Den tredje av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Tre av de stigande sångerna tillskrivs David, detta är den första av dem, se även [Ps 124] och [Ps 131]. Tillsammans med [Ps 46], [Ps 48], [Ps 76] och [Ps 84] har Ps 122 kallats sånger om Sion. Jerusalem och Sion används som synonymer, där Sion ofta syftar på den andliga aspekten – templet och Guds närvaro, medan Jerusalem oftare är själva staden – Israels huvudstad, stenarna, husen och folket som bor där. Det som är unikt för denna psalm är dess fokus på staden Jerusalem.
Det hebreiska namnet är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen "-ajim" indikerar detta. Dual-formen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här finns även aspekten av två städer, det himmelska och det jordiska Jerusalem. I antika egyptiska källor kallas staden "Ursalimmu" vilket betyder "fridens fundament/fredens grund".
Författare: David
Struktur: Orden Herre, Jerusalem, hus och frid/fred (shalom) används tre gånger. Psalmen har ett kiastiskt mönster:
A Psalmisten och hans vänner, vers 1-2
B Jerusalem, vers 3-4
C Troner för domarna – Davids hus, vers 5
B Jerusalem, vers 6-7
A Psalmisten och hans vänner, vers 8-9
1En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]
Av (för) David. Jag gladdes, när man sade till mig:
"Låt oss gå upp till Herrens (Jahves) hus"
2Våra fötter står
vid (innanför) dina portar, Jerusalem.
[Psalmen inleds med hur en pilgrim får höra att det är dags att gå upp till en av de tre årliga högtiderna i Jerusalem. På ett ögonblick mellan vers 1 och 2 har målet nåtts och synen av den heliga staden beskrivs.]
3Jerusalem, byggd som en stad
där husen står tillsammans (sluter sig tätt intill varandra, hus vid hus utan mellanrum).
4Dit stammarna går upp,
Herrens (Jahs) stammar,
som ett vittnesbörd för Israel för att tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna],
ge sitt tack till Herrens (Jahves) namn.
5Där har troner satts fram för domarna,
troner för Davids hus.
6Be för Jerusalems frid (shalom, välgång på alla områden);
må de som älskar dig ha all slags framgång (hebr. shala). [[Ps 48:3]]
7Må frid (shalom, all slags välgång) råda inom innanför dina murar,
och säkerhet (trygghet, överflöd – hebr. shala) i dina palats (fästningar).
[Psalmisten ber (hebr. saalu) för Guds frid (hebr. shalom) och välgång (hebr. salom) över Jerusalem. Sex av de tio orden består av bokstäverna Shin och Lamed, vilket gör att både visuellt och ljudmässigt betonas frid och fred i bönen.]
8För mina bröders och vänners skull vill jag nu säga:
"Frid (shalom, all slags välsignelse) ska vara hos dig."
9För Herrens (Jahves) hus skull, vår Gud (Elohim)
ska jag söka ditt goda.
Ords 16:19-20
19Bättre att vara bland de fattiga och ha en ödmjuk ande,
än att dela byte [från orätt vinning] med de stolta (högmodiga).
20Den som agerar vist (följer Guds ord) får framgång,
den som förtröstar på Herren (Jahve) blir Välsignad (salig, lycklig, avundsvärd).
Apg 2:1-47
Den helige Ande utgjuts på pingstdagen

Under lövhyddohögtiden Sukkot kunde man hösten 2014 för första gången sedan templet förstördes (år 70 e.Kr.) på nytt hämta vatten från Siloamdammen och utgjuta så det flödade över. Eftersom det inte finns något tempel i dag användes ett temporärt altare i närheten av Västra muren. Det var under en sådan högtid i templet på hösten som Jesus använde denna vattenceremoni som en bild på hur den helige Ande skulle utgjutas på pingstdagen, se Joh 7:37–39.
1[Det har troligen gått några dagar sedan Mattias blivit vald som ersättare för Judas, se [Apg 1:26].]
Alla var samlade tillsammans på en plats när pingstdagen var inne (uppfylldes, fullkomnades).
[Det grekiska ordet för pingst är pentekoste som betyder femtio, eftersom man firade denna högtid på den femtionde dagen efter påsk. Den judiska högtiden kallas Shavuot (veckohögtiden). Detta var en av de tre stora högtiderna då många vallfärdade till Jerusalem. Den infaller i maj eller juni och man bar fram förstlingsfrukten av främst spannmålsskörden i templet, se [3 Mos 23:15-16; 5 Mos 16:10-11]. Högtiden firas till minnet av den dagen då Israels folk fick de tio budorden vid berget Sinai. Nu fullkomnas den.]
2Då kom plötsligt ett ljud (dån) från himlen, som när en våldsam storm drar fram, och fyllde hela huset där de satt. 3Tungor som av eld syntes, de fördelade sig och satte sig på var och en av dem. 4De blev alla uppfyllda av den helige Ande och började tala andra språk (tungor, andra språk än sitt modersmål), allteftersom Anden gav dem ord för ord (klart och tydligt uttal, ord inspirerade av Gud).
[Platsen där de var samlade specificeras inte mer än att ordet "hus" anges i vers 2. Jesus hade sagt till dem att inte lämna Jerusalem, se [Apg 1:4], så de är någonstans i staden. De hade för vana att träffas i den övre salen, se [Apg 1:13]. Även om ordet för "hus" är en ovanlig benämning på templet eller någon av dess pelarhallar, så kan ordet användas så, se [Apg 7:47]. Om de inte var i templet så var de i alla fall nära, eftersom folket var samlade där under högtiden klockan nio på morgonen för den första bönen, se [Apg 2:6, 15]. Utgrävningar vid södra ingången av templet visar hur det fanns en stor mängd stora bassänger, mikveh på hebreiska. Innan en pilgrim gick in i templet krävdes ett reningsbad i en sådan dopgrav. Om platsen är i någon av pelarhallarna eller vid någon av templets ingångar förklarar det praktiskt hur 3 000 personer kunde höra Petrus predika och senare bli döpta, se [Apg 2:41].]
Folkskarans reaktion
5I Jerusalem bodde fromma judiska män från alla folk (etniska grupper) under himlen. 6När ljudet (dånet) hördes samlades en stor folkskara, och de blev helt förundrade (de kom i rörelse och det uppstod tumult) eftersom var och en hörde sin egen dialekt [sitt eget språk] talas. 7De häpnade (tappade helt fattningen) och fylldes sedan av förundran (började spekulera i orsaken).
[Alla apostlarna kom från Galileen. I Jerusalem ansågs galiléer vara olärda landsortsbor, se [Joh 1:46]. I Galileen talade man också en speciell dialekt som man inte kunde missta sig på, se [Matt 26:73]. Att dessa enkla män skulle kunna tala något annat språk var otänkbart.]
De sade: "Är inte alla dessa som talar galiléer? 8Hur är det då möjligt att var och en av oss hör sin egen speciella dialekt från där vi var födda (våra modersmål). [Femton områden där man talade olika dialekter och språk nämns i vers 9-11. Uppräkningen börjar från öster och går västerut.]
Lukas börjar i öster och rör sig västerut när han räknar upp femton geografiska områden som hade judisk befolkning som fanns representerade under högtiden.
9Vi som är:
parter [folkslag från Iran och Afghanistan],
meder [från nuvarande Iran]
elamiter [från östra Turkiet fram till Kaspiska havet];
besökare från [ordagrant 'de som är bosatta i']:
Mesopotamien [Irak],
Judéen,
Kappadokien [östra Turkiet],
Pontus [norra Turkiet],
den romerska provinsen Asien [västra Turkiet],
10Frygien [centrala Turkiet],
Pamfylien [södra Turkiet],
Egypten,
Libyens [västra Egypten] landsändar vid Kyrene
[norra hamnen i Libyen];
inflyttade främlingar från Rom:
både judar och proselyter [som konverterat till judendomen från andra religioner],
11kreter [från ön Kreta] och araber [från ökenområdet Arabien, nuvarande Saudiarabien].
Vi alla hör dem tala på våra egna dialekter (språk) om Guds underbara (mäktiga, stora) gärningar."
12De var alla häpna (förvånade, visste inte vad de skulle tro). De frågade varandra: "Vad kan det här betyda?"
13Men andra gjorde sig lustiga över dem och sade: "De har druckit sig fulla på sött vin."
Petrus predikar

Modell över Jerusalem år 66 e.Kr. i skala 1:50. Templet dominerar stadsbilden. Modellen finns på Israelmuseet i Jerusalem.
14Tillsammans med de elva trädde Petrus fram, höjde sin röst och tog till orda (högt och ljudligt, inte med ett vardagligt språk utan på ett välartikulerat, precist sätt):
"Ni män från Judéen och invånare i Jerusalem, detta bör ni känna till (jag vill att ni ska förstå detta), lyssna nu noga på mina ord. 15Dessa män är inte druckna som ni tror, det är ju bara tredje timmen på dagen (klockan är ju bara nio på morgonen)! [Judisk tid räknades från klockan sex på morgonen, då solen gick upp.] 16Nej, detta är [det första skeendet av] vad som är sagt genom profeten Joel [[Joel 2:28-32]]: 17'Detta ska ske i de yttersta dagarna, säger Gud:
Jag ska utgjuta (i överflöd tömma ut) min Ande över allt kött.
[Över alla människor utan hänsyn till ålder, kön eller ställning.] Era söner och döttrar
ska profetera (tala inspirerat av Gud).
Era unga män (ungdomar)
ska se syner.
Era gamla män
ska ha drömmar (gudomligt inspirerade drömmar).
18Ja, över mina tjänare, både män och kvinnor,
ska jag i de dagarna utgjuta min Ande,
och de ska profetera (tala inspirerat av Gud).
[Tala uppbyggelse, uppmuntran och tröst, se [1 Kor 14:3].]
19Jag ska låta häpnadsväckande under synas uppe i skyn,
och tecken (mirakler vars syfte är att bekräfta vad Gud gör) nere på jorden – blod, eld och rökmoln.
20Solen ska vändas i mörker och månen i blod
innan Herrens dag kommer,
den stora (magnifika) och iögonfallande (när något blir helt uppenbart och synligt).
[Dagen då Jesus kommer tillbaka.]
21Och det ska ske [då] att var och en som åkallar (anropar; kallar på; vädjar till) Herrens namn
ska bli frälst (räddad, befriad, bevarad).'
[Petrus avbryter citatet från Joel här, men avslutar med sista frasen ("så många som Herren vår Gud kallar" från [Joel 2:32]) i vers 39.]
22Män, israeliter, hör dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som blivit erkänd (auktoriserad) av Gud inför er genom kraftgärningar, under och tecken. Genom honom gjorde Gud detta mitt ibland er, precis som ni själva känt till. 23Genom Guds förutbestämda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av laglösa [de romerska soldaterna som inte följde Mose lag] spikade ni upp honom och dödade honom.
24Men Gud uppväckte honom, efter att ha lossat honom ur dödens smärta (födslovåndor), för det var omöjligt för döden att behålla (binda, fängsla) honom [eftersom han var syndfri]. 25För David säger om honom [[Ps 16:8-11]]: 'Jag har alltid haft Herren för mina ögon (jag tänker ständigt på honom),
han är på min högra sida för att jag inte ska vackla (kastas ner).
26Därför var mitt hjärta glatt och min tunga jublade,
även min kropp ska vila i det hoppet.
[Min kropp är som ett tält, en temporär boning här på jorden, medan jag väntar på uppståndelsen.]
27För du ska inte överge min själ (lämna den hjälplös) i dödsriket (grekiska Hades, hebreiska Sheol)
eller låta din heliges kropp förgås [utsättas för förgängelsen, då kroppen förmultnar efter döden].
28Du har visat mig livets vägar,
du ska uppfylla mig med glädje i din närhet (inför ditt ansikte).'
[Inspirerad av den helige Ande ändrade Petrus citatet från 'ska visa' till 'har visat mig livets vägar', eftersom Jesus har uppstått.]

I sydvästra delen av dagens Jerusalem, på berget Sion, kan man besöka den traditionella platsen för Davids grav. Traditionen kommer från 700-talet e.Kr. och har inga arkeologiska bevis. Den verkliga platsen är någonstans lite längre österut i David stad, se 1 Kung 2:10.
29Män och bröder, jag kan väl öppet säga till er att vår stamfar David är död och begraven, och hans grav finns här än i dag. 30Eftersom han var en profet visste han att Gud med ed lovat honom att sätta någon av hans ättlingar (livsfrukt) på hans tron. 31I förväg såg han den Smordes (Messias) uppståndelse och sade [i [Ps 16:10]]: 'Han ska inte lämnas kvar i graven, inte heller ska hans kropp utsättas för förgängelsen [då kroppen förmultnar efter döden].' 32Denne Jesus reste Gud upp, och det är vi alla [som står här inför er] vittnen till. 33Sedan han nu genom Guds högra hand (Guds kraft) blivit upphöjd [till Guds högra sida] och fått (tagit emot) den utlovade helige Anden (löftet – den helige Ande) av (alldeles intill) Fadern, har han utgjutit (i överflöd låtit tömma ut) detta som ni både ser och hör. [Det grekiska ordet för att "ta emot" – lambano innefattar ett beslut att villigt och aktivt ta emot något som ges, se även vers 38.] 34David steg inte upp till himlen, ändå säger han om sig själv: 'Herren sade till min herre:
Sätt dig på min högra sida (dela min tron),
35till dess jag har lagt dina fiender
som en fotpall under dina fötter (helt reducerat fiendens makt).' [[Ps 110:1]]
36Så låt därför hela Israels hus säkert veta (genom egen personlig erfarenhet klart känna till) att honom gjorde Gud till både Herre och Smord (Messias, Kristus) [Guds utvalde och smorde Kung] – denne Jesus som ni korsfäste."
37När de nu hörde detta, kände de ett styng [blev de så djupt berörda att trängde ända in] i hjärtat, och de sade till Petrus och de andra apostlarna (utsända): "Män, bröder, vad ska vi göra?" 38Petrus upplyste (förklarade då för) dem:
"Omvänd er (ångra er) [tänk annorlunda från och med nu] och låt döpa er [låt er nedsänkas i vatten, gr. baptizo] – var och en av er – i Jesu den Smordes (Messias, Kristi) namn [på den grund hans namn utgör] till (in i) era synders förlåtelse [så att ni kan bli lösta/fria från era skulder/missgärningar]. Då ska ni få den helige Andes gåva (då kommer ni att ta emot gåvan – den helige Ande). 39För löftet är till [gäller] er och era barn [vers 4; [Joel 2:18]] och alla dem som är långt borta [hedningarna] – så många som Herren vår Gud kallar [bjuder in] till sig själv".
[Den helige Ande är en gåva. Hur Anden tas emot beskrivs med det grekiska verbet lambano vars huvudsakliga innebörd är att ta emot, utfå, erhålla och komma i besittning. Verbformen är i medium (ett mellanting mellan passiv och aktiv form), något som grammatiskt indikerar att det är en samverkan mellan givaren och mottagaren – ett aktivt och villigt mottagande. Se även [Joel 2:32; Matt 28:19].]
Församlingen växer

Templet och den södra delen av Jerusalem.
40Med många andra ord vittnade Petrus [personligt, ivrigt och uppriktigt] och fortsatte att uppmuntra (förmana, varna) dem, och sade: "Rädda er från detta moraliskt förvridna släkte."
41De som tog emot (med glädje välkomnade) hans ord döptes, och den dagen ökade deras antal med ungefär 3 000 personer (själar). 42De höll troget fast vid (var hängivna och följde trots motstånd ständigt):
apostlarnas lära (undervisning)
och gemenskapen,
måltiderna [som även inkluderade nattvarden, se [1 Kor 11:20]]
och bönerna [i templet och i hemmen, se [Apg 3:1; Apg 4:23]].
43En känsla av djup respekt (vördnad) kom mer och mer över varje själ [alla invånare i Jerusalem], och många under (som väckte förundran) och tecken (mirakler som bevisade Guds karaktär) gjordes genom apostlarna. 44Alla troende var tillsammans (var som en enhet) och de hade allt gemensamt. [Detta var helt frivilligt, se [Apg 5:4], och gjordes utifrån äkta kärlek till Gud och syskonen i tron, se [1 Joh 3:17].] 45De sålde [när det uppkom behov] sina egendomar (hus, åkermark) och ägodelar, och delade ut åt alla, utefter var och ens behov. [I [Apg 4:32-35] beskrivs hur de som har flera hus och jordstycken säljer, se även [Apg 4:36-37; 5:1-3]. I [Apg 12:12] samlas man fortfarande i "Marias hus".]
46Dagligen samlades de i tempelförgården (för att tillbe) enade (i ett ackord, med samma sinne), och i hemmen bröt de bröd och delade måltiden i jublande innerlig glädje (ordagrant "med hjärtan fria från stenig mark", dvs. i enkelhet, lätthet, generöst). 47De hade favör hos (var omtyckta, prisades av) allt vanligt folk. Herren ökade varje dag antalet av dem som blev frälsta.
[Det kan till en början ses som en motsägelse att de var omtyckta av alla, när Jesus sagt: "Ve er när alla berömmer er", [Luk 6:26].
I Apostlagärningarna ser vi hur allt fokus är på vad Gud gör. De prisade Gud och "de hade favör hos allt vanligt folk". Här används grekiska ordet laos som beskriver allmänheten till skillnad från överheten, som var de som ville tysta ner dem och fängsla dem. Ordet för "allt" är holon som verkligen beskriver alla. Den stora majoriteten av vanligt folk märkte hur generösa och kärleksfulla de kristna var mot dem, och Gud gav de kristna favör hos dem.
När Jesus däremot sade "Ve er när alla berömmer er" så används ett annat grekiskt ord för alla, pas. Detta ord beskriver "alla sorter och olika typer". När människor från alla håll, organisationer och inriktningar berömmer de kristna bör man vara vaksam. I detta sammanhang talade Jesus också om falska profeter. Ett av deras kännetecken är just självcentreringen och hur det är viktigare att behaga människor än Gud. En inställning tvärt emot de första kristnas i Jerusalem, som satte Guds ord, gemenskapen och bönen främst, se [Apg 2:42].]