Psalmen använder flera bildspråk och har två huvudscener. Den inleds med att Gud har rollen av en herde för sina får – detta sett ur ett fårs perspektiv – och avslutas med att han står som värd för en festmåltid. David, och alla som tar del av psalmen, liknas vid fåret och den inbjudne gästen.
    Den första scenen beskriver de gröna ängarna, vattnet, herdestaven som ger vägledning och klubban som skyddar mot fiender. I den andra scenen målas en välkänd österländsk bild upp av ett nomadtält med upprullade tältväggar där det är dukat till fest. Efter en dag i solens hetta blir gästen mottagen och smord med väldoftande olja på huvudet och nacken. En festmåltid med läckra rätter dukas fram.
    Bildspråket från fårflocken och gästabudet går hand i hand och vävs ihop. Ängarna och vattnet som fåren leds till motsvaras av det dukade bordet och bägaren som gästen bjuds in till. Faror representeras i orden "mörkaste ravin" och "fiender"; dock finns det ingen fruktan eftersom Gud är närvarande – "du är med mig", se vers 4. De avslutande verben "förfölja" och "återvända", i vers 6, binder ihop de två scenerna. Herdens godhet och nåd förföljer mig varje dag på min vandring, och jag har min hemvist hos Herren där festmåltiden är dukad.

Författare: David

Struktur:
Psalmen är symmetriskt strukturerad i en poetisk form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i det sista, temat i andra stycket med näst sista stycket osv. Vers 1 och 6 handlar om Herren som en herde och längtan efter att alltid bo i hans hus. Vers 2 och 5 handlar om vila och försörjning. Vers 3-4a och 4c handlar om Guds ledning. Kiasmens centrum och höjdpunkt, vers 4b, är: "Du är med mig." Här sker också ett skifte i psalmen. Gud tilltalas nu på ett personligt sätt, Gud är nu "du" och inte "han". Det verkar som om prövningen, vandringen genom dödsskuggans dal, gör att vår relation med Gud förvandlas och blir djupare. För att visualisera detta så är texten inskjuten i olika steg:

A Herren som herde, vers 1a
  B Jag ska inte sakna något, vers 1b
    C Äng, mat och vatten, vers 2
      D Ledning – styrka och rätta vägar, vers 3-4a
        E Du är med mig, vers 4b
      D´ Ledning – käpp och stav, vers 4b
    C´ Bord, mat och dricka, vers 5
  B´ Godhet och nåd ska förfölja mig, vers 6a
A´ Herrens hus, vers 6b

En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David.

Herren (Jahveh) är min herde [kung, fåraherde].
Jag ska inte sakna någonting (inte lida någon brist).

[I Israel och i Mellanöstern var begreppet herde en vanlig metafor för kungen, se 1 Kung 22:17; Jer 23:1; Hes 34:2. Herren beskrivs också som sitt folks herde, se Ps 80:2; 100:3. Ordet för herde (hebr. raah) är ett verb "att valla". Ordet kommer från betesmark. I ordet herde (att valla) finns funktionen att leda fåren till platser där fåren kan beta och dricka, något som psalmen tar upp i vers 2-3. Herdens funktion är också att försvara fåren från vilda djur, se vers 4. Att David i denna psalm diktar och sjunger "min herde" visar vilken personlig relation han hade till Gud. I den andra raden har hebreiskan bara två ord: lo echsar, ordagrant "jag ska inte sakna." Denna korta fras, utan något objekt, beskriver en fullständig förtröstan på att Gud förser på livets alla områden.]

²Vid gröna ängar (spirande betesmarker)
    låter han mig slå mig till ro (lägga mig ner).
Intill lugna (stilla, rofyllda, trygga) vatten (ordagrant: "invid vilans vatten")
    leder han mig (ledsagar han mig varsamt).

[Vis av erfarenhet visste David att man måste leda fåren till lugna friska källvatten. Strömmar och störtfloder utgör nämligen livsfara för ett får – mer än de själva förstår. Samma ord för att leda (hebr. nahal) används av Jesaja när han beskriver hur Herren varsamt leder tackorna och bär lammen, se Jes 40:11.]

³Min själ (hela min varelse; mitt liv)
    vederkvicker (förnyar, återupprättar) han och
    han leder (visar; går före och guidar) mig
på rätta (rättfärdighetens) vägar (spår) [de av herdar välkända gamla lederna] för sitt namns [sitt eget goda ryktes; sin äras] skull.

[Det hebreiska verbet för att vederkvicka, shuv, har innebörden att återställa och föra tillbaka. Verbet för att leda är inte samma som i vers 2, utan det mer generella nacha, som beskriver hur en fåraherde för fram sin hjord. I Mellanöstern drivs inte hjorden på bakifrån, utan herden går framför och leder den. Dessa två verb (shuv och nacha) är placerade intill varandra, centralt i versen. Tillsammans skapar de en helhetsprocess som skulle kunna översättas "att bli förd tillbaka genom att låta sig ledas". De hebreiska verbformerna som används förstärker att Gud känner till vårt bästa och leder oss tillbaka till källan gång på gång.]




Dagens bibelord postas också på Kärnbibelns startsida, Facebook och Instagram med en bild.

Klicka på ett versnummer för att studera versen i Kärnbibelns interlinjära version som följer grundtextens ord.