"Jag har hört dina förböner och dina innerliga böner som du har bett inför mitt ansikte. Jag har helgat (avskilt) detta hus som du har byggt för att placera mitt namn där för evigt, och mina ögon och mitt hjärta ska vara där alla dagar (oavbrutet så länge tiden varar, till dagarnas slut).
     ⁴Och du, om du vandrar inför mitt ansikte som David, din far, vandrade i hjärtats renhet (integritet, fullhet, helhjärtat – hebr. tam) [delar rot med tamim som är rituell renhet och beskriver det felfria och perfekta offret] och i uppriktighet, och gör allt det som jag har befallt dig och håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina förordningar (ordagrant 'saker inristat') och mina påbud (bindande juridiska beslut), ⁵då ska jag stadfästa ditt kungarikes tron över Israel för evigt, så som jag talade (lovade) till David, din far, och sa: 'Det ska inte saknas en ättling till dig (ordagrant: huggas av till dig en man från) framför mitt ansikte som sitter på Israels tron.' [2 Sam 7:16]
     ⁶Men om du vänder bort från att följa mig, du eller dina söner, och inte håller (vaktar, skyddar, bevarar) mina budord (tydliga befallningar) och mina förordningar (ordagrant 'saker inristat') som jag har gett framför er, utan går och tjänar andra gudar och tillber dem, ⁷då ska jag utrota (hugga av) Israel, ut från landet som jag har gett dem, och detta hus som jag har helgat (avskilt) till mitt namn, ska jag kasta bort från mitt ansikte, och Israel ska bli ett ordspråk och ett skällsord bland alla folkslag. ⁸Och detta hus som är så högt, alla som går förbi det ska bli förvånade och ska väsa, och när de säger: 'Varför har Herren (Jahveh) gjort så mot landet och mot detta hus?' ⁹då ska man svara: 'Eftersom de övergav Herren (Jahveh) sin Gud (Elohim) som förde deras fäder ut från Egyptens land, och tog tag i (med ett fast, säkert grepp) andra gudar och tjänade dem, därför har Herren (Jahveh) låtit all denna ondska komma över dem.' "

¹⁰Och det skedde i slutet av det tjugonde året, när Salomo hade byggt de två husen: Herrens (Jahvehs) hus [templet, som tog 7,5 år] och kungens hus [sitt palats som tog 13 år, se 1 Kung 7:1], ¹¹att Chiram, Tyros kung, hade försett Salomo med cederträ och cypressträ och med guld, efter alla hans önskemål, då (vid den tiden) gav kung Salomo till Chiram 20 städer i Galileens land. [Troligtvis i nordvästra delen, nära Tyros.] ¹²Och Chiram kom från Tyros för att se städerna som Salomo gett honom, men de behagade inte hans ögon. ¹³Och han sa: "Vilka städer är detta som du har gett mig, min bror?" Och de gavs namnet Kavol, (som de heter) till denna dag.

[Kavol betyder bunden, fjättrad. Namnet återfinns en gång tidigare i Jos 19:27, där det är en stad i Ashers område vid gränsen mot Tyros (någon mil öster om Haifa och Akko). Chiram verkar plocka upp namnet på den staden, och använda den på hela detta område. Ordet låter lite som de hebreiska orden för något värdelöst eller flyktigt. Den judiske historikern Josefus skriver att det låter som "inte behagligt" på feniciska. Troligtvis var dessa städer i dåligt skick. Chiram tar inte emot dessa städer, så Salomo byggde senare upp dessa städer och lät hebréer flytta dit, se 2 Krön 8:2]

¹⁴Och Chiram sände 120 talenter [4 ton] guld till kungen. [Motsvarar 330 guldtackor som väger 12,5 kg st, se även 1 Krön 22:14.]

Organisation

Portarna till de tre städer som nämns att Salomo lät bygga murar kring, har en slående likhet i konstruktion där måtten överensstämmer på centimetern. Ingången är från ovan, och sedan finns tre rum. Funktionen av dessa rum är inte helt fastställd, men kan ha med försvar eller möjlighet att koppla på vagnar på hästar att göra.

¹⁵Och detta är orsaken till den arbetsstyrka (skatt, arbetsplikt, tvångsarbetare – hebr. mas) som kung Salomo samlade för att bygga
    Herrens (Jahvehs) hus
    och sitt eget hus
    och Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset]
    och Jerusalems mur
    och [städerna] Chatsor [norr om Galileiska sjön]
    och Megiddo [i Jezereldalen]
    och Gezer [handelsstaden halvvägs mellan Joppe och Jerusalem].

[Arkeologiska fynd från dessa städer visar hur konstruktionen av dessa portar är speciell och särskiljer sig från andra städer. Detta talar för en byggmästare som satte sin prägel med mått, proportioner och design.]

¹⁶Farao, Egyptens kung, hade gått upp och tagit Gezer [handelsstad halvvägs mellan Joppe och Jerusalem] och bränt det i eld och slagit kanaanéerna som bodde i staden och gett den som en del till sin dotter, Salomos hustru. [Han gifte sig med henne tidigt, se 1 Kung 3:1. Att hon får ett eget hus visar en särställning bland Salomos 700 fruar, se 1 Kung 7:8; 11:3.] ¹⁷Och Salomo byggde Gezer och Beit-Choron, det nedre, ¹⁸och Baalat och Tadmor [Palmyra; mellan Damaskus och Eufrat] i öknen, i landet, ¹⁹och alla förrådsstäder som Salomo hade, och städerna till hans vagnar och städerna till hans ryttare, och det som Salomo längtat efter (villigt förbundit sig vid att göra – hebr. chesheq) att bygga för sin tillfredsställelse (hebr. chashaq) i Jerusalem och i Libanon och i hela landet som han rådde över. [30 000 rekryterades för dessa projekt, se 1 Kung 5:13; 12:4.]
     ²⁰Allt folk som var kvar av amoréerna, hettiterna, perisséerna, hivéerna och jevusiterna som inte tillhörde Israels söner, ²¹sönerna som var kvar efter dem i landet som Israels söner inte helt kunnat utrota, av dem tog Salomo en skatt som slavar till denna dag. ²²Men av Israels söner gjorde Salomo ingen till slav, utan de var stridsmän och hans tjänare och hans furstar och hans härförare och ledare för hans vagnar och ryttare. ²³Detta är hövitsmännen över Salomos arbete, 550 som var ledare för folket som utförde arbetet.
     ²⁴Men faraos dotter [i Egypten] kom ut från Davids stad [Jerusalem] till sitt hus som byggdes till henne, sedan byggde han Millo [försvarsmuren och förstärkningsvallen för palatset, se vers 15].
     ²⁵Och tre gånger om året offrade Salomo brännoffer och shalomoffer på altaret som han byggt till Herren (Jahveh) och offrade där på altaret [1 Kung 8:22] inför Herrens (Jahvehs) ansikte [3 Mos 3:1]. Så fullbordade han huset. [Tre gånger om året är vid de tre vallfartshögtiderna pesach, shavuot och sukkot, se 2 Mos 23:14-17; 5 Mos 16:1-17.]
     ²⁶Och kung Salomo gjorde (lät tillverka) en flotta i Etsjon-Gever som är vid Elot [nuvarande Eilat] på stranden till Vasshavet (hebr. jam sof) [Aqabaviken – den östliga armen av Röda havet] i Edoms land. ²⁷Och Chiram sände sina tjänare till flottan, sjömän som hade kunskap om havet, tillsammans med Salomos tjänare. ²⁸Och de kom till Ofir [region känd för sitt guld, se Job 28:16; Jes 13:12; troligtvis söder om Röda havet] och köpte guld därifrån, 420 talenter [16 ton – motsvarar 1152 guldtackor på 12,5 kg], och förde till kung Salomo.

Drottningen av Saba besöker Salomo
¹[Detta kapitel hör tematiskt i kiasmen ihop med 1 Kung 3:16-28 där två kvinnor kommer till Salomo och han dömer med vishet.]

När drottningen av Saba (hebr. Sheva) fick höra ryktet om Salomo och Herrens namn [sambandet mellan hans ära och hans gudsrelation, hans moraliska och andliga vishet], kom hon för att sätta honom på prov med svåra frågor (ordspråk, problem).

[Saba låg antagligen i södra Arabien och var ett stort rike som kan ha sträckt sig över Röda havet ända till Etiopien. Sträckan upp till Israel genom öken och bergigt landskap är över 200 mil.]

Drottningen av Saba besöker Salomo, målning av Salomon de Bray (1597-1664).

²Hon kom till Jerusalem med ett mycket stort följe, kameler lastade med väldoftande kryddor, guld i mängd och dyrbara ädelstenar. Hon besökte Salomo och talade med honom om allt som låg på hennes hjärta. ³Salomo svarade på alla hennes frågor (ordagrant: ´Salomo berättade för henne alla hennes ord´). Inga ord [svar på hennes komplexa frågor och ordspråk] var dolda för kungen, som han inte kunde berätta för henne.

[Vi den här tiden var det vanligt att man diskuterade praktiska, existentiella och etiska problem genom ordspråksliknande frågor och svar. Denna berättartradition är än idag vanlig i den hebreiska kulturen liksom i hela Mellanöstern. Att ordet berättar (hebr. nagad) används i vers 3 visar att Salomo och drottningen ägnade sig åt denna för tiden och området mycket typiska berättartradition. Detta till skillnad från den senare grekiska traditionen som både Sokrates, Platon och Aristoteles är exempel på där just det förfinade samtalet skulle föras explicit med frågor och svar. I den hebreiska berättartraditionen är det istället just berättandet med ordspråk och andra finurliga formuleringar, gåtor och ibland underfundigheter, som präglar det sofistikerade samtalet. Raka frågor och förenklade svar finns inte i detta sätt att konversera. Istället böljar samtalet fram och tillbaka som ett historieberättande där ordens olika valörer betonas med anekdoter och ordspråk. Ordspråksboken finns många av dessa nedskrivna. Ett exempel på en fråga som drottningen kunde ha ställt var: "Vilken kroppsdel är starkast?" Salomo skulle då ha svarat: "Tungan, eftersom den har makt över död och liv", se Ords 18:21.]

⁴När drottningen av Saba själv såg all Salomos vishet, såg huset som han byggt [hans eget palats eller templet], ⁵rätterna på hans bord, hur tjänarna satt vid borden, hur de personliga tjänarna betjänade, hur de var klädda, hans munskänkar (vinprovare), och brännoffren som han bar fram i Herrens (Jahvehs) hus, blev hon helt mållös (tappade hon andan).
     ⁶Hon sa till kungen: "Det var alltså sant, det jag hörde i mitt land om dig och din vishet. ⁷Jag trodde inte på det förrän jag kom hit och fick se det med egna ögon. Ändå hade man inte ens berättat hälften för mig, din vishet och ditt välstånd överträffar allt jag fått höra. ⁸Lyckliga är dina män, lyckliga är dina tjänare, dessa som står inför dig oavbrutet hörande din vishet. ⁹Välsignad är Herren din Gud (Jahveh Elohim) som lutar sig mot dig och ger (har satt) dig på Israels tron, eftersom Herren (Jahveh) älskar Israel för evigt och därför har gjort dig till kung till att göra rätt och rättfärdighet."
     ¹⁰Och hon gav kungen 120 talenter [4 ton] guld och kryddor i mycket stora mängder och dyrbara stenar, där kom aldrig mer en så stor myckenhet av kryddor som den Sabas drottning gav kung Salomo.
     ¹¹Och även Chirams flotta som förde guld från Ofir, förde in från Ofir stora mängder sandelträ och dyrbara stenar. ¹²Och av sandelträet gjorde kungen pelare till Herrens (Jahvehs) hus och till kungens hus, harpor och psaltare till sångarna. Sådant sandelträ har inte kommit och inte setts till denna dag.
     ¹³Och kung Salomo gav Sabas drottning allt hon önskade – vadhelst hon bad om, förutom det kung Salomo fritt gett henne (ordagrant: gett enligt hans hand). Och hon vände och gick till sitt land, hon och hennes tjänare.

[Det finns olika avarter av tolkningar av denna vers. En judisk legend hävdar att Salomo fick en son till drottningen, vilket var hennes "önskan". Den etiopiska traditionen liknar den judiska och hävdar att den kungliga abessinska linjen grundades av avkomman till Salomo och drottningen av Saba. Ingen av dessa traditioner har någon historisk grund, och de kan inte heller underbyggas av den bibliska texten. Jesus använder drottningen som ett exempel på den ansträngning man bör vara beredd att göra för att höra Guds ord (Matt 12:42). Hon reste över 200 mil för att fråga Salomo, men Jesu åhörare vägrade att lyssna på Guds egen Son.]

Salomos stora vishet och välstånd


Årlig intäkt
¹⁴Vikten av guldet som kom till Salomo under ett år var 666 talenter guld [23 ton – 1827 guldtackor på 12,5 kg vardera], ¹⁵förutom det som kom med handelsmännen och från handelsresorna och alla kungens araber och landets guvernörer.

De årliga intäkterna i guld på 23 ton var under Israels storhetstid, det är mycket, men inte orimliga siffror. I Egypten finns en inskription där Shishak (farao i Egypten 945-922 f.Kr.) donerar 200 ton guld till gudarna, en del av detta måste ha kommit från Jerusalem, se 2 Krön 12:2, 9. Några århundraden senare vid Alexander den stores seger vid Persepolis värderades guldet och silvret där till 120 000 talenter (4 500 ton).

• Det uppskattas att 190 000 ton guld har grävts fram genom historien (skulle rymmas i en kub som mäter 28 meter på varje sida).
• Den internationella valutafonden har 2 814 ton guld (2021).
• Sveriges riksbank har 126 ton guld (2024).

Guldsköldar
¹⁶Och kung Salomo gjorde 200 långsköldar (hebr. tsinah) av hamrat guld. 600 viktenheter [shekel – 6,9 kg] guld gick åt till en sköld. [Skölden var gjord av trä och belagd med guld.] ¹⁷Och han gjorde 300 sköldar (hebr. magen) av hamrat guld, tre minor (hebr. mane) guld gick åt till en sköld. [Dessa sköldar hade hälften så mycket guld, se 2 Krön 9:16] Och kungen placerade dem i Libanons skogshus.

[Dessa 500 sköldar var troligtvis placerade på de 13,5 meter höga väggarna. Huset var 46 meter långt och 23 meter brett, se 1 Kung 7:2. Se även 1 Kung 14:26-28.]

Tron
¹⁸Och kungen [Salomo] gjorde (lät tillverka) en stor tron av elfenben och förgyllde den med finaste (bästa) guld. ¹⁹Det var sex trappsteg till tronen och tronens huvud (den översta delen) var runt i bakstycket (ryggsidan, ordagrant "bakom den") och det var armstöd på båda sidor om sittplatsen, och två lejon stod bredvid armstöden. ²⁰Och tolv lejon stod där, ett på ena sidan och ett på andra sidan på de sex trappstegen. Det fanns ingenting liknande tillverkat i något annat kungarike.

Allt var av guld!
²¹Och alla kung Salomos dryckeskärl var av guld och alla redskap i Libanons skogshus var av rent guld, ingenting var av silver, det räknades inte som värdefullt under Salomos dagar. ²²För kungen hade en egen Tarshish-flotta på havet tillsammans med Chirams flotta. Vart tredje år kom Tarshish-flottan [hem] med guld och silver, elfenben och apor och påfåglar.

²³Och kung Salomo överträffade alla jordens kungar i rikedom och i vishet. ²⁴Och hela jorden uppsökte Salomos ansikte för att höra hans vishet, som Gud (Elohim) hade lagt i hans hjärta. ²⁵Och de förde med sig varje man sin gåva, redskap av silver och redskap av guld och dräkter och rustningar och kryddor, hästar och mulor, föremål år efter år.
     ²⁶Och Salomo samlade ihop vagnar och ryttare, och han hade 1 400 vagnar och 12 000 ryttare som han placerade i vagnsstäderna och med kungen i Jerusalem. ²⁷Och kungen lät silver vara lika vanligt i Jerusalem som stenar, och cedrar [dess värde] lät han vara lika vanligt [fanns det så stor mängd av] som sykomorträd i Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd]. ²⁸Och Salomos hästar hade förts ut från Egypten [i söder] och från Qove [motsvarar Kilikien i nuvarande sydöstra Turkiet, hästarna här var kända för sin styrka och uthållighet]. Kungens köpmän köpte dem från Qove till bestämt pris. ²⁹Och en vagn kom upp och gick ut från Egypten för 600 shekel [priset av 6,9 kg] silver och en häst för 150 [shekel silver – motsvarar 1,7 kg]. Och lika till hettiternas kungar och för Arams kungar, de förde ut dem för ett fast pris.

Tillbaka upp

---

Ps 130:1-8

Psalm 130 – Ur djupen ropar jag till dig, Herre

Detta är den elfte av de femton pilgrimspsalmerna – "de stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöngs under vandringen upp till de tre stora högtiderna som varje år firades i Jerusalem. Psalmen är troligtvis antifonal, dvs. en försångare sjunger först ett stycke och sedan svarar en annan stämma eller en kör.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Bön – hör mig, vers 1-2
2. Förtröstan på Herren, vers 3-4
3. Förtröstan på Herren, vers 5-6
4. Inbjudan till Israel att förtrösta på Herren, vers 7-8

¹En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

Ur djupen [vattendjupen; metafor för en situation med oöverstigliga problem]
    ropar jag (höjer jag min röst i bön) till dig, Herre (Jahveh).
²Herre (Adonai), hör min röst,
    låt dina öron höra mina böners ljud [enträgna, ödmjuka vädjanden om nåd och hjälp].

³Om du, Herre (Jah – kortformen av Jahveh; betecknar att han alltid har existerat),
    skulle hålla fast vid (föra räkenskap över) våra synder,
    vem skulle då kunna stå inför dig [på domens dag]?
⁴Men hos dig finns förlåtelsen (hebr. ha slichah),
    för att man ska frukta (vörda) [ära] dig.

⁵Jag väntar på (tittar ivrigt efter; hoppas uthålligt på) Herren (Jahveh)
    – hela min varelse (min själ – hebr. nefesh) väntar –
    och jag förtröstar på hans ord (väntar på vad han ska säga).
⁶Hela min varelse (min själ) [väntar/längtar] efter min Herre (Adonai),
    mer än väktarna efter morgonen,
    mer än väktarna [längtar] efter morgonen.

[Versen saknar verb, men det följer underförstått med från vers 5, men med ett nytt objekt – min Herre.]

⁷Israel, förtrösta (vänta ivrigt) på Herren (Jahveh),
    för hos Herren (Jahveh) finns nåd (omsorgsfull kärlek – chesed),
    och hos honom finns full befrielse (fullständig lösensumma för att köpa oss fria från synden).
⁸Han ska friköpa (befria) Israel
    från alla deras synder (från syndens konsekvenser).

Tillbaka upp

---

Ords 17:2-3

²En vis tjänare får regera över en son som orsakar skam (förvirring, oreda),
    och han får dela arvet med bröderna.

³Smältdegeln är till för [att förädla] silver, och smältugnen för [att förädla] guld,
    på samma sätt prövar (undersöker, testar) Herren (Jahveh) hjärtan.

Tillbaka upp

---

Apg 8:14-40

Petrus och Johannes till Samarien
¹⁴Nu när apostlarna i Jerusalem hörde att [regionen] Samarien hade tagit emot Guds ord, sände de dit Petrus och Johannes. ¹⁵När de kom dit ner, bad de för dem att de skulle få (ta emot) den helige Ande, ¹⁶för han [Anden] hade ännu inte fallit på (kommit över) någon av dem, utan de hade bara blivit döpta i Herren Jesu namn. ¹⁷Då lade de händerna på var och en av dem, och de fick (tog emot) den helige Ande.

[Tidigare hade Johannes tillsammans med sin bror Jakob varit beredd att kalla ner eld från himlen och förgöra folket i en samarisk by, se Luk 9:54. Nu får han i stället vara med och kalla ner den helige Andes eld över de nyfrälsta samarierna.]

Trollkarlen Simon köpslår med Guds kraft
¹⁸Men när Simon såg att Anden gavs genom apostlarnas handpåläggning, kom han till dem med pengar ¹⁹och sa: "Ge den kraften till mig också, så att den jag lägger händerna på får (tar emot) den helige Ande."
     ²⁰Petrus sa till honom: "Till fördärvet med dig och dina pengar, om du tror att Guds gåva kan köpas för pengar! ²¹Du har ingen del eller lott i den här saken, för ditt hjärta är inte uppriktigt inför Gud. ²²Omvänd dig därför från din ondska och be till (bönfall) Herren så att han, om möjligt, förlåter dig vad du tänker i ditt hjärta. ²³Jag ser att du är full av bitter galla och fast i orättfärdighetens band."
     ²⁴Simon svarade: "Be ni för mig (bönfall) till Herren, så att inget av det ni sagt drabbar mig." [Det starkaste ordet för bön, gr. deomai, används här och i vers 22. Det beskriver en bön för ett stort behov.]

²⁵Sedan de vittnat och predikat Herrens ord vände de [Petrus och Johannes] tillbaka till Jerusalem. På vägen [hem till Jerusalem] förkunnade de evangeliet i många samaritiska byar.

[Denna evangelisationssatsning som hade startats av den grekisktalande juden Filippus, fortsattes nu av två hebreisktalande judar!]

Filippus och den etiopiske hovmannen

Filippus går söderut från Samarien. Där på vägen mot Gaza träffar han på den etiopiske finansministern som varit i Jerusalem.

²⁶[Mitt i ett intensivt väckelseskeende kallas nu Filippus från de stora skarorna för att betjäna en människa. Först är det ett tilltal från en ängel (vers 26) följt av den helige Andes ledning, se vers 29 och 39.]

En Herrens ängel talade till Filippus och sa: "Stå upp och gå söderut (vid middagstiden då solen är i söderläge) på den vägen som går från Jerusalem ner till Gaza – ökenvägen (genom obebyggda områden)."

[Den antika staden Gaza låg omkring åtta mil sydväst om Jerusalem. Det var den sista vattenposten före öknen på vägen mot Egypten. Detta budskap kan tyckas lite märkligt rent mänskligt sett. Vad skulle Filippus göra där?]

²⁷Han stod upp och gick. Plötsligt kom den etiopiske finansministern (som ansvarade för skattkammaren) förbi denna väg. Han var en mäktig hoveunuck hos Kandake, drottningen i Etiopien. Han hade rest till Jerusalem för att tillbe, ²⁸men var nu på väg hem, och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja.

[En eunuck var en frivilligt eller påtvingat kastrerad man. Det var inte ovanligt att eunucker hade höga positioner eftersom de var lojala och pålitliga. Inom judendomen fanns dock restriktioner. En eunuck hade bara tillträde till den yttre tempelplatsen, se 5 Mos 23:1. Denne högt uppsatte etiopier var en hedning som trodde på Israels Gud. Detta var antagligen hans enda pilgrimsvandring till Jerusalem. Att han nu när vagnen långsamt rullar fram läser profeten Jesaja är nog ingen slump. Här finns de starkaste löftena till just eunucker. När Messias upprättar sitt rike ska de få tillträde att be till Gud och få ett namn som är bättre än söner och döttrar, se Jes 56:3-8. Vad han inte visste var att snart skulle hans ögon öppnas för dessa Skrifter genom tron på Jesus!]

På Romersk-germanska museet i Köln finns en kopia av en romersk carpentum, dåtidens limousin. Det kan ha varit ett liknande ekipage som den högt uppsatte etiopiern färdades med.

²⁹Då sa Anden till Filippus: "Gå fram till vagnen och håll dig nära den." [Den helige Ande uppmanar Filippus att "hålla sig nära". Ordet kan också översättas "klistra sig fast vid" eller "förenas med", se Apg 5:13; Luk 10:11; 15:15. Filippus rusar inte bara fram, i stället inväntar han rätt tid och hinner känna in situationen.]

³⁰Så Filippus sprang fram [och höll sig nära vagnen]. Han hörde mannen läsa från profeten Jesaja. [I antiken var det vanligt att läsa högt.] Då frågade han: "Förstår du vad du läser?"

[På grekiska är frågan också en fyndig ordlek. Det grekiska ordet för att förstå är ginosko och "läsa" är anaginosko som ordagrant är "att förstå igen". Det beskriver processen för hur det går till när vi läser. Vi känner igen bokstäverna som bygger upp meningen. Bokstäverna förstås igen på ett nytt sätt.]

³¹Han sa: "Nej, hur ska jag kunna förstå om ingen vägleder mig?" Han bad Filippus stiga upp och sätta sig bredvid honom. ³²Det sammanhang han läste i Skriften var [från Jesaja]:

Som ett får fördes han bort för att slaktas,
    och som ett lamm som är tyst inför den som klipper det,
    så öppnade han inte sin mun.
³³I sin förnedring (låga status, genom att ödmjuka sig) blev hans dom borttagen,
    och vem kan beskriva [ondskan hos] hans släkte (generation, de som levde i hans samtid)?
För hans liv togs bort från jorden.
[Jes 53:7-8]

³⁴Hoveunucken sa till Filippus: "Jag bönfaller dig, berätta vem profeten talar om, är det om sig själv eller någon annan?" ³⁵Då öppnade Filippus sin mun, och började med utgångspunkt från detta skriftställe att berätta evangeliet (det glada budskapet) om Jesus för honom.
     ³⁶Medan de fortsatte längs med vägen kom de till ett ställe med vatten och hoveunucken sa: "Här finns vatten. Är det något som hindrar att jag blir döpt?" ³⁷Då sa Filippus: "Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske." Han svarade och sa: "Jag tror att Jesus den Smorde (Messias, Kristus) är Guds Son." [Denna vers finns inte med i de tidigaste manuskripten, och är troligen tillagd. Den visar hur viktiga bekännelsen och dopet var i den tidiga församlingen.] ³⁸Han befallde att vagnen skulle stanna, och både Filippus och hoveunucken gick ned i vattnet, och Filippus döpte honom. ³⁹När de stigit upp ur vattnet, ryckte Herrens Ande plötsligt bort Filippus, och hoveunucken såg honom inte mer, men fortsatte glad (upprymd, fylld av glädje) sin färd.
     ⁴⁰Filippus kom till Ashdod, och han vandrade omkring [upp längs med Medelhavskusten] och förkunnade evangeliet i alla städerna tills han nådde Caesarea [Maritima, vid havet].

Tillbaka upp