Parallell - lördag 21/3

5 Mos 32-34 ,Ps 91

---

5 Mos 32-34

¹Lyssna (ge ert öra) ni himlar och jag ska tala!
    Låt jorden höra min muns ord.
²Min lärdom (doktrin – hebr. leqach) ska droppa som regn,
    mitt löftesord [vattna] som daggen (fint regn),
som det stilla regnet på grönska (spirande gräs – hebr. deshe)
    och som regnskurarna över vegetationen (hebr. esev).

³Jag vill förkunna (proklamera, ropa ut) Herrens (Jahvehs) namn,
    tillskriva vår Gud (Elohim) storhet (praktfullhet, storslagenhet, mäktighet).
⁴Klippan [en benämning på Gud] – hans gärningar är fulländade,
    för alla hans vägar är rätta.
En trofast Gud (El) utan missgärning;
    rättvis och rättfärdig är han.

⁵Tillhör det korrupta honom [tillbedjan av guldkalven, se 4 Mos 9:12]?
    Nej! Det felaktiga tillhör hans söner (barn),
    en generation som är korrupt, förvriden och pervers.
⁶Behandlar ni (gör ni så mot) Herren (Jahveh)
    ni dåraktiga folk utan vishet?
Är Han inte er Fader som har fött dig?
    Har han inte gjort (initierat – hebr. ashah) er och fastställt (etablerat) dig?

⁷Kom ihåg svunna dagar (ända från evigheten),
    begrunda åren från generation till generation (många generationer).
Fråga din far och han ska förkunna för dig,
    dina äldste och de ska berätta för dig.
⁸När den Högste (Elion) gav folken (hednafolken) deras arv,
    när han åtskilde [hebr. parad – samma ord som i 1 Mos 10:5] människors (Adams) barn,
då satte han upp gränser för folken [1 Mos 11:5-8]
    i enlighet med antalet av Guds söner.

[Den sista frasen är ordagrant i hebreiska Masoriska texten benei Jisrael – Israels söner. Ett fragment från Qumran (4QDt, daterad till 30-1 f.Kr.) har benei elohim – Guds söner, och den grekiska översättningen Septuaginta (från ca 200 f.Kr) har angelon theou – Guds änglar. Dessa varianter stämmer överens med Ps 82 och Dan 10:13-21 som beskriver att det också finns en andlig dimension över nationerna.]

⁹Herrens (Jahvehs) del är hans folk,
    Jakob är hans arvslott.

¹⁰Han (Herren) hittade honom (Israel) i ett ökenland,
    på avskrädeshögen i en vindpinad vildmark [där vinden tjuter eller djur ropar i natten].
Han omslöt (gav beskydd åt) honom,
    han tog hand om (förbarmade sig över) honom,
    han behöll (bevarade) honom som sin ögonsten (ordagrant: vaktade honom som pupillen i sitt eget öga).
¹¹Som en örn som rör om i sitt näste,
    hovrar över sina ungar,
breder ut sina vingar,
    tar dem och bär dem på sina vingar.

[Här målas bilden upp av Gud som en örnmamma som knuffar ut sina ungar ur boet för att de ska lära sig flyga, se Joh 10:4. Om inte ungarna tar klivet över kanten självmant börjar örnen riva sönder sitt bo så att ungarna tvingas lämna boet. Örnbon är alltid byggda på höga klippavsatser så att ungarna faller rakt ner om de inte börjar använda vingarna och flyga. Men lyckas de inte direkt så är örnmamman där och dyker in under sina ungar så att hon fångar upp dem på sina vingar innan de når marken och skadar sig. Sedan flyger hon upp på hög höjd och släpper ner dem på nytt. Denna procedur upprepas till dess att ungarna har lärt sig att flyga.]

¹²Herren (Jahveh) själv (ensam, ordagrant: solitär) ledde honom
    och där fanns ingen främmande gud (hebr. el) vid hans sida.

¹³Han lät honom resa på jordens höga platser
    och han åt fältens frukter.
Han lät honom suga honung ur klippan
    och olja ur den hårda stenen,
¹⁴smör (ost) från nötkreatur och mjölk från småboskapen,
    med det feta från lammen och baggar från Bashans hjordar och getter,
med det bästa av vetet
    och av druvans blod drack du skummande vin.

[Bashan motsvarar området för nuvarande Golanhöjderna. En av ordets betydelser är "bördig mark", vilket är en lämplig beskrivning på detta område norr och öster om Galileiska sjön, som också är känt för sina stora välgödda tjurar.]

¹⁵Men Jesjurun [poetiskt namn för Israel, betyder "den rättfärdige"] blev fet och sparkade [upproriskt vilt omkring sig],
    du växte dig fet och du blev tjock, du blev en frossare.
Han glömde (övergav) Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] som skapat honom
    och hånade sin frälsnings klippa.
¹⁶De drev honom till avundsjuka med främmande gudar,
    med avskyvärda styggelser provocerade de honom.
¹⁷De offrade åt demoner (onda andar – hebr. shed) [Ps 106:37] som inte är en gud (Eloha) –
    nya [gudar] som dök upp från ingenstans, som dina fäder inte fruktade.
¹⁸Du har varit obekymrad för Klippan som födde dig
    och du har glömt bort Gud (El) som bar fram dig.

¹⁹Herren (Jahveh) såg och försmådde (dig),
    på grund av hans söner och hans döttrar som provocerade (honom).
²⁰Han sa: Jag ska gömma mitt ansikte för (från) dem.
    Jag ska se vilket deras slut blir,
    för de är en bakvänd (upp och nervänd, avig, på tvären) generation,
    söner som saknar trofasthet (är utan trohet eller rättrogenhet).
²¹De har drivit mig till avundsjuka [5 Mos 4:24] med en icke-gud (hebr. lo el),
    de har provocerat mig med sina fåfängligheter.
Jag ska driva dem till avundsjuka med ett icke-folk,
    jag ska provocera dem med en vidrig nation.
²²En eld har tänts i mina näsborrar
    och brinner till Sheols (underjordens) djup.
Den slukar jordens grödor
    och sätter bergens grundvalar i brand.

[Uttrycket "En eld har tänts i mina näsborrar" är en variant på hebreiskans vanliga sätt att uttrycka vrede. Grundordet för vrede på hebreiska betyder ordagrant "brinnande näsa".]

²³Jag ska vräka upp [multiplicera; öka graden av] ondska över dem,
    jag ska använda mina pilar mot dem.
²⁴Tynande av hunger,
    slukas de av plåga (epidemi, feber)
    och blir bittert stungna [av giftiga djur – sjukdom]
        – vilddjurens tänder [vilda djur] ska jag sända över dem,
    med giftet (vreden) från dem [ormar, skorpioner, osv.] som krälar i stoftet.
²⁵Utomhus ska svärdet dräpa
    och inomhus terror,
de slaktar både unga män och jungfrur,
    spädbarn med män med grått hår.

²⁶Jag säger: "Jag ska göra slut på dem,
    jag ska utplåna minnet av dem från människosläktet [hebr. enósh; beskriver det förgängliga människosläktet],
²⁷var det inte så att jag fruktade fiendens trakasserier,
    för att inte deras motståndare skulle anklaga dem felaktigt,
så att de skulle säga: 'Vår hand är upphöjd,
    Herren (Jahveh) har inte gjort allt detta.' "

²⁸De är ett folk utan rådgivare,
    och det finns ingen kunskap hos dem.
²⁹Om de vore visa skulle de förstå detta,
    de skulle bry sig om hur det går för dem i slutändan.
³⁰Hur ska en (person) kunna slå tusen,
    och två (personer) kunna driva tiotusen på flykten,
om inte deras Klippa hade överlämnat dem (fienderna) till döden
    och deras Herre (Jahveh) hade gett det till dem? [5 Mos 28:25-27]
³¹Deras klippa [avgud; ideologi, mänskliga grund] är inte som vår Klippa [Gud],
    även våra fiender blir själva dömda.
³²Deras vin är Sodoms vin och från Gomorras fält [1 Mos 19],
    deras druvor är gallans druvor, deras klasar är bittra.
³³Deras vin är ormens gift
    och huggormars grymma (bedrägliga) gift. [Matt 3:7]

³⁴Är inte detta lagt i förvar hos mig,
    förseglat i min skattkammare?
³⁵Hämnden är min [Rom 12:9] och vedergällningen
    för den tid när deras fot ska slinta.
Olyckans dag är här
    och det som ska komma över dem ska komma med hast.

³⁶Herren ska döma sitt folk
    och ångra sig själv för sina tjänare,
när han ser att de är borta,
    att ingen hand finns kvar (all styrka är borta), varken slav eller fri.
³⁷Det ska sägas: "Var är deras gudar (elohim) [avgudar],
    klippan som de litade på (tog sin tillflykt till)"?
³⁸Vem (bland avgudarna) åt det feta av deras offer [3 Mos 3:17]
    och drack vinet från deras drickoffer?
Låt honom stå upp och hjälpa dig,
    låt honom bli ditt beskydd.

³⁹Se nu att jag, jag är han,
    och det finns ingen annan gud vid sidan av (tillsammans med) mig.
Jag dödar och jag gör levande,
    jag sårar och jag helar,
    och det finns ingen som kan rädda ut ur min hand (ingen som kan ändra på det som Herren har bestämt).
⁴⁰För jag lyfter upp min hand till himlarna och säger:
    "Jag lever för evigt.
⁴¹Om jag vässar mitt glimmande svärd,
    och min hand tar tag i domen [Ps 7:13-14],
ska jag verkställa hämnden på mina motståndare,
    och jag ska återgälda dem som hatar mig.
⁴²Jag ska göra mina pilar druckna med blod
    och mitt svärd ska sluka kött,
med de slaktades blod och de fångna,
    från fiendernas långhåriga huvuden."

⁴³Sjung högt (ljudligt), hans folks länder,
    för han hämnas sina tjänares blod
och verkställer hämnd på sina motståndare
    och försoning för sitt folks land.

⁴⁴Och Mose kom och talade hela denna sångs ord inför (i öronen på) folket, han och Hosea [Josua], Nuns son. [Det var Mose som gav Hosea namnet Josua, se 4 Mos 13:8, 16.] ⁴⁵Och när Mose slutade att tala (ordagrant: fullbordade) alla dessa ord till hela Israel, ⁴⁶sa han till dem: "Sätt ert hjärta till alla de ord som jag har vittnat mot er idag, så att ni må befalla era barn med dem, till att hålla (vakta, skydda, bevara) och göra (agera, handla efter, leva efter) alla ord i denna undervisning (hebr. Torah). ⁴⁷För det är ingen fåfäng sak för er, eftersom det är ert liv, och genom dessa ord ska ni förlänga era dagar i landet som ni går över Jordan för att inta (besitta)."

Mose välsignar stammarna (32:48-33:29)
⁴⁸Herren (Jahveh) talade till Mose samma dag (ordagrant: 'på benet/kraften av dagen') och sa: ⁴⁹"Gå du upp till detta Avarims berg [bergskedjan], till berget [toppen] Nebo, som är i Moabs land, som ligger mitt emot Jeriko, och bese Kanaans land, som jag ger till Israels söner till besittning (egendom; ordagrant: något att greppa tag om – hebr. achozzah), ⁵⁰och dö på berget som du går upp på och bli samlad till ditt folk, som Aron, din bror, dog på berget Hor, och samlades till sitt folk. [4 Mos 20:22-29]. ⁵¹Eftersom du syndade mot mig i Israels söners mitt, vid Meribat-Kadesh vatten, i öknen Tsin, eftersom du inte höll mig helgad i Israels söners mitt. [4 Mos 20:1-13] ⁵²Du ska se landet på avstånd men du ska inte gå in dit, in i landet som jag ger Israels söner."

[Från berget Nebo, i nuvarande Jordanien, kan man vid klart väder se hela Israel från berget Hermon i norr ner till området söder om Beer-Sheva i Negevöknen och ända ut till Medelhavet i väster.]

¹Detta är välsignelsen som gudsmannen Mose välsignade Israels söner med innan han dog. ²Han sa:

"Herren (Jahveh) kom från Sinai
    och stod upp från Seir [ett annat namn för Edom] till dem,
    han trädde fram i glans (strålade tydligt) från [berget] Paran,
och han kom från myriader heliga,
    vid hans högra var ett brinnande dekret.
³Ja, [dessutom] han älskar folken,
    alla hans heliga [är] i din hand,
och de sitter (slår sig ner; strös ut; slår läger) vid din fot [kan även betyda 'följer varje steg']
    och tar [var och en] emot (lyfter upp – hebr. nasa) [högaktar] dina ord.
⁴Mose anbefallde oss en undervisning (hebr. Torah),
    ett arv för Jakobs församling.
⁵Där var en kung i Jeshurun [ett namn på Israel som betyder ärbar, se 5 Mos 32:15]
    när folkets huvuden (ledare) var samlade,
Israels stammar tillsammans."

Mosaik av de tolv stammarna som dekorerar fasaden på en synagoga i Jerusalem. Från översta högra hörnet: Ruben, Juda, Dan och Asher; mellanraden: Simeon, Issachar, Naftali och Josef; sista raden: Levi, Sebulon, Gad och Benjamin.

⁶[Mose ger nu sin välsignelse för de tolv stammarna, på liknande sätt som Jakob gjorde på sin dödsbädd (1 Mos 49). De tolv stammarna nämns 28 gånger i GT och uppräkningen är olika: födelseordning, se 1 Mos 29-30; placering i förhållande till tabernaklet, se 4 Mos 2; tilldelat landområde, se Hes 48; de tolv portarna, se Hes 48:30-35. I denna uppräkning kommer den förstfödde Ruben först, dock saknas Simeon. Stammens område ligger inom Judas område och kan finnas "dold" i vers 11.]

Ruben

"Låt Ruben (hebr. Reoven; betyder: se en son) leva, och inte dö
    av att hans män är få."

[Ruben tilltalas på ett annorlunda sätt än de övriga stammarna. En önskan är att han ska få leva och inte dö. Troligtvis är det på grund av Jakobs ord i 1 Mos 49:4.]

Juda
⁷Och detta till Juda och han sa: "Hör (lyssna) Herre (Jahveh) på (till) Judas röst, för honom till hans folk, hans händer ska strida för honom och du ska vara en hjälp (hebr. ezer) mot hans motståndare."

Levi
⁸Och om Levi sa han: "Din Tummim och din Urim ska vara med dina heliga, som du prövade vid Massa, med vilka du stred över Merivas vatten. ⁹Vem sa till sin far och till sin mor: 'Jag har inte sett honom', och till hans bröder 'vill inte kännas vid', och till hans söner 'känner dem inte', för de har hållit (vaktat, skyddat, bevarat) ditt löftesord och bevarat ditt förbund. ¹⁰De ska lära Jakob dina påbud (bindande juridiska beslut) och Israel din undervisning (hebr. Torah), de ska placera rökelse i din näsa och hela brännoffer på ditt altare."

¹¹"Herre (Jahveh) välsigna hans styrka och ge hans händers gärningar (arbete) nåd (ta emot, acceptera, ge villkorad nåd – hebr. ratsah). Slå (genomborra) höfterna på dem som reser sig upp mot honom och på dem som hatar honom, så att de inte reser sig igen."

[Vers 11 passar inte riktigt in på Levi, som inte "krossade länderna på hans motståndare", och passar bättre in på Juda stam. Här kan den "saknade" välsignelsen finnas till Simeon, vars område fanns inom Juda stam, se Jos 19:1.]

Benjamin
¹²Till Benjamin sa han: "Herrens (Jahvehs) älskvärda ska bo i trygghet hos honom. Han övertäcker (hebr. chofaf) honom hela dagen (alla dagar), och han (Gud) har sin boning mellan hans skuldror."

[Ordet övertäcka är samma ord som används om bröllopsbaldakin som brudparet står under vid vigseln. Att Gud har sin boning mellan hans skuldror, syftar på det faktum att Sions berg (tempelberget) i Jerusalem ligger mellan två andra berg, Olivberget och Västra berget. Dessa två berg tillhör Benjamins område medan Sions berg tillhör Judas område. I denna välsignelse beskrivs alltså profetiskt hur Guds boning på jorden ska vara placerad!]

Josef
¹³Och till Josef sa han: "Välsignat av Herren (Jahveh) är hans land. Från himlarnas dyrbarheter, från daggen, och från djupen som ligger därunder, ¹⁴och från solens dyrbara frukter, och från månarnas dyrbara skörd, ¹⁵och från de gamla bergstopparna, och från de eviga bergens dyrbarheter, ¹⁶och från jordens dyrbara ting och dess fullhet, och hans villkorade nåd (välvilja, ynnest – hebr. ratson) som bor i naturen – låt välsignelserna komma över Josefs huvud, och över kronan på hans huvud, som är prins bland sina bröder. ¹⁷Hans oxes förstling, han är majestätisk, hans horn är en vildoxes horn, med dem ska han stånga folken, allesammans ända till jordens yttersta gräns, de är Efraims tiotusen och de är Manasses tusen."

[Efraim är ju den yngre men nämns ändå först. Manasse är den större stammen men Efraim har ändå en armé som är tio gånger större.]

Sebulon och Issachar
¹⁸Och till Sebulon sa han: "Jubla (fröjda dig) Sebulon när du drar ut och Issachar i dina tält. ¹⁹Ni ska kalla folket till berget, där ska de offra rättfärdiga offer, för de ska dia havets överflöd och sandens gömda rikedomar."

Gad
²⁰Och till Gad sa han: "Välsignad är han som förökar Gad, han bor som en lejoninna och bryter sönder benet, ja kronan på huvudet. ²¹Och han utväljer den bästa biten för sig själv, för där finns en plats förbehållen och dit kommer folkets furstar (huvuden). Han verkställer Herrens (Jahvehs) rättfärdighet och hans påbud (bindande juridiska beslut) med Israel."

Dan
²²Och till Dan sa han: "Dan är en lejonunge som skuttar fram från Bashan"

[Dans område var ursprungligen i söder men senare flyttar de och bosätter sig längst norrut i Bashans område, nuvarande norra Golan, vid berget Hermon. Hur de byter område beskrivs i Jos 18, som troligtvis sker i slutet på domartiden då Simson är domare.]

Naftali
²³Och till Naftali sa han: "Naftali, överöst med nåd (villkorad nåd, favör, välbehag) och full av Herrens (Jahvehs) välsignelser, inta (besätt) havet och södern."

[Detta är en märklig profetia då Naftali får sin arvedel väster och norr om Gennesarets sjö, varken vid havet eller söderut i landet. Ordet som översätts söder här kan även betyda sunnanvind. Då får det även innebörden att svepa runt hela jorden på samma sätt som vinden kan blåsa långa sträckor. Med tanke på att nästan alla Jesu lärjungar kom från Naftalis område kan då denna profetia ses som en förutsägelse om evangeliets utbredning i hela världen.]

Asher
²⁴Och till Asher sa han: "Mest välsignad är Asher bland sönerna, låt honom finna nåd (villkorad nåd, favör, välbehag) hos sina bröder och doppa sin fot i olja. ²⁵Järn och brons [som är en legering av koppar och tenn] ska vara dina bommar och som dina dagar, så ska också din styrka vara."

Avslutande lovprisning
²⁶[Nu följer en avslutande lovprisning där hela Israel välsignas. Ordet Jesjurun kommer från det hebreiska ordet jashar, som betyder att vara uppriktig eller en jämnad väg. Det beskriver idealbilden av Israel som ett folk som följer Guds väg och lever i hans vilja. Att Gud beskrivs att rida fram på skyn beskriver hur han står över stormar, se Ps 68:34. I ugaritiska myter kallas Baal den som "rider fram på stormen". Formuleringen kan vara medveten av Mose för att betona att det är Israels Gud, inte Baal, som är den sanne Guden. Gud kontrollerar väder och skördar och befriar sitt folk från fiender. Ordet för Gud här är El, som är det mest generella ordet för Gud, och skulle kunna översättas gudomlig kraft. Så kan Israels Gud upplevas för de som inte känner honom, se 2 Mos 3:13-15; Ps 19.]

"Ingen är som Jesjuruns [Israels] Gud (El),
    han rider fram över skyn (himlarna) för att hjälpa (hebr. ezer) dig,
    på skyarna i sitt majestät.
²⁷En boning (trygg hemvist) [i himlen, se 5 Mos 26:15] är den evige Guden (urtidens Gud, Elohim),
    med eviga armar under [himlen, som upprätthåller ordningen på jorden].
Han fördriver dina fiender från ditt ansikte och säger: 'Förgör dem!'

²⁸Israel ska bo (slå läger) [och växa som folk] i trygghet,
    Jakobs källa [bildligt för Jakobs ättlingar, se vers 6-24]
        i ett land,
    med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg.

[Vers 28 formar en kiasm där land står i centrum i den hebreiska texten, omgärdat av mänskligt och agrikulturellt liv som växer. Det judiska folket lever i trygghet och växer till i antal från Jakob som är källan. Växtligheten har sin vattenkälla från daggen som gör att marken grönskar och växer.]

²⁹Lycklig är du Israel, vem är dig lik? Du är ett folk som har sin räddning i Herren (Jahveh). Han är din skyddande sköld, ditt ärorika svärd. Dina fiender ska krypa för dig, och du ska gå fram över deras höjder."

Epilog


Moses död

Utsikt från toppen av Nebo, till vänster på bilden syns Döda havet.

¹Mose gick [norrut] från öknen i Moab upp till berget Nebo, som ligger [på östra sidan om Jordanfloden] mitt emot Jeriko. Han gick upp på toppen Pisga. [En bergskam med flera toppar som ligger strax nordväst om berget Nebo.] Där visade Herren (Jahveh) honom hela landet [som han blivit lovad att få se 5 Mos 32:49]:

[Mose står i mitten på den östra kanten av det land som ska bli Israels, och med början från norr till söder (i en halv cirkel i moturs riktning) visar Gud honom hela landet.]

Gilead [norrut längs med bergskammen] ända till [staden] Dan [i norr]
²och hela Naftali [Galileen i norr]
och Efraims och Manasses land [i centrala norra delen]
och hela Judas land ända till havet i väster [södra centrala delen fram till Medelhavet]
³och Negevöknen [i söder]
och slätten – dalen vid Jeriko [Jordanslätten], Palmstaden – ända till [staden] Tsoar [söder om Döda havet].

⁴Herren (Jahveh) sa till honom: "Detta är landet som jag med ed lovade Abraham, Isak och Jakob att ge åt deras säd (efterkommande). Jag låter dig se det med dina egna ögon, men du kommer inte att gå över dit."

Sedan 300-talet har det funnits en bysantinsk kyrka på toppen av berget Nebo. I samband med en renovering 2008-2019 restes också en minnessten över Mose.

⁵Där i Moabs land dog Herrens tjänare Mose, precis som Herren (Jahveh) hade sagt. ⁶Och han begravdes i dalen i Moabs land mittemot Bet – Peor, och ingen vet var hans grav finns till denna dag. ⁷Mose var 120 år när han dog, hans ögon var inte skumma, inte heller hade hans kraft avtagit. [Han dog vid full vigör.] ⁸Och Israels söner begrät Mose på Moabs slätt i 30 dagar, så tog gråten och sorgen efter Mose slut.

[Trettio på hebreiska är shloshim, och denna 30-dagars sorgeperiod kallas shloshim, se även 4 Mos 20:29.]

Minnesord
⁹Och Josua, Nuns son, var full av vishetens ande, för Mose hade lagt sina händer på honom, och Israels hus lyssnade på honom och gjorde som Herren (Jahveh) hade befallt Mose. ¹⁰Och det har aldrig uppstått (rests upp; funnits eller kommit) en profet i Israel lik Mose, som har känt (haft en intim relation med) Herren (Jahveh) ansikte mot ansikte [4 Mos 12:8; 5 Mos 18:15-18], ¹¹vad gäller alla tecken och under (mirakler) som Herren (Jahveh) sänt honom att göra i Egyptens land,
    med (till/mot) farao
    och med (till/mot) alla hans tjänare
    och med (till/mot) hela hans land,
¹²och vad gäller
    den mäktiga handen [den stora kraften]
    och den stora fruktan (skräck) [de väldiga gärningar]
som Mose visade framför ögonen på hela Israel (i hela Israels åsyn).

[Syftar både på den fruktan som kom över egyptierna i de tio plågorna som ökade i grad (Ps 78:49), men även mottagandet av Torah på Sinai (2 Mos 19:16).]

Tillbaka upp

---

Ps 91

Psalm 91 – Gud är fortfarande min sköld

Psalmen handlar om Guds beskydd. Efter en lång väntan i Psalm 88, 89, 90 kommer nu Guds svar i vers 14-16 i denna psalm!

Författare: Okänd, troligtvis David.

Citeras:
Vers 11-12 citeras av djävulen när Jesus frestas, se Matt 4:6 och Luk 4:10-11
Vers 13 citeras i Luk 10:19

Struktur:
1. Förtröstan på Herren, vers 1-13
2. Guds svar, vers 14-16

¹[Den grekiska översättningen Septuaginta har också med tillägget: "En sång av David." Fyra olika namn används om Gud i vers 1-2: Elion, El Shaddaj, JHVH och Elohim. Gud den Allsmäktige, El Shaddaj, förekommer bara här och i Ps 68:15 i Psaltaren.]

Den som sitter (vistas, bor) i den Högstes (Elions) gömställe
    förblir [ska få vila och dröja kvar] i (under) den Allsmäktiges (El Shaddajs) skugga.

[Verbet "förblir" är i formen hitpael och beskriver en personlig plats. Det används ofta om att stanna över natten, se Job 39:12.]
²Jag ska (vill) säga om Herren (Jahveh):
    "Min tillflykt och min borg (mitt starka fäste), min Gud (Elohim)
    – jag vill lita (kommer att förtrösta) på honom!"
³För han räddar (utan tvekan ska han rycka bort) dig från fågelfångarens snara (jägarens nät),
    från dödlig pest (förödande farsot). [Ps 78:50]

⁴Han ska betäcka dig med sina fjädrar,
    och under hans vingar finner du (ska du söka) tillflykt. [4 Mos 32:11; Jes 31:5; Matt 23:37; Luk 13:34]
Hans sanning (trofasthet, tillförlitlighet) är [ska vara din] sköld och skärm [en stor rektangulär täckande stridssköld].
⁵Du ska [behöver] inte vara rädd för nattens fasor,
    för pilen som flyger om dagen,
⁶inte för pesten som smyger (går fram) i mörkret
    eller plågan (farsoten, förödelsen) som ödelägger [härjar i hettan] mitt på dagen.
⁷Tusen kan falla vid din sida,
    ja, tiotusen vid din högra sida,
    men det ska inte drabba (komma nära) dig.
⁸Du ska bara se på (observera, skåda) med egna ögon,
    och du ska se hur vedergällningen drabbar de onda (du ska se de ogudaktigas lön).

[Med egna ögon ska du som engagerad betraktare själv få bevittna hur de gudlösa straffas. Samma verb för att se (hebr. raa) återkommer sedan i psalmens sista vers, se vers 16.]

⁹För du har sagt: "Herren (Jahveh) är min tillflykt (mitt skydd)",
    du har gjort den allra Högste (Elion) till din boning.
¹⁰Inget ont ska drabba dig,
    och ingen plåga ska komma nära ditt tält (ditt hem; din boplats),
¹¹för han ska ge sina änglar (budbärare) befallning om dig,
    att bevara (vaka över; skydda) dig på alla dina vägar.
¹²På sina händer ska de bära [högt upp ska de lyfta] dig,
    så att du inte stöter din fot mot någon sten. [Matt 4:6]
¹³Över (på) lejon och huggorm ska du gå (träda, marschera) fram,
    det unga lejonet och ormen (draken) ska du trampa på (ner; under dina fötter).

¹⁴[Nu kommer det efterlängtade svaret när Gud talar:]
Eftersom han håller fast (har klamrat sig fast; är fäst) vid mig [har satt sin kärlek till mig och därför hör ihop med mig],
    ska jag också befria (lösgöra, förlösa) honom [låta honom undkomma].
Jag ska beskydda honom (sätta honom högt),
    eftersom han [personligen] känner mitt namn.

¹⁵Han ska ropa (höja sin röst i bön) till mig och jag ska svara honom.
    Jag ska vara med honom i nöden [svårigheterna]. [Den centrala versen.]
Jag ska rädda (rycka/slita/dra bort; befria) honom och föra honom till ära [hedra honom].

¹⁶Jag ska mätta honom med långt liv (längd av dagar)
    och låta honom få se (visa honom) min frälsning (räddning, befrielse – hebr. jeshua).

[I vers 14-16 är huvudpoängen och det centrala att Gud själv är med. Sex stycken verb (tre på vardera sida) visar på Herrens agerande och omger de hebreiska orden för "jag med honom i nöden". Verben är: befria, beskydda, svara, rädda, mätta och visa.]

Tillbaka upp

---