Parallell - torsdag 14/5
2 Sam 13-15
Fortsatta konsekvenser av Davids syndAvshaloms revolt
Amnon och Tamar
1Och det skedde därefter att Avshalom (Absalom), Davids son, hade en vacker syster vars namn var Tamar. [Hon var dotter till Maacha, se 2 Sam 3:3.] Amnon, Davids [äldsta] son [2 Sam 3:2], älskade henne.
2Och Amnon var så olycklig att han kände sig sjuk för sin syster Tamars skull, för hon var en jungfru och det verkade omöjligt för Amnon att göra någonting med henne. [De var halvsyskon och incest var förbjudet, se 3 Mos 18:11.]
3Men Amnon hade en vän som hette Jonadav, en son till Davids bror Shimeah. [Davids son Amnon och Jonadav var kusiner. Shimeah betyder "berömmelse", i 1 Sam 16:9 kallas han Shammah.] Och Jonadav var en mycket slug man. 4Och han sa till honom: "Varför, kungens son, har du blivit så klen (mager) från dag till dag? Vill du inte berätta för mig?"
Och Amnon sa till honom: "Jag älskar Tamar, min bror Avshaloms syster."
5Och Jonadav sa till honom: "Lägg dig på din bädd och låtsas vara sjuk och när din far kommer och ser dig så säg till honom: Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och ge mig bröd att äta och tillreda maten framför mina ögon så att jag ser det och kan äta det ur hennes hand."
6Och Amnon låg ner och spelade sjuk. Och när kungen kom och såg honom sa Amnon till kungen: "Låt min syster Tamar komma, jag ber dig, och göra några brödkakor i min åsyn så att jag kan äta ur hennes hand."
7Och David sände bud till Tamars hus och sa: "Gå, jag ber dig, till din bror Amnons hus och laga mat åt honom." 8Och Tamar gick till sin bror Amnons hus och han låg ner. Och hon tog deg och knådade den och gjorde brödkakor i hans åsyn och hon gräddade brödkakorna. 9Och hon tog pannan och stjälpte upp dem framför honom men han vägrade att äta.
Och Amnon sa: "Skicka ut alla män från mig." Och alla män gick ut från honom. 10Och Amnon sa till Tamar: "Ta in maten i kammaren så att jag kan äta ur din hand." Då tog Tamar brödkakorna som hon hade gjort och förde in dem i kammaren till Amnon, sin bror. 11Och när hon hade fört dem nära honom för att äta, tog han ett starkt (fast) grepp om henne och sa till henne: "Kom, ligg med mig min syster."
12Och hon sa till honom: "Nej, min bror, tvinga mig inte, för något sådant ska inte ske i Israel. [1 Mos 34:7; 3 Mos 18:9, 11; 20:17; 5 Mos 27:22] Gör inte denna hänsynslösa handling. 13Och jag, hur ska jag kunna bära min skam? Och du, du kommer att bli som en av de skamliga dårarna i Israel. Och nu, tala, jag ber dig, med kungen, för han ska inte neka mig från dig." 14Likväl ville han inte lyssna till hennes röst, utan var starkare än hon och han tvingade henne och låg med henne.
15Och Amnon hatade henne med ett mycket stort hat, för hatet som han hatade henne med var större än kärleken som han hade älskat henne med. Och Amnon sa till henne: "Stig upp och försvinn."
16Och hon sa till honom: "Inte så eftersom detta stora fel att köra ut mig är värre än det andra som du har gjort mot mig."
Men han lyssnade inte på henne. 17Och han kallade på sin tjänare som betjänade honom och sa: "Skicka iväg denna kvinna ut från mig och bomma igen dörren efter henne." 18Och hon hade en dräkt i många färger på sig, för med sådana kläder var kungens döttrar klädda när de var jungfrur. Och hans tjänare skickade ut henne och bommade igen dörren efter henne. 19Och Tamar lade aska på sitt huvud och rev sönder kläderna med många färger som hon hade på sig och hon lade sin hand på huvudet och gick sin väg och grät högt när hon gick.
20Och Avshalom hennes bror sa till henne: "Har Aminon [förminskad (diminutiv) form av Amnon] din bror varit med dig? Så nu, lugna dig min syster, han är din bror, ta inte detta till hjärtat." [Den diminutiva formen används troligen för att poängtera hur Amnons namns betydelse "trofast" inte stämde med hans agerande.] Så Tamar förblev övergiven (förkrossad, ensam) i sin bror Avshaloms hus.
21Men när kung David hörde om alla dessa ting blev han mycket vred. 22Och Avshalom talade varken gott eller ont till Amnon, för Avshalom hatade Amnon eftersom han hade våldtagit hans syster Tamar.
Avshalom dödar Amnon
23Och det skedde, efter två år (två år av dagar), att Avshalom hade fårklippare i Baal-Chatsor, som ligger bredvid Efraim [två mil norr om Jerusalem]. Så Avshalom bjöd in alla kungens söner. [Avshalom har en slug plan att hämnas Amnon, målet är att få ett tillfälle att kunna döda honom. Nu hade han väntat i två år. Fårklippning firades som en festhögtid och ofta med vin, se 1 Mos 38:12; 1 Sam 25:2, 8, 36.] 24Så Avshalom kom till kungen [David] och sa: "Se nu, dina tjänare har fårklippning. O kung, jag ber dig, ta med dina tjänare och gå med oss (ordagrant: dina tjänare)."
25Men kungen [David] sa till Avshalom: "Nej, min son, låt oss inte alla gå, det blir för betungande för dig." Trots att han [Avshalom] pressade honom [kung David] gick han inte, men han [David] gav honom sin välsignelse.
[Även om Avshalom har fått nej, så har han lyckats få Davids välsignelse. Han har också lyckats manipulera sin far till en social position som tvingar honom att säga ja till nästa begäran. Den kommer utan dröjsmål och ger ett sken av oskuld: om kungen själv inte kan komma, låt honom då sända "min bror Amnon", kungens tronarvinge i hans ställe.]
26Då sa Avshalom [till sin far David]: "Om du inte vill, jag ber dig, låt min bror Amnon gå med oss."
Och kungen sa till honom: "Varför skulle han gå med dig?" 27Men Avshalom pressade honom [David] och han lät Amnon och alla kungens [Davids] söner gå med honom.
Avshaloms fest, målning av Niccolo de Simone 1650.
Och Avshalom befallde sina tjänare och sa: "Lägg märke till när Amnons hjärta är glatt av vin, och när jag säger till er: Slå Amnon, då ska ni döda honom. Frukta inte för jag har befallt er, var starka (fasta, säkra, tappra) och var riktiga krigare (ordagrant: var krigets söner)." 29Då gjorde Avshaloms tjänare med Amnon som Avshalom hade befallt. Och alla kungens söner steg upp och varje man steg upp på sin mula och flydde.
30Och det skedde medan de var på väg att ryktet kom till David och sa: "Avshalom har dödat alla kungens söner och ingen av dem är kvar." [Ryktet var fel, bara Amnon var död.] 31Och kungen steg upp och rev sönder sina kläder och låg på marken, och alla hans tjänare stod hos honom med sina kläder sönderrivna.
[Att slita sönder sina kläder var ett klassiskt uttryck för sorg och förtvivlan, jfr Jos 7:6; 2 Sam 12:16. Natans ord om ett domens svärd som inte skulle lämna hans hus (2 Sam 12:10) måste ha ekat i hans huvud.]
32Men Jonadav, en son till Davids bror Shimeah [vers 3], svarade och sa: "Låt inte min herre tro att de har dödat alla de unga männen, kungens söner, för Amnon är den ende som är död, för Avshalom har bestämt detta och varit fast besluten från den dag då han våldtog hans syster Tamar. 33Och låt nu inte kungen ta detta till sitt hjärta och tänka att alla kungens söner är döda, för det är bara Amnon som är död."
34Men Avshalom flydde.
Och den unge mannen som höll vakt lyfte upp sina ögon och såg och se, där kom mycket folk på en omväg vid bergssluttningen.
35Och Jonadav sa till kungen: "Se kungens söner kommer som din tjänare sa, så är det."
36Och det skedde så snart han hade slutat tala att se, kungens söner kom och lyfte upp sina röster och grät, och även kungen grät och alla hans tjänare grät mycket. 37Men Avshalom flydde och gick till Talmaj, Amichods son, Geshors kung. [Avshalom flyr till sin morfar, se 2 Sam 3:3; 13:37; 1 Krön 3:2] Och (David) sörjde över sin son alla dagarna. 38Sedan Avshalom hade flytt och begett sig till Geshor, stannade han där i tre år. 39Och kung Davids själ försmäktade av längtan efter Avshalom, för han var tröstad efter Amnon som var död.
[Geshur var ett arameiskt kungarike öster om Galileiska sjön. Manasses halvstam i Transjordanien hade misslyckats med att driva ut dem under erövringen (5 Mos 3:14; Jos 13:13), så Geshur fortsatte som ett självständigt kungarike. Talmai var Avshaloms farfar.]
Avshalom återvänder till Jerusalem
1Och Joav, Tserujas son, förstod att kungens [Davids] hjärta var över (tankarna kretsade på) Avshalom. [Joav är Davids systerson och general, se 1 Krön 2:15-16.] 2Och Joav sände bud till Tekoa [söder om Jerusalem, mellan Betlehem och Hebron] och lät hämta därifrån en vis kvinna och sa till henne: "Jag ber dig, förklä dig själv till en som sörjer och ta på dig en sorgdräkt, jag ber dig, och smörj inte dig själv med olja utan var som en kvinna som har sörjt länge över en död, 3och gå in till kungen och tala på detta sätt med honom." Och Joav lade orden i hennes mun.
4Och när kvinnan från Tekoa talade till kungen föll hon ner med sitt ansikte mot marken och ödmjukade sig och sa: "Rädda (hjälp) kungen!"
5Och kungen sa till henne: "Vad fattas dig?"
Hon svarade: "I sanning jag är en änka, min man är död. 6Och din tjänarinna har två söner och de två bråkade med varandra på fältet och det fanns ingen som delade på dem, utan den ene slog den andre och dödade honom. 7Och se hela familjen har rest sig mot din tjänarinna och de säger: Ge oss den som slog sin bror så att vi kan döda honom för hans brors liv som han slog och så fördärva arvtagaren också. På detta sätt vill de släcka min livsgnista (mitt kol) som är kvar [mitt enda hopp och ljus], och lämna min man utan varken namn eller hågkomst på jordens ansikte."
8Och kungen sa till kvinnan: "Gå till ditt hus och jag ska ge befallning om dig."
9Och kvinnan från Tekoa sa till kungen: "Min herre kungen, skulden ska vara på mig över mina fäders hus, och kungen och hans tron ska vara skuldfri."
10Och kungen sa: "Vemhelst som talar till dig, för honom till mig och han ska inte vidare röra dig."
11Och hon sa: "Jag ber dig, låt kungen komma ihåg Herren din Gud (Jahveh Elohim) så att blodshämnaren inte fördärvar mer, annars fördärvar de min son." Och han sa: "Herren (Jahveh) lever, inte ett hår på din son ska falla till marken."
12Och kvinnan sa: "Låt din tjänarinna, jag ber dig, tala ett ord till min herre kungen."
Och han sa: "Tala"
13Och kvinnan sa: "Och varför har du då tänkt ut en sådan sak över Guds (Elohims) folk? Genom att tala dessa ord är kungen som en som är skyldig, i det att kungen inte igen tar hem sin förvisade. 14För vi måste döden dö och är som vatten utspillt på marken som inte kan samlas upp igen, men Gud (Elohim) tar inte bort en själ (utsläcker inte liv) utan han har planer i syfte att den förvisade inte ska vara utstött för alltid från honom.
15Och nu när jag har kommit till att tala dessa ord till min herre kungen, är det för att folk har gjort mig rädd, och din tjänarinna sa (tänkte): 'Jag ska tala med kungen, kan hända ska kungen uppfylla sin tjänares begäran. 16Eftersom kungen ska lyssna till att rädda sin tjänare ur den mans hand som skulle fördärva mig och min son tillsammans från Guds (Elohims) arv.' "
17Och hon sa: "Låt, jag ber dig, min herre kungens ord vara mig till tröst, för som en Herrens (Jahvehs) ängel så är min herre kungen i att urskilja det goda och det onda och Herren din Gud (Jahveh Elohim) är med dig."
18Och kungen svarade och sa till kvinnan: "Göm ingenting från mig, jag ber dig, vad jag än ska fråga dig om."
Och kvinnan sa: "Tala, jag ber dig, min herre kungen."
19Och kungen sa: "Är Joavs hand med dig i allt detta?" Och kvinnan svarade och sa: "Min själ lever, min herre kungen, ingen kan vända (vika av) till höger och till vänster, från allt som min herre kungen talar, för din tjänare Joav han bad mig och han lade alla dessa ord i din tjänarinnas mun, 20för att ändra på förhållandena (ordagrant snurra på ansiktet) i denna sak har din tjänare Joav gjort detta, och min herre är vis, som Guds (Elohims) änglars vishet, till att veta (känna till) allt som finns på jorden."
21Och kungen sa till Joav: "Se, jag ber dig, jag har beviljat denna sak, gå och för tillbaka ynglingen Avshalom."
22Och Joav föll ner på marken på sitt ansikte och ödmjukade sig och välsignade kungen och sa: "Idag vet din tjänare att jag har funnit nåd (oförtjänt kärlek) i dina ögon, min herre kungen, i det att kungen har beviljat sin tjänares begäran."
23Och Joav steg upp och gick till Geshora och förde Avshalom till Jerusalem. 24Och kungen sa: "Låt honom återvända till sitt eget hus men låt honom inte se mitt ansikte." Och Avshalom återvände till sitt eget hus och såg inte kungens ansikte.
25I hela Israel var det ingen som prisades lika mycket för sitt vackra utseende som Avshalom, från hans fotsulor till kronan på hans huvud fanns ingen fläck (inget fel) på honom. 26Och när han klippte sitt huvud, vid slutet på varje år klippte han det, eftersom håret var tungt på honom därför klippte han det, vägde han håret på sitt huvud och det vägde 200 shekel [2,3 kg] efter kungens vikt.
27Och till Avshalom föddes tre söner och en dotter vars namn var Tamar, hon var en kvinna med vackert utseende.
28Och Avshalom bodde två fulla år i Jerusalem och han såg inte kungens ansikte. 29Och Avshalom sände efter Joav för att sända honom till kungen, men han kom inte till honom, och han sände efter honom en andra gång, men han kom inte. 30Därför sa han till sina tjänare: "Se, Joavs fält är nära mitt och han har korn där, gå och sätt eld på det." Och Avshaloms tjänare satte eld på fältet.
31Och Joav steg upp och kom till Avshalom till hans hus och sa till honom: "Varför har dina tjänare satt eld på mitt fält?"
32Och Avshalom sa till Joav: "Kom hit så att jag kan sända dig till kungen och säga: Varför har jag kommit hit från Geshor? Det vore bättre för mig att fortfarande vara där. Låt mig se kungens ansikte och om det finns synd i mig, låt honom döda mig."
33Och Joav kom till kungen och berättade för honom. Och när han kallat på Avshalom böjde han sig ner med ansiktet mot marken framför kungen och kungen kysste Avshalom.
Avshaloms uppror
Assyriska soldater på hästekipage som intar staden Astaru i Jordanien. Relief från Tiglat-Pileser III palats i Nimrod (720-737 f.Kr.).
[Avshalom förberedde en kunglig procession genom staden för sin kröning till kung. Profeten Samuel använder liknande ord och fraser om kungar, se 1 Sam 8:10-11. Avshalom bryter mot traditionen att låta Gud få välja Israels kung, och sedan bekräfta detta val genom den profetiska tjänsten. Varken Saul eller David hade själva sökt tronen, se 1 Sam 10:9-27; 16:1-13. Några år efter denna händelse kommer Avshaloms yngre bror Adonija också följa samma exempel, se 1 Kung 1:5]
2Avshalom brukade nu stiga upp tidigt och stå vid vägen som ledde till porten [in till Jerusalem], och var det så att någon hade ett ärende som skulle till kungen för ett avgörande, då kallade Avshalom på honom och frågade: "Från vilken stad är du?" Och när han då svarade: "Din tjänare är från en av Israels stammar." 3Då sa Avshalom till honom: "Se, ditt ärende är gott och rätt, men kungen har ingen ställföreträdare som kan lyssna på dig." 4Och Avshalom sa [vidare]: "Oh, om någon utsåg mig till domare i landet! Då kunde var och en som har ett ärende eller rättsfall komma till mig, så skulle jag ge honom rättvisa." [Ordagrant: "Vem vill göra mig till domare?" Uttrycket beskriver en önskan.]
5Och när någon närmade sig för att böja sig inför honom, sträckte han fram sin hand och tog ett fast tag i honom och kysste honom. 6Avshalom gjorde på detta sätt mot hela Israel som kom till kungen i rättsliga ärenden. På det sättet stal (förledde) Avshalom Israels mäns hjärtan.
7[Avshaloms handling att förleda folket pågår en tid. I denna vers finns tidsangivelse "från slutet på 40 år". Texten säger inte vad de 40 åren markerar slutet på. Det kan inte betyda att Avshalom gjorde detta i 40 års tid, David dör då han är 70 år. Några förslag är: Sauls kröning som kung, Davids kröning av Samuel, Davids tronbestigning eller Avshaloms ålder. En del tror att skrivarna som kopierat den hebreiska texten har gjort ett misstag och skrivit arbaim (40) istället för arba (4).]
Och det skedde i slutet på de 40 åren [vissa manuskript har 4 år] att Avshalom sa till kungen: "Låt mig gå, jag ber dig och betala min ed som jag har lovat till Herren (Jahveh) i Hebron (hebr. Chevrón). 8Eftersom din tjänare avlade en ed när jag bodde i Geshor i Aram och sa: 'Om Herren (Jahveh) verkligen för mig tillbaka till Jerusalem så vill jag tjäna Herren (Jahveh).' "
9Och kungen sa till honom: "Gå i frid." Och han steg upp och gick till Hebron.
10Men Avshalom sände spejare till alla Israels stammar och sa: "När ni hör shofarens röst ska ni säga: Avshalom är kung i Hebron." 11Och med Avshalom gick 200 män från Jerusalem som var inbjudna, de gick i enkelhet (oskyldigt, naivt) och de visste ingenting om saken. 12Och Avshalom sände efter Achitofel, giloniten, Davids rådgivare från hans stad från Gilo medan han offrade offer. Och konspirationen var stark och mycket folk gick med Avshalom.
13Och det kom en budbärare till David och berättade: "Israels mäns hjärtan är efter Avshalom."
14Och David sa till alla sina tjänare som var med honom i Jerusalem: "Stig upp och låt oss fly, annars kan ingen av oss fly från Avshalom, skynda att lämna så att han inte snabbt kommer över oss och för ned ondska över oss och slår staden med svärdsegg."
15Och kungens tjänare sa till kungen: "Se, dina tjänare är redo att göra allt vad min herre kungen väljer."
16Och kungen gick och hela hans hus efter honom. Och kungen lämnade tio kvinnor som var konkubiner att vakta huset.
Davids flykt från Jerusalem
17Och kungen gick och hela folket efter honom och de dröjde i Beit-Merchaq. 18Och alla hans tjänare passerade över hans hand (förbi honom) och alla keretiter och alla peletiter och alla gititer, 600 män som kom till fots från Gat passerade över kungens ansikte (gick förbi honom).
19Och kungen sa till Ittaj, gititen: "Varför går du också med oss? Återvänd och vistas hos kungen, för du är en främling och är i exil från din egen plats. 20Igår kom du, skulle jag idag låta dig gå upp och ner med oss och se att jag går dit jag kan? Återvänd du och ta dina bröder med dig i nåd och sanning."
[Nåd och sanning (hebr. chesed ve emet) hör oskiljaktigt ihop. De presenteras alltid i samma inbördes ordning och återfinns i Guds eget vittnesbörd, se 2 Mos 34:6. Nåd utan sanning blir uddlös, medan sanning utan nåd blir obarmhärtig.]
21Och Ittaj svarade kungen och sa: "Herren (Jahveh) lever och min herre kungen lever, med säkerhet på den plats där min herre kungen är, om det är för död eller för liv, där ska din tjänare vara."
22Och David sa till Ittaj: "Gå och passera." Och Ittaj, gititen gick över och alla hans män och alla små som var med honom.
23Och hela landet grät med hög röst när hela folket gick över och när kungen gick över bäcken Kidron, hela folket passerade över och tog vägen mot öknen.
24Och se, även Tsadoq och alla leviterna med honom kom och bar Herrens (Jahvehs) förbundsark och de ställde ner Guds (Elohims) ark, men Evjatar gick upp, till dess hela folket hade gått förbi ut ur staden.
25Och kungen sa till Tsadoq: "Bär tillbaka Guds (Elohims) ark till staden. Om jag finner nåd (oförtjänt kärlek – hebr. chen) i Herrens (Jahvehs) ögon ska han föra mig tillbaka och visa mig både den och hans boning, 26men om han säger detta: Jag har ingen glädje i dig, se, här är jag (jag tar ansvar), låt honom göra med mig det som är gott i hans ögon." ["här är jag" hebr. hineni betyder att stå till förfogande och att ta ansvar, se 1 Mos 22:1.]
27Och kungen sa till prästen Tsadoq: "Ser du? Återvänd till staden i frid (shalom) och Achimaats, din son och Jehonatan, Evjatars son, dina två söner med dig. 28Se jag dröjer kvar på slätten i öknen till dess det kommer ett ord från dig att berätta för mig." 29Tsadoq och Evjatar bar tillbaka Guds (Elohims) ark till Jerusalem och de stannade där.
30Och David gick upp på Olivbergets sluttning och grät medan han gick upp och han hade sitt huvud täckt och gick barfota. Och hela folket som var med honom täckte sina huvuden och de gick upp och grät medan de gick upp. 31Och man berättade för David och sa: "Achitofel är bland dem som konspirerar med Avshalom." Och David sa: "Herre (Jahveh) jag ber dig, vänd Achitofels råd till dåraktighet."
32Och det skedde när David kommit till toppen av sluttningen, där Gud (Elohim) brukar vördas, se Choshaj, arkiten, kom och mötte honom med sin mantel sönderriven och jord på sitt huvud. 33Och David sa till honom: "Om du går vidare med mig blir du en börda för mig, 34men om du återvänder till staden och säger till Avshalom: Jag ska bli din tjänare, o kung som jag har varit din fars tjänare tidigare, så ska jag nu vara din tjänare. Och du ska omintetgöra åt mig Achitofels råd. 35Och med dig där har du Tsadoq och Evjatar, prästerna. Därför ska det vara så att allt som du hör från kungens hus ska du berätta för Tsadoq och Evjatar, prästerna. 36Se, de har hos sig sina två söner, Achimaats, Tsadoqs son och Jehonatan, Evjatars son, och genom dem ska de sända allt till mig så att jag får höra."
37Och Choshaj, Davids vän kom in i staden och det var vid samma tid som Avshalom var på väg in i Jerusalem.
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- > 6. Parallell
- 7. Sommar 25
