Hans förstfödde [son] var Amnon – [född] av Achinoam, jizreliten;

³och hans 2:e [son] Chilav [betyder "hans faders bild", också kallad Daniel, se 1 Krön 3:1] – [född] av Abigal [kortformen av namnet Abigail],
    karmeliten Navals hustru [änka som David sedan gifte sig med];

och den 3:e Avshalom (Absalom) – Maachas son,
    dotter till Talmaj, kungen i Geshor [region i Syrien],

⁴och den 4:e Adonija – Chaggits son;
och den 5:e Shefatja – Avitals son,
⁵och den 6:e Itream – [född] av Davids hustru Egla [kan syfta på Michal, se 2 Sam 6:23].

⁶Och det skedde när det var krig mellan Sauls hus och Davids hus, att Avner visade sig stark (fast, säker, tapper) i Sauls hus. ⁷Och Saul hade en bihustru som hette Ritspa, Ajas dotter, och han [Ish-Boshet] sa till Avner: "Varför har du gått in till min fars bihustru?"
     ⁸Och Avner blev mycket arg över Ish-Boshets ord och sa: "Är jag ett hundhuvud som tillhör Juda? Idag har jag gjort nåd (omsorgsfull kärlek – hebr. chesed) mot din far Sauls hus, till dina bröder och till hans vänner och har inte gett dig i Davids hand, och du anklagar mig idag för en synd med denna kvinna! ⁹Må Gud (Elohim) göra så mot Avner och ännu mer, om, som Herren (Jahveh) har gett sin ed till David, jag inte gör detta till honom, ¹⁰att flytta kungariket från Sauls hus och sätta upp Davids tron över Israel och över Juda från Dan till Beer-Sheva." ¹¹Men han [Ish-Boshet] kunde inte svara Avner ett ord för han var rädd för honom. [Hans agerande påminner om hans fars rädsla, se 1 Sam 10:22.]
     ¹²Sedan sände Avner budbärare till David rakt ner och sa: "Vems är landet?" Och sa: "Skär ett förbund med mig och se, min hand ska vara med dig till att föra hela Israel till dig."
     ¹³Så han [David] svarade: "Gott, jag ska skära ett förbund med dig, men jag begär en sak av dig som är att du inte träder fram inför mig innan du först fört hit Michal, Sauls dotter, sedan kan du komma och se mitt ansikte."

[Michal älskade David (1 Sam 18:20) och blev först Davids hustru som belöning för att han slog Goliat, men sedan måste han vinna henne med 100 förhudar (1 Sam 18:25). Därefter ångrar sig Saul och ger henne till en annan man (Palti, se 1 Sam 25:44). Nu vill David ha tillbaka sin hustru.]

¹⁴Sedan sände David budbärare till Ish-Boshet, Sauls son, och sa: "Ge mig min hustru Michal som jag förlovade mig med för 100 filisteiska förhudar." [David och Michal hade inte skilt sig och brudpriset (motsvarigheten) hade inte återlämnats, så hon var fortfarande hans hustru, se 1 Sam 18:25.]
     ¹⁵Då sände Ish-Boshet [bud] och tog henne från hennes make, från Paltiel, Lajish son. [I 1 Sam 25:44 är namnet det kortare Palti.] ¹⁶Hennes man [Paltiel] gick med henne, gråtande gick han och följde henne till Bachurim. [Han gick efter dem längs med vägen från Jerusalem mot Jeriko. Bachurim är en by öster om Olivberget, se även 2 Sam 16:5; 17:18. Byn identifieras med Almon, 6 km nordost om Jerusalem.] Till sist sa Avner till honom: "Gå, vänd tillbaka." Så han vände om.
     ¹⁷Och Avner talade med Israels äldste och sa: "Även tidigare, även för tre dagar sedan, var det så att ni sökte att göra David till kung över er, ¹⁸och nu gör det. För Herren (Jahveh) har talat till David och sagt: Genom min tjänare Davids hand ska jag rädda mitt folk Israel ur filistéernas hand och ur alla deras fienders hand."
     ¹⁹Och Avner talade även i Benjamins öron [privat med benjaminiterna, utom hörhåll för de andra], och Avner gick även och talade i Davids öron i Hebron allt det som syntes gott för Israel och till hela Benjamins hus. ²⁰Och Avner kom till David, till Hebron och 20 män med honom. Och David ordnade (gjorde) en fest för Avner och männen som var med honom. ²¹Och Avner sa till David: "Jag vill stå upp och gå och ska samla hela Israel till min herre kungen, så att de kan skära förbund med dig och du kan regera över alla som du (din själ) önskar." Och David sände iväg Avner och han gick i frid (shalom).

Joav mördar Avner
²²Och se, Davids tjänare och Joav kom från ett plundringståg och de hade ett stort byte med sig. Men Avner var inte med David i Hebron för han hade sänt iväg honom och han hade gått i frid. ²³När Joav och hela hans armé som var med honom hade kommit, berättade de för Joav och sa: "Avner, Ners son, kom till kungen och han har sänt iväg honom och han har gått i frid."
     ²⁴Och Joav kom till kungen och sa: "Vad har du gjort? Se, Avner kom till dig, varför har du sänt iväg honom i frid? Och han har redan gått? ²⁵Du känner Avner, Ners son, han har kommit för att bedra dig, för att lära känna hur du kommer och går och veta allt som du gör."
     ²⁶Och när Joav kommit ut från David sände han budbärare efter Avner och de förde tillbaka honom från Siras brunn [en cistern med vatten, enligt tradition 3 km norr om Hebron], men David visste inte om det. ²⁷Och när Avner återkommit till Hebron tog Joav honom åt sidan till mitten av porten för att tala med honom i tysthet och där slog han honom i skrevet så att han dog, för Asahels blod, hans bror.
     ²⁸Och efteråt, när David hörde det sa han: "Jag och mitt kungarike är utan skuld inför Herren (Jahveh) för evigt för Avners blod, Ners son. ²⁹Låt det falla över Joavs huvud och över hans fars hus, och låt det inte saknas någon i Joavs hus som har ett bekymmer eller som har en hudsjukdom (hebr. tsara) [3 Mos 13-14] eller som lutar sig på en stav eller som faller för svärdet eller som saknar bröd."
     ³⁰Och Joav och Avishaj, hans bror, slog Avner eftersom han dödat deras bror Asahel vid Givon i striden.
     ³¹Och David sa till Joav och till allt folket som var med honom: "Riv sönder era kläder och svep in er i säcktyg och klaga över Avner." Och kung David följde efter båren. ³²Och de begravde Avner i Hebron och kungen lyfte upp sin röst och grät vid Avners grav och hela folket grät.
     ³³Och kungen mässade (klagade; sjöng entonigt och utdraget – hebr. qinen) över Avner och sa [sjöng följande klagosång]:

"Skulle Avner dö som en dåre dör?
³⁴Dina händer var inte bundna,
    dina fötter var inte fjättrade i brons [hebr. nechoshetim (brons/koppar) står i dual-formen, dvs. båda fötterna var inte fastkedjade],
    som en man stupar framför syndiga söner,
så har du fallit."

Och hela folket grät över honom.
     ³⁵Och hela folket kom till David och ville få honom att äta bröd medan det fortfarande var dag. Men David gav en ed och sa: "Må Gud (Elohim) göra så mot mig och mer, om jag smakar bröd eller något annat innan solen har gått ner."
     ³⁶Och hela folket lade märke till det och det behagade dem. Allt vad David gjorde behagade folket. ³⁷Och hela folket och hela Israel förstod den dagen att det inte var kungen som låg bakom att Avner, Ners son, dödades.
     ³⁸Och kungen sa till sina tjänare: "Vet ni inte att det är en furste och en stor man som har fallit i Israel idag? ³⁹Och jag är svag idag och har precis blivit smord till kung. Och dessa män, Tserojahs söner, är för tunga för mig. Må Herren (Jahveh) belöna dem som gör ont efter deras ondska."

Tillbaka upp

---

Luk 16:19-17:10

Den rike mannen och Lasarus

Målning av Fedor Bronnikov, 1886.

¹⁹[Jesus fortsätter att tala till fariséerna som älskade pengar, se vers 14. Introduktionen är snarlik andra liknelser, se Luk 10:30; 14:16; 15:11; 16:1. Samtidigt är liknelsen/berättelsen ovanlig eftersom den namnger personer. Jesus lånar bilder från kända egyptiska och judiska sägner om skillnaden mellan detta och nästa liv. Det finns en snarlik rabbinsk liknelse där en rik man namnges. Dateringen är osäker, men cirkulerade den under Jesu tid är det möjligt att Jesus "speglar" den berättelsen och vänder på begreppen och namnger den fattige Lasarus istället för den rike mannen. Jesus har använt liknande retoriska grepp tidigare i liknelsen om den barmhärtige samariern, se Luk 10:25-37.]

"Det var en rik man som hade för vana att klä sig i purpur och fint linne [dyrbara kläder, en översteprästs klädnad]. Han vältrade sig i lyx varje dag (ägnade sig åt luxuöst festande, överdriven konsumtion, använde sin rikedom för att imponera på andra). ²⁰Men en tiggare som hette Lasarus låg vid hans port, hans kropp var full av sår, ²¹och han längtade efter att få äta sig mätt av resterna från den rike mannens bord. Till och med vildhundar kom och slickade hans sår.

[När de rörde vid honom och slickade hans sår blev han rituellt oren. Texten kan också ha en djupare andlig mening. De svaga och fattiga nekades att få andlig mat från fariséerna. Liknande språkbruk används i Matt 15:27 där den kanaaneiska kvinnan säger att även hundarna får äta smulorna från sin mästares bord, dock används ett annat ord för hund där.]

²²Så dog den fattige mannen och fördes av änglarna till Abrahams sida.

[Frasen Abrahams "sida" eller "knä" används bara här i hela Bibeln. Uttrycket återfinns inte heller i judisk dåtida litteratur, men liknande tankegångar att välkomnas av Abraham finns i 4 Mack 13:17 där det står: "Efter detta lidande ska Abraham, Isak och Jakob välkomna oss, och alla våra förfäder ska prisa oss", se även 1 Kung 1:21; 2:10; 11:21; Matt 8:11; Upp 19:7-9. Det verkar som om Jesus knyter an till denna föreställning, men gör vissa ändringar.]
    Den rike mannen dog också och begravdes. ²³I Hades (dödsriket), där han plågades, lyfte han upp sina ögon och fick se Abraham långt borta och Lasarus vid hans sida. [Dödsriket (gr. Hades, hebr. Sheol) är de dödas plats i väntan på den slutliga uppståndelsen och domen inför den vita tronen, se Ps 16:10; Dan 12:2; Apg 2:27, 31; Upp 20:13.] ²⁴Då ropade han: 'Fader Abraham, förbarma dig över mig och sänd Lasarus att doppa fingerspetsen i vatten och svalka min tunga, för jag plågas i denna eld!'

[Det var inte rikedomen i sig som var orsaken till den rike mannens dom; Abraham var ju rik men fanns i paradiset. Det är anmärkningsvärt att den rike mannen visste vad tiggaren hette! Här på jorden hade han alltså varit fullt medveten om honom, men valt att inte bry sig om sin nästa som led nöd precis utanför hans dörr. Det var orsaken till hans eviga död, se Matt 25:46.]
     ²⁵Men Abraham svarade: 'Barn, kom ihåg att du fick ut ditt goda medan du levde, och Lasarus likaså det onda. Nu får han tröst och du plågas. ²⁶Dessutom är det en stor klyfta mellan oss och er, för att det inte ska vara möjligt för någon som vill, att ta sig över härifrån till er eller därifrån hit.' [Enligt myten kunde man korsa mellan paradiset och Hades via en båt, men det går inte, säger Jesus.]

²⁷Den rike mannen sa: 'Då ber jag dig att du skickar Lasarus till min fars hus. ²⁸Jag har fem bröder, och han måste varna dem så att inte de också kommer till denna plågans plats.'
     ²⁹Men Abraham sa: 'De har Mose och profeterna, de kan lyssna till [och lyda] dem.'
     ³⁰Men han sa: 'Nej, fader Abraham, men om någon kommer till dem från de döda ska de omvända sig.'
     ³¹Abraham sa till honom: 'Lyssnar de inte till Mose och profeterna, så kommer de inte bli övertygade ens om någon uppstår från de döda.' "

[Det största vittnesbördet någon kan få är Guds ord. Ett mirakel ger uppmärksamhet, men det är Guds ord som frälser. Även om den rike mannen inte namnges är det fariséerna som identifieras med den rike mannen. Översteprästen bar en purpurfärgad dräkt och var klädd i linne, se 2 Mos 28. När Jesus berättade detta var Kaifas överstepräst, han tjänstgjorde 18-35 e.Kr. Hans svärfar, Hannas, hade just fem söner som han gjorde till överstepräster, se vers 27-28. Lasarus har ibland förknippats med Marta och Marias bror, men det är troligen inte samme person, se Joh 11. Det finns dock en koppling mellan namnet Lasarus och Abraham. Namnet Lasarus kommer från det hebreiska namnet Elieser som betyder: "en som Gud hjälper". Elieser var Abrahams trogne tjänare, se 1 Mos 15:2. På samma sätt som man förväntade sig att Abrahams gode tjänare Elieser skulle komma till samma boningsplats som sin mästare efter döden, kommer den rättfärdige tiggaren också dit. Jesus säger inte om detta är en liknelse eller en berättelse och det finns olika tolkningar, men det vi vet är att Jesus inte skulle tala osanning eller lära ut falska läror. Några slutsatser:

• Vad vi gör i detta liv får konsekvenser efter döden.
• Vi ska hjälpa de fattiga.
• Jesus använder sig av ett dåtida begrepp, "Abrahams sida", men ändrar vissa detaljer.

Det svenska ordet lasarett har sitt ursprung i det bibliska namnet Lasarus.]

Bitterhet och oförsonlighet

Olivpress i Nazareth Village byggd på samma sätt som på Jesu tid. Denna större modell drevs av en åsna kopplad till ett ok.

¹Jesus sa till sina lärjungar: "Det går inte att undvika att snaror (förförelser, frestelser) kommer, men ve den (uttryck för intensiv förtvivlan över den personen) genom vilken de kommer. ²Det skulle vara bättre (mindre illa) för honom att få en kvarnsten hängd om halsen och bli kastad i havet, än att han skulle förleda en av dessa små.

[Jesus känner sorg och bedrövelse över den som förleder andra troende, men fördömer också dessa handlingar. Utifrån Matt 18:6 är det tydligt att "dessa små" är andra troende.]

³Var ständigt på er vakt!

[Denna varning kan syfta tillbaka på det som sagts att vakta så man inte orsakar en annan troendes fall. Det kan också syfta framåt på nästa stycke. Det är lätt att bli sårad om man är ovaksam, därför måste man säga till den som man upplever beter sig illa, se också Heb 12:15! Det är troligt att varningen gäller båda fallen – att vara vaksamma så vi inte sårar andra och inte själva blir sårade.]

Om din broder syndar, så tillrättavisa honom, och om han ångrar sig så förlåt honom. ⁴Ja, även om han syndar mot dig sju gånger på en dag och kommer till dig sju gånger och säger: 'Jag ångrar mig,' så ska du förlåta honom." [Matteus tar med fler detaljer från Jesu undervisning om förlåtelse i Matt 18:15-34.]
     ⁵Apostlarna sa till Herren: "Ge oss mer tro!"
     ⁶Men Herren sa: "Om ni hade tro som ett senapsfrö, så skulle ni kunna säga till detta mullbärsfikonträd (sykomor – gr. sukaminos): Bli uppryckt med rötterna och bli planterad i havet, och det skulle lyda er."

[Bitterhet och oviljan att förlåta liknas här vid ett mullbärsfikonträd vars karaktärsdrag är att det har ett djupt och stort rotsystem, är snabbväxande och producerar bitter frukt.]

En liknelse om nödvändigheten att förlåta
⁷[Jesus fortsätter att undervisa lärjungarna om förlåtelse, och berättar nu en liknelse om att det är vår skyldighet att förlåta varandra.]

"Skulle någon av er säga till sin tjänare när han kommer in efter att ha plöjt fältet eller vaktat boskap: 'Kom på en gång och sätt dig vid matbordet'? ⁸Säger han inte i stället: 'Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och betjäna mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka.' ⁹Inte tackar han tjänaren för att han gör det han ska göra, eller hur?

¹⁰På samma sätt är det med er, när ni har gjort allt ni blivit befallda [förlåtit varandra, se vers 4], då ska ni säga: 'Vi är bara tjänare (ovärdiga att ta emot någon speciell utmärkelse), vi har bara gjort vår plikt.' "

Tillbaka upp