Människan
Nu kommer berättelsens absoluta höjdpunkt: Människan ska skapas. Detta lyfts fram på flera sätt. Gud använder första person plural "låt oss" när han talar. Det förekommer endast här i skapelseberättelsen. Samma sätt för Gud att tala förekommer bara två gånger till i Moseböckerna, även då när något utöver det vanliga sker, se 1 Mos 3:22; 11:7. En naturlig tolkning är att Gud talar med de andra personerna i treenigheten: Sonen och Anden (alternativt till hela det himmelska hovet, inklusive änglarna).
    Till skillnad från alla djur skapas människan som Guds avbild. De två hebreiska orden tselem och demot används. Ordet avbild (hebr. tselem) kan avse fysiska avbildningar, t.ex. avgudabilder (4 Mos 33:52; Hes 7:20). Det avbilden representerade menade man var närvarande i avbilden, hans ande bodde där. Men "avbild" används också om den funktion farao hade som representant för solguden Ra på jorden. Att människan skapas till Guds avbild – till Guds likhet – kan man förstå som att människan skapas för att fungera som Guds representant på jorden. Det är människan som ska råda över resten av skapelsen. Människan är en avbild av Gud även genom att hon är en andlig varelse, som Guds Ande kan bo i (Joh 4:24). Att avbild kombineras med "till hans likhet" (hebr. demot) gör också att människan har en viss yttre likhet med Gud. Genomgående i Bibeln när någon ser Gud i en syn så beskrivs han som "människolik" (han sitter på en tron, bär en mantel, osv), alla olikheter till trots.

Och Gud (Elohim) sa: "Låt oss göra (hebr. asah) människan (hebr. adam) som vår avbild (hebr. tselem), till att vara oss lika (påminna om oss – hebr. demot).

[Människan – man och kvinna tillsammans – ska fungera som Guds representant på jorden.]

De ska råda (ha auktoritet, ansvara)
    över havets fiskar och
    över himmelens flygande varelser och
    över landdjuren (hebr. behemah).
Ja, över hela jorden och över alla rörliga varelser som rör sig på jorden [allt djurliv]."

²⁷Ja, Gud skapade människan som sin avbild, som Guds avbild skapade han henne.

Man och kvinna skapade han dem.

[Denna vers utgör höjdpunkten i Guds skapelseverk. Vackert strukturerad i två bekräftande kiasmer slår den fast att människan (hebr. adam) skapas som Guds (hebr. Elohim) avbild och att människan, Guds avbild, utgörs av mannen och kvinnan tillsammans. Detta är helt unikt bland alla kända skapelseberättelser. Även den trefaldiga repetitionen av skapa (hebr. bara) gör denna vers till berättelsens höjdpunkt. I den första kiasmen ramar Gud in att han skapade människan som sin avbild. I den andra kiasmen är istället verbet skapar centralt, och det som utgör människan ramar in meningen:

Gud skapade människan
    som sin avbild,
    som Guds avbild
skapade han henne.

    Man och kvinna
        skapade han
    dem.]

²⁸Och Gud (Elohim) välsignade dem. Ja, Gud (Elohim) sa till dem: "Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden. Lägg den under er [använd dess resurser för att tjäna Gud och människor] och råd (ha auktoritet)
    över havets fiskar och
    över himmelens flygande varelser och
    över allt levande som rör sig på jorden [torra land]."

²⁹Och Gud (Elohim) sa: "Se [lyssna; hebr. hinneh – ger betoning åt det som följer], jag ger er varje fröbärande växt på hela jorden och varje träd som har fröbärande frukt – åt er ska de bli som föda. ³⁰Ja, även för allt levande på jorden [alla landdjur] och för alla himmelens flygande varelser. Ja, för allt som rör sig på jorden som har livets anda i sig: varje grön växt är till föda."

Ja, så blev det.

³¹Och Gud (Elohim) betraktade allt som han hade gjort (hebr. asah) [undersökte allt noggrant]. Och se [hebr. vehinneh – perspektivbyte, vi får betrakta skapelsen från Guds perspektiv]: Mycket gott (helt perfekt, färdigt, komplett och fullbordat)! [Detta är den enda dagen då något är mycket gott (hebr. tóv meód), jfr vers 10, 12, 18 och 21.]

Det blev kväll och det blev morgon – den sjätte dagen (hebr. jom ha-shishi).

[De första fem dagarna står i obestämd form: dag ett (vers 5), en andra dag (vers 8), en tredje dag (vers 13), en fjärde dag (vers 19), en femte dag (vers 23). Sedan bryts mönstret och bestämd artikel används: den sjätte dagen (vers 31) och den sjunde dagen (1 Mos 2:2, 3). Även på detta sätt sticker de två sista dagarna ut som speciella dagar.]

Den sjunde dagen – skapelsen fullbordad
¹[Nu avskiljs den sjunde dagen från de övriga dagarna som en speciell dag. Texten i vers 1-3 är väl strukturerad i hebreiskan. Totalt används 35 (7 x 5) ord på fem rader. Centralt finns tre rader med vardera sju ord, där den sjunde dagen (hebr. jom ha-shevii) förekommer i varje rad. Hela berättelsen avslutas på ett briljant sätt med tre centrala ord: skapa (hebr. bara), Gud (hebr. Elohim) och göra (hebr. asah; som inkluderar avdela, särskilja och färdigställa). Det är detta som Gud har gjort genom hela skapelseberättelsen och nu är allt klart.]

Nu var himlarna och jorden fullbordade (färdiga) med hela dess härskara [med allt som universum rymmer].

[Ordet härskara (hebr. tsava) beskriver en stor mängd. Ordet kan användas om stjärnor (5 Mos 4:19), änglar (1 Kung 22:19) och soldater i en armé (Dom 4:2). Eftersom inga änglar nämns i skapelsen (de antyds redan vara skapade, se Job 38:6-7) så avser ordet här allt skapat som fyller universum, från de minsta elementarpartiklar till de största av galaxer.]

²Ja, Gud (Elohim) var färdig den sjunde dagen
    med det arbete som han hade gjort (arbetat med; färdigställt – hebr. asah).

Ja, han upphörde (avstod – hebr. shavat) den sjunde dagen
    med allt arbete som han hade gjort (hebr. asah).

³Och Gud (Elohim) välsignade den sjunde dagen.

Ja, han helgade (avskilde) den, för på den hade han upphört (hebr. shavat) med allt arbete som Gud (Elohim) hade skapat (hebr. bara) för att färdigställa (för att göra – hebr. asah).

Sabbaten
Den första dagen i judiska kalendrar är söndag. Den kallas jom rishon (dag ett). Sedan fortsätter veckan med jom sheni (dag två), jom shlishi (dag tre), jom revii (dag fyra), jom chamishi (dag fem) och jom shishi (dag sex). Den sjunde dagen (lördagen) bryter mönstret och kallas inte jom shevii (dag sju), istället används bara ordet shabbat. Det är en dag då människans arbetande "ska upphöra". Sabbaten instiftas inte här, men när den nämns bland budorden refereras till de sex skapelsedagarna och att arbetet sedan upphörde den sjunde dagen, se 2 Mos 20:9-11. Sabbaten, och vad som räknas som arbete eller inte, var något som ofta diskuterades på Jesu tid, se Mark 2:27; Matt 12:10-12, och än idag bland rabbiner.