Parallell - lördag 13/6
2 Krön 6-7
1Då sa Salomo:Herren har sagt3Sedan vände kungen sig om och välsignade Israels hela församling medan allt folket stod. 4Han sa: "Välsignad är Herren (Jahveh), Israels Gud, som med sina händer har fullbordat vad han med sin mun talade med (lovade) min far David, när han sa: 5Från den dag då jag förde mitt folk ut ur Egyptens land har jag inte i någon av Israels stammar utvalt en stad för att i den bygga ett hus där mitt namn skulle vara, och jag har inte heller utvalt någon man till att vara furste över mitt folk Israel. 6Men Jerusalem har jag utvalt för att mitt namn ska vara där, och David har jag utvalt till att råda över mitt folk Israel. 7Min far David hade i sinnet att bygga ett hus åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). 8Men Herren sa till min far David: Då du nu har i sinnet att bygga ett hus åt mitt namn, så gör du rätt i att ha detta i sinnet. 9Men det är inte du som ska bygga detta hus, utan din son som ska utgå från dig, han ska bygga huset åt mitt namn. 10Och Herren har hållit sitt ord som han talade, för jag har kommit i min far Davids ställe och sitter nu på Israels tron, så som Herren talade (lovade), och jag har byggt huset åt Herrens (Jahvehs) namn, Israels Gud (Elohim). 11Där har jag ställt arken, och i den förvaras det förbund som Herren har slutit med Israels barn."
att han vill bo i mörkret (ett tjockt mörkt moln) [2 Mos 20:21].
2Jag har nu byggt ett hus till boning åt dig,
en plats där du kan bo till evig tid.
Salomos bön
12Därefter ställde Salomo sig framför Herrens (Jahves) altare inför Israels hela församling och räckte ut sina händer. 13Han hade gjort en talarstol av koppar, 5 alnar [2,25 meter] lång, 5 alnar [2,25 meter] bred och 3 alnar [1,35 meter] hög, och ställt den mitt på den yttre förgården, och han stod nu i talarstolen. Sedan föll han ner på knä inför Israels hela församling, räckte ut sina händer mot himlen 14och sa [bedjande]:
16Håll nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), vad du talade till (lovade) din tjänare, min far David, när du sa till honom: Det ska aldrig saknas en avkomling av dig inför mig på Israels tron, om dina barn ger akt på sin väg och vandrar efter min undervisning, så som du har vandrat inför mig. 17Och nu, Herre (Jahveh), Israels Gud (Elohim), förverkliga det ord som du har talat till din tjänare David.
18Men kan Gud verkligen bo bland människorna på jorden? Se, himlarna och himlarnas himmel rymmer dig inte. Hur mycket mindre då detta hus som jag har byggt! 19Men vänd dig ändå till din tjänares bön och åkallan, Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), så att du hör det rop och den bön som din tjänare sänder upp till dig 20och låter dina ögon dag och natt vara öppna mot detta hus, den plats om vilken du har sagt att du där vill fästa ditt namn, så att du hör den bön som din tjänare ber när han vänder sig mot denna plats. 21Ja, hör de böner som din tjänare och ditt folk Israel sänder upp, när de vänder sig mot denna plats. Hör dem från den plats där du bor, från himlen. Och när du hör, må du förlåta.
22Om någon syndar mot sin nästa och man föreskriver honom en ed och låter honom svära den, och han kommer och svär eden inför ditt altare i detta hus, 23hör det då från himlen och utför ditt verk och skaffa dina tjänare rätt. Straffa den skyldige och låt hans gärningar komma över hans huvud, men förklara den rättfärdige rättfärdig och låt honom få efter hans rättfärdighet.
24Om ditt folk Israel blir slaget inför en fiende, därför att de har syndat mot dig, men de vänder om och prisar ditt namn och ber och åkallar inför ditt ansikte i detta hus, 25hör det då från himlen och förlåt ditt folk Israels synd och låt dem komma tillbaka till det land som du har gett till dem och deras fäder.
26Om himlen stängs till och inget regn faller, därför att de har syndat mot dig, men de då ber vända mot denna plats och prisar ditt namn och vänder om från sin synd, eftersom du har ödmjukat dem, 27hör det då i himlen och förlåt dina tjänares och ditt folk Israels synd och lär dem den goda väg de ska vandra. Och låt det regna över ditt land som du gett åt ditt folk till arvedel.
28Om det blir svält i landet, om det blir pest, om det blir sot och rost, om det kommer gräshoppor och gräsmaskar, om fienderna tränger in i deras land och belägrar deras städer, ja, vilken plåga och sjukdom som än kommer, 29om då någon människa eller hela ditt folk Israel ber och ropar till dig när de var för sig känner plågan och smärtan som har drabbat dem, och de räcker ut sina händer mot detta hus, 30hör det då från himlen där du bor, och förlåt och ge var och en efter alla hans gärningar, eftersom du känner hans hjärta. För det är bara du som känner människornas hjärtan. 31Så ska de frukta dig och vandra på dina vägar, så länge de lever i det land som du har gett åt våra fäder.
32Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta på grund av ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm, om han kommer och ber vänd mot detta hus, 33hör det då från himlen där du bor och gör allt som främlingen ropar till dig om. Så ska alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är uppkallat efter ditt namn.
34Om ditt folk drar ut till strid mot sina fiender på den väg du sänder dem och de ber till dig, vända i riktning mot denna stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, 35hör då från himlen deras bön och åkallan och skaffa dem rätt.
36Om de syndar mot dig – och det finns ingen människa som inte syndar – och du blir vred på dem och ger dem i fiendens våld, och man tar dem till fånga och för bort dem till något land, långt borta eller nära, 37men de då kommer till besinning i det land där de är fångar och vänder om och ropar till dig om nåd i fångenskapens land och säger: Vi har syndat, vi har gjort fel och varit ogudaktiga, 38om de då vänder om till dig av hela sitt hjärta och av hela sin själ i det land dit man fört dem som fångar, och de ber vända mot sitt land som du gett deras fäder, mot den stad som du utvalt och det hus som jag byggt åt ditt namn, 39hör då från himlen där du bor deras bön och deras rop om nåd och skaffa dem rätt, och förlåt ditt folk som har syndat mot dig.
40Så, min Gud, låt dina ögon vara öppna och dina öron lyssna till vad som bes på denna plats.
41Och nu: Res dig, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), och kom till din vilostad,
du och din makts ark!
Låt dina präster, Herre (Jahveh), Gud (Elohim), vara klädda i frälsning,
och låt dina fromma glädja sig över ditt goda.
42Herre (Jahveh), Gud (Elohim), visa inte tillbaka din smorde [kungen – Salomo].
Tänk på (kom ihåg) den nåd du har lovat din tjänare David."
1När Salomo hade slutat sin bön kom eld ner från himlen och förtärde brännoffret och slaktoffren, och Herrens (Jahvehs) härlighet (ära, tyngd – hebr. kavod) uppfyllde huset. 2Prästerna kunde inte gå in i Herrens (Jahvehs) hus, eftersom Herrens (Jahvehs) härlighet uppfyllde Herrens (Jahvehs) hus. 3När alla Israels barn såg hur elden kom ner och såg Herrens härlighet över huset [templet], föll de ner på den stenlagda gården med ansiktena mot marken och tillbad Herren och tackade [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] Herren (Jahveh):
för han är god,4Och kungen och hela folket offrade slaktoffer inför Herrens ansikte. 5Kung Salomo offrade som slaktoffer 22 000 tjurar och 120 000 av småboskapen. Så invigdes Guds hus av kungen och hela folket. 6Prästerna stod på sina platser, och leviterna stod med Herrens musikinstrument som kung David hade låtit göra, för att de med dem skulle tacka Herren (Jahveh), för hans nåd är evig. David lät nämligen leviterna utföra lovsången. Prästerna stod mitt emot dem och blåste i trumpeter medan hela Israel förblev stående.
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
7Och Salomo invigde den mellersta delen av förgården framför Herrens (Jahvehs) hus. Där offrade han brännoffren och fettstyckena av gemenskapsoffret, eftersom kopparaltaret som Salomo hade låtit göra inte kunde rymma brännoffret, matoffret och fettstyckena.
8Vid det tillfället firade Salomo högtiden i sju dagar och med honom hela Israel. Det var en mycket stor församling, från stället där vägen går mot Chamat [i nuvarande södra Syrien, inte så långt från Tell Dan, se Dom 18:28] ända till Egyptens bäckravin [Wadi el-Arish, Israels gräns mot Sinai i sydväst, se 4 Mos 34:5]. 9På åttonde dagen firade de en högtidsförsamling, för altarets invigning firades i sju dagar och högtiden i sju dagar. 10Men på 23:e dagen i 7:e månaden [tishri – sept/okt] lät han folket gå hem till sina tält, och de var fyllda av glädje och fröjd över det goda som Herren hade gjort mot David och Salomo och mot sitt folk Israel.
Herren tar emot templet
11[Nu följer Herrens svar till Salomos bön. Innehållet är samma som i 1 Kung 9:1-9, men här i vers 11-12 beskrivs det mer i detalj.]
Så färdigställde Salomo Herrens (Jahvehs) hus och kungapalatset. Allt som Salomo hade föresatt sig att utföra i Herrens (Jahvehs) hus och i sitt eget hus lyckades väl. 12Och Herren uppenbarade sig för Salomo om natten och sa till honom: "Jag har hört din bön och utvalt denna plats åt mig till offerplats. 13Om jag tillsluter (håller tillbaka) himlarna så att inget regn faller,
eller om jag befaller gräshoppan att fördärva landet [landets grödor],
eller om jag sänder pest (epidemier, plågor, sjukdomar) bland mitt folk,
14men om [då] mitt folk, som är uppkallat efter mitt namn (som mitt namn har utropats över)
ödmjukar sig (böjer sina knän),
och ber (bönfaller; medlar) [står i gapet mellan Gud och folket]
och söker mitt ansikte (vädjar/frågar efter min närvaro)
och vänder om från sina onda vägar,
då ska jag
höra det [lyssna till deras bön] från himlarna [som var tillslutna, se vers 13],
och förlåta deras synd,
och hela (bota, läka; hebr. rafa – laga/sy ihop) deras land.
[Budskapet riktas till Guds eget folk. De som tillhör honom måste först böja sig inför honom. Den hebreiska formen nifal ger den passiva betydelsen att de ska låta sig ödmjukas. De behöver också be (verbet står i formen hitpael – dualt, dvs. något som kräver två för att kunna göras). Sedan kommer uppmaningen att söka Guds ansikte – här används formen piel som betonar och intensifierar sökandet. Till sist krävs att de omvänder sig och inte fortsätter att synda (verbet står i den vanliga formen qal). Gör de dessa fyra saker lovar Gud att lyssna och agera utifrån sin nåd till försoning och läkedom för deras land.]
15Mina ögon ska nu vara öppna och mina öron lyssna till vad som bes på denna plats. 16Jag har nu utvalt och helgat detta hus för att mitt namn ska vara där till evig tid. Och mina ögon och mitt hjärta ska alltid vara där. 17Om du vandrar inför mig så som din far David vandrade, så att du följer allt som jag har befallt dig och håller fast vid mina stadgar och föreskrifter, 18då ska jag låta din kungatron bestå för evigt som jag lovade din far David, när jag sa: Aldrig ska det saknas en avkomling av dig som råder över Israel. 19Men om ni vänder om och överger de stadgar och bud som jag har förelagt er och går bort och tjänar andra gudar och tillber dem, 20då ska jag rycka upp dem ur mitt land, det som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat åt mitt namn ska jag förkasta ifrån mitt ansikte. Jag ska göra det till ett ordspråk och en nidvisa bland alla folk. 21Hur storslaget detta hus än är, ska var och en som går förbi häpna över det och fråga: Varför har Herren gjort så mot detta land och mot detta hus? 22Då ska man svara: Därför att de övergav Herren (Jahveh), sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och höll sig till andra gudar och tillbad och tjänade dem, därför har han låtit allt detta onda drabba dem."
Ps 136
Psalm 136 – Tacka Herren för hans nådVarje vers i den 26 verser långa psalmen avslutas med den hebreiska frasen: ki olam chesed. Det blir som en refräng som ordagrant översatt är: "för hans nåd – evig", och beskriver hur Guds nåd och trofasta kärlek är evig. Denna psalm är antifonal, dvs. en ledare sjunger först en fras som sedan församlingen/kören svarar på. Detta föreskrevs av David, och praktiserades 500 år senare, se Neh 12:24.
Författare: Okänd
Struktur:
1. Tacka Gud, vers 1-3
2. Tacka Gud som skapar, vers 4-9
3. Tacka Gud som leder och skyddar, vers 10-22
4. Tacka Gud som förser, vers 23-25
5. Tacka Gud, vers 26
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
2Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] gudarnas Gud (Elohei elohim),
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
3Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] herrarnas Herre (Adonai Adonim),
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
4Till honom som ensam gör stora mirakler,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
5Till honom som gjort (skapat) himlarna med förstånd (kunskap),
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
6Till honom som har fördelat (spridit ut, expanderat) jorden ovanpå vattnet [se Job 37:18],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
7Till honom som gjort stora ljus [plural],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
8Till honom som gjort solen att råda över dagen,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
9Till honom som gjort månen och stjärnorna att råda över natten,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
10Till honom som slog Egyptens förstfödda,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
11Till honom som förde ut Israel ifrån dem [Egypten],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
12Med stark hand och med uträckt arm,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
13Till honom som delade Vasshavet (hebr. jam sof) [Röda havet] i två delar,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek),
14och lät Israel gå mitt igenom det [Röda havet],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
15Till honom som skakade ner (skingrade, kringströdde – hebr. naar) farao och hans här i Vasshavet,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
16Till honom som ledde sitt folk genom öknen,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
17Till honom som störtar stora kungar,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
18Till honom som störtar mäktiga kungar,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek):
19Amoréernas kung Sichon,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek),
20och Basans kung Og,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
21Till honom som gav deras [kungarnas] land till arvedel,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
22Ja, till en arvedel åt sin tjänare Israel,
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
23Till honom som kom ihåg oss i vår ringhet [när vi var slavar],
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
24Till honom som befriade oss från våra fiender (motståndare),
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
25Till honom som ger bröd (mat) till allt kött (allt levande)
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
26Tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänn] himmelens Gud (El),
för evigt (i evighet) varar hans nåd (omsorgsfulla, trofasta kärlek).
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > 6. Parallell
- 7. Sommar 25
