Helbibel - söndag 18/1
1 Mos 37:1-38:30, Ps 16:1-11, Ords 3:27-32, Matt 12:22-45
1 Mos 37:1-38:30
1Jakob bodde i landet där hans fäder vandrat runt, i Kanaans land.Jakobs fortsatta historia (kap 37-50)
2[Här kommer en ny "toledot-enhet" som formar den tolfte och sista litterära enheten i Första Moseboken.]
Detta är Jakobs fortsatta historia (hans genealogi/släktträd – hebr. toledot).
Nu följer ett nytt stycke, se 1 Mos 2:4; 5:1; 6:9; 10:1; 11:10, 27; 25:12, 19; 36:1, 9; 37:2. Detta är den tolfte och sista sektionen i Första Moseboken. Temat är Josef som också är en förebild på Jesus. Även detta stycke följer ett kiastiskt mönster:
A Brödernas hat mot Josef (1 Mos 37:3-11)
B Josef tros vara död, Jakob sörjer (1 Mos 37:12-36)
C Mellanakt: Juda och Tamar (1 Mos 38:1-26)
D Oväntade omvända roller – Perets och Zerach (1 Mos 38:27-39:23)
E Josefs vishet (1 Mos 40:1-42:38)
F Bröderna till Egypten (1 Mos 43:1-46:7)
X Israels släkttavla (1 Mos 46:8-27)
F´ Flytten till Egypten (1 Mos 46:28-47:12)
E´ Josefs vishet (1 Mos 47:13-26)
D´ Oväntade omvända roller – Efraim och Manasse (1 Mos 48:1-22)
C´ Mellanakt: Jakob profeterar över sina söner (1 Mos 49:1-28)
B´ Jakobs död, Josef begraver honom (1 Mos 49:29-50:14)
A´ Josef lugnar sina bröder (1 Mos 50:15-26)
[Josef var Jakobs elfte son, Rakels förstfödda, se 1 Mos 30:24. Jakob var 108 år. Uttrycket "en yngling" kan tolkas som att han var en hjälpreda, eller så betonas att han var ung och hade ansvar över flocken. Det anas att det är komplicerade familjerelationer, att Bilhah (Rakels tjänstekvinna) och Zilpah (Leahs tjänstekvinna) nämns påminner också om rivaliteten mellan Leah och Rakel, se 1 Mos 30:3, 9. En del har sett Josef som en skvallrare, men utifrån hur hans karaktär beskrivs i övrigt verkar det snarare vara så att han är noga med detaljer och trofast i det lilla, för att så småningom bli betrodd med mycket, se Luk 16:10. I vers 13 beskrivs hur han är redo och villig att skickas ut på uppdrag av sin far.]
3Israel älskade Josef mer än sina andra söner eftersom han var den son som han fått på sin ålderdom [91 år, med Rakel som han älskade mer än Leah, se 1 Mos 29:30], och han lät göra en speciell mantel åt honom. [Ordet för "speciell mantel" (hebr. ketonet passim) kan betyda långärmad eller mångfärgad. Troligvis hade den invävda trådar med andra färger eller mönster. Det var en vacker utsirad mantel som väckte uppmärksamhet.] 4När hans bröder såg att deras far älskade honom mer än alla hans bröder, hatade de honom och kunde inte tala vänligt med honom.
Jakobs tolv söner, från den äldste till den yngste:
1. Ruben (Leah)
2. Simeon (Leah)
3. Levi (Leah)
4. Juda (Leah)
5. Dan (Bilhah, Rakels tjänstekvinna)
6. Naftali (Bilhah, Rakels tjänstekvinna)
7. Gad (Zilpah, Leahs tjänstekvinna)
8. Asher (Zilpah, Leahs tjänstekvinna)
9. Isaskar (Leah)
10. Sebulon (Leah)
11. Josef (Rakel)
12. Benjamin (Rakel)
Josefs två drömmar
5Josef drömde en dröm, och han berättade den för sina bröder, och de hatade honom ännu mer.
6Han sa till dem: "Lyssna, detta är en dröm som jag har drömt. 7Vi band kärvar på fältet och min kärve reste på sig och stod upprätt, och se, era kärvar kom och stod runt omkring och bugade sig för min kärve."
8Hans bröder sa till honom: "Skulle du verkligen regera över oss? Eller ska du råda över oss?"
Och de hatade honom ännu mer på grund av hans drömmar och hans ord.
9Han drömde en annan dröm och återberättade (räknade upp alla detaljer i den – hebr. safar) den för sina bröder och sa: "Se, jag har haft ännu en dröm och solen och månen och 11 stjärnor böjde sig ner inför mig." 10Han återberättade den för sin far och sina bröder, men hans far tillrättavisade honom och sa till honom: "Vad är denna dröm som du drömmer? Ska jag och din mor och dina bröder verkligen komma och böja oss ner på marken inför dig?" 11Hans bröder var avundsjuka på honom men hans far kom ihåg (lade på minnet) vad han hade sagt.
Bröderna vallar fåren norrut
[Shechem, nuvarande Nablus, ligger 11 mil norr om Hebron. En fem dagars vandring. Troligtvis är det torrt i trakten kring Hebron och Betlehem (se t.ex. Rut 1:1), så man tar flocken nordväst på framkanten av Juda bergsbygd där det är mer nederbörd och frodigare ängsmarker.]
13Israel sa till Josef: "Vallar inte dina bröder flocken i Shechem (Sikem)? Kom, jag ska sända dig till dem", och han svarade: "Här är jag." [Hebr. hineni, har betydelsen "jag står till förfogande" eller "jag är beredd att ta ansvar", se 1 Mos 22:1.]
14Han sa till honom: "Gå nu och se att allt står väl till med dina bröder och att allt är väl med småboskapen. Kom sedan tillbaka och berätta för mig." Han sände iväg honom från Hebrons dal och han kom till Shechem (Sikem).
15En man fann honom där och såg hur han vandrade (irrade omkring) på fälten, och frågade honom: "Vad letar du efter?" 16"Mina bröder letar jag efter", sa han, "Jag ber er, berätta för mig var de vallar sin hjord." [Den hebreiska ordföljden är "mina bröder jag söker". Att "mina bröder" kommer först förstärker Josefs tillit och hur han ser dem som sin familj, något som gör brödernas svek ännu större.] 17Mannen [i Shechem] sa: "De har gått härifrån, jag hörde dem säga: Låt oss gå till Dotan." Josef gick efter sina bröder och fann dem i Dotan.
[Dotan betyder "två källor" och var en stad omkring 3 mil norr om Shechem. Staden ligger längs med handelsrutten Via Maris (som gick mellan Egypten i söder, via Damaskus till Mesopotamien i öster). Profeten Elisha bodde senare i Dotan, se 2 Kung 6:13. Det är möjligt att bröderna var kända – särskilt i trakten kring Shechem (efter händelserna med Dina, se 1 Mos 34) – eller för storleken på flocken som gjorde att de kändes igen. I judisk tradition tolkas mannen som en ängel i mänsklig form. Läsaren blir också påmind om den man som Jakob brottades med, se 1 Mos 32:24-32.]
Josef såld som slav
En av alla de brunnar som finns vid Tell Dotan.
21Men Ruben [den äldste bland bröderna] hörde det och räddade honom ur deras hand och sa: "Låt oss inte ta hans liv." 22Ruben fortsatte: "Spill inget blod! Kasta honom i brunnen i ödemarken (öknen), men lägg inte er hand på honom (döda honom inte)." Han sa så för att han skulle kunna rädda Josef ur deras händer och föra honom tillbaka till hans far. 23När Josef kom till sina bröder, ryckte de av honom manteln han hade på sig, den speciella manteln [den vackra mångfärgade eller långärmade manteln som Jakob gett honom, se vers 3]. 24Och de grep honom och kastade honom i en brunn, brunnen var tom, det var inget vatten i den.
25Sedan satte de sig ner och åt.
[En måltid mättar inte bara magen, den fyller en viktig social funktion. Här blir hårdheten i brödernas hjärtan uppenbar. Josef saknade mat och vatten och de hörde hans rop, se 1 Mos 42:21. Samtidigt dukar de upp och äter alldeles intill. Drygt 20 år senare kommer dock situationen bli omvänd, då är Josef den som föder bröderna, se 1 Mos 42:3, 6.]
När de lyfte upp sina ögon och tittade, fick de se en karavan med ismaeliter komma från Gilead med sina kameler som bar på kryddor och balsam och myrra, som de skulle gå med till Egypten. 26Juda sa till sina bröder: "Vilken vinning har vi av att döda vår bror och dölja hans blod? 27Kom, så säljer vi honom till ismaeliterna och låter inte vår hand komma vid honom, han är ju trots allt vår bror, vårt kött." Hans bröder lyssnade på honom.
Övre delen av stelen med Hammurabis lagar. Hammurabi var kung i Babylon 1792-1750 f.Kr. Den hittades i Susa och finns numera på Louvren i Paris.
[Den ovanliga trefaldiga upprepningen av Josefs namn i denna vers "drog upp Josef ... sålde Josef ... tog Josef" betonar och indikerar att händelsen är viktig för fortsättningen av berättelsen. Karavanen bestod troligtvis av både ismaeliter och midjaniter, se 1 Mos 17:20; 37:25, 27, 36; 39:1; Dom 8:24. Här finns också en historisk konflikt som går flera generationer tillbaka. Ismaeliterna var ättlingar till Ismael, som Abraham fick med den egyptiska Hagar omkring 180 år tidigare, se 1 Mos 21:21. Midjaniterna var också ättlingar till Abraham från hans äktenskap med Keturah och deras son Midjan, se 1 Mos 25:1-4]
29Ruben återvände till brunnen men Josef var inte i brunnen och han rev sönder sina kläder [för att visa sin sorg och upprördhet]. 30Han återvände till sina bröder och sa: "Barnet finns inte mer... och jag... vart ska jag ta vägen?"
[Det hebreiska ordet för barn är jeled som beskriver ett litet barn. Även om Josef var 17 år (1 Mos 37:2), så ser Ruben honom som sin skyddsling. Vi anar desperationen och villrådigheten hos Ruben, vad ska han ta sig till, ska han försöka leta efter Josef eller fly från sin far.]
31De tog Josefs mantel och dödade en bock och doppade manteln i blodet. 32De skickade iväg den speciella manteln och tog den till deras far och sa: "Vi har funnit denna. Vet du om det är din sons mantel eller inte?"
33Han kände igen den och sa: "Det är min sons mantel, ett vilddjur har slukat honom. Josef är utan tvekan sliten i stycken." 34Jakob rev sönder sina kläder och satte säcktyg på sina höfter och sörjde Josef i många dagar. 35Alla hans söner och hans döttrar steg upp för att trösta honom, men han lät sig inte tröstas och han sa: "Jag ska gå ner till Sheol (graven, underjorden – de dödas plats), till min son och sörja." Och hans far grät över honom.
36[Samtidigt var Josef vid liv.] Midjaniterna sålde honom i Egypten till Potifar, en av faraos generaler, chefen över livvakten.
Juda och Tamar
1[Huvudpersonen i den sista sektionen (kap 37-50) av Första Moseboken är Josef. Här i kapitel 38 sker dock ett abrupt avbrott som handlar om Juda och Tamar. Till en början kan det vara svårt att förstå hur detta kapitel, som är en enda härva av felaktiga sexuella relationer, passar in i berättelsen. Juda vägrar att gifta bort sin yngsta son till Tamar, hon tar saken i egna händer och förför sin svärfar, han går villigt till henne som är förklädd till en prostituerad. Genom att placera berättelsen om Juda mitt i berättelsen om Josef skapas en litterär poäng. Två olika vägar framträder. Josef flyr från sexuell omoral (1 Mos 39:12) medan Juda villigt går in i den med öppna ögon.]
Vid den tiden gick Juda ner [rent höjdmässigt, men även moraliskt] från sina bröder [i Hebron, se 1 Mos 37:14] och vände sig till (slog ner sitt tält vid) en viss adullamit som hette Chira [som betyder "ädel"]. [Ner till Adullam, som ligger 2 mil nordväst om Hebron, är det en höjdskillnad på över 500 meter.]
[Cheziv, kommer från verbet kazav (ljuga, tala osanning), det var en stad i Judeen, troligen ett annat namn för Achzib/Chezeva, se Jos 15:44; Mika 1:14-15; 1 Krön 4:22. Staden ligger 1 timmes vandring norr om Adullam, se vers 1. Intressant att Juda är borta i en stad som heter "falsk", när den tredje sonen föds. Läsaren anar att familjeförhållandena inte är de bästa, de två äldsta sönerna växer upp och blir onda i Herrens ögon, se vers 6, 10.]
6Juda tog en hustru till Er, sin förstfödde, och hennes namn var Tamar. 7Men Er, Judas förstfödde, var ond i Herrens (Jahvehs) ögon och Herren (Jahveh) dödade honom. 8Då sa Juda till Onan (hebr. Ónan): "Gå in till din brors hustru och utför din plikt som hennes äkta mans bror och se till att din bror får avkomlingar (barn; ordagrant säd)." 9Men Onan (hebr. Ónan) visste att säden (barnet) inte skulle bli hans, när han därför gick in till sin brors hustru spillde han sädesvätskan på marken, så att han inte skulle ge avkomma till sin bror. 10Detta som han gjorde var ont i Herrens (Jahvehs) ögon och han dödade honom också. [Här ser vi Bibelns första exempel på leviratäktenskap, se 5 Mos 25:5-10; Rut 2:20; 4:7-12; Matt 22:24.]
11Efter detta sa Juda till sin svärdotter Tamar: "Förbli änka i din fars hus till dess min son Shela har vuxit upp." Han sa (tänkte för sig själv): Annars dör han också, som sina bröder. Och Tamar gick iväg och bodde i sin fars hus.
Timnah har identifierats med Tell Batash, där man gjort utgrävningar 1977-1989.
[Timnah, nuvarande Tell Batash, var en stad i Juda, 2 mil nordväst om Adullam och 7 km norr om Beit-Shemesh. Det var en gränsstad för Juda stams område, se Jos 15:10. Det är här Simson så småningom tar en av filistéernas döttrar som fru, se Dom 14:1.]
14Och hon tog av sig sina änkekläder. Och hon täckte sig med en slöja. Ja, hon svepte in sig [gjorde så att hon inte kunde bli igenkänd]. Och hon satte sig invid porten till Einaim som ligger längs vägen till Timnah, eftersom [anledningen att Tamar gjorde detta var att] hon hade insett att Shela hade vuxit upp, men hon hade inte blivit given till honom som hustru. [Einaim betyder källorna. Kanske samma stad som benämns Enam i Jos 15:34]
15När Juda såg henne tänkte han att hon var en tempelsköka eftersom hon hade täckt sitt ansikte. 16Han vände sig till henne vid vägen och sa: "Kom, låt mig komma in till dig", för han visste inte att hon var hans svärdotter.
Hon svarade: "Vad ska du ge mig för att du får komma in till mig?"
17Han sa: "Jag ska skicka en killing från flocken".
Hon svarade: "Vill du ge mig en pant till dess du sänder den?"
18Han sa: "Vilken pant ska jag ge dig?"
Hon svarade: "Ditt sigill [med Judas personliga stämpel] och din snodd [det flätade lädersnöret sigillet hängde i] och staven som du håller i din hand." Han gav dem till henne och kom in till (hade sexuellt umgänge med) henne och hon blev gravid genom honom. 19Hon steg upp och gick sin väg och tog av sig sin slöja och satte på sig sina änkekläder.
20Juda skickade killingen med sin vän adullamiten för att få tillbaka panten från kvinnans hand, men han fann henne inte. 21Då frågade han männen efter hennes plats och sa: "Var är tempelskökan som satt vid vägkanten i Einaim [stad i Låglandet (hebr. Shefelah), mellan Hebron och Timnah]?"
De svarade: "Det har inte funnits någon tempelsköka här."
22Han återvände till Juda och sa: "Jag har inte hittat henne och även männen på platsen säger att det inte har varit någon tempelsköka där."
23Juda svarade: "Låt henne behålla det, annars blir vi utskämda, se, jag skickade denna killing och du har inte hittat henne." 24Det hände ungefär tre månader senare att man berättade för Juda och sa: "Tamar, din svärdotter har varit tempelsköka och nu har hon dessutom blivit gravid, hon är med barn genom prostitution."
Juda sa: "Ta hit henne och låt henne brännas."
25När hon fördes fram lät hon säga till sin svärfar: "Genom den man som dessa ting tillhör är jag gravid." Hon sa vidare: "Avgör vem som är ägare till sigillet och snodden [plural – de flätade läderremmarna som sigillet var fäst i] och staven." [1 Mos 38:18]
26Juda kände igen dem och sa: "Hon är mer rättfärdig än jag, eftersom jag inte gav henne min son Shela." Han träffade henne inte mer (hade inget sexuellt umgänge med henne).
Med 49 bokstävers intervall finns namnen Boaz, Rut, Oved, Jishaj och David kodade i just Första Moseboken kapitel 38!
[I detta kapitel finns namnen Boaz, Rut, Oved, Jishaj och David inkodade i vers 11-28 med 49 bokstävers mellanrum. De fem namn som leder upp till David i släkttavlan i avslutningen i Ruts bok, se Rut 4:21-22, återfinns alltså i exakt rätt ordning med 7 x 7 bokstävers intervall i just detta stycke som handlar om Perets, fem släktled före Boaz. Man måste vara lite försiktig med bibelkoder, men det är ändå ett märkligt sammanträffande som pekar på att Bibeln är en gudomligt inspirerad bok.]
Ps 16:1-11
Psalm 16 – Förtröstan på HerrenPsalmen uttrycker en förtröstan på Herren (Jahveh). Två hot utmanar denna förtröstan. Den första är människor som tillber andra gudar; den andra är fruktan för döden. Det går också att se psalmen i ett profetiskt, messianskt ljus. Den talar då om Jesus och hans mänskliga känslor, hur han får lida och vinner seger över graven, uppstår och blir satt på Faderns högra sida. Både Petrus och Paulus som citerar från denna psalm applicerar orden till Jesu uppståndelse.
Citeras:
Vers 8-11 citeras av Petrus i Apg 2:25-28
Vers 10b citeras av Paulus i Apg 13:35
Författare: David
Struktur:
1. Inledande förtröstan på Herren, vers 1b-2
2. Beskrivning av de heliga vs avgudadyrkare, vers 3-4
3. Herren är min välsignelse, vers 5-6
4. Lovprisning, vers 7-8
5. Avslutande förtröstan, vers 9-11
[Betydelsen av det hebreiska ordet michtam är oviss. I Jes 38:9 används det snarlika ordet michtav om den sång som Juda kung Hiskia skrev när han hade varit sjuk och blivit frisk igen. I 2 Mos 39:30 används det ordet också om att "skriva en guldgraverad skrift". Det finns även andra likartade hebreiska ord som betyder "något dolt" och "guld". Den grekiska översättningen Septuaginta från ca 200 f.Kr. översätter med "inskription i sten", vilket tyder på att det var en av huvudtolkningarna då. Psalmen beskriver alltså något som är värt att gravera in i guld för all framtid och den kan innehålla dolda element.
Ordet används bara här och i titeln på fem andra psalmer, se Ps 56:1; 57:1; 58:1; 59:1; 60:1. Alla dessa psalmer som inleds med ordet michtam, är personliga böner av David. Det är anmärkningsvärt. Den judiska kulturen bygger på det gemensamma och de flesta psalmerna användes för unison sång. I dessa sex psalmer framträder en personlig Gud som berör det innersta hos psalmisten och som graverar sitt ord i hans hjärta, se Jer 31:33; 2 Kor 3:3.]
jag söker min tillflykt (förtröstan, tillit, hopp) i dig.
2Jag säger till Herren (Jahveh): "Du är min Herre (Adonai),
jag har inget gott (ingen lycka, glädje, rikedom) utanför dig."
[Psalmisten uttrycker sitt fulla beroende av Gud. Här finns inte plats för kompromiss och religionsblandning. Ordet gott innefattar allt från moralisk godhet till materiellt välstånd. Hos Gud finns godhet, glädje, lycka, välbehag och allt skönt och vackert.]
3De heliga (Guds utvalda) [församlingen] som finns i landet (världen),
de är de majestätiska (ädla, härliga) som har allt mitt välbehag (min glädje).
[Ordagrant "till de majestätiska står all min begäran."]
4De som springer efter (väljer) andra gudar mångdubblar (multiplicerar) sina problem (bedrövelser, sorger, smärtor).
Jag vill inte offra drickoffer av blod till dem,
eller ta deras namn på mina läppar [svära en ed på deras namn].
[Vers 3-4 är svåröversatta. De heliga skulle kunna syfta på Guds änglar, se Ps 89:6-8, men eftersom de "är i landet" är det troligare att det handlar om Guds folk eller det religiösa ledarskapet, se Ps 34:10; 2 Krön 35:3. Vers 4 är ännu svårare att översätta. Versen kan beskriva de israeliter som utöver Herren också tillber andra gudar, så kallad synkretism, eller ren avgudadyrkan. Oavsett så är poängen att dessa mångdubblar sina sorger eftersom dessa tyranniska avgudar kräver avskyvärda riter och offer. Det är ironiskt att denna vers om just avgudadyrkan är svårtydd. Det förstärker faktiskt litterärt poängen att avgudadyrkan är något obegripligt i Guds ögon och något vi inte ska ägna oss åt!]
5Herren är min arvedel, min bägare [min lott, jag vill bli fylld av dig Herre, se Ps 23:5].
Du är den som kontinuerligt uppehåller (bevarar, stödjer, försäkrar) min framtid (lott, mitt arv).
6Underbara bördiga marker har blivit utmätta åt mig [ordagrant "repen/avgränsningarna har fallit/uppmätts ljuvlig åt migt"],
jag har ett gott arv (jag är nöjd och belåten med mitt arv).
7Jag vill välsigna Herren (proklamera Jahveh värdig att lovas), han som har väglett mig (varit min rådgivare),
ja, om nätterna korrigerar (lär, instruerar) mitt innersta (samvete, ordagrant "mina njurar", sätet för känslor och dolda motiv) mig.
[Nätter kan vara bildligt för nätter av bön, men också mörka stunder, sjukdom, ensamhet, osv., se Ps 4:5.]
8Jag har ständigt Herren (Jahveh) inför mig (har satt honom främst, litar på honom i allt),
eftersom han är på min högra sida, ska jag inte falla (vackla, bli omkullkastad).
9Därför gläder mitt hjärta sig och mitt inre (ordagrant "min ära", heder) jublar.
Ja, min kropp får (kan) vila i trygghet.
10För du ska inte lämna mig (min själ, min person – hebr. nefesh) åt (till) Sheol (graven, underjorden – de dödas plats),
du låter inte den som följer dig (din trogne, helige) se avgrunden.
[David talar profetiskt om Jesus som även på korset kunde vara trygg att Gud skulle låta honom återuppstå.]
11Du visar mig (förklarar, tillkännager, kungör) livets stig (min personligt utstakade gångväg).
Stor (total, sprudlande) glädje finns i överflöd i din närvaro (inför ditt ansikte),
ljuvlighet (fröjd, sötma, behag, härlighet) för evigt (ständigt, alltid) på din högra sida (i din högra hand).
[Liv och glädje, närvaro och ljuvlighet är i grundtexten i plural, vilket betonar Guds oräkneliga tillgångar och välsignelser. Det finns också en koppling till hur Gud ger uppenbarelse och hjälp att välja rätt väg när vi söker hans ansikte. Hans högra hand är full av ljuvliga, goda gåvor som han är redo att ge!]
Ords 3:27-32
Undanhåll inte gott27Undanhåll inte gott (glädje, välgång, framgång)
till någon som har rätt till det [dess rättmätiga ägare],
när det står i din makt (kraft – hebr. el) att ge det.
28Säg inte till din granne:
"Gå, kom tillbaka i morgon, då ska jag ge dig det",
när du redan nu har det [han frågar efter].
29Planera inte (hitta inte på, gräv inte efter) ondska mot din granne,
som tror sig vara trygg i din närhet.
30Bråka (tvista) inte med någon utan orsak,
när han inte har gjort dig något ont.
Herren välsignar den rättfärdiges boning
31Avundas inte en våldsam man (en grym förtryckare)
och välj inte någon av hans vägar.
32För den som avvikit från den rätta vägen (handlar mot Guds moral)
är avskyvärd i Herrens (Jahvehs) ögon.
Men de rättfärdiga
talar han förtroligt (delar han sina planer) med.
Matt 12:22-45
Jesus anklagas för att utföra Satans verk22[Efter en tur i Galileen är Jesus nu troligen tillbaka i sin hemstad Kapernaum. Människor strömmar till huset där han vistas, troligen Petrus hus.]
Sedan förde man en demoniserad man till honom. Mannen var blind och stum och Jesus botade honom så att han kunde både tala och se. 23Allt folket (folkskarorna, vanligt folk) blev utom sig av häpnad och sa: "Kan inte detta vara Davids son?" [Den Frälsare och Messias som de väntade på.] 24Men när fariséerna hörde detta sa de: "Den där [mannen] driver inte ut demoner [med Guds hjälp], det är genom Beelsebul, de onda andarnas furste han gör det." [Beelsebul betyder bokstavligen "flugornas herre", ett annat namn för Satan. De kunde inte förneka att ett under hade skett, men anklagade Jesus för att vara djävulens verktyg.] 25Men Jesus förstod deras tankar och sa till dem:
Ett splittrat rike kan inte bestå
"Ett rike som är splittrat (på grund av inre stridigheter) blir ödelagt, och ingen stad eller hus (familj) som är i strid med sig själv kan bestå. 26Om nu Satan driver ut Satan så har han kommit i strid med sig själv. Hur kan då hans rike bestå? 27Om jag nu driver ut demoner med [hjälp av] Beelsebul, med vems hjälp driver då era söner ut dem? De ska bli era domare.
[När de anklagade Jesus för att använda satanisk kraft innebar det att de också anklagade sina 'egna söner' – sina egna landsmän. Alla Jesu lärjungar var ju judar. Det kan vara så att översteprästen Skevas är en av dem som Jesus talar med här, och då syftar han på Skevas sju söner som sysslade med exorcism och ockulta besvärjelser, se Apg 19:13-16.]
28Men om det är med Guds Ande jag driver ut demonerna, då har Guds rike nått er. 29Hur kan någon gå in och plundra en stark man på hans ägodelar om han inte först binder honom? Sedan kan han plundra hans hus.
30Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar. 31Därför säger jag er: All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för [det ligger i Guds natur att förlåta, se 2 Mos 34:7], men hädelse mot [den helige] Anden ska (kan) inte förlåtas. 32Den som säger något mot Människosonen ska få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande ska inte få förlåtelse vare sig i den här tidsåldern eller i den kommande."
[Den som tror sig ha begått denna synd har med största sannolikhet inte gjort det. Detta uttalande var riktat till fariséerna som sa att Guds godhet var djävulens verk. Att förneka Guds godhet är att förneka Gud själv, se Ps 34:9. I Jak 3:1 står det att lärare ska dömas hårdare. Jesus tvingas rikta denna varning till dåtidens mest inflytelserika religiösa lärare som var på väg att föra människor vilse genom att lära ut att Jesus var av demoniskt ursprung. Den skarpa varningen till de falska lärarna balanseras fint med ett av Bibelns starkaste löften till människor som söker omvändelse och förlåtelse i vers 31: "All synd och hädelse ska människorna få förlåtelse för".]
Trädet och dess frukt
33[Jesus talar vidare till fariséerna. Han använder på nytt en liknelse att ett träd inte ger någon annan frukt än sin egen sort, och man kan känna trädet på dess frukt, se Matt 7:16-20.]
"Om ni anser (bedömer) att trädet är gott,
då är frukten god,
och om ni anser att trädet är dåligt,
då är frukten dålig,
för på frukten känner man trädet.
34Ni giftormars barn [sluga och med ett livsfarligt bett]! Hur kan ni som är onda tala gott? För det hjärtat är fullt (flödar över) av, det talar munnen.
35En god människa bär ut (plockar fram) gott (goda saker) ur sitt goda förråd (från sin skatt; sin skattkammare),
och en ond människa bär ut (plockar fram) ont (onda saker) ur sitt onda förråd.
36Men jag säger er: Varje fruktlöst (tomt, meningslöst) ord (gr. rhema) som människor talar [Jak 3:2] ska de ge räkenskap (redovisa) för på domens dag. 37För efter dina ord (resonemang – gr. logos) ska du frias (bli rättfärdig), och efter dina ord (gr. logos) ska du fällas (bli fördömd, dömas skyldig)."
Ett ont släkte kräver ett tecken
38Sedan sa några skriftlärda och fariséer till honom: "Lärare, vi vill se dig göra ett tecken [mirakel som bevisar att han var sänd av Gud]." 39Han svarade:
"Ett ont och trolöst släkte [ett släkte moraliskt otrogna mot Gud] kräver ett tecken, men de ska inte få något annat tecken än Jona-tecknet. 40För på samma sätt som profeten Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, ska Människosonen vara i jordens hjärta (inre) i tre dagar och tre nätter.
[Jesu död då han lades i en grav, i jordens inre, och hans uppståndelse på tredje dagen har sin skuggbild hos Jona som var i fiskens buk tre dagar och tre nätter innan han kastades upp på land, se Jona 2:1-10. Det är intressant att Jesus så explicit uttrycker att detta är det enda tecken de ska få. I judisk terminologi börjar dygnet alltid på kvällen, se 1 Mos 1:5, 8, 11-13. Matteus är noga med att citera ordagrant från Jona med "tre dagar" följt av "tre nätter". Den profetiska skuggbilden passar fint in, om dagen då Jesus hänger på korset (från klockan nio till klockan tre då han dör) räknas som den första av de tre dagarna. Uttrycket "tre dagar och tre nätter" behöver inte betyda precis på sekunden 72 timmar. Bibeln redogör ju inte exakt för när Jesus uppstår, bara att graven är tom vid gryningen på den första veckodagen, söndagen, se Matt 28:1-10.
Pesach firas alltid 14:e nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e nisan, se 3 Mos 23:5-14. Den tredje dagen i det osyrade brödets högtid är 17:e nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med förstlingsfruktens högtid, bikkurim, se 3 Mos 23:9-14. Det finns två traditioner för offren kring denna högtid. Enligt fariséerna skulle förstlingsoffret ske på kvällen (när dagen inleds), medan saddukéerna ansåg att det var på morgonen. Eftersom de sistnämnda var i majoritet i Sanhedrin så skedde viftoffret troligen tidigt på söndagsmorgonen. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20. Det skulle ha varit ett tydligt Jona-tecken! På 80-talet e.Kr. när den rabbinska traditionen för denna högtid justeras, bestäms att bikkurim aldrig får infalla på en söndag, just för att inte kunna kopplas samman med Jesu uppståndelse.]
41Nineves folk [de hedniska assyrierna] ska uppstå vid domen tillsammans med detta släkte [som inte ville tro] och bli dess dom. För de omvände sig vid Jonas förkunnelse [Jona 3], men här finns något som är förmer än Jona.
42Söderns drottning [1 Kung 10:1-3; 2 Krön 9:1-12] ska uppstå vid domen
tillsammans med detta släkte och bli dess dom. För hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo."
En ond andes återkomst
43[Jesus återvänder nu till händelsen som startade hela den här diskussionen – med mannen som blev befriad från en demon i vers 22. Jesus vill att både mannen och de som lyssnar på honom där i huset, ska förstå att det inte räcker att bli befriad. Människan har alltid en herre över sig; är det inte Jesus är det djävulen.]
"När den orena anden lämnar en människa vandrar den genom vattenlösa (torra) trakter och letar efter en plats att vila på men hittar ingen. 44Då säger den: 'Jag vänder tillbaka till mitt hus som jag lämnade.' När den så kommer och finner det tomt och städat och snyggt (iordningställt), 45går den bort och hämtar sju andar till som är värre än den själv, och de följer med in och slår sig ner där. För den människan blir slutet värre än början. Så ska det också gå för detta onda släkte."
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
