Denna psalm tar upp frågan om vad som krävs för att närma sig Herren (Jahveh). Gud är helig, och den som närmar sig måste vara ren och helgad. I ljuset av hela Bibelns budskap blir behovet av Jesu verk på korset tydligt. Jesus öppnar vägen för gemenskap med Gud, se [Heb 10:19-20; Matt 27:51].
Bakgrund: Ingen specifik händelse anges, men det skulle mycket väl kunna vara när arken fördes tillbaka till Jerusalem och Uzza dog. Det var en tid då David säkert ställde dessa frågor, se [2 Sam 6].
Författare: David
Struktur: Det går att se 10-12 punkter som associerar till de tio budorden. Det finns även en kiastisk struktur:
A Vem får vara hos Herren, vers 1
B Den som lever rent, rättfärdigt och talar sanning, vers 2
C Den som inte... tre punkter vers 3
D föraktar – verb, vers 4a
E den förkastade – objekt, vers 4b
E´ de som fruktar Gud – objekt, vers 4c
D´ ära – verb, vers 4d
C´ Den som inte... tre punkter, vers 4e-5a
B´ Den som gör så – lever rätt, vers 5b
A´ Står fast och får bo hos Herren, vers 5c
1En psalm [sång ackompanjerad på strängar] av David. Vem får vistas (ha sin temporära boning) i ditt tabernakel?
Vem får bo (ha sin permanenta boning) på ditt heliga berg?
[Som svar på dessa frågor följer de krav som måste uppfyllas för att närma sig Herren. Växelvis uttrycks de i vad som ska göras och vad som inte ska göras. Gud är helig och begär fullkomlighet i ord och handling. Psalmen har flera beröringspunkter med de tio budorden, se [2 Mos 20:1-17]. Psalmen har ibland kallats "Davids Bergspredikan", se [Matt 5:20]. Jesus avslutar sex punkter i Bergspredikan med orden "Var fullkomliga på samma sätt som er Fader är fullkomlig", se [Matt 5:20, 48]. Jesus höjer inte ribban för att sålla bort dem som inte duger. Han gör det för att vi ska inse att vi inte klarar det utan hans nåd.]
2 [Tre krav:]
Den som lever rent (helhjärtat, är uppriktig, har integritet),
och handlar rättfärdigt (gör det rätta, dömer rättvist),
och talar sanning i (av) hjärtat (den som är ärlig).
3 [Tre krav, uttryckt i negationer:]
Den som inte förtalar (vandrar runt; spionerar – hebr. ragal) med sin tunga [sprider rykten],
som inte gör ont mot (skadar) sin nästa (vän, granne, medmänniska),
som inte försöker förolämpa (kränka) sin närmaste (den som står nära).
[Dessa tre fraser inleds alla med ordet "inte" som förstärker att detta är något som verkligen inte ska göras. Temat är vad som sägs om andra, se även [Jak 3:2-11]. Ordet för "sin nästa" (hebr. reah) är ett vanligt ord som översätts "nästa" eller "granne". Ordet kommer från ett verb som betyder "att ha samröre med" och "att tillhöra" och inkluderar alla människor. Det sista ordet "sin närmaste" beskriver någon som är nära. Det är en utstuderad ondska att skada någon som står nära.]
4Den som föraktar
den förkastade [inte ärar och beundrar den som medvetet valt att lämna Gud].
De som fruktar (vördar, respekterar) Herren (Jahveh),
dem ärar han.
[Detta är psalmens centrum och huvudpunkt. Den hebreiska ordföljden förstärker detta genom att forma ännu en kiasm här där verben ramar in satsen.]
[Tre krav, uttryckt i negationer:]
Den som inte överger ett löfte även om det skadar (är ofördelaktigt för) honom själv,
5som inte lånar ut pengar för ockerränta,
som vägrar att låta sig mutas (ta mutor) för att fälla en oskyldig.
[Prefixet i det hebreiska ordet för ockerränta, be-neshech ("genom" ränta), indikerar att motivet för att ge lånet är just räntan. Det är genom räntan man vill öka sitt välstånd. Ordet kommer från verbet "att bita" och beskriver hur den som lånar ut får en andel av summan. Att utnyttja någon i beroendeställning på detta sätt är något avskyvärt, se [Hes 18:13]. Torah (Mose undervisning) uppmanar att låna ut pengar utan ränta till sina landsmän, dock är det tillåtet att ta tillbörlig ränta av en utlänning, se [3 Mos 25:35-37; 2 Mos 22:25; 5 Mos 23:19-20].]
[Nu följer ett sammanfattande krav som tematiskt hör ihop med vers 2.]
Den som gör så (har för vana att leva så)
ska aldrig falla (vackla, bli omkullkastad).
[Den som gör så får visats och bo hos Gud. Här kommer svaret på de inledande frågorna i vers 1.]
Joh 11:1-54
Jesus uppväcker Lasarus – det sjunde tecknet

Betania i slutet på 1800-talet.
1[Namnet Lasarus kommer från det hebreiska namnet Elieser som betyder: "en som Gud hjälper". Det svenska ordet lasarett har sitt ursprung från det bibliska personnamnet Lasarus.]
Nu var en man som hette Lasarus sjuk (svag, kraftlös). Han var från Betania [strax utanför Jerusalem], den stad där Maria och hennes syster Marta bodde. 2Det var den Maria som [senare hemma hos Simon den spetälskes hus, se [Joh 12:3]] smorde Herren med parfym (olja) och torkade hans fötter med sitt hår. Det var hennes bror Lasarus som nu var sjuk (svag, kraftlös). 3Systrarna sände bud till Jesus [som befann sig en dagstur från dem i Jordandalen]. Budet löd: "Herre, din vän (han som du har en ömsesidig vänskapsrelation med) är sjuk."
4När Jesus hörde detta sa han: "Den sjukdomen (svagheten) kommer inte att leda till döden, i stället kommer Gud att förhärligas (tillbedjas), så att Guds Son blir förhärligad genom den."
5Jesus älskade (osjälviskt utgivande) Marta, hennes syster [Maria] och Lasarus. 6När han nu hörde att Lasarus var sjuk stannade han två dagar på den plats där han var. 7Sedan efter detta sa han till lärjungarna: "Låt oss gå tillbaka till Judeen."
8Lärjungarna sa till honom: "Rabbi (lärare), de judiska ledarna ville nyss stena dig. Ska du gå tillbaka dit?"
9Jesus svarade: "Har inte dagen tolv timmar [då det är ljust]? Den som vandrar på dagen snubblar (snavar, syndar) inte, eftersom han ser världens ljus [Jesus, se [Joh 8:12]]. 10Men den som vandrar på natten, han snubblar (snavar, syndar) eftersom han inte har det ljuset inom sig."
11När han sagt detta tillade han: "Vår vän Lasarus har somnat in (är död), men jag går dit för att väcka honom ur sömnen."
12Lärjungarna sa till honom: "Herre, sover han så blir han frisk (frälst, räddad)." 13Jesus hade talat om hans [Lasarus] död (vila), men de trodde att han talade om vanlig naturlig sömn.
14Då sa Jesus i klartext till dem: "Lasarus har dött, 15och jag är glad för er skull att jag inte var där. Detta kommer att hjälpa er att tro (lita, luta er emot mig)."
16Då sa Tomas, som kallades tvillingen (gr. Didymus – arameiska Taama), till de andra medlärjungarna (gr. summathetes): "Låt oss också gå så att vi kan dö [bli dödade av judarna tillsammans] med honom."
Jesus talar med Marta och Maria

Än i dag kan man besöka den plats som enligt traditionen är Lasarus grav.
17När Jesus kom fram fick han veta att Lasarus redan hade varit i graven [i klippan] fyra dagar. 18Betania låg nära Jerusalem, bara 15 stadier [3 km] därifrån, 19och många judar (invånare i Judeen) hade kommit till Marta och Maria för att trösta (sympatisera med, uppmuntra) dem i sorgen över deras broder [Lasarus död].
[Enligt den judiska begravningstraditionen begravdes den döde inom ett dygn. Familjen höll sedan en sju dagars sorgeperiod, följt av trettio dagar av mindre intensiv sorg. Ett år senare då kroppen ruttnat ansvarade den äldste sonen för att flytta benen från gravkammaren till en benkista.]
20När Marta hörde att Jesus var på väg, gick hon ut för att möta (konfrontera, ifrågasätta) honom, medan Maria satt kvar i huset.
21Marta sa till Jesus: "Herre, om du hade varit här skulle min bror [Lasarus] inte ha dött. 22Men jag vet (har en klar förståelse av) att Gud kommer att ge dig vad du än ber (begär av) honom om."
23Jesus sa till henne: "Din bror ska uppstå igen (komma tillbaka till livet)."
24Marta svarade honom: "Jag vet (har en klar förståelse av) att han ska uppstå igen, vid uppståndelsen på den sista (yttersta) dagen."
25Jesus sa till henne [Marta]: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska (kommer att) leva även om han skulle dö, 26och alla (var och en) som lever [i Guds överflödande liv] och tror på [kontinuerligt förtröstar och sträcker sig fram till] mig ska aldrig någonsin (i evighet) [behöva] dö. Tror du detta?"
27Hon svarade honom: "Ja Herre, jag har trott att du är den Smorde (Messias), Guds Son, han som skulle komma till världen."
28När Marta sagt detta gick hon bort och kallade på sin syster Maria, och viskade i hemlighet till henne: "Läraren (gr. didaskalos) är här (han är nära) och han kallar på dig vid namn."
29När Maria hörde detta reste hon sig snabbt upp och gick till honom. 30Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar på den plats där Marta hade mött (konfronterat) honom. 31När de judar som var med Maria inne i huset för att trösta henne såg att hon rest sig upp hastigt och gått ut, följde de efter henne eftersom de trodde hon skulle till graven för att gråta. 32När Maria nu kom dit där Jesus var och såg honom, föll hon ner vid hans fötter och sa till honom: "Herre, om du varit här skulle min bror inte vara död." 33När Jesus såg henne brista ut i högljudd gråt gång på gång, och att judarna som följt med henne också grät högljutt, blev han djupt upprörd (kände vrede) i sin ande, och kände smärta (oro). 34Han sa: "Var har ni lagt honom?" De svarade honom: "Herre, kom och se."
35Jesus grät stilla (fällde tårar i tysthet).
36Judarna sa: "Se hur han höll av (hade ett starkt vänskapsband med) honom."
37Men några av dem sa: "Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde mannen, gjort så att Lasarus inte behövt dö?"
Lasarus uppväcks från de döda
38[Det kan finnas flera orsaker till Jesu vrede. Kanske kände han en upprördhet över alla skenheliga ceremonier med anställda gråterskor och flöjtspel som var vanligt på en dåtida begravning. Ett annat skäl kan ha varit otron han mötte eller anklagelserna att det var hans fel att Lasarus dött – han som är livet självt! Men kanske riktade sig vreden först och främst mot döden och djävulen som han kommit för att besegra.]
Jesus blev djupt upprörd igen och gick till graven. Det var en klippgrav med en sten för öppningen.
39Han sa: "Ta bort stenen!" Då sa Marta, den dödes syster: "Herre, vid det här laget luktar han, det har ju gått fyra dagar sedan han dog."
40Jesus sa till henne: "Sa jag inte till dig att om du trodde (litade, lutade dig emot) mig skulle du få se Guds härlighet?"
41Så de tog bort stenen där den döde låg, och Jesus lyfte upp sina ögon och sa: "Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. 42Jag vet att du alltid hör mig, men jag sa detta med tanke på de människor som står här runtomkring, så att de ska kunna välja att tro att du sänt mig."
43När han sagt detta, ropade han med hög röst: "Lasarus, kom ut!" 44Mannen som varit död kom ut, hans händer och fötter var virade med band av linne, och ansiktet inlindat i (övertäckt med) en duk. Jesus sa till dem: "Gör honom fri på en gång och låt honom gå!"
De judiska ledarnas reaktion
45Många judar som hade kommit till Maria och sett (på avstånd betraktat) vad Jesus gjorde, kom till tro på (litade, lutade sig emot) honom. 46Men några av dem gick tillbaka till fariséerna och berättade vad Jesus gjort. [Hur Jesus hade uppväckt Lasarus från döden.] 47Därför sammankallade översteprästerna och fariséerna ett råd.
[Stora Rådet, Sanhedrin, var det högsta beslutande organet bland judarna. Det bestod av 71 medlemmar från fariséerna och saddukéerna. De hade dagliga möten. Här är enda gången ordet Sanhedrin används i obestämd form (ett råd), vilket kan antyda att detta var ett informellt möte. I normala fall skulle översteprästen Kaifas, se vers 49, varit den som sammankallat mötet.]
De sa: "Vad ska vi göra? För den här mannen gör många tecken (bevis, mirakler). 48Om vi låter honom fortsätta på det här sättet, kommer alla att tro på honom, och romarna kommer att ta bort både vår plats [templet i Jerusalem] och vår nation."
49Men en av dem, Kaifas, som var överstepräst detta år sa till dem: "Ni förstår ingenting, 50ni tänker inte heller logiskt, det är bättre för oss att en man dör för folket än att en hel nation går under." 51Detta sa han inte av sig själv, utan profetiskt eftersom han var överstepräst detta år. Han profeterade att Jesus skulle dö för [den judiska] nationen, 52och inte bara för nationen utan också för Guds skingrade barn som skulle samlas och bli till ett.
53Från den dagen började de tillsammans planera att döda (undanröja) honom. 54Av den anledningen vandrade Jesus inte längre öppet bland de judiska invånarna, utan gick till en stad som hette Efraim, i en region som gränsar till öknen. Där stannade han med sina lärjungar.
[Eftersom Efraims stams område ligger norr om Jerusalem låg staden antagligen några mil nordost om Jerusalem vid gränsen mot öknen i öster. Många identifierar den med den gamla staden Ofra som omnämns i [Jos 18:23], drygt två mil nordost om Jerusalem.]