Parallell - tisdag 6/1
Job 10-13
1Min själ har tröttnat på (känner avsky inför – hebr. naqat) livet [jag är levande död],jag ger fritt flöde för min klagan (tillåter mig uttrycka mina bekymmer)
jag ska tala i min själs bitterhet (bedrövelse). [Job 7:11]
2Jag säger till Gud (Eloha): "Döm mig inte skyldig,
låt mig få veta varför du strider mot mig?" [Luk 18:13]
3[I tre retoriska frågor undersöker Job olika skäl till att hans lidande skulle komma från Gud. Alla tre har ett negativt svar: Att se en människa lida ger inte Gud glädje (vers 3), han ser inte på mänskligt sätt (vers 4) och Gud är inte stressad och måste tvinga fram en bekännelse i förtid (vers 5-7). Vers 5 saknar verb, vilket ytterligare förstärker att Gud inte verkar på detta sätt.]
Är det gott [ger det dig glädje] att förtrycka,
eftersom du föraktar dina händers verk [1 Mos 2:7; Ps 139:15]
medan du strålar (lyser) över [och verkar välsigna] de ondas råd? [4 Mos 6:25]
4Har du ögon av kött [ser du på mänskligt sätt]?
Ser (förstår) du som människor ser (förstår)?
[Job hoppas att Gud inte bara ska se det yttre (1 Sam 16:7) utan också på hjärta och motiv.]
5[Är] Dina dagar
som en [bräcklig] människas (hebr. enósh)
dagar? [Versen är kortfattad (3 ord) och saknar verb, men skriven som en kiasm.]
Är ditt år [ditt korta liv] som en stridsmans (hebr. gever) dagar, 6eftersom
du letar efter (hebr. baqash)
min missgärning (hebr. avon)
och min synd (hebr. chatat)
söker du (frågar du efter – hebr. darash).
[Efter den inledande partikeln ki (eftersom) följer fyra ord i en kiasm. Centralt står två olika ord för missgärning/synd. Två verb ramar in där det första baqash skildrar ett sökande som utgår från en hemvist, i detta fall baserat på föreställningen att Gud skulle vara stressad. Se även 1 Krön 16:11 där samma två verb används, fast i omvänd ordning.]
7[Ändå gör du detta!] Även om du vet att jag inte gör det onda
och det inte finns någon som kan rädda mig från din hand.
[Job längtar efter någon som kan föra hans talan, se Job 9:33; 16:19, 20; 19:25.]
8[I följande stycke vill Job påminna Gud att han är hans skapelse:]
Dina händer skulpterade mig (formade/utmejslade mig som en avbild – hebr. atsav)
[ovanligt ord som bara används här och i Jer 44:19]
och har gjort (insatt – hebr. asah) mig tillsammans [efter] runtom – och slukat (förgjort) mig.
[Sista delen är svåröversatt, men betydelsen är att sedan Gud har skapat honom förgör han nu Job!]
9Kom ihåg, jag ber dig, eftersom likt leran är jag gjord (insatt)
och till stoft ska jag återvända. [1 Mos 3:19]
10Har du inte utgjutit mig (låtit mig strömma) som mjölk
och som ost låtit mig stelna (koagulera)?
[Här beskriver Job hur han var ett barn och foster allt sedan befruktningen, se även Pred 11:5.]
11Hud och kött har du klätt mig i och med ben
och senor har du vävt mig samman (flätat ihop mig; täckt mig – hebr. sachach). [Ps 139:13]
[Den ursprungliga innebörden av verbet sachach är att väva, vira och fläta ihop till ett avskärmande och täckande skydd. Betydelsen blir därför också att omgärda, inhägna, avskärma, stänga in, täcka och skydda.]
12Liv (hebr. chajim) [plural] och nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) har du tilldelat (ordagrant: gjort med) mig
och din omsorg (försörjning, räkenskap – hebr. peqodah) har bevarat (hållit, vaktat, skyddat – hebr. shamar) min ande.
[Ända sedan moderlivet, se vers 10-11.]
13Och detta gömmer du i ditt hjärta,
jag vet (är intimt förtrogen med) eftersom det är hos dig.
14Om jag syndar (missar målet), då vaktar du på (hebr. shamar)
[i vers 12 användes ordet positivt, här mer i ett oönskat vakande],
och du låter mig inte bli fri från min missgärning.
15Om jag gör det onda (är skyldig) – ve mig (hebr. allaj)! [Starkt uttryck för sorg, används bara här och i Mika 7:1.]
Även om jag är rättfärdig (oskyldig) kan jag inte lyfta mitt huvud [i stolthet eller som oskyldig, se Ps 3:3],
jag är full av skam (vanära)
och fullt medveten om (seende ser jag – hebr. raeh) mitt lidande [min egen brist].
16Och han lyfter sig själv upp [Job talar troligtvis om sig själv i tredje person: Om jag håller mitt huvud högt – är högmodig]
jagar du mig som ett [rytande] lejon (hebr. shachal)
och igen [som ett lejon som återvänder till sitt byte] visar du din makt över mig.
17Du förnyar dina vittnesbörd inför mig [ökar – för in nya vittnen mot mig]
och du förökar din förargelse med mig,
växlingar (vaktombyten) och härskaror kommer mot mig.
[De tre bekanta liknas vid en här som turas om att attackera och bryta ner.]
18[Job önskar sig döden i den sista sektionen:]
Och till vad från livmodern
lät du mig gå att andas och ditt öga inte ser mig?
19Då hade det varit som om jag aldrig funnits (som jag inte levande lever),
från moderlivet [direkt] till graven hade jag burits.
20Är inte mina få dagar nästan över (slut)
lämna mig i fred, så att jag får en stund av glädje,
21innan jag vandrar och jag inte återvänder
till jordens mörker (hebr. choshech) och dödsskuggan (hebr. tsalmavet).
22Jordens dunkel (ett land avskärmat från ljus; i djupt mörker – hebr. erets ejfa)
är som dödens skuggors mörker (hebr. ofel)
och utan ordning (hebr. seder) [plural – helt i kaos]
och [där även ljusets] strålar är som mörker (hebr. ofel).
Tsofars första tal
1[Tsofar är från Naamah, en okänd plats. Naamah är en kvinnlig släkting till Kain, se 1 Mos 4:22. Av de tre bekanta är han den mest otålige som direkt börjar anklaga Job redan i sitt första tal.]
2Ska myckenheten av ord inte bli besvarade?
Kan en man av läppar [en storpratare] vara rättfärdig?
3Ska ditt tomma prat tvinga människor (en mindre grupp – hebr. mat) [oss] till tystnad?
Ska du håna och ingen tillrättavisa?
[Tsofar syftar troligtvis på sig själv tillsammans med Elifaz och Bildad här.]
4Och du säger: "Min lärdom (doktrin) är ren (moraliskt ren – hebr. zach)
och glänsande (ren, utan fläck, strålande – hebr. bar) har jag varit i dina ögon."
[Job har aldrig påstått att han är utan synd, jfr Job 7:21; 9:2.]
5Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och något som är – hebr. olam),
om bara Gud (Eloha) ville tala
och öppna sina läppar till dig?
6Och berättar han för dig vishetens hemligheter [dolda skatter]
eftersom [visdom] dubbelt (lager på lager) i insikt (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshijah)
så du skulle förstå att Gud har förlåtit en del av din missgärning?
[Versen är svåröversatt, men "dubbelt" kan förstås som att visheten har många lager.]
7Tror du att du kan utröna (tränga in i) Guds (Elohas) djuphet?
Kan du förstå fullkomligheten hos den Allsmäktige (Shaddaj)?
8Högre än himlarna [är Guds vishet, se vers 6]
– vad kan du göra (hur skulle du agera – hebr. mah paal)?
Djupare än Sheol (graven, underjorden – de dödas plats)
– vad kan du förstå (har du intim kunskap om – hebr. mah jada)?
9Längre än jorden
är dess mått
vidare än hav.
[Vers 8-9 består av korta fraser där höjd/djup får sin kontrast i längd/bredd, se även Jes 55:9; Ef 3:18.]
10Om han passerar (går förbi) och stänger in (fängslar – hebr. sagar)
och samlar [en domstol] – vem kan hindra honom?
11För han [pronomenet han, betonar att det är Gud],
han känner människors (en mindre grupps – hebr. mat – plural) tomhet (falskhet, fåfänga – hebr. shav)
och ser ondskan (tomheten, ofärden – hebr. aven) – skulle han inte förstå det?
12Och en man som är ihålig (tom; en dåre – hebr. navav) kan fånga hjärtat (bli vis – hebr. lavav)
när en vildåsnas föl föds som människa.
[Tsofars ordspråksliknande uttryck kan tolkas som något som är omöjligt. Lika lite som en vildåsnas föl kan födas och bli mänsklig, lika lite kan en dåre förändras och fylla sitt tomrum och få ett hjärta. Versen inleds med och (hebr. vav) vilket ofta binder samman med föregående verser, något som kan tala för att Gud kan förändra. Även efterföljande verser handlar om att Tsofar uppmanar Job att omvända sig. I Jesu samtal med Nikodemus behandlas ett liknande ämne där Gud kan göra det som är mänskligt sett omöjligt, se Joh 3:3-4.]
13Om du, även du [Job], bereder ditt hjärta [omvänder dig; renar ditt hjärta; uppriktigt vänder dig till Gud]
och sträcker ut dina händer till honom [i bön och tacksamhet, se Ps 88:10; 146:6; 1 Tim 2:8].
14[I vers 13 gav Tsofar två uppmaningar till Job att göra något, nu följer två till att "inte" tillåta synd och ondska. Versen är konstruerad som en kiasm där ondska/orätt ramar in uttrycket. Orden är snarlika ljudmässigt. Hand är personligt och tält har att göra med familjen. Centralt finns de två verben som betonar Tsofars uppmaning att Job måste göra något.]
Om ondska (tomhet, ofärd – hebr. aven)
i din hand
du tar bort (håller dig borta från).
Och inte tillåter att bo
i ditt tält
orätt (hebr. avlah).
15[Tsofar räknar nu upp tio förmåner (vers 15-20) som Job skulle erhålla om han följer hans råd:]
För då skulle du lyfta ditt ansikte utan fläck [skam; Job 10:15]
och bli utgjuten [stå fast; som metall som blivit utgjuten i en form och stelnat]
och inte frukta (vara rädd).
16Då skulle du, även du [Job], glömma din möda,
som vatten som har runnit förbi [snabbt försvunnit] minns du.
[Vatten som runnit förbi syftar på hur snabbt regnvatten dunstar eller forsar bort i Mellanöstern.]
17Och livet (din tillvaro; värld) ska bli ljusare än (resa sig över)
middagstiden [då solen lyser som starkast; kulmen på ditt tidigare välstånd],
skulle det bli mörkt (kommer skuggor),
blir det som morgonen [då ljuset bryter fram].
[Se även Ords 4:18; Est 8:16. Motsatsen till Job 10:22.]
18Och du kan vara trygg (förtrösta – hebr. batach),
för det finns hopp
och du ska gräva (hebr. chafar) [brunnar, se 1 Mos 21:30; ordet betyder även "se sig omkring och utforska"]
och lägga dig ner i trygghet.
[Den dubbla betydelsen av gräva/utforska – visar både på säker vattentillförsel, utvidgning och framtidshopp!]
19Och du ska ligga ned [i trygg vila]
och ingen gör dig rädd (får dig att darra av skräck) [inga mer räder, se Job 1:15, 17; 3 Mos 26:6]
och många ska söka din favör (ordagrant: stryka ditt ansikte många gånger).
20[Som en avslutning presenterar nu Tsofar vad som händer om Job inte skulle följa hans råd, då förenas han med de onda:]
Men den ondes ögon förgås [synen tynar bort]
deras tillflykt (utväg) försvinner från dem
och deras [enda] hopp är att ge upp andan (hebr. mapach) [döden].
Jobs svar (kap 12-14)
1Då svarade Job och sa:
2Helt säkert (ja visst, så är det – hebr. omnam) – ni är folket (hebr. am),
och med er dör visheten.
[Första raden är i sig otydlig i hebreiskan, men faller på plats med hjälp av den andra raden. Versen skulle kunna uttryckas: "Ja, så är det – ni är de enda visa människorna i hela världen, och när ni dör då dör visheten också". Det är ett sarkastiskt uttryck från Jobs sida att all jordens vishet skulle finnas hos dessa tre bekanta, som om de hade ensamrätt på all vishet och deras synsätt var det enda rådande.]
3Även jag har ett hjärta, likaväl som ni, jag är inte underlägsen er,
och vem känner inte till dessa ting?
[Underförstått – detta är allmän kunskap, ni kommer inte med något nytt!]
4Jag har blivit ett åtlöje (ett skratt – hebr. sechoq) för min granne (bekant – hebr. rea)
jag som ropar till Gud (Eloha) att han ska svara mig –
till åtlöje (hebr. sechoq) – en rättfärdig [och] ren (rituellt ren som ett offerdjur – hebr. tamim).
5Den olycksdrabbade ("facklan") är värd förakt
– det är åsikten (den arroganta tanken) hos den säkre (den utan problem),
att blåsa ut (släcka) [facklan] får fötterna att snubbla (tappa fotfästet).
[Versen har flera ovanliga ord. Det första ser ut som "fackla" (hebr. lappid), men delar man upp det med en preposition (le) och substantiv (pid) blir det "till/för olycka". Hela versen har en dubbelhet att Job är olycksdrabbad, men underförstått en fackla.]
6Rövarnas tält [nomader som härjar och plundrar, se Job 1:15; Job 1:17] har trygghet (framgång, blomstrar – hebr. shalah)
och de som upprör Gud (El) är helt säkra (hebr. battochot; plural av batach)
– de som gör sin egen hand till Gud (Eloha). [Agerar som om de själva är Gud.]
7[Job fortsätter att svara den tredje "vännen" Tsofar, som ifrågasatt om inte Job ändå har någon hemlig synd som har orsakat den olycka som drabbat honom.]
Fråga djuren – de ska undervisa dig,
fråga fåglarna under himlen – de ska berätta för dig.
8Tala (på ett reflekterande, begrundande sätt) till jorden – den ska undervisa dig,
fiskarna i havet – de ska förklara för dig.
[Vilken sanning är det som hela naturen kan vittna om? Jo, sjukdom och olycka kan drabba även goda. Jobs vänners teologi var att lycka och materiellt överflöd automatiskt var ett tecken på Guds välsignelse, medan sjukdom och fattigdom var Guds straff.]
9Finns det någon av dem som inte vet [eller vem är så blind så han inte ser]
att det är Herrens (Jahvehs) hand som har gjort detta [blandat ont och gott i naturen och det mänskliga livet]?
[Detta är enda gången i dialogerna i kap 3-37 som Herrens personliga namn JHVH används.]
10I hans hand är allt levandes själ
och alla mänskliga varelsers anda (människans ande).
11Är det inte örats uppgift att pröva pratet (hebr. milah),
på samma sätt som munnen prövar matens smak?
[På ett ögonblick känner man skillnad mellan sött och surt, på samma sätt kan man på en gång skilja mellan dåraktigt och vist tal, mellan mänsklig vishet och Guds vishet.]12Finns vishet [bara] hos de föråldrade (skröpliga – hebr. jashish)?
Finns förstånd [bara] hos dem som lever ett långt liv?
[Ordagrant "bland de gamla – vishet, långt liv – förstånd." Det kan vara ett påstående eller en fråga. Utifrån sammanhanget verkar det som om Job ifrågasätter sina vänners påstående, se Job 15:10, för att sedan gå vidare med att det bara är Gud som har all vishet och kunskap.]
13Hos Gud [och bara hos honom] finns [fullkomlig] vishet och makt (styrka),
hos honom finns råd och förstånd (insikt).
14Se, det [hus, den mur, stad eller slott] han bryter ner – kan inte byggas upp,
den man han stänger in [fängslar, se Job 11:10; Klag 3:53; Jer 38:6] – kan ingen öppna för.
15Se, han håller tillbaka vattnen [1 Kung 17:1, 7] – och de [källor, floder, sjöar] torkar upp
och han sänder ut dem [i störtfloder] – och de omstörtar (ödelägger) landet.
[Versen beskriver de två ytterligheterna torka och översvämning.]
16Hos honom finns styrka (frimodighet) och insikt (driftighet, förmåga att förstå – hebr. toshijah),
[både] till den som går vilse (hebr. shagag)
och den som vilseleder (får andra att gå vilse – hebr. shagah).
[Upprepningen går vilse och leder vilse blir en merism – hela mänskligheten.]
17Han leder bort [kungliga] rådgivare barfota (avklädda i fångenskap; i skam – hebr. sholal)
och domare låter han bli till dårar.
18Han lossar kungars tillrättavisning (förmaningar – hebr. mosar) [löser upp deras makt som binder folket],
och binder bältet om deras höfter [fängslar dem].
19Prästerna får gå barfota (avklädda i fångenskap; i skam – hebr. sholal)
och han omstörtar dynastier (de väletablerade; de som alltid är i makten; ordagrant: "alltid flödande" – hebr. ejtan).
[Job kan säkert anspela på de tre bekanta som rådgivare, domare, kungar, präster och de som alltid funnits på maktpositioner generation efter generation.]
20Han tar bort (viker undan)
talförmågan (ordagrant: läppen) från de säkra (stadiga – hebr. aman) [de vältaliga],
och smaken (omdömet; förmågan att tänka rationellt) hos de gamla
berövas [de blir imbecilla].
[Versen är skriven som en kiasm verben först och sist. Kring denna vers finns även två liknande teman med skam. I vers 17-19 handlar det om rådgivare, kungar och präster som förs bort barfota och i vers 21-25 kommer skam över furstar och folkets huvuden.] 21Han utgjuter (häller ut) skam över furstarna (de som ger – hebr. nadiv)
och löser flodernas (kanalernas – hebr. afiq) bälte.
22Han uppenbarar djupen från mörkret [1 Mos 1:3]
och för in ljus till dödsskuggan (djupaste mörker – hebr. tsalmavet).
23Han låter folken växa – och förgör dem,
han utvidgar folken [stormakters gränser/inflytande] – och leder dem.
24Han tar bort hjärtat [förståndet] ifrån folkets huvuden (ledare – hebr. rosh)
och låter dem vandra bort (hebr. taah) i det öde (ofruktbara – hebr. tóho) [1 Mos 1:2],
där ingen väg är.
25De famlar i mörkret utan ljus
och vandrar bort (hebr. taah) som en berusad.
1Ja, mitt öga har sett allt,
mitt öra har hört och har förstått det.
2Den kunskap ni har, den känner jag också –
jag är inte underlägsen er.
[Första raden är snarlik första raden i Job 12:3, den andra raden är identisk med andra raden i Job 12:3.]
3Men likväl (en skarp betoning och kontrast mellan något som varit och som är – hebr. olam),
jag vill (personligen) tala till den Allsmäktige (Shaddaj),
jag vill försvara mig mot Gud (El).
4Men likväl (hebr. olam),
ni smetar ut lögner [på mig],
helt odugliga läkare (helare) är vad ni alla är!
5Om ni ändå bara kunde vara tysta
– det skulle vara er vishet!
[En vecka hade de tre bekantana varit tysta (Job 2:13). Det var det visaste de gjort, se Ords 17:28.]
6Hör nu min argumentation (tillrättavisning; mitt försvar),
lyssna till mina läppars inlägg.
7Vill ni tala orättfärdighet till Gud (El)
och tala oärligt för hans sak?
8Visar ni er partiska för honom (lyfter upp hans ansikte),
är det Guds (Els) sak ni försvarar?
9Inte skulle det gå väl [om rollerna var ombytta] om han prövade er?
kan ni lura (förnedra) honom, som man lurar (bedrar) en bräcklig människa?
[Hebr. talal används två ggr och beskriver hur man bygger upp och raserar någons förhoppning.]
10Han ska verkligen gå till rätta med er,
om ni är partiska (lyfter upp hans ansikte) i det fördolda.
[Detta sker till sist, Gud vänder sig i vrede mot Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7.]
11Ska inte hans majestät skrämma er [som den skrämde Job, se Job 31:23],
och skräck för honom drabba er?
12Era minnesord (krönikor) [Est 6:1] är ordspråk i aska [tomhet],
era försvarsmurar (försvar och "argumentation") är som en lerskärva [spricker lätt].
[Här skulle Job kunna ta upp en näve aska och låta den sila ner mellan hans händer. Sedan kanske han tog upp en lerskärva och knäckte den, se Job 2:8.]
13Var tysta – bort [från mig], låt mig få tala,
sedan må vad som helst komma över (hända) mig.
[För andra gången i detta kapitel ber Job vännerna att vara tysta, se vers 5.]
14Varför skulle jag fatta mitt kött i mina tänder [som ett vilddjur som tar ett byte]
och ta min själ (mitt liv) i min hand [för att skydda den]?
[Det är inte helt klart vad dessa uttryck betyder, men de handlar om att utsätta sig för onödig fara.]
15Kanske han [Gud] dödar mig – jag väntar mig inget annat,
ja, ändå vill jag försvara min väg (mina val) inför honom.
[Första raden kan läsas antingen negativt eller positivt. Kärnbibeln följer den skrivna hebreiska texten (kehiv) som har lo (nej). Den orala traditionen (qere) har däremot le (om bara), vilket ger betydelsen "även om han dödar mig, så har jag mitt hopp i honom". Den grekiska översättningen Septuaginta motsvarar den sistnämnda tolkningen.]
16Det skulle till och med bli min räddning,
för inför honom skulle inte en gudlös kunna närma sig.
17[För tredje gången i detta kapitel ber Job vännerna att vara tysta, se vers 5 och 13.]
Hör, hör [ordet upprepas och betonas – lyssna verkligen till] mitt prat (hebr. milah),
låt min förklaring tränga in i era öron.
18Se, jag ber dig, jag lägger fram (radar upp) min sak,
jag vet att jag ska få rätt (är rättfärdig).
19Vem finns det som kan anklaga mig?
Ja, då skulle jag vara tyst och förgås (dra mitt sista andetag – dö).
20[Gud!] Två saker önskar jag att du gör,
så ska jag icke dölja mig för ditt ansikte (din närvaro)
[Flera imperativ som följer gör att man kan summera i två huvudpunkter. Ta bort lidandet (vers 21) och förklara anledningen till allt lidandet (vers 22-23).]
21Bort med din hand från mig,
och låt inte fruktan för dig skrämma (plåga) mig.
22Kalla på mig och jag ska svara (hebr. anah),
eller jag ska tala och du bemöta (hebr. shov) mig.
23Vad är (hur stora är) mina missgärningar (hebr. avon) och synder (hebr. chatat),
min överträdelse (hebr. pesha) och synd (hebr. chatat).
[Orden är i plural i första raden och singular i andra, där Job specifikt vill veta en händelse.]
24Varför gömmer du ditt ansikte,
och räknar mig som din fiende?
25Ska du jaga (skrämma) ett bortvirvlande löv [som redan far för vinden]
och förfölja ett [redan] förtorkat halmstrå?
26Du skriver ner [en dom] över mig – bitter galla (ormgift) [du ger mig ett hårt straff]
och låter mig ärva [straffet] för min ungdoms synder [Ps 25:7].
27Och du sätter mina fötter i boja (stock)
du vaktar på mina livsvägar (hebr. orach)
kring mina fötters rötter sätter du markeringar.
[Kanske för att lämna fotavtryck som lätt kan följas?]
28[Job talar nu om sig själv i tredje person.]
Och han, som något ruttet som smulas sönder,
som en klädnad sönderäten av mal.
[Matt 6:19-20; Luk 12:33; Jak 5:2]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > 6. Parallell
- 7. Sommar 25
