Parallell - måndag 2/2
2 Mos 10-12
Den åttonde plågan – gräshoppor1Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Gå till farao, för jag har förhärdat (tillslutit) hans hjärta och hans tjänares hjärtan, så att jag kan visa mina tecken i deras mitt. 2Detta ska du återge (berätta) i öronen [betoning som förstärker att tydligt undervisa] för dina söner och deras söner (barn och barnbarn) hur jag har gjort Egypten till åtlöje [spelat egyptierna ett spratt], liksom mina tecken [plågorna] som jag har gjort ibland dem, så att ni ska veta att jag är Herren (Jahveh)."
3Mose och Aron gick in till farao och sa till honom: "Detta är vad Herren (Jahveh), hebréernas Gud (Elohim), säger: Hur länge ska du vägra att ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) mig. 4Annars, om du vägrar att låta mitt folk gå, se, i morgon ska jag föra in gräshoppor över dina gränser. 5Sedan ska de täcka jordens yta (ansikte), så att ingen ska kunna se marken. De ska äta det som undkom, det som blev kvar efter haglet och äta alla era träd ute på fälten. 6Dina hus ska fyllas (av gräshopporna), det ska också dina tjänares hus och alla egyptiers hus, på ett sätt som dina fäder eller förfäder aldrig har sett från den dag då de kom till jorden till idag." Sedan vände han sig om och gick ut från farao.
[Med gräshopporna är det flera egyptiska gudar som straffas. Shu var den gud som kontrollerade vindarna och Gud sände gräshopporna med östanvinden. Nefri vaktade utsädet, Renenutet var gudinnan som vakade över skörden, Geb var markens gud så alla dessa fick se sig omintetgjorda när Gud lät gräshopporna fördärva all vegetation. Heset var överflödets gud i Egypten och även detta togs bort när inte marken gav någon gröda. Alla dessa gudar var sådana man litade på i Egypten för tillväxt och en säker och god skörd som gav välstånd.]
7Faraos tjänare sa till honom: "Hur länge ska den här mannen vara en snara för oss? Skicka iväg dessa människor så att de kan betjäna (hålla gudstjänst för) sin Gud (Elohim). Inser du inte att hela Egypten blir fördärvat?"
8Mose och Aron hämtades till farao igen och han sa till dem: "Gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren er Gud (Jahveh Elohim). Vilka är det som går?" 9Mose svarade: "Vi ska gå med våra unga och våra gamla, våra söner och våra döttrar. Vi ska gå med våra fårflockar och boskapshjordar. För vi måste fira en Herrens (Jahvehs) högtid till honom (till Guds ära)." 10Men han sa till dem: "Må Herren (Jahveh) vara med er om jag någonsin skulle låta er gå med era små. Se, ondska är i era ansikten. 11Inte på det viset. Gå nu, ni som är män, och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahveh), för det är vad ni önskar." Sedan drevs de ut från faraos ansikte (närvaro).
12Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Sträck ut din hand över Egyptens land så att gräshopporna kan komma upp över Egypten och äta varje planta som haglet har lämnat." 13Mose sträckte ut sin stav över Egyptens land och Herren (Jahveh) förde en östanvind över landet, hela den dagen och hela natten. När det blev morgon förde östanvinden med sig gräshoppssvärmarna. 14Gräshoppssvärmarna kom upp över hela Egyptens land och stannade kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser), så tätt att dess like aldrig varit tidigare, och inte heller ska bli igen. 15De täckte hela marken så att den blev förmörkad, och de åt upp varenda planta i hela landet och all frukt från träden som haglet hade lämnat. Inte en enda tillstymmelse till något grönt, inget träd eller planta på fälten fanns kvar i hela Egyptens land.
16Då kallade farao snabbt på Mose och Aron och sa: "Jag har syndat mot Herren er Gud (Jahveh Elohim) och mot er. 17Förlåt nu min synd bara denna gång, be till Herren er Gud (Jahveh Elohim) så att han tar bort denna död ifrån mig." 18Han [Mose] gick ut från farao och bad till Herren (Jahveh). 19Då vände Herren (Jahveh) vinden så att den kom mycket starkt från väster och den förde bort gräshopporna och drev ut dem i Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet]. Inte en enda gräshoppa blev kvar inom hela Egyptens område (innanför Egyptens samtliga gränser). 20Men Herren förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han lät inte Israels barn (söner) gå.
Den nionde plågan – tre dagars mörker
21Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Sträck ut din hand mot himlen och det ska bli mörkt över hela Egyptens land. Ett mörker som man kan ta på." [Ps 105:28]
[Detta mörker var inget vanligt mörker utan ett som man fysiskt kan ta på och känna/erfara. Solguden Ra var den högsta i rang bland Egyptens gudar och nu kan han inte skingra detta mörker. Men dessutom fanns en annan gud som hette Apep som var en motståndare till Ra och som rådde över mörkret. Även han konfronterades i denna plåga eftersom Gud lät solen skina bland israeliterna och därmed visade att det var Gud som bestämde även över mörkret.]
22Mose sträckte ut sin hand mot himlen och det blev ett tjockt mörker över hela Egyptens land som varade i tre dagar. 23Den ene kunde inte se den andre och ingen kunde resa sig från sin plats på tre dagar. Men alla Israels söner (allt folk) hade ljus där de vistades.
24Farao kallade på Mose och sa: "Gå, betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahveh). Lämna bara era fårflockar och boskapshjordar, era små kan också gå med er." 25Men Mose sa: Du måste också ge oss slaktoffer och brännoffer i våra händer, så att vi kan offra till Herren vår Gud (Jahveh Elohim). 26Vår boskap ska också gå med oss, inte en enda klöv ska lämnas bakom. Vi måste ta av dem för att betjäna Herren vår Gud (Jahveh Elohim). Själva vet vi inte hur vi ska betjäna Herren (Jahveh) förrän vi kommer dit.
27Men Herren (Jahveh) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta och han var inte villig att låta dem gå. 28Farao sa till honom: "Gå bort från mig. Akta dig för att komma inför mitt ansikte igen, för om (den dag – hebr. bejom) du ser mitt ansikte igen kommer du att dö." 29Mose svarade: "Som du talar [du har nu själv sagt/önskat det], jag ska aldrig se ditt ansikte igen."
Den tionde plågan
Den förstföddes död
1Sedan sa Herren (Jahveh) till Mose: "Jag ska låta ännu en plåga komma över farao och Egypten. Därefter ska han låta er gå härifrån. När han låter er gå ska han med kraft (forcerat) kasta ut er (tvinga ut er) allihop härifrån. 2Tala nu in i folkets öra och låt varje man bland er begära av sin granne, och varje kvinna av sin grannfru, juveler av silver och juveler av guld." 3Herren (Jahveh) gav folket favör i egyptiernas ögon. Mannen Mose var verkligen, sannerligen stor i faraos tjänares ögon och i folkets ögon.
[I princip alla egyptier såg vid det här laget på Mose som en stor gud, kanske den störste, eftersom han, genom alla tecken som Herren låtit honom göra, nu hade visat att Egyptens alla olika gudar inte hade den makt som folket tills nu hade tillskrivit dem.]
Den förstföddes död, Lourens Alma Tadema
[I denna plåga är det farao själv som utmanas. Farao var en av de högsta gudarna i Egypten tillsammans med gudinnan Isis som var barnens beskyddare. När det står allt förstfött gäller det oavsett ålder. Det är alltså inte bara barn som dör utan också äldre personer som är förstfödda i sin familj. Se även Heb 11:28]
6Det ska bli en stor gråt över hela Egyptens land, dess like har aldrig hörts förut och kommer inte att höras igen. 7Men inte så mycket som en hund kommer att morra (gläfsa; ordagrant: ´röra sin tunga´) mot någon av Israels barn (söner), varken mot människa eller boskap, så att ni ska veta att Herren (Jahveh) gör åtskillnad mellan Egypten och Israel. 8Och alla dessa dina tjänare ska komma ner till mig och falla ner inför mig och säga: Dra ut, du och allt ditt folk som följer dig. Därefter ska jag gå." Sedan gick han ut från farao i brinnande vrede. 9Herren (Jahveh) hade sagt till Mose: Farao ska inte lyssna på dig för att mina tecken ska bli mångfaldigade i Egyptens land.
10Mose och Aron gjorde alla dessa tecken inför farao och Herren (Jahveh) förhärdade (tillslöt) faraos hjärta, så att han inte lät Israels barn (söner) gå ut ur hans land.
Påskhögtiden instiftas
1Herren (Jahveh) hade talat till Mose och Aron i Egyptens land: 2"Denna månad [aviv/nisan – på våren] ska vara er början (huvud; den viktigaste), den ska bli den första av årets månader.
Det judiska året
Israeliternas nya år ska börja med att komma ihåg uttåget från Egypten. Den första månaden är på hebreiska aviv och betyder ´månaden då axen mognar´, det babyloniska namnet är nisan. Månaden motsvarar ungefär mars/april. De tolv månaderna från vår till vår är:
nisan (aviv), ijar (ziv), sivan, tamuz, av, elul, tishri, cheshvan, kislev, tevet, shvat och adar.
Vart annat eller tredje år läggs en 13:e månad till för att kompensera för de drygt 10 dagar som annars saknas i solåret. Denna extra månad kallas den andra adar (hebr. adar bet). För att särskilja den ´vanliga´ månaden adar kallas den för den första adar (hebr. adar alef). Högtiden purim, som alltid infaller i adar, firas i den andra adar då det är skottår, men många firar även ´lilla purim´ (hebr. purim qatan) redan under den första adar. Det judiska nyåret, då man växlar år, infaller sedan andra templets förstörelse (70 e.Kr.) dock på hösten i den 7:e månaden tishri på den första dagen som är rosh hashana (som är det namn som jom teroah, shofarhögtiden, kallas sedan 1600-talet).
Än i dag offras det årliga samariska påskalammet på berget Gerizim, en tradition som pågått i över 2 000 år.
©Emanuel Gillberg
[Mellan de två kvällarna är ett hebreiskt uttryck för tiden från det att solen börjar gå ner fram till solnedgången. I Israel är det någon gång mellan klockan tre och klockan sex på eftermiddagen. På Jesu tid hade man börjat tolka det som mellan tolv och sex, antagligen på grund av logistiska problem med att alla skulle slakta i templet och köa i stället för att alla slaktade hemma.
Detta är en förebild på Jesus som red in i Jerusalem fyra dagar före gripandet och korsfästelsen. På samma sätt som lammet här ska leva med och synas av den familj som sedan ska slakta och äta det, måste Jesus bli synad av prästerna i Jerusalem innan han kunde gå till korset. Även dörrposterna och tvärslån är en bild på korset där Jesus gav sitt blod (vers 7). Jesus var ett heloffer (vers 9). Jesu kropp togs ner från korset före kvällen (vers 19).]
7De ska ta från blodet och stryka det på de båda dörrposterna och på tvärslån över dörren i alla de husen där man ska äta det. 8De ska äta köttet samma natt, de ska äta det stekt över eld med bröd bakat utan jäst [som är en bild på att det inte har någon ondska i sig] och med bittra örter [för att påminna om slaveriet och lidandet i Egypten]. 9Ät inte köttet rått eller kokat i vatten, utan stekt över eld med huvud, ben och innanmäte. 10Ni får inte lämna kvar något till nästa morgon, det som blir kvar måste ni bränna upp i eld.
11Så här ska ni äta det: Var klädda som inför en resa [ordagrant: ´var omgjordade kring länderna´, dvs. bind upp rocken för att vara redo att ge er av], ha sandalerna på era fötter och staven i er hand. Ni ska äta det med hast. Detta är Herrens (Jahvehs) påsk (hebr. pesach).
[Ordet påsk är en försvenskning av det hebreiska ordet pesach, som i sin tur går tillbaka till det hebreiska verbet pasach (vers 13, 23 och 27). En av betydelserna av verbet är att halta och hoppa ( 2 Sam 4:4; 1 Kung 18:21, 26) med den bildliga betydelsen att hoppa runt utan att landa i ett beslut i 1 Kung 18:21. I Jes 31:5 används pesach tillsammans med verben att beskydda, rädda, befria och flyga/sväva. Verbet används tre gånger i Andra Moseboken om påsken, där det traditionellt översätts "passera förbi". Dock finns ett vanligt verb avar, som betyder att passera och gå förbi. Utifrån parallellism i 2 Mos 12:12 är det förståeligt hur pesach kan ha fått denna betydelse i översättningar. Betydelsen att "hovra över" visar hur Herren beskyddar israeliterna mot fördärvaren som går igenom landet. Parallellismen i 2 Mos 12:27 där Herren räddar, passar bättre in på att hovra och skydda än att passera. Här i 2 Mos 12:11 är första gången substantivet pesach förekommer. Totalt används ordet 49 (7 x 7) ggr, varav 22 är i Moseböckerna. Verbet används 7 ggr. Den bestämda formen ha-pesach (se vers 21) har talvärdet 153, jfr med Joh 21:11.]
12För samma natt ska jag passera igenom (hebr. avar) Egyptens land och attackera allt förstfött i Egypten, både människor och djur. Jag ska döma alla Egyptens gudar – Jag Är Herren (Jahveh). 13Blodet som ni strukit på era hus ska vara ett tecken [för mig] på var ni är. När jag ser blodet ska jag hovra över er (hebr. pasach) [sväva över och beskydda, rädda och befria, se Jes 31:5], och denna plåga ska inte komma över er och förgöra er när jag attackerar Egyptens land.
[På samma sätt ser Gud på oss idag när vi har accepterat Jesu försoning i våra liv. Då slipper vi straffet för våra synder eftersom Jesus tagit det i vårt ställe.]
14Denna dag ska bli en dag som ni ska komma ihåg. Ni ska fira den som en Herrens (Jahvehs) högtid genom alla släktled, gör det till en sed (vana, tradition) för evigt. 15Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd (bröd bakat utan jäst – hebr. matsa). [Osyrat bröd är en bild på syndfrihet.] På den första dagen måste ni ta bort all jäst (surdeg – hebr. chamets) från era hus. Den som äter bröd bakat med jäst mellan den första och sjunde dagen [under högtiden] ska bli utestängd (avskuren) från Israel. 16På den första dagen av högtiden och även på den sjunde, samla alla till en helig sammankomst. Inget arbete ska göras på dessa två dagar, förutom att förbereda det som var och en behöver för att äta.
17Ni ska fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen (ordagrant: ´på benet/kraften av dagen´) [mitt på dagen, helt öppet inför alla att se] som jag förde era härar ut ur Egypten. Det ska vara en evig stadga för er att fira denna dag från släkte till släkte. 18Från kvällen den 14:e dagen i första månaden ända till kvällen den 21:a dagen i månaden ska ni äta osyrat bröd. 19Ingen jäst (surdeg) får finnas i era hus under dessa sju dagar [av högtid]. Den som äter något som har jäst i sig ska bli utestängd (avskuren) från Israel. Det spelar ingen roll om han är en främling eller född i landet [principen gäller alla]. 20Var ni än bor [eller samlas], se till att inte äta bröd med jäst [under den veckan]."
21Sedan kallade Mose till sig alla de äldste och sa till dem: "Gå och tag ett småboskap (får, lamm) för varje familj, och slakta påskalammet (hebr. pesach). 22Tag en handfull isopstjälkar. [Isop har en styv och förgrenad stjälk och blir upp till 0,5 meter lång.] Doppa dem i skålen med blodet [som ni tömt från lammet] och stryk det ovanför dörren och ner på de båda dörrposterna. Ingen av er får sedan gå ut förrän nästa morgon.
23Herren (Jahveh) ska gå igenom (hebr. avar) [landet under natten] för att slå Egypten. Men när han ser blodet ovanför dörren och på de båda dörrposterna, ska han hovra över (hebr. pasach) [beskydda, se vers 13] dörröppningen (hebr. mezozah) och inte tillåta fördärvaren [dödsängeln, se även Ps 78:49; 1 Kor 10:10] att komma in i era hus och slå er. 24Ni och era barn ska hålla denna händelse som en stadga för evigt. 25Även efter det att ni kommit in i det land som Herren har talat om [lovat Israel], ska ni hålla (bevara) denna högtid (ceremoni, gudstjänst). 26När era barn frågar er: 'Varför firar vi den här högtiden?' [Ordagrant: ´Vad betyder den här ceremonin för er?´] 27Då ska ni svara: 'Det är påskalammet åt Herren (Jahveh), därför att han hovrade över (hebr. pesach) [beskyddade] Israels barns hus i Egypten när han slog egyptierna, men räddade våra hus.' " Då böjde folket sig ner och tillbad.
28Sedan gick israeliterna och gjorde allt det som Herren hade befallt Mose och Aron. 29Så hände det vid midnatt att Herren (Jahveh) slog allt förstfött i Egyptens land från faraos förstfödde som sitter på hans tron till den förstfödde bland fångarna i fängelsehålan, tillsammans med allt förstfött bland boskapen. 30Då reste sig farao upp i natten, han och hans tjänare och alla egyptier och där var ett högt klagorop i Egypten, eftersom där inte fanns ett enda hus där ingen hade dött.
UTTÅGET FRÅN EGYPTEN (12:31-15:21)
31[När det gäller dateringen av uttåget finns det två teorier: den sena (1200-talet f.Kr.) och den tidiga (1400-talet f.Kr.), se 1 Kung 6:1 för mer info. Det enorma vulkanutbrottet på den grekiska ön Santorini (dåtida Thera) skulle kunna ge förklaringar på många av plågorna. Utbrottet orsakade jordbävningar, tsunamier och många kubikkilometer aska och pimpsten skakade några av Medelhavets tidiga civilisationer i grunden. Det skulle kunna förklara hur vattnet drog sig tillbaka och en enorm tsunami. Det skulle kunna synas en "eldstod" på natten osv. Utbrottet som är det värsta någonsin har daterats till 1450 f.Kr. baserat på fynd från intilliggande civilisationer. Dateringar baserade på radiometriska mätningar placerar utbrottet tidigare 1628-1600 f.Kr.]
Han [farao] kallade på Mose och Aron mitt i natten och sa: "Stå upp, gå ut från mitt folk, både ni och Israels söner (alla israeliter) och gå och betjäna (håll gudstjänst för) Herren (Jahveh) som ni har sagt (talat – hebr. davar). 32Ta era fårflockar och boskapshjordar, som ni har sagt (talat), och försvinn! Men välsigna även mig."
33Nu uppmanade egyptierna folket ivrigt och enträget och skickade ut dem ur landet med hast, så fort de kunde, för de tänkte att annars dör vi allihop.
34Folket tog sin deg innan den hade hunnit jäsa och band upp sina baktråg i kläderna på sin skuldra (sina axlar). 35På det viset gjorde Israels söner (folk) i enlighet med Moses ord. De bad egyptierna om föremål av silver och guld och kläder. 36Herren (Jahveh) gav folket favör i egyptiernas ögon så att de lät dem få allt de bad om. Så blev egyptierna plundrade.
37Sedan vandrade Israels barn (söner) från Ramses [Tanis eller Zoan] till Sukkot [troligtvis Tell el Maskhuta, åt sydöst från Ramses], omkring 600 000 starka män [över 20 år] till fots, därtill barnen (familjerna). [I 4 Mos 1 vid räkningen efter uttåget är de 625 550 män över 20 år.] 38Också en blandad skara (icke-judar) drog upp med dem tillsammans med fårflockar, boskapshjordar och mycket nötkreatur. 39De hade bakat osyrat (ojäst) bröd av degen som de tog med sig från Egypten. Den var ojäst eftersom de inte hann låta den jäsa när de blev utslängda från Egypten. Inte heller hade de hunnit proviantera (inför uttåget).
40Tiden som Israels söner (folk) hade vistats i Egypten var 430 år. 41Och det hände sig att i slutet av de 430 åren, just på den dagen, att alla Herrens (Jahvehs) stora skaror (arméer – hebr. tsevaot) [ordnade efter sina stammar] drog ut från Egyptens land. 42Det var en vaknatt för Herren (Jahveh) för att föra dem ut ur Egyptens land. Denna samma natt är en vaknatt för Herren (Jahveh), för alla Israels barn (söner) genom generationerna.
43Och Herren (Jahveh) sa till Mose och Aron: Detta är förordningen om påsken. [Syftar både på högtiden och på själva måltiden, påskalammet.] Ingen främling får äta den, 44men alla mäns tjänare som är köpta för pengar, när ni har omskurit dem ska de äta av det. 45En besökare och en inhyrd tjänare ska inte äta av det.
46I ett och samma hus ska det ätas, ni ska inte bära ut något av köttet ut ur huset, inte heller får något ben krossas.
[Detta avsnitt är en tydlig skuggbild av Jesus som vår påsk, vårt påskalamm, bara den som är omskuren enligt förbundets regler får äta, på samma sätt som bara den som är frälst, och därmed har sitt hjärta omskuret i det förnyade förbundet kan ta del av Jesus. Redan här förutsägs det också att inget av hans ben ska krossas och det skedde inte heller, se Joh 19:33; Ps 22:18.]
47Hela Israels församling måste hålla detta. 48Men om någon utomstående som bor bland er vill hålla påsken för Herren (Jahveh) måste alla män bli omskurna. Sedan kan de komma nära och hålla den. Han ska då räknas som en infödd i landet. Men ingen oomskuren ska äta av det. 49Samma undervisning (hebr. Torah) gäller för den infödde som för främlingen som bor bland er.
50Och alla Israels barn (söner) gjorde så. De gjorde precis som Herren (Jahveh) hade befallt Mose och Aron. 51Det var på exakt den dagen som Herren förde Israels barn (söner) ut ur Egyptens land som en härskara (armé – hebr. tsevaot). [2 Mos 12:17]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > 6. Parallell
- 7. Sommar 25
