Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - söndag 4/6

2 Sam 22:1-23:23, Ps 122:1-9, Ords 16:19-20, Apg 2:1-47


2 Sam 22:1-23:23

Davids sång – tack för segern
1David talade till Herren (Jahve), denna sångs ord den dag då Herren räddat honom ur alla fienders hand, och ur Sauls hand (grepp).

Denna sång finns också som en Psalm, se Ps 18.

Några skillnader:
hand – hebr. kaf 2 Sam 22:1, jad i Ps 18:1.
ropa – hebr. qara 2 Sam 22:7, sawa i Ps 18:7
klippa förutom – mibbalade" 2 Sam 22:32, zulati i Ps 18:32.

Struktur: Sången är uppbyggd som en kiasm i flera nivåer.

A Inledande lovprisning, vers 2-7
   B Guds ingripande, vers 8-20
     C Guds trofasthet, vers 21-30
   B´ Gud ger kraft, vers 31-46
A´ Avslutande lovprisning, vers 47-51

-
2Han [David] sade: Herren (Jahve) är
    min bergsklyfta (ointagliga bergskam, skyddade plats)
    och min borg (mitt starka fäste)
    och min räddare (befriare).
3Min Gud (Elohim)
    min klippa (fasta punkt; mitt massiva berg) – till vilken jag tar min tillflykt [Matt 7:24],
    min sköld,
    min frälsnings horn [hornet på en vild oxe är en metafor för militär styrka och seger] och
    mitt försvarstorn (värn; min fästning, säkra höjd)
    mitt värn (min tillflykt, upphöjd plats, högt på ett berg)
    min frälsare (räddare)!
Du räddade mig från våldet (ondskan).

4Halleluja (värdig att prisas, allt lov till dig)!
Jag ropade (höjde min röst i bön) till Herren (Jahve) och blev räddad från mina fiender.
5Dödens rep omslöt mig,
    Belials flod (de ondskefulla kaotiska, sataniska) strömmarna (det forsande vattnet) förskräckte (angrep) mig [ville dränka mig].
6Sheols (underjordens) rep virades (snärjdes) runt mig,
    dödens fällor konfronterade mig (snaror kastades mot mig).

[Vers 5-6 formar en väl strukturerad kiasm med fyra uttryck för döden och fyra verb för hur den omslöt, förskräckte, virade och konfronterade David, se Ps 18:5-6.]
7I min nöd (ångest, förtvivlan) ropade (höjde min röst i bön) jag till Herren (Jahve),
    jag skrek ut (ropade efter hjälp) till min Gud (Elohim).
Han hörde min röst från sitt tempel [vers 10 antyder att det är Guds himmelska tempel som åsyftas],
    mitt kvalfyllda skrik till honom (rop efter hjälp i djup vånda) nådde hans öron. 8Då gungade jorden (upp och ner) och den skakade,
    bergens grundvalar darrade och skakade, eftersom han var vred (upptänd av ilska).
9Rök steg upp ur hans näsa,
    och förtärande eld från hans mun,
    glödande kol slungades ut (antändes).
10Han böjde himlarna (krökte universum) och kom ner,
    och han steg ner med mörka moln under sina fötter.

[Det hebreiska ordet för "böjde" är nata som betyder att expandera och spänna ut. Bibeln beskriver hur himlarna och universum böjs/kröks. Här antyds att det verkar finnas fler än de tre rumsdimensionerna. I början på 1900-talet formulerade Einstein relativitetsteorin, med tiden som en fjärde dimension, vilket resulterar i "krökta rum". Här anar vi hur Gud kan stå utanför tiden och känna till början från slutet, och samtidigt finnas i tiden. Idag talar forskare ofta om tio dimensioner med bl.a. ljus, supergravitation, elektromagnetism, supersträngteori, osv.]

11Han besteg en kerub [bevingat himmelskt väsen, se 1 Mos 3:24; 1 Kung 6:24-27; Hes 1:4-28; 10:20] och flög.
    Han svävade fram på vindens vingar.
12Han svepte (dolde) sig i mörker (den mörka stormen var som en slöja),
    som ett tält (hydda, täckande skydd av tillfällig natur – hebr. sukka) runt sig,
    mörka vattensamlingar, täta (tjocka) moln i skyn.
13Från strålglansen (det bländande skenet) framför honom flammade glödande kol (klot av eld, blixtar).
14Herren (Jahve) dundrade i (från) himlarna,
    och den Högste (Elion) lät sin stämma höras.
15Han sköt sina pilar och skingrade dem [fienderna],
    flammande blixtar förvirrade dem (panik och tumult bröt ut).
16Havsdjupen exponerades (havets strömmar),
    jordens inre delar blottades vid ditt härskri (tillrättavisning, när du dånat med hög röst), Herre (Jahve),
    genom din kraftiga utblåsning från din näsa.
[Effekterna av en stor jordbävning med sprickor, slukhål och avgrundsdjup målas upp.]

17Han sträckte sig ner från höjden [med sin hand], tog tag i mig,
    drog mig upp (hebr. masha, samma ord som Mose, vars namn just betyder räddad från vattnet, se 2 Mos 2:10)
    från många (stora) vatten.
    [De stora haven är ofta en symbol på folk och nationer, se Upp 17:15.]
18Han räddade mig från min starke fiende [i Davids fall Saul, se 1 Sam 31:1-4],
    och från dem som hatade mig, för de var mig övermäktiga.
19De konfronterade när jag var som svagast (när jag var som en belägrad stad),
    men Herren blev mitt stöd.
    [Ordet "stöd" används i Jer 3:1 om hjälpsändningar med förnödenheter och vatten till det belägrade Jerusalem.]
20Han förde mig ut i frihet (en rymlig plats, stora vidder) [en efterlängtad kontrast efter att ha suttit instängd i en belägrad stad],
    han räddade mig, för han älskar (finner glädje i) mig. 21Herren (Jahve) har behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
    på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga) har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
22Eftersom jag har följt (vaktat på) Herrens vägar (skyddat, lydit hans bud)
    och inte agerat ogudaktigt och avfallit från min Gud;
23Eftersom jag har haft hans domar för ögonen,
    och inte vikit av från hans regler.
24Jag har varit uppriktig (helhjärtad, levt med integritet) inför honom,
    och hållit mig borta (vaktat på min väg, skyddat mig) från synd (skuld, straff).

[Ordet för uppriktig är "tamim". Huvudbetydelsen är att vara hel, fulltalig, utan någon brist. När ordet används om Gud beskriver det hans helhet och felfrihet. När det används om människor beskriver det inte någon som är helt utan synd, utan någon som är ärlig och har integritet där ord och handlingar hör ihop. Någon som är en hel människa med allt vad det innebär, det finns inga dolda rum, baktankar eller något gömt. Ordet för synd är ett brett ord som ordagrant handlar om att vika av från vägen. Betydelsen är rik och innefattar både synden, skammen och straffet.]

25Därför har Herren (Jahve) behandlat mig (låtit mig få växa och mogna, gett mig lön) efter min rättfärdighet,
    på grund av mina rena händer (eftersom mina handlingar är oskyldiga)
    inför hans ögon har han upprättat (fört tillbaka, belönat) mig.
26Mot den trofaste (helige, barmhärtige, kärleksfulle) [Ordet har samma rot som chesed som betyder nåd och omsorgsfull kärlek]
    visar du dig trofast (helig, barmhärtig, kärleksfull).
Mot den uppriktige (helhjärtade, ärlige, sanne) [Ordet för uppriktig är tamim, se vers 24]
    visar du dig uppriktig (helhjärtad, ärlig, sann).
27Mot den som renat sig (som en metall som hettats upp och orenheterna avlägsnats),
     visar du dig ren,

men mot den moraliskt fördärvade (korrupte, förvridne, som medvetet väljer fel väg),
    visar du dig subtilt (motsatt, antagonistisk, i strid mot).
28Du befriar (räddar) ett förtryckt (ödmjukt) folk,
    men dina ögon fäster du på de stolta och du tar ner dem (tvingar dem till ödmjukhet).
29För du är min lampa [som håller mig vid liv, fysiskt och andligt], Herre (Jahve).
    Min Gud (Jahve) lyser upp mitt mörker.
30För med (i) dig kan jag attackera (springa mot) en armé (en fiendes barrikad),
    med min Gud (Elohim) kan jag storma (hoppa över) en mur. [Fil 4:13] 31Vad det gäller Gud (El) [den ende sanne Guden] – hans väg (sätt att agera) är utan brist (har integritet),
    Herrens löftesord (hebr. imrah) har visat sig vara sanna (är prövade) [Ps 12:7],
    han är en sköld för alla som tar sin tillflykt i honom.
32För vem är Gud (El) förutom Herren (Jahve),
    och vem är en klippa (berg, en säker och stabil grund) utom vår Gud (Elohim)?
33Gud (El) som är mitt starka fäste
    och gjorde min väg utan brist (hjälpte mig att vandra med integritet, gjorde mig helhjärtad, ärlig).
34Som gjorde mina fötter [snabba och smidiga] som hindens [som med lätthet klättrar längs med de branta bergssidorna],
    och ställde mig på mina höga platser (höjderna).
    [Profeten Habackuk använder liknande språk, se Hab 3:19, ordet används också om offerplats som ofta var belägen på en hög plats.]
35Som lärde mina händer att strida (tränade mig för krig),
    så att mina armar kunde spänna bronsbågen.

[Kan syfta på en verklig båge dekorerad med brons/koppar i ändarna, eller så är det en poetisk beskrivning av övernaturlig styrka som kan böja en båge i metall. Pilbågen var en välkänd symbol för kunglig styrka både i Assyrien och Egypten vid den här tiden. Den assyriska solguden Ashur avbildas med en pilbåge. En relief som hittats i Assyrien, skulpterad ungefär samtidigt med David, beskriver hur Ashur ger en storslagen båge till kungen.]

36Du gav mig din frälsnings sköld,
     din villighet att böja dig ned (din ödmjukhet) har gjort mig stor (har styrkt mig).
37Du har berett plats för mina steg (utvidgat området under mig),
    mina anklar har inte gått ur led (mina fötter snubblade inte, tappade inte fotfästet).
    [Syftar på bilden av en hjort på smala bergsstigar.]
38Jag förföljde mina fiender och slog dem,
    jag vände inte om förrän jag gjort slut på dem.
39Jag förtärde dem och krossade dem, så att de inte kunde resa sig,
    de föll under mina fötter.

40Du utrustade (gav, klädde) mig med kraft (styrka, mod) för striden (kriget),
    du fick de som reste sig upp mot mig att böja sig för mig.
41Mina fiender drev du på flykten (du gav mig deras rygg och nacke),
    de som hatade mig tystade jag fullständigt (jag högg av dem som man hugger bort en gren).
42De skrek (ropade, sökte efter hjälp), men det var ingen [av deras avgudar] som hjälpte,
    [de ropade efter hjälp eller skrek i avsky] mot Herren, men han svarade inte.

[I Jona 1:14 finns exempel på hur hedningar ropar till Israels Gud. I Upp 16:10-11 vänder man sig mot Gud, inte i omvändelse, utan för att häda honom.]

43Jag krossade (malde) dem [så fullständigt så de blev] som jordens stoft,
    jag stampade på dem som smuts (dy) på vägen [slängde ut dem som skräp på gatan], och trampade ner dem.
44Du räddade mig från mitt folks strider
    du satte mig som huvud över hednafolken.
Folkslag jag inte kände tjänar mig nu.
45Främlingarnas söner krymper ihop (blir kraftlösa) inför mig,
    så fort de hörde om mig [ryktet om vad Gud gör], lydde de mig.
46Främlingarnas söner tappade modet (vissnade, skrumpnade ihop),
    och kom haltande (darrande) fram ur sina gömslen (stängda platser, fästen).
47Herren (Jahve) lever!
Lovad (värdig att prisa, att böja sig inför i vördnad) är min Klippa (berg som står fast),
    upphöjd är Gud, min frälsnings klippa!

48Gud (El) [den sanne Guden],
    den som ger mig fullständig hämnd [plural],
    den som lägger folken under mig,
     49den som befriar mig från mina fiender,
    den som lyfter upp (upphöjer) mig över de som reser sig mot mig,
    den som räddar mig från våldets man (mannen som plundrar och terroriserar – hebr. ish chamas).

50Därför vill jag tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig inför folken, Herre (Jahve),
    och lovsjunga ditt namn. [Versen citeras i Rom 15:9.]
51Ett frälsningens torn är han åt sin konung,
    han visar nåd (omsorgsfull kärlek) mot sin smorde (utvalde, kung) [Messias],
    mot David och hans säd [ätt, singular, se 1 Mos 3:15; Upp 19:11-16] för evigt.
-


Davids sista ord
1Dessa var Davids sista ord:
Så förkunnar (säger, proklamerar) David, Jishajs son,
    så förkunnar (säger, proklamerar) den man som blev högt upphöjd,
Jakob Guds smorde,
    Israels psalmist (lovsångsledare, sång ackompanjerad med instrumental musik).

2Herrens (Jahves) Ande talade genom mig
    och hans ord (hebr. milah) var på (kom över till) min tunga.
3Israels Gud (Elohim) sade,
    Israels klippa talade till mig:
"Den som råder över människor ska vara rättfärdig,
    den som råder i Gudsfruktan,
4och som morgonljuset när solen går upp, en morgon utan moln, som när klart ljus lyser efter regn, som det skira gräset spirar ur jorden." [Vers 3 och 4 går att skriva både i presens och futurum.]

5För är inte mitt hus grundat med Herren (Jahve)
    som ett evigt förbund som han har med mig,
    god ordning i allt och tryggt (omgärdat)
för hela min frälsning och alla mina önskningar,
    ska han inte låta det växa?
6Men de illasinnade (tomma, helt onda; "ondskans hantlangare" – hebr. belijaal) är som törne [i ett fält] – alla är borttagna (bortkastade, bortrensade),
    man kan inte ta i dem med handen,
7utan den man som rör dem måste vara rustad
    med järn och ett spjutskaft,
och de ska fullständigt förbrännas
    med eld på sin plats (där de ligger).
Davids hjältar
8[Denna uppräkning beskriver de närmsta männen kring David. Först nämns de tre närmaste följt av en grupp av 30 män. Den sista listan innehåller några fler, men det beror på att även fallna hjältar räknas upp, se 2 Sam 23:39.]

Detta är namnen på Davids hjältar (mäktiga stridsmän).

Den förste – Joshev-Bashevet

Joshev-Bashevet [betyder "vilar i vila"], en tachmonit, den främste av kämparna. Det samma var Adino, etsniten, som svängde sitt spjut över 800 slagna på en gång. [1 Krön 11:11] [Han rapporterade direkt till David.] 9Och efter honom [nummer två] var Elazar, Dodos son, son till en achochit, en av de tre mäktiga männen med David, när de riskerade sina liv mot filistéerna som hade samlats till strid och Israels män hade gått därifrån, 10han stod fast och slog filistéerna tills hans hand var trött och fastnade i svärdet, och Herren (Jahve) gav en stor seger den dagen, och folket återvände efter honom för att plundra de slagna. 11Och efter honom [som tredje man] var Shamma, Agas son, harariten. Och filistéerna var samlade vid Lechi [eller "som en trupp"] och där var fältet fullt av linser, och folket flydde från filistéerna. 12Men han stod mitt på fältet och försvarade det och slog filistéerna och Herren (Jahve) gav en stor seger. 13En gång under skördetiden [på försommaren då det är varmt och torrt] gick 3 av de 30 ledarna ner [från bergen i Juda] och kom till David vid Adullams grotta [26 km sydväst om Jerusalem, se 1 Sam 22:1], och filistéernas armé hade slagit läger i Refaims dal. [Exakt plats är inte känt, men strax sydväst om Adullam.] 14Och David var i fästningen [i närheten av Adullam, se 1 Sam 22:4] och filistéernas armé var då i Betlehem. 15Och David längtade och sade: "Vem kan ge mig vatten att dricka från Betlehems källa som är vid porten?" 16Och tre mäktiga män bröt sig förbi filistéernas armé och drog upp vatten ur Betlehems källa, som var vid porten, och tog det till David. Men han ville inte dricka av det utan hällde ut det till Herren (Jahve) [som ett dryckesoffer, se 4 Mos 28:7]. 17Och han sade: "Vare det långt bort från mig Herre (Jahve) att jag skulle göra detta, att jag skulle dricka dessa mäns blod som riskerade sina liv när de gick!" Därför drack han det inte. Sådana ting gjorde de 3 mäktiga männen (stridsmän, män i sina bästa år – hebr. gever). 18Och Avishaj, Joavs bror, Tserojas son, var ledare för de tre andra [vers 13]. Och han lyfte upp sitt spjut mot 300 och slog dem och hade ett namn (var högt aktad) bland de tre. 19Han var mest ärbar av de tre, därför var han deras ledare, men han tillhörde inte de tre första. 20Och Benajaho, Jehojadas son, son till en krigare från Kavtsel, som hade gjort mäktiga dåd, han slog Moabs två lejon (berömda hjältar) och han gick ner och slog ett lejon i gropen under snötiden (vintern). 21Och han slog en egyptier, en ansenlig man, och egyptiern hade ett spjut i sin hand, men han gick ner till honom med en käpp och slog spjutet ur egyptierns hand och slog honom med hans eget spjut. 22Dessa ting gjorde Benajaho, Jehojadas son och hade ett namn bland de tre mäktiga männen (stridsmän, män i sina bästa år – hebr. gever). 23Han var mer ärbar än de 30 men tillhörde inte de tre första. Och David satte honom över sin vaktstyrka.

Ps 122:1-9

Psalm 122 – Låt oss gå upp till Herrens hus

Den tredje av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Tre av de stigande sångerna tillskrivs David, detta är den första av dem, se även Ps 124 och Ps 131. Tillsammans med Ps 46, Ps 48, Ps 76 och Ps 84 har Ps 122 kallats sånger om Sion. Jerusalem och Sion används som synonymer, där Sion ofta syftar på den andliga aspekten – templet och Guds närvaro, medan Jerusalem oftare är själva staden – Israels huvudstad, stenarna, husen och folket som bor där. Det som är unikt för denna psalm är dess fokus på staden Jerusalem.
    Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dual-formen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här finns även aspekten av två städer, det himmelska och det jordiska Jerusalem. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".

Författare: David

Struktur: Orden Herre, Jerusalem, hus och frid/fred (shalom) används tre gånger. Psalmen har ett kiastiskt mönster:

A Psalmisten och hans vänner, vers 1-2
  B Jerusalem, vers 3-4
    C Troner för domarna – Davids hus, vers 5
  B Jerusalem, vers 6-7
A Psalmisten och hans vänner, vers 8-9

1En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Av (för) David.
-
Jag gladdes, när man sade till mig:
    "Låt oss gå upp till Herrens (Jahves) hus"
2Våra fötter står
    vid (innanför) dina portar, Jerusalem.

[Psalmen inleds med hur en pilgrim får höra att det är dags att gå upp till en av de tre årliga högtiderna i Jerusalem. På ett ögonblick mellan vers 1 och 2 har målet nåtts och synen av den heliga staden beskrivs.]

3Jerusalem, byggd som en stad
    där husen står tillsammans (sluter sig tätt intill varandra, hus vid hus utan mellanrum).
4Dit stammarna går upp,
    Herrens (Jahs) stammar,
som ett vittnesbörd för Israel för att tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna],
    ge sitt tack till Herrens (Jahves) namn.

5Där har troner satts fram för domarna,
    troner för Davids hus.

6Be för Jerusalems frid (shalom, välgång på alla områden);
    må de som älskar dig ha all slags framgång (hebr. shala). [Ps 48:3]
7Må frid (shalom, all slags välgång) råda inom innanför dina murar,
    och säkerhet (trygghet, överflöd – hebr. shala) i dina palats (fästningar).

[Psalmisten ber (hebr. saalu) för Guds frid (hebr. shalom) och välgång (hebr. salom) över Jerusalem. Sex av de tio orden består av bokstäverna Shin och Lamed, vilket gör att både visuellt och ljudmässigt betonas frid och fred i bönen.]

8För mina bröders och vänners skull vill jag nu säga:
    "Frid (shalom, all slags välsignelse) ska vara hos dig."
9För Herrens (Jahves) hus skull, vår Gud (Elohim)
    ska jag söka ditt goda.

Ords 16:19-20

19Bättre att vara bland de fattiga och ha en ödmjuk ande,
    än att dela byte [från orätt vinning] med de stolta (högmodiga).

20Den som agerar vist (följer Guds ord) får framgång,
    den som förtröstar på Herren (Jahve) blir Välsignad (salig, lycklig, avundsvärd).

Apg 2:1-47

Den helige Ande utgjuts på pingstdagen

Under lövhyddohögtiden Sukkot kunde man hösten 2014 för första gången sedan templet förstördes (år 70 e.Kr.) på nytt hämta vatten från Siloamdammen och utgjuta så det flödade över. Eftersom det inte finns något tempel i dag användes ett temporärt altare i närheten av Västra muren. Det var under en sådan högtid i templet på hösten som Jesus använde denna vattenceremoni som en bild på hur den helige Ande skulle utgjutas på pingstdagen, se Joh 7:37–39.

1[Det har troligen gått några dagar sedan Mattias blivit vald som ersättare för Judas, se Apg 1:26.]

Alla var samlade tillsammans på en plats när pingstdagen var inne (uppfylldes, fullkomnades).

[Det grekiska ordet för pingst är pentekoste som betyder femtio, eftersom man firade denna högtid på den femtionde dagen efter påsk. Den judiska högtiden kallas Shavuot (veckohögtiden). Detta var en av de tre stora högtiderna då många vallfärdade till Jerusalem. Den infaller i maj eller juni och man bar fram förstlingsfrukten av främst spannmålsskörden i templet, se 3 Mos 23:15-16; 5 Mos 16:10-11. Högtiden firas till minnet av den dagen då Israels folk fick de tio budorden vid berget Sinai. Nu fullkomnas den.]

2Då kom plötsligt ett ljud (dån) från himlen, som när en våldsam storm drar fram, och fyllde hela huset där de satt. 3Tungor som av eld syntes, de fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4De blev alla uppfyllda av den helige Ande och började tala andra språk (tungor, andra språk än sitt modersmål), allteftersom Anden gav dem ord för ord (klart och tydligt uttal, ord inspirerade av Gud).

[Platsen där de var samlade specificeras inte mer än att ordet "hus" anges i vers 2. Jesus hade sagt till dem att inte lämna Jerusalem, se Apg 1:4, så de är någonstans i staden. De hade för vana att träffas i den övre salen, se Apg 1:13. Även om ordet för "hus" är en ovanlig benämning på templet eller någon av dess pelarhallar, så kan ordet användas så, se Apg 7:47. Om de inte var i templet så var de i alla fall nära, eftersom folket var samlade där under högtiden klockan nio på morgonen för den första bönen, se Apg 2:6, 15. Utgrävningar vid södra ingången av templet visar hur det fanns en stor mängd stora bassänger, mikveh på hebreiska. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad i en sådan dopgrav. Om platsen är i någon av pelarhallarna eller vid någon av templets ingångar förklarar det praktiskt hur 3 000 personer kunde höra Petrus predika och senare bli döpta, se Apg 2:41.]

Folkskarans reaktion
5I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk (etniska grupper) under himlen. 6När ljudet (dånet) hördes samlades en stor folkskara, och de blev helt förundrade (de kom i rörelse och det uppstod tumult) eftersom var och en hörde sin egen dialekt [sitt eget språk] talas. 7De häpnade (tappade helt fattningen) och fylldes sedan av förundran (började spekulera i orsaken).

[Alla apostlarna kom från Galileen. I Jerusalem ansågs galiléer vara olärda landsortsbor, se Joh 1:46. I Galileen talade man också en speciell dialekt som man inte kunde missta sig på, se Matt 26:73. Att dessa enkla män skulle kunna tala något annat språk var otänkbart.]

De sade: "Är inte alla dessa som talar galiléer? 8Hur är det då möjligt att var och en av oss hör sin egen speciella dialekt från där vi var födda (våra modersmål). [Femton områden där man talade olika dialekter och språk nämns i vers 9-11. Uppräkningen börjar från öster och går västerut.]

Lukas börjar i öster och rör sig västerut när han räknar upp femton geografiska områden som hade judisk befolkning som fanns representerade under högtiden.

9Vi som är:
    parter [folkslag från Iran och Afghanistan],
    meder [från nuvarande Iran]
    elamiter [från östra Turkiet fram till Kaspiska havet];

besökare från [ordagrant 'de som är bosatta i']:
    Mesopotamien [Irak],
    Judéen,
    Kappadokien [östra Turkiet],
    Pontus [norra Turkiet],
    den romerska provinsen Asien [västra Turkiet],
     10Frygien [centrala Turkiet],
    Pamfylien [södra Turkiet],
    Egypten,
    Libyens [västra Egypten] landsändar vid Kyrene
        [norra hamnen i Libyen];

inflyttade främlingar från Rom:
    både judar och proselyter [som konverterat till judendomen från andra religioner],
     11kreter [från ön Kreta] och araber [från ökenområdet Arabien, nuvarande Saudiarabien].
Vi alla hör dem tala på våra egna dialekter (språk) om Guds underbara (mäktiga, stora) gärningar."
     12De var alla häpna (förvånade, visste inte vad de skulle tro). De frågade varandra: "Vad kan det här betyda?"
     13Men andra gjorde sig lustiga över dem och sade: "De har druckit sig fulla på sött vin."

Petrus predikar

Modell över Jerusalem år 66 e.Kr. i skala 1:50. Templet dominerar stadsbilden. Modellen finns på Israelmuseet i Jerusalem.

14Tillsammans med de elva trädde Petrus fram, höjde sin röst och tog till orda (högt och ljudligt, inte med ett vardagligt språk utan på ett välartikulerat, precist sätt):

"Ni män från Judéen och invånare i Jerusalem, detta bör ni känna till (jag vill att ni ska förstå detta), lyssna nu noga på mina ord. 15Dessa män är inte druckna som ni tror, det är ju bara tredje timmen på dagen (klockan är ju bara nio på morgonen)! [Judisk tid räknades från klockan sex på morgonen, då solen gick upp.] 16Nej, detta är [det första skeendet av] vad som är sagt genom profeten Joel [Joel 2:28-32]:
17'Detta ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud:

Jag ska utgjuta (i överflöd tömma ut) min Ande över allt kött.
    [Över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning.]
Era söner och döttrar
    ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era unga män (ungdomar)
    ska se syner.
Era gamla män
    ska ha drömmar (gudomligt inspirerade drömmar).
18Ja, över mina tjänare, både män och kvinnor,
    ska jag i de dagarna utgjuta min Ande,
    och de ska profetera (tala inspirerat av Gud).
    [Tala uppbyggelse, uppmuntran och tröst, se 1 Kor 14:3.]

19Jag ska låta häpnadsväckande under synas uppe i skyn,
    och tecken (mirakler vars syfte är att bekräfta vad Gud gör) nere på jorden – blod, eld och rökmoln.
20Solen ska vändas i mörker och månen i blod
    innan Herrens dag kommer,
    den stora (magnifika) och iögonfallande (när något blir helt uppenbart och synligt).
    [Dagen då Jesus kommer tillbaka.]

21Och det ska ske [då] att var och en som åkallar (anropar; kallar på; vädjar till) Herrens namn
    ska bli frälst (räddad, befriad, bevarad).'

[Petrus avbryter citatet från Joel här, men avslutar med sista frasen ("så många som Herren vår Gud kallar" från Joel 2:32) i vers 39.]
22Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blivit erkänd (auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till. 23Genom Guds förutbestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av laglösa [de romerska soldaterna som inte följde Mose lag] spikade ni upp honom och dödade honom.
     24Men Gud uppväckte honom, efter att ha lossat honom ur dödens smärta (födslovåndor), för det var omöjligt för döden att behålla (binda, fängsla) honom [eftersom han var syndfri]. 25För David säger om honom [Ps 16:8-11]:
'Jag har alltid haft Herren för mina ögon (jag tänker ständigt på honom),
    han är på min högra sida för att jag inte ska vackla (kastas ner).
26Därför var mitt hjärta glatt och min tunga jublade,
    även min kropp ska vila i det hoppet.
    [Min kropp är som ett tält, en temporär boning här på jorden, medan jag väntar på uppståndelsen.]
27För du ska inte överge min själ (lämna den hjälplös) i dödsriket (grekiska Hades, hebreiska Sheol)
    eller låta din heliges kropp förgås [utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden].
28Du har visat mig livets vägar,
    du ska uppfylla mig med glädje i din närhet (inför ditt ansikte).'

[Inspirerad av den helige Ande ändrade Petrus citatet från 'ska visa' till 'har visat mig livets vägar', eftersom Jesus har uppstått.]

I sydvästra delen av dagens Jerusalem, på berget Sion, kan man besöka den traditionella platsen för Davids grav. Traditionen kommer från 700-talet e.Kr. och har inga arkeologiska bevis. Den verkliga platsen är någonstans lite längre österut i David stad, se 1 Kung 2:10.

29Män och bröder, jag kan väl öppet säga till er att vår stamfar David är död och begraven, och hans grav finns här än i dag. 30Eftersom han var en profet visste han att Gud med ed lovat honom att sätta någon av hans ättlingar (livsfrukt) på hans tron. 31I förväg såg han den Smordes (Messias) uppståndelse och sade [i Ps 16:10]: 'Han ska inte lämnas kvar i graven, inte heller ska hans kropp utsättas för förgängelsen [då kroppen förmultnar efter döden].' 32Denne Jesus reste Gud upp, och det är vi alla [som står här inför er] vittnen till. 33Sedan han nu genom Guds högra hand (Guds kraft) blivit upphöjd [till Guds högra sida] och fått (tagit emot) den utlovade helige Anden (löftet – den helige Ande) av (alldeles intill) Fadern, har han utgjutit (i överflöd låtit tömma ut) detta som ni både ser och hör. [Det grekiska ordet för att "ta emot" – lambano innefattar ett beslut att villigt och aktivt ta emot något som ges, se även vers 38.] 34David steg inte upp till himlen, ändå säger han om sig själv:
'Herren sade till min herre:
    Sätt dig på min högra sida (dela min tron),
35till dess jag har lagt dina fiender
    som en fotpall under dina fötter (helt reducerat fiendens makt).' [Ps 110:1]
36Så låt därför hela Israels hus säkert veta (genom egen personlig erfarenhet klart känna till) att honom gjorde Gud till både Herre och Smord (Messias, Kristus) [Guds utvalde och smorde Kung] – denne Jesus som ni korsfäste."

37När de nu hörde detta, kände de ett styng [blev de så djupt berörda att trängde ända in] i hjärtat, och de sade till Petrus och de andra apostlarna (utsända): "Män, bröder, vad ska vi göra?" 38Petrus upplyste (förklarade då för) dem:

"Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu] och låt döpa er [låt er nedsänkas i vatten, gr. baptizo] – var och en av er – i Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn [på den grund hans namn utgör] till (in i) era synders förlåtelse [så att ni kan bli lösta/fria från era skulder/missgärningar]. Då ska ni få den helige Andes gåva (då kommer ni att ta emot gåvan – den helige Ande). 39För löftet är till [gäller] er och era barn [vers 4; Joel 2:18] och alla dem som är långt borta [hedningarna] – så många som Herren vår Gud kallar [bjuder in] till sig själv".

[Den helige Ande är en gåva. Hur Anden tas emot beskrivs med det grekiska verbet lambano vars huvudsakliga innebörd är att ta emot, utfå, erhålla och komma i besittning. Verbformen är i medium (ett mellanting mellan passiv och aktiv form), något som grammatiskt indikerar att det är en samverkan mellan givaren och mottagaren – ett aktivt och villigt mottagande. Se även Joel 2:32; Matt 28:19.]

Församlingen växer

Templet och den södra delen av Jerusalem.

40Med många andra ord vittnade Petrus [personligt, ivrigt och uppriktigt] och fortsatte att uppmuntra (förmana, varna) dem, och sade: "Rädda er från detta moraliskt förvridna släkte."
     41De som tog emot (med glädje välkomnade) hans ord döptes, och den dagen ökade deras antal med ungefär 3 000 personer (själar). 42De höll troget fast vid (var hängivna och följde trots motstånd ständigt):
    apostlarnas lära (undervisning)
        och gemenskapen,
    måltiderna [som även inkluderade nattvarden, se 1 Kor 11:20]
        och bönerna [i templet och i hemmen, se Apg 3:1; Apg 4:23].

43En känsla av djup respekt (vördnad) kom mer och mer över varje själ [alla invånare i Jerusalem], och många under (som väckte förundran) och tecken (mirakler som bevisade Guds karaktär) gjordes genom apostlarna. 44Alla troende var tillsammans (var som en enhet) och de hade allt gemensamt. [Detta var helt frivilligt, se Apg 5:4, och gjordes utifrån äkta kärlek till Gud och syskonen i tron, se 1 Joh 3:17.] 45De sålde [när det uppkom behov] sina egendomar (hus, åkermark) och ägodelar, och delade ut åt alla, utefter var och ens behov. [I Apg 4:32-35 beskrivs hur de som har flera hus och jordstycken säljer, se även Apg 4:36-37; 5:1-3. I Apg 12:12 samlas man fortfarande i "Marias hus".]
     46Dagligen samlades de i tempelförgården (för att tillbe) enade (i ett ackord, med samma sinne), och i hemmen bröt de bröd och delade måltiden i jublande innerlig glädje (ordagrant "med hjärtan fria från stenig mark", dvs. i enkelhet, lätthet, generöst). 47De hade favör hos (var omtyckta, prisades av) allt vanligt folk. Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta.

[Det kan till en början ses som en motsägelse att de var omtyckta av alla, när Jesus sagt: "Ve er när alla berömmer er", Luk 6:26.
    I Apostlagärningarna ser vi hur allt fokus är på vad Gud gör. De prisade Gud och "de hade favör hos allt vanligt folk". Här används grekiska ordet laos som beskriver allmänheten till skillnad från överheten, som var de som ville tysta ner dem och fängsla dem. Ordet för "allt" är holon som verkligen beskriver alla. Den stora majoriteten av vanligt folk märkte hur generösa och kärleksfulla de kristna var mot dem, och Gud gav de kristna favör hos dem.
    När Jesus däremot sade "Ve er när alla berömmer er" så används ett annat grekiskt ord för alla, pas. Detta ord beskriver "alla sorter och olika typer". När människor från alla håll, organisationer och inriktningar berömmer de kristna bör man vara vaksam. I detta sammanhang talade Jesus också om falska profeter. Ett av deras kännetecken är just självcentreringen och hur det är viktigare att behaga människor än Gud. En inställning tvärt emot de första kristnas i Jerusalem, som satte Guds ord, gemenskapen och bönen främst, se Apg 2:42.]






Igår

Planer

Stäng  


Helbibel