Psalmen innehåller Davids rop i nöd men också förtröstan och hopp i Guds befrielse. Psalmen reciteras under högtiden purim då man läser om hur Ester fick vara med och stoppa Hamans planer från att utrota det judiska folket.

Författare: David

Struktur: Psalmen är väl strukturerad. Talet sju står för fulländning och fullkomlighet. Sju gånger används Guds personliga namn Jahveh. Sex gånger används det mer generella ordet för Gud (hebr. Elohim). Det tillsammans med den sista frasen "den högste" (hebr. Elion) gör att det också blir sju referenser till Gud. I vers 4-6 finns fyra villkor om författarens antagande om skuld och fyra våldsamma konsekvenser.

1. Bön om hjälp, vers 2-6
2. Stå upp, Herre – skipa rättvisa, vers 7-10
3. Förtröstan på Gud, vers 11-18

En "shiggaion" [en melodi – kanske med flera tvära kast] av David, som han sjöng till Herren (Jahveh) på grund av benjaminiten Kushs ord.

[Det hebreiska ordet shiggaion används bara här och i Hab 3:1, där ordet är i plural. Det kan vara en musikalisk eller litterär term som beskriver innehållet eller hur sången ska framföras. Ordets rot är shagah som betyder "stappla och vingla som en drucken" eller "vandra vilse", se Ords 20:1; Ps 119:10. Det kan betyda att sången har tvära kast. Det stämmer textmässigt både för denna psalm och Habackuks bön. I så fall ska psalmen musikaliskt återspegla detta i oregelbundenhet och tvära kast. En annan tolkning som är vanlig inom judendomen är att den handlar om Davids synd, hur han vandrat bort från Guds bud.
    Kush kan vara en person, dock nämns han inte i Bibeln. Däremot kom Davids motstånd under hans tid som kung till en början från Benjamins stam, den stam som Saul var från, se 2 Sam 3-4. Sauls far hette Kish, och hebreiska ordet Kush betyder svart. En rabbinsk tolkning är att det indirekt syftar på Saul, omskrivet som den mörka och nyckfulla personen. En bakgrund till psalmen kan finnas i 1 Sam 24 och 1 Sam 26 där Saul jagar David. Psalmen är en bönesång från en person som blivit falskt anklagad. Om den inte var skriven medan Saul levde, kan det vara någon av Sauls släktingar som anklagar David för att ha tagit tronen på ett felaktigt sätt.]

Bön om hjälp
²Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), i dig tar jag min tillflykt.
    Hjälp mig från alla mina förföljare, rädda (befria) mig,
     ³annars sliter han mig (min själ, min person – hebr. nefesh) i stycken som ett lejon,
    för bort mig, och ingen kan rädda (rycka bort) mig.

⁴Herre (Jahveh), min Gud (Elohim), om jag har gjort detta;
    om mina händer bär på skuld (om jag har handlat fel),
     ⁵om jag har gjort ont mot min vän eller plundrat (räddat) min fiende utan orsak.
    [Den sista delen kan tolkas som att orättfärdigt ha plundrat en fiende eller omedvetet ha hjälpt sin väns fiende.]
⁶Om det är så, låt min fiende jaga (förfölja) mig (min själ) och tillfångata mig;
    låt honom trampa mitt liv till marken (förgöra mig),
    och lägga min ära i stoftet [smutskasta mig, föra mig till graven med skam, se 1 Mos 3:19].

[En persons minne, ära eller vanära, är viktig i denna kultur. Nebukadnessar hotar med att demolera hus, se Dan 2:5. Än i dag rivs dömda brottslingars hus i vissa delar i Mellanöstern för att utplåna deras minne. I antiken finns även exempel där tempel och hus har raserats och gjorts om till offentliga toaletter för att förödmjuka och vanära den tidigare ägarens namn, se 2 Kung 10:27; Esra 6:11.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Stå upp, Herre – skipa rättvisa
⁷Stå upp, Herre (Jahveh), i din vrede;
    res dig mot mina fienders raseri [plural],
    vakna upp för min skull, fullfölj din dom (skipa rättvisa).
    [Prepositionen framför ordet raseri kan också beskriva Guds vrede som rasande mot fienden, se Job 21:30.]
⁸En folkens skara (församling) finns omkring dig,
    återvänd [trona; döm] över henne [skaran] från höjden [himlen].
⁹Det är Herren (Jahveh) som härskar över folken.
    Döm mig [nu] Herre (Jahveh), efter min rättfärdighet, efter min integritet.

[David hävdar inte att han är utan synd, men vad gäller anklagelserna från hans fiender är han oskyldig. David är på flykt och söker en tillflyktsort, se vers 2. Psalmen anspelar också på principen med de sex fristäderna dit man kunde fly för att få en rättvis dom, se 4 Mos 35. Gud var Davids säkra tillflyktsort från fienderna och han önskar att Gud ska fälla en rättvis dom.]

¹⁰O, jag ber dig [tillägget med hebr. na, översatt "O", ger eftertryck – betonar och förstärker nödvändigheten av ett ingripande],
    sätt stopp för de ondskefullas (ogudaktigas, gudlösas) ondska,
    låt den rättfärdige stå fast!
Du som prövar (utrannsakar) hjärtan och njurar
    är en rättfärdig Gud (Elohim).
    [Njurarna representerar det mest känsliga med livsavgörande funktion inombords.]

Förtröstan på Gud
¹¹Min sköld är hos Gud (Elohim) [Ps 3:4],
    han räddar dem som har uppriktiga hjärtan (ärliga och rena hjärtan, de rättsinniga, ordagrant "rakhjärtade").
¹²Gud (Elohim) är en rättfärdig domare (dömer helt rättvist),
    Gud (El) känner ilska (avsky, fördömer, förbannar) varje dag [mot ondskan].
¹³Om någon inte vill omvända sig,
    så slipar han sitt svärd,
    spänner han sin båge,
     ¹⁴gör sina dödliga vapen redo
    och gör sina pilar till flammande pilar [som användes vid belägring och sköts in mot den befästa staden].

[Vers 13-14 har bara "han" som subjekt i den hebreiska texten. Närmaste subjekt är "den som inte vill omvända sig" i vers 13. Det blir då också en parallell till vers 16 där den människa som inte vill omvända sig gräver sin egen grop; på samma sätt vässar och riktar han här sina vapen mot sig själv och sin egen undergång. En annan tolkning är att det andra "han" i vers 13 är Gud som förbereder domen, se vers 12. Ordet för "känner ilska" i vers 12 är hebr. zaar, det är enda gången det används i Psaltaren och beskriver Guds vrede över orättfärdighet, men används även om att förbanna och tala emot något, se 4 Mos 23:7-8.]

¹⁵Se, han [den som inte vill omvända sig, se vers 13] bär (vrider, binder under smärta) ondska inom sig [ordet beskriver hur något vrids och orsakar smärta, det används om födslovånda och smärtan vid barnafödande, men även om ett bindande löfte],
    han är havande med illdåd (elakhet, hårt arbete)
    och föder falskhet (lögner, tomhet). [Jak 1:13-15]
¹⁶Han gräver en grop, och gör den djup [den dubbla beskrivningen, att både gräva och göra gropen djup, förstärker hur den ogudaktige lägger ner tid och energi för att fånga en annan människa],
    men faller själv i brunnen (graven) [fällan] han gräver [mitt under sitt arbete]. [Detta var inte tillåtet, se 2 Mos 21:33-34.]
¹⁷Hans illdåd (elakhet, lidande, skada; mödas frukt) vänder tillbaka över (ska slå tillbaka på) hans [eget] huvud,
    och över hans [egen] hjässa (över honom själv) kommer hans våld (grymhet, laglöshet, falskhet – hebr. chamas) ner.

[Haman utgör ett träffande exempel på dessa verser. Berättelsen om hur Haman försöker förgöra judarna återfinns i Esters bok, se kapitel 3-7. Gud låter ofta människors råhet och oförskämda ondska drabba dem själva, se Ps 9:16-17; 35:8; 140:10-12.]

¹⁸Jag vill tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] Herren (Jahveh) för hans rättfärdighet (eftersom han gör det som är rätt, dömer rättvist)!
Jag vill lovsjunga Herrens (Jahvehs), den Högstes (Elions), namn!

Tillbaka upp

---

Joh 7:1-30

Jesus uppehåller sig i Galileen
¹Sedan vandrade Jesus [från plats till plats] i Galileen, för han ville inte uppehålla sig i Judeen eftersom judarna försökte (ständigt letade efter honom för att) döda honom.

Lövhyddohögtiden i Jerusalem (7:1-10:21)

På balkonger och tak i Jerusalem bygger man temporära bås (hebr. sukka) under högtiden sukkot.

²Nu var den judiska lövhyddohögtiden [sukkot] nära.

[Sukkot infaller på hösten den 15:e tishri, fem dagar efter försoningsdagen – jom kippur. I vår kalender infaller den sent i september eller tidigt i oktober. Högtiden är en sju dagar lång högtid då man minns den fyrtioåriga ökenvandringen, se 3 Mos 23:34. Det hebreiska ordet sukka betyder hydda. För att komma ihåg att man levt i enkla hyddor bygger man än i dag små bås med glest lövtak så man kan se stjärnhimlen genom taket.]

³Jesu bröder [halvbröder] sa till honom: "Lämna den här platsen och gå till Judeen, så att dina lärjungar [där] också kan se (noggrant studera) de gärningar du konstant gör. ⁴För ingen som vill bli känd agerar i hemlighet. Om du nu gör dessa gärningar, visa dig öppet (manifestera dig) för världen." ⁵Inte ens hans bröder trodde på honom. [På samma sätt som folket i hans hemstad inte såg honom mer än som Josefs son, se Mark 6:3.]
     ⁶Då sa Jesus till dem: "Min tid (mitt rätta tillfälle) har ännu inte kommit, men för er är det alltid rätt tid [att gå upp till Jerusalem]. ⁷Världen kan inte [förväntas att] hata er men mig hatar den eftersom jag lägger fram sanningen (vittnar) om hur ont den agerar. ⁸Gå upp till högtiden, ni. Jag går inte upp till den här högtiden nu, eftersom min tid ännu inte har kommit (det är inte rätt tid ännu, allt som ska ske är inte fullbordat)." ⁹Efter att ha sagt detta stannade han kvar i Galileen.
     ¹⁰När hans bröder hade gått upp till högtiden, gick han också dit, inte öppet [tillsammans med andra], utan i hemlighet. ¹¹Judarna letade ihärdigt efter honom under högtiden och frågade gång på gång: "Var kan han vara?" ¹²Bland folkskarorna (vanligt folk) diskuterades det också mycket (viskades, var det en hemlig debatt) om honom. Några sa: "Han är en god man", medan andra sa: "Nej, han förleder (talar osanning till) folket." ¹³Men ingen vågade tala öppet om honom, av fruktan för de judiska ledarna.

Jesus undervisar i templet
¹⁴När ungefär halva högtiden hade gått [efter 3-4 dagar] gick Jesus upp till templet och undervisade. ¹⁵De judiska ledarna blev mer och mer förundrade och sa: "Hur kan denne man veta så mycket utan att ha studerat." [Jesus fick undervisning i en lokal synagoga under skoltiden, men han bedrev inte högre studier i teologi under en rabbin.]
     ¹⁶Då svarade Jesus dem och sa: "Min lära (doktrin, undervisning) är inte min, utan kommer från honom som har sänt mig. [Grekiskan betonar bägge gånger ordet för min.] ¹⁷Om någon vill (skulle vilja; längtar efter att) göra hans [Guds] vilja, ska han förstå (veta) [kommer han att få personlig erfarenhet] – när det gäller läran – om den är från [har sitt ursprung hos] Gud eller om jag talar av [talar sådant som kommer från] mig själv. ¹⁸Den som talar av sig själv [sina egna tankar och idéer], söker sin egen ära [upphöjelse, för att själv bli erkänd och bekräftad]. Den däremot som söker (strävar efter) hans ära som har sänt honom, han är sann [har integritet] och ingen orättfärdighet (falskhet) finns i honom. ¹⁹Har inte Mose gett er undervisningen (läran – gr. nomos) [Moseböckerna]? Ändå är det ingen av er som fullgör (håller) undervisningen. Varför strävar ni efter att döda mig [och gå emot budet att inte döda, i 2 Mos 20:13]?"
     ²⁰Folket (folksamlingen) svarade honom: "Du är besatt av en demon, vem försöker döda dig?"
     ²¹Jesus svarade dem: "Jag gjorde en gärning [helandet av den lame mannen på en sabbat, se Joh 5:1-9], och ni blev alla förundrade. ²²Mose gav er seden att omskära [pojkar på åttonde dagen efter födseln, se 2 Mos 12:44-49] – egentligen var det ju inte Mose som introducerade seden, utan fäderna [Abraham, se 1 Mos 17:9-14] – och ni omskär pojkar även på en sabbat. ²³Om nu en pojke blir omskuren på en sabbat för att Moses lag inte ska brytas, hur kan ni då bli rasande (ursinniga) på mig för att jag gjorde en man helt frisk (upprättade honom) på sabbaten? ²⁴Sluta döma efter skenet (på ett ytligt sätt), döm i stället rätt (rättfärdigt, enligt sanningen)."

²⁵Då sa några av invånarna i Jerusalem: "Är det inte honom som de försöker döda? ²⁶Men här talar han fritt, och de säger inget till honom. Kan det vara så att [de judiska] ledarna förstått (fått en kunskap baserad på personlig erfarenhet) att han verkligen är den Smorde (Messias)? ²⁷Nej, så är det absolut inte, vi vet ju varifrån denne man kommer, men när den [äkta, av Gud] Smorde kommer är det ingen som kommer att veta varifrån han kommer."
     ²⁸Då ropade Jesus med hög röst, där han undervisade på tempelplatsen: "Vet ni [verkligen] både vem jag är och varifrån jag kommer? Jag har inte kommit av mig själv (med egen auktoritet), men den som sänt mig är äkta (verklig, trofast), och honom känner ni inte. ²⁹Men jag känner honom, för jag kommer från honom (hans närhet, umgänge) och han har [personligen] sänt mig."
     ³⁰När Jesus sa detta ville de gripa honom, men ingen rörde (lade sin hand på) honom, för hans tid var ännu inte inne.

Tillbaka upp