheva och begav sig mot Haran.

[Haran ligger i Mesopotamien, ca 80 mil norr om Beer-Sheva, minst en månads vandring till fots. Rebeckas plan att klaga över Esaus kanaaneiska hustrur hade lyckats. Hon fick sin man Isak att skicka i väg hennes favoritson Jakob för att hitta en hustru långt i norr, och på så vis skydda honom från att bli dödad av sin tvillingbror Esau.]

11Jakob kom till platsen [en speciell plats som kommer att bli en helig plats] där han måste stanna över natten eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen, placerade den vid huvudet och lade sig ned för att sova på platsen.

[I hebreiskan används "platsen" i bestämd form tre gånger. Allteftersom berättelsen utvecklas blir det till den heliga platsen Betel (se vers 19) som betyder "Guds hus". Det är 3-4 dagars vandring från Beer-Sheva till Betel som ligger 2,5 mil norr om Jerusalem. Stenen kan ha använts som kudde, eller tjänat något annat syfte. Det verkar inte som om Jakob ännu var helt övertygad om att Herren var den ende Guden, se vers 20-21. Många folk över hela jorden ser vissa stenar som magiska och heliga, och kanske hade han också sådana föreställningar. Här går solen ner, det är först i 1 Mos 32:31 (20 år senare) när Jakob kommer tillbaka, försonad med Gud och på väg att försonas med sin bror, som solen går upp igen. Det är en mörk tid med 14 år som livegen slav åt Laban, se 1 Mos 31:41.]

12Han drömde [den natten en gudomligt inspirerad dröm] och såg en stege vara rest på jorden. Toppen nådde ända upp till himlarna och han såg hur Guds (Elohims) änglar steg upp och ner på den.

[Jesus är denna stege, se Joh 1:51. Han är den som förbinder himlen med jorden, det övernaturliga med det naturliga! Det är också intressant att notera att riktningen är att änglar "stiger upp" och sedan ner. Texten säger inte om det är samma änglar som först går upp och sedan ner. De kan ha kommit för att rapportera slutförda uppdrag för att sedan stiga ner med nya uppgifter. Judiska rabbiner lär att änglarna i landet steg upp till himlen, och änglarna som verkar utanför Israel steg ner.]

13Plötsligt såg han Herren (Jahveh) själv stå högst upp och säga: "Jag är Herren (Jahveh), din fader [förfader] Abrahams Gud och [din far] Isaks Gud. [Notera att ännu har Gud inte blivit Jakobs Gud, det är först efter brottningskampen i 1 Mos 32:24-28.] Marken som du nu ligger på ska jag ge åt dig och din säd [efterkommande]. 14Din avkomma ska bli [talrik] som stoftet på jorden och du ska utbreda dig åt havet [till Medelhavet i väster] och öster, och norr, och till Negev [öknen i söder]. Genom dig och din avkomma ska alla folkslag på jorden bli välsignade. [1 Mos 12:3; 15:5; 22:16-18] 15Se, jag är med dig och ska vaka över (bevara, skydda) dig vart du än går, och jag ska föra dig tillbaka till detta land. Jag ska inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har talat till dig." [Jakob hade ännu inte någon fru, men skulle bli far till tolv söner (nationen Israel) och finns med i släktledet för den utlovade Messias – Jesus.]
     16[Drömmen tog slut och] Jakob vaknade upp ur sömnen och sa: "Herren är verkligen på denna plats och jag visste det inte." 17Han greps av fruktan och sa: "Hur helig är inte denna plats! Det måste vara Guds boning, ja, här är himlarnas port." 18Och Jakob steg upp tidigt på morgonen och tog stenen som han haft under sitt huvud och reste upp den som en pelare och hällde ut olja ovanpå den. 19Och han gav platsen namnet Betel. Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam) var Loz stadens namn till en början. 20Och Jakob avlade ett löfte och sa: "Om Gud (Elohim) är med mig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mig på den väg jag går och ger mig bröd att äta och kläder att klä mig med, 21så att jag kommer tillbaka till min fars hus i frid (shalom), då ska Herren (Jahveh) vara min Gud (Elohim), 22och denna sten som jag har rest upp som en pelare ska vara Guds (Elohims) hus, och av allt som du ger mig ska jag ge tionde till dig."

Jakob kommer till Paddan-Aram
1Och Jakob lyfte sin fot (fortsatte sin färd) [från Betel mot Paddan-Aram, se 1 Mos 28:1, 19] och kom till österns söner [bred term för folkslagen öster om Kanaan].

[Uttrycket "lyfta upp sin fot" är ovanligt. Ordet lyfta upp (hebr. nasa) brukar användas om "att lyfta upp sina ögon". Kanske är det författarens sätt att förbereda läsaren att vara uppmärksam på nästa gång detta ord används, vilket är i vers 11. Det kan även vara en koppling till drömmen föregående natt då han blickade upp och såg stegen och änglarna och fick ett möte med Gud, se 1 Mos 28:12-13.]

2Och han såg och se, en källa på fältet, och tre flockar med får låg vid den. För från den källan gav de flockarna vatten att dricka. Och stenen över källans öppning var stor. 3Och dit samlades alla flockar och de rullade stenen från källans öppning och gav fåren att dricka och lade tillbaka stenen över källans öppning på sin plats.
     4Jakob frågade dem: "Mina bröder, vilka är ni?"
    De svarade: "Vi är från Haran." [1 Mos 11:31]
     5Då frågade han dem: "Känner ni Laban (hebr. Lavan – betyder "vit"), Nachors son?"
    De svarade: "Vi känner honom."
     6Han frågade dem: "Är det väl med honom?"
    Och de svarade: "Det är väl, och se, Rakel (hebr. Rachel), hans dotter, kommer med fåren."
     7Han sa: "Det är fortfarande mitt på dagen och inte tid att samla ihop boskapen. Ge fåren vatten och valla dem (för dem ut på bete)."
     8Men de svarade: "Vi kan inte förrän alla flockar har samlats ihop och de rullar undan stenen från källans öppning, sedan vattnar vi fåren."
     9Medan han fortfarande talade med dem kom Rakel med sin fars får, för hon vallade dem. 10Och det hände att när Jakob såg Rakel, hans morbror Labans dotter, och hans får, kom Jakob nära och rullade undan stenen från källans öppning och gav Labans flock vatten. 11Och Jakob kysste Rakel och han höjde (lyfte upp – hebr. nasa) sin röst och grät. 12Och Jakob berättade för Rakel att han var hennes fars släkting och att han var Rebeckas son. Då sprang hon i väg och berättade det för sin far.
     13Och det skedde när Laban hörde nyheten om Jakob, hans systers son, att han sprang och mötte honom och omfamnade honom och kysste honom och förde honom till sitt hus. Och han återgav (räknade upp) allting för Laban.

Jakob gifter sig med Leah och Rakel
14Och Laban sa till honom: "Med säkerhet är du mina ben och mitt kött." Och han vistades hos honom i en månads tid. 15Och Laban sa till Jakob: "Eftersom du är min släkting (bror – hebr. ach), ska du inte tjäna (arbeta för, betjäna – hebr. avad) mig för ingenting. Berätta för mig vilken lön jag ska ge dig."

[Ordet för att tjäna (hebr. avad) betyder att odla och arbeta (2 Mos 20:9; 2 Mos 1:13) men också att tillbe (2 Mos 7:16). I grekisk filosofi och tänkande, som influerat mycket av västvärlden, anses arbete vara något ont och det andliga gott. I Bibeln hör tillbedjan och arbete ihop.]

16Och Laban hade två döttrar, den äldre hette Leah och den yngre var Rakel. 17Och Leahs ögon var svaga men Rakel hade en vacker gestalt och var vacker att se på. 18Och Jakob älskade Rakel och han sa: "Jag vill tjäna dig sju år för din yngre dotter Rakel."
     19Laban svarade: "Det är bättre att jag ger henne till dig än att jag ska ge henne till någon annan man, stanna hos mig." 20Så Jakob tjänade sju år för Rakel, men i hans ögon var det bara som några få dagar, på grund av den kärlek han hade till henne.

21Sedan [sju år senare] sa Jakob till Laban: "Ge mig min hustru, för mina dagar är fyllda, så att jag kan gå in till henne."
     22Så Laban samlade ihop alla platsens män och ordnade (gjorde) en fest. 23Och det skedde på kvällen att han tog sin dotter Leah och förde till honom, och hon kom in till honom. 24Och Laban gav sin tjänarinna Zilpah som tjänarinna till sin dotter Leah.
     25Och det hände på morgonen att se, det var Leah, och han sa till Laban: "Vad är detta du har gjort mot mig? Har jag inte tjänat dig för Rakel? Varför har du bedragit mig?"
     26Laban svarade: "Vi gör inte så här (det är inte vår sed) att vi ger den yngre före den förstfödda [äldre]. 27Fullfölj veckorna för denna och vi ska även ge dig den andra för det arbete som du ska göra i ytterligare sju år."
     28Och Jakob gjorde så och fullföljde sina veckor, och han gav honom Rakel, sin dotter, till hustru.
     29Och Laban gav sin tjänarinna Bilhah (betyder: bekymrad) som tjänarinna till sin dotter Rakel. 30Och han [Jakob] gick in även till Rakel och han [Jakob] älskade Rakel mer än Leah, och tjänade hos honom [Laban] ytterligare sju år.

[Att Jakob älskar Rakel mer än Leah leder till avundsjuka, se 1 Mos 29:31, 33; 30:1, 15. Jakob arbetar sju år före giftermålet med Leah och Rakel. Han förbinder sig sedan att arbeta sju år till, dvs. totalt 14 år.]

Jakobs familj blir stor (29:31-30:24)
31[Följande stycke beskriver nu de sju åren efter giftermålet med Leah och Rakel. De 11 sönerna (och dottern Dina) som räknas upp här föds inom en sjuårsperiod, se 1 Mos 31:41; 30:25-26. Texten innehåller kontraster som älskad/hatad och fruktsam/ofruktsam. I det hebreiska språkbruket innebär det inte att Jakob aktivt "hatade" Leah (Klag 3:8; Amos 5:15), han älskade Rakel mer, som han arbetat två sjuårsperioder för att få gifta sig med. Betydelsen är snarare oälskad, negligerad och avvisad, se Jes 54:6; Mal 1:2-3. Se även 5 Mos 21:15-17; 1 Sam 1:5-6. I Ordspråksboken är en av fyra saker som får jorden att darra, just en "hatad" kvinna som blir gift, se Ords 30:23. Denna obalans blir tydlig där konflikten i familjen fortsätter mellan barnen. Senare föds Benjamin, se 1 Mos 35:18.]

Och Herren (Jahveh) såg att Leah var hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), och han öppnade hennes livmoder, men Rakel var ofruktsam.

1. Ruben (Leahs första son)
32Så blev Leah gravid och födde en son och hon gav honom namnet Ruben [hebr. Reoven – betyder: "Se, en son!"], för hon sa: "Eftersom Herren (Jahveh) har sett till min nöd (misär; mitt elände – hebr. oni) så kommer min man nu att älska mig."

2. Simeon (Leahs andra son)
33Och hon [Leah] blev gravid igen och födde en son och sa: "Eftersom Herren (Jahveh) har hört (hebr. shama) att jag är hatad (oälskad, motbjudande, avvisad), har han gett mig även denna son." Och hon gav honom namnet Simeon (hebr. Shimon – betyder: "höra").

3. Levi (Leahs tredje son)
34Och hon [Leah] blev gravid igen och födde en son och sa: "Nu, denna gång ska min man förenas med (vara nära – hebr. lava) mig eftersom jag har fött honom tre söner." Därför gav hon honom namnet Levi [betyder: "förenad med"].

4. Juda (Leahs fjärde son)
35Och hon [Leah] blev gravid igen och födde en son och hon sa: "Denna gång ska jag prisa (hebr. jada) Herren (Jahveh)." Därför gav hon honom namnet Juda [betyder: "prisa"] och hon slutade att bli gravid.






Igår

Planer

Stäng  


Parallell