[Eftersom det i vers 5-6 talas om den personliga relationen och i vers 7-8 om att inte rabbla böner, är bönen som nu följer en "mall", dvs. en mönsterbild för hur vi kan be. Jesus erbjuder sina lärjungar att i förtrolighet närma sig Fadern, bekänna hans storhet och därefter lägga fram de mänskliga behoven. Det är enkla och ärliga böner som utgår från hjärtat som rör vid Faderns hjärta.]

Vår Fader,

som är i himlarna!

Låt ditt namn bli helgat (helgat vare ditt namn). [5 Mos 4:39]
¹⁰Låt ditt rike komma (kom/etablera ditt kungarike)!
Låt din vilja ske (ske din vilja),

såsom i himlen,

så också på jorden.

[Vers 9-10 är en kiasm som ramas in av två fraser med himlarna/himmel. Centralt finns tre verb, två passiva imperativ omgärdar ett aktivt imperativ. Den centrala frasen är ordagrant: "Kom riket ditt". Bönen rör sig från himlarna till jorden. Pluralformen i vers 9 beskriver Gud som hela universums Gud, se 2 Kor 12:2-4. Den bokstavliga innebörden av roten pa i grekiska ordet för Fader, pater, är någon som ger näring, beskyddar och uppehåller, se även Gal 4:6. Gr. hagiazo innebär att heliggöra och avskilja som speciellt och dyrbart – dvs. att vörda Guds namn som betecknar allt han är och står för. Guds rike, där Jesus är den Smorde Konungen, består av rättfärdighet, frid och glädje, se Rom 14:17. Här på jorden har vi människor fått auktoritet att råda – i himlen sker Guds önskade vilja fullt ut.]

¹¹Ge oss i dag vårt dagliga [fysiska och andliga] bröd.

[Det grekiska adjektivet epiousios (som beskriver brödet) förekommer bara i Herrens bön. Förutom "dagliga" kan det även avse "morgondagliga" eller hänvisa till mängd, som i den syriska översättningen Peshitta där det står: "det bröd vi behöver". Vår himmelske Fader är källan till vårt levebröd, se 2 Mos 16:21; Ps 78:24; Ords 30:8; Matt 4:4; Joh 6:27, 35, 58; Jak 4:3.]

¹²Och förlåt oss [lös oss från] våra skulder (gr. opheilema),
    som också vi har förlåtit dem som står i skuld till oss (ordagrant: som också vi löste våra gäldenärer).

[Att förlåta (gr. aphiemi) innebär att sända bort, släppa iväg, avstå ifrån och efterskänka. Det är Gud som förlåter först, men för att den förlåtelsen ska vara bestående, kan vi inte bära på oförrätter mot andra människor. Detta förtydligas i en kommentar direkt efter bönen i vers 14.]

¹³Och för oss inte in i frestelse (prövning),
    utan rädda oss (ryck/dra oss in till dig; befria oss) från den onde (det onda).

[Grekiska peirasmos har en bred betydelse av både prövning och frestelse. Den nyansskillnad som finns mellan de svenska orden finns inte i grekiskan. Gud själv frestar ingen, utan det är den onde och vårt kött som frestar oss att synda, se Matt 26:41; Jak 1:13-14. Det är därför vi behöver vara bedjande. Däremot kan Anden föra oss in i situationer där vår tro prövas, se Luk 4:1-2.]

[Senare handskrifter har en lovprisande avslutning som har likheter med 1 Krön 29:11.]

För ditt är riket och makten och äran i evighet. Amen.