Jobs bok är ett litterärt poetiskt mästerverk. Den behandlar frågan om hur en allsmäktig och god Gud kan tillåta lidande, det s.k. teodicé-problemet. Det är intressant att denna fråga, som människor genom alla tider har brottats med, är temat för det som sannolikt är Bibelns äldsta bok!
    Några nyckelverser för förståelsen, där både författaren själv och Gud säger att Job är en god och hederlig man är Job 1:1; 1:8. Han är inte syndfri, men gör allt för att leva rätt, se Job 42:6. Gud säger också att Jobs tre bekanta (Elifaz, Bildad och Tsofar) har fel om Job, se Job 42:7. Deras repliker (Job 4-5; 8; 11; 15; 18; 20; 22; 25) och även troligtvis Elihos tal (Job 32-37) innehåller alltså uttalanden som Gud inte håller med om. Vi måste därför vara försiktiga med att citera innehåll från den delen av Jobs bok i bemärkelsen "Guds ord", eftersom det är mänskliga tankar om Gud. Ordet för prat (hebr. milah) som också kan översättas babbel, förekommer ofta här. De långa dialogerna som tuggar om samma ämnen gång på gång gör att läsaren också blir delaktig i Jobs frustration över att allt detta mänskliga prat aldrig tar slut. Den efterlängtade vändningen i boken kommer i kapitel 38!

Jobs bok belyser att det finns en andlig verklighet och syften som Job aldrig förstår. Hela boken är skriven som en rättegång. Job kräver att få ställa Gud till svars för det som hänt. Alla turer med anklagelser mot Job gör att han tidvis klagar högljutt på Gud. Det är dock skillnad mellan att anklaga och klaga. Den övervägande delen av psalmerna är ju klagopsalmer! Själva slutsatsen av Jobs bok är att när Gud väl talar, och relationen med universums skapare är upprättad, behövs inte längre svar på alla varför.
    Det finns en dimension till i Jobs bok. Job är i sin person en profetia om Messias som fick lida oskyldigt, se 1 Pet 2:22.

Struktur:
Boken är baserad på dialoger mellan olika parter. Det börjar med en dialog i himlen och fortsätter med en lång utdragen dialog på jorden mellan Job och hans tre bekanta Elifaz, Bildad och Tsofar. Efter tre ronder med dessa tre bekanta dyker en fjärde person upp – Eliho. Enligt Job 35:4 är Eliho inte vän med vare sig Job eller någon av de andra. Boken avslutas med den tredje dialogen som är mellan himmel och jord.

1. Åklagarens två tal, Job 1-2
2. Prat på prat, Job 3-37
2.1 Rond 1 – Elifaz, Bildad och Tsofar, Job 3-14
2.2 Rond 2 – Elifaz, Bildad och Tsofar, Job 15-21
2.3 Rond 3 – Elifaz och Bildad, Job 22-31
2.4 Elihos fyra tal, Job 32-37
3. Guds två tal, Job 38-42

Skrivet: 2200–1400 f.Kr.

Berör tidsperioden: 2200–1400 f.Kr. Beskrivningar av rikedom i boskap och brännoffer, i frånvaro av tempel, passar in i ett patriarkaliskt samhälle på Abrahams tid. Job levde 140 år efter sin prövning, se Job 42:16. Han var troligtvis 70 år när han drabbades, vilket ger en livslängd på lite drygt 200 år. Job kan ha varit samtida med Abrahams far Tera, som blev 205 år, se 1 Mos 11:32. Abraham blev 175 år, se 1 Mos 25:7.

Författare: Okänd, enligt judisk tradition Mose. Andra förslag är Job själv eller Josef.

Referenser:
Jobs uthållighet refereras till i Jak 5:11.
Han omnämns som exempel på en rättfärdig man tillsammans med Noa och Daniel, se Hes 14:14. Hesekiel verkade vid tiden för Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. Eftersom Job är känd då, måste boken ha varit skriven tidigare än 600 f.Kr.

Job och hans vänner - målning från 1869 av den ryske konstnären Ilya Repin.

¹En man levde i landet Us (hebr. Ots) [troligtvis öster om Israel, se Klag 4:21]. Hans namn var Job [hebr. Ijov, betyder "var är fadern?" eller "ansatt"]. Han var en god (ren) och hederlig man (hade integritet och ville göra det rätta), som fruktade (vördade) Gud och flydde det onda.

[Orden god och hederlig används genomgående i Bibeln för ärlighet, trohet i äktenskap, att behandla tjänare väl, vara generös mot fattiga och inte tillbe avgudar. Job vidhåller att han inte gjort något fel på dessa områden, se Job 31:1-40. Job var dock inte syndfri i teologisk bemärkelse, i så fall skulle han inte behövt omvända sig, se Job 42:6; Rom 3:23.]

²Åt honom föddes
    7 söner och
    3 döttrar.
³Han hade
    7 000 får,
    3 000 kameler,
    500 par oxar och
    500 åsninnor.

Han hade också ett stort antal tjänare. Han var den mäktigaste [rikaste, och mest inflytelserika] mannen bland folken i öst. [Rikedom ansågs vara belöningen för vishet. I bibelhebreiskan finns inget ord för att "äga", istället används "har" och beskriver ett förvaltarskap.]

⁴Jobs söner brukade turas om att hålla fest (bankett – hebr. mishte) hemma hos varandra på sin dag [ordagrant "hus – en man – hans dag"]. De bjöd också in sina tre systrar [med deras familjer] för att äta och dricka med dem. ⁵Efter ett varv av [sju sådana] festligheter sände Job bud efter dem för att helga dem. Tidigt på morgonen offrade han ett brännoffer [3 Mos 1:3] för var och en av dem, för han tänkte: "Mina barn kan ha syndat och 'välsignat' (hebr. barach) Gud (Elohim) i sina hjärtan [avfärdat och förbannat honom inom sig]." Så gjorde Job varje gång.

[Här används ordet välsigna, men betydelsen verkar vara den motsatta, se även Job 1:11; 2:5, 9; 1 Kung 21:10, 13. Många översättningar skriver "förbanna", men det finns hebreiska ord för att förbanna (Job 3:1), så författaren verkar vilja få fram en poäng här. Eftersom seden var att välsigna varandra både när man möttes och tog farväl, kan välsigna också betyda "att ta farväl av" och här ha betydelsen "avvisa Gud". Andra tolkar det som ironi eller en eufemism (omskrivning) där betydelsen är den motsatta. Ännu en förklaring kan vara att en gudfruktig skrivare som kopierat texten inte velat skriva ut en förbannelse mot Gud, och istället skrivit "välsigna", men läsaren ska förstå att det menas det motsatta.
    Ordet för fest kommer från verbet att dricka (hebr. shatah), vilket involverade vin. Ordet används både i positiva och negativa sammanhang (1 Sam 25:36; Est 1:5, 9; 9:17; Jes 25:6), se även Joh 2:3. Att systrarna också var inbjudna verkar tala för att det inte var "vilda fester", utan snarare någon form av familjefest. Formuleringen "hans dag" och omnämnandet av Jobs födelsedag (Job 3:1) gör att det kan ha varit födelsedagsfester för sönerna. En annan tolkning är att det är en referens till Herrens sju högtider (3 Mos 23:4-44), men det är inte så troligt eftersom Jobs bok utspelar sig långt innan Mose får Torah.
    Job verkar ha fungerat som präst för sin familj, på liknande sätt som Abraham. Att han offrar för att helga sina barn, kan antyda att barnen gjorde något som inte var gott. Att offra var inte ovanligt, Kain och Abel offrade (1 Mos 4:3-4). Noa offrade direkt när han kom ut ur arken (1 Mos 8:20). Abraham offrade också regelbundet (1 Mos 12:7, 8; 22:2). I omgivande kulturer var riter och offer en del av kulturen, se t.ex. 3 Mos 18:21; 1 Kung 11:7; 18:26.]

Födelsedagar
Åldrar är viktiga i Bibeln och räknas. Firandet av födelsedagar varken förbjuds eller uppmuntras. De två födelsedagsfester som omnämns i Bibeln är dock inga goda exempel. De firas av hedniska personer och slutar båda i död och sorg: Farao dödar en bagare (1 Mos 40:20) och Herodes Antipas begär Johannes Döparens huvud på ett silverfat (Matt 14:6).

Två bibliska personer har förbannat sin födelsedag, Job (Job 3:1) och Jeremia (Jer 20:14), se även Pred 7:1. Paulus ger goda råd i Rom 14:5-6; Tit 1:15; 1 Kor 10:31 angående firande av olika högtider.

Åklagaren inför Guds tron
⁶[Perspektivet skiftar nu från jorden till himlen. Det finns även en osynlig andlig dimension som inte är uppenbar för Job. Dialogen liknar en domstolsförhandling.]

En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahveh, Guds personliga namn). Åklagaren [hebr. ha-Satan; translittererat till Satan] var också med bland dem.

[Guds söner är ett uttryck för Guds skapade änglar som finns runt hans tron, se 1 Kung 22:19; Jer 23:18, 22; Ps 89:8. Det hebreiska ordet ha-Satan betyder Åklagaren eller Anklagaren och är i bestämd form, vilket det hebreiska prefixet "ha" anger. Satan är den som anklagar de troende, se Sak 3. I Upp 12:9 identifieras Satan som den gamle ormen från 1 Mos 3:1. Nu följer en konversation mellan Herren och Satan.]

⁷Herren (Jahveh) frågade Åklagaren (Satan): "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där och vandrat fram och tillbaka över jorden."

[Svaret är indirekt, ungefär som att säga: "överallt och ingenstans". Satan har vandrat runt och observerat jordens invånare. Jesus kallar djävulen för "denna världens furste", se Joh 14:30. Petrus manar till vaksamhet eftersom djävulen går runt som ett rytande lejon, se 1 Pet 5:8. Paulus beskriver djävulen som "luftens herre", se Ef 2:2.]

⁸Då sa Herren (Jahveh) till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (satt ditt hjärta till) min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda." [Notera att det inte är Åklagaren utan Herren som tar initiativet till att lyfta fram Job som ett exempel.]
     ⁹Åklagaren (Satan) svarade Herren (Jahveh): "Är det utan orsak som Job fruktar (vördar) Gud (Elohim)? ¹⁰Har du inte beskyddat honom och hans hus och allt som hör till honom? Du har välsignat hans händers verk. Hans boskapshjordar breder ut sig över hela landet. ¹¹Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam) – räck ut din hand och rör vid allt som hör till honom. Då kommer du se att han 'välsignar' [avfärdar/förbannar, se vers 5] dig rakt i ansiktet."
     ¹²Herren (Jahveh) sa till Åklagaren (Satan): "Se [här är han], allt som hör till honom är i din hand, men du får inte räcka ut din hand mot honom själv." Satan lämnade (gick bort från) Herrens (Jahvehs) ansikte (närvaro).

[Meningen ger intrycket av att Satan ivrigt ger sig av förvissad om att kunna knäcka Job. Notera att det inte är Herren som räcker ut sin hand mot Job. Satan har makt över Jobs jordiska förutsättningar, men inte över hans liv. Satans makt är alltså begränsad. Satans intentioner är tydliga genom hela Bibeln. Under den sista måltiden riktar sig Jesus till Petrus och säger att Satan har begärt att få skaka och sålla Petrus och de övriga lärjungarna som vete. Jesus stannar dock inte där utan försäkrar dem om att han har bett för dem så att deras tro inte ska släckas ut, se Luk 22:31-32.]

Job prövas
¹³[Perspektivet flyttas på nytt tillbaka till jorden och Jobs sju söner. Familjefestligheterna inleddes troligen i den äldste sonens hus. Som den förstfödde skulle han ärva dubbelt så mycket som de andra, se 5 Mos 21:17. Job var bland de rikaste i öst, se vers 3, och hans söner var också mäktiga män. Delar av egendomen hade troligen redan tillfallit den äldste sonen.]

Den första olyckan

En dag var Jobs [sju] söner och [tre] döttrar i den äldste broderns hus och åt och drack vin. ¹⁴Då kom en budbärare [den förste av fyra] till Job och sa: "Medan oxarna gick för plogen och åsnorna betade i närheten, ¹⁵då attackerade (överföll) sabéerna [ett folkslag från söder, Seva var ett barnbarn till Abraham som flyttade österut, se 1 Mos 25:3, 6] oss, rövade bort djuren och dödade alla dina tjänare (ordagrant: "unga män") med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

[Sabéerna var en stam från Seba, nuvarande Jemen på den södra delen av Arabiska halvön. De var handelsmän, se Job 6:19. Senare nämns att de var ovanligt långa, se Jes 45:14. Drottningen av Saba var också troligen härifrån, se 1 Kung 10:1. Tidpunkten verkar vara senhösten, eftersom oxarna plöjde. Totalt hade Job 1 000 oxar och 500 åsninnor. Samtliga blev stulna av dessa pirater som under attacken också dödade tjänarna. Detta är den första av fyra olyckor som drabbar Job.]

Den andra olyckan
¹⁶Medan han talade, kom ännu en budbärare [den andra] och sa: "Guds eld föll från himlen [en blixt slog ned] och eld förtärde småboskapen [de 7 000 fåren] och tjänarna [som hade hand om dem]. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

Den tredje olyckan
¹⁷Medan han talade, kom ännu en budbärare [den tredje] och sa: "Kaldéerna [ett folkslag från nordost] ställde upp sitt manskap i tre avdelningar och överföll kamelerna [antalet var 3 000] och rövade bort dem. De dödade alla dina tjänare med svärd. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

Den fjärde olyckan
¹⁸Medan han talade, kom ännu en budbärare [den fjärde] och sa: "Dina söner och döttrar åt och drack vin i den äldste broderns hem. ¹⁹Plötsligt kom en stark storm från öknen och tog tag i husets fyra hörn, och det rasade samman över folket så att de dog. Jag – den ende överlevande – undkom för att berätta detta för dig."

[Den första och tredje olyckan orsakades av människor, den andra och fjärde berodde på naturkatastrofer. Vers 13 och 18 talar om samma fest hos den äldste brodern, vilket visar att allt detta hände inom loppet av en dag. Beskrivningen av katastroferna inleds och avslutas på samma sätt genom att introducera en budbärare. Ordföljden i hebreiskan förstärker att budbäraren nätt och jämt överlevde. Samma fras ("Medan han talade, kom ännu en budbärare") återkommer i vers 16, 17 och 18. Att han nätt och jämt överlevde var en listig strategi uträknad av Satan. Syftet var att överväldiga Job och inte ge honom någon tid att återhämta sig.]

Mitt i stormen – Lovat är Herrens namn
²⁰När Job hörde detta ställde han sig upp och rev sönder sin mantel och rakade sitt huvud [dåtida sed för att visa sorg, se Joel 2:13; Jer 7:29; Mika 1:16]. Sedan kastade han sig raklång till marken [i vördnad för Gud] ²¹och sa:

"Naken [utan ägodelar] föddes jag (kom jag ur min moders liv),
    och naken kommer jag att dö (återvända).
Herren (Jahveh) gav [alla ägodelar]
    och Herren (Jahveh) tog [bort dem].
Lovat är Herrens (Jahvehs) namn!"

[Versen har en fin poetisk rytm där ordet "naken" binder ihop den första delen med de två verben som ordagrant är: "kom" och "återvända". Återvända kan syfta på att återvända till jorden, se 1 Mos 3:19; Ps 139:15, men viktigt att komma ihåg är att hela stycket här har poetisk karaktär och huvudbetydelsen är: Jag föddes naken utan några ägodelar, och jag dör naken utan att ta med mig några ägodelar. Nästa del har också liknande kontrast "gav" och "tog". Sammanfattningsvis i allt detta, oavsett omständigheter: Herren är den som är värdig att prisas.]

²²Under allt detta [olyckorna som drabbade honom i vers 13-19] syndade inte Job och tillät sig inte att anklaga (tala dåraktigt om) Gud (Elohim).

[Det ovanliga hebreiska ordet tiflah används för anklaga. Det betyder osmakligt eller motbjudande, se Job 6:6; Jer 23:13.]

Åklagaren inför Guds tron igen
¹[Perspektivet skiftar på nytt från jorden till himlen. Stycket här i Job 2:1-3 är nästan identiskt med Job 1:6-8. Här i Job 2:1 finns tillägget "för att träda fram inför Herren" i slutet som inte finns i Job 1:6. Eftersom samma himmelska domstolsliknande förhandling upprepar sig en andra gång, verkar Bibeln visa på att detta inte är en engångsföreteelse utan något återkommande. I Uppenbarelseboken beskrivs Satan som den som anklagar de troende, se Upp 12:10.]

En dag hände det att Guds söner [änglar, himmelska väsen] kom och trädde fram inför Herren (Jahveh) [ännu en gång, se Job 1:6]. Åklagaren [hebr. ha-Satan; translittererat till Satan] var också med bland dem för att träda fram inför Herren (Jahveh). ²Herren frågade Åklagaren: "Varifrån kommer du?"
    Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Jag har varit här och där, och vandrat fram och tillbaka över jorden."
     ³Då sa Herren (Jahveh) till Åklagaren (Satan): "Har du lagt märke till (studerat, ordagrant: 'satt ditt hjärta till') min tjänare Job? På jorden finns ingen som är så god (ren) och hederlig (har integritet och vill göra det rätta) [samma fras som i Job 1:1, 8], ingen som så fruktar (vördar) Gud och undviker det onda. Fortfarande står han fast och har integritet (är god), trots att du drev mig (pressade, fick mig) att förgöra (sluka) honom utan orsak." [Samma ord "utan orsak" använde Satan när han insinuerade att Job inte prisade Gud av ren kärlek och gudsfruktan, utan bara för alla välsignelser han fått, se Job 1:9.]
     ⁴Åklagaren (Satan) svarade Herren: "Skinn för skinn. Allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv [sitt eget skinn].

[Det är inte helt klart vad ordspråket 'skinn för skinn' eller 'hud för hud', som det också kan översättas, betyder. En vanlig judisk förklaring tar ett exempel från hur vi värderar våra olika kroppsdelar. Vid fara sträcker vi instinktivt upp vår arm för att skydda ansiktet mot ett slag. Vi är alltså villiga att offra huden på vår arm för att skydda huden på huvudet. Uttrycket liknar också 'öga för öga, tand för tand' som handlar om att göra en rättvis juridisk bedömning i en rättegång, där straffet ska motsvara skadan som orsakats, se 2 Mos 21:24. Den andra delen av versen 'allt man äger ger man ju för att rädda sitt liv' handlar om att göra en värdering mellan ägodelar och livet. När en rånare säger: 'pengarna eller livet?' är inte valet svårt. Satans antagande är att Job villigt ger bort sin rikedom för att rädda livhanken. Så länge Job är frisk kommer han inte att förbanna Gud, men förlorar han hälsan kommer han att häda Gud.]

Den som lider av elefantiasis får elefantliknande ben.

⁵Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam) – räck ut din hand och rör vid hans ben och kött [uttryck för hela personen, även hans psykiska hälsa, se Ords 14:30]. Då kommer du se att han 'välsignar' [avfärdar/förbannar, se Job 1:5, 11] dig rakt i ansiktet." [Identiskt med Job 1:11 förutom "ben och kött".]
     ⁶Herren sa till Åklagaren (Satan): "Se [här är han], han är i din hand, men du måste bevara (beskydda) hans liv." ⁷Satan lämnade (gick bort från) Herrens ansikte (närvaro) och slog Job med ett elakartat sår (inflammation), från topp till tå (från fotsulan till hjässan – hela kroppen). ⁸Job tog en lerskärva [från ett trasigt kärl] för att skrapa sig med där han satt i askan [uttryck för sorg]. [Enligt den latinska översättningen satt han på soptippen utanför staden. Det är möjligt att såren kliade och han skrapade sig med lerskärvan, men i samband med aska så kan det också vara ett uttryck för hans sorg.]

[Vers 7 har sår (hebr. shechin) i singular. Det verkar antyda att det var en inflammation som påverkade hela kroppen och särskilt huden. Sjukdomen krävde ständig uppmärksamhet. Huden var så vanställd att hans tre bekanta inte kände igen honom, se Job 2:12. Åkomman påverkade kroppen så den luktade illa och gav honom dålig andedräkt, se Job 19:17, 20. Såren hade maskar, öppnade sig och rann, huden skrumpnade, se Job 7:5; 16:8. Huden mörknade och han hade feber, se Job 30:30. Även själsligt led Job: nätterna var fyllda av ångest, oro och mardrömmar, se Job 7:4, 14. En diagnos som stämmer med de symtom som beskrivs är Filariasis, som orsakas av en parasitisk mask. Sjukdomen kallas även elefantiasis eller elefantsjuka, eftersom fötterna svullnar och får elefantliknande mörk hud.]

⁹Hans hustru sa till honom: "Håller du fortfarande fast vid din integritet [ska du fortsätta att vara god och rättfärdig, samma ord som i Job 2:3]? 'Välsigna (hebr. barach)' Gud (Elohim) [avfärda/förbanna honom, se Job 1:5] och dö (fall ned död)!"

[Jobs hustru var också drabbad av sorg. Hon hade förlorat sina tio barn som hon fött. Utöver det var familjens förmögenhet och välstånd borta, och nu hade även hennes make blivit svårt sjuk och plågad.]

¹⁰Job svarade henne:

"Du talar som en dåraktig (gudlös) kvinna skulle tala.
Ska vi ta emot det goda [i livet] från Gud,
    utan att också ta emot det onda [som drabbar oss]?"

[Orden för gott (hebr. tóv) och ont (hebr. ra) handlar inte om Guds karaktär, utan syftar på de omständigheter som påverkar jordelivet. Ordet dåraktig handlar mer om att vara gudlös, än att vara utan förnuft. Samma ord används om den som säger i sitt hjärta att det inte finns någon Gud, se Ps 14:1. Se även Ps 74:18, 22. Notera att Job inte anklagar sin hustru för att vara ogudaktig, bara att hon talar som någon som är det. Han inkluderar även henne i svaret och använder ordet "vi". Job svarar som om han läst Jes 45:9 och 2 Kor 4:17.]

Under allt detta [genom hela denna prövning] syndade inte Job med sina läppar.

Jobs tre bekanta

En av de appar som varnar för raketattacker mot Israel har det engelska namnet "Tzofar – red alert". Tzofar är den engelska stavningen av den tredje av Jobs bekanta (Tsofar), vars namn just betyder rop/varning. Det är inte ovanligt att bibliska namn används i det moderna israeliska samhället.

¹¹När tre av Jobs bekanta (grannar – hebr. rea) fick höra om alla olyckor som hade drabbat honom, kom de överens om att gå och visa medkänsla och trösta honom. De tre var:

Elifaz – temaniten [Teman var en stad i Edom sydöst om Döda havet, känd för vishet, se Jer 49:7] och
Bildad – shoaiten [Shoa betyder troligtvis "rikedom"] och
Tsofar – naamaiten [Naama betyder "vacker"].

[Dessa var tre av Jobs bekanta eller grannar. Den äldste och mest framträdande brukar alltid nämnas först i uppräkningar, vilket då är Elifaz. De övriga två namnen är ovanliga och platserna inte kända, men Shoa och Naama låg troligtvis någonstans i nuvarande Jordanien. Bildad har god kunskap om papyrusplantan (Job 8:11) och kan ha haft kontakt med Egypten. Namnet Elifaz betyder: "min Gud är guld". Etymologin kring namnet Bildad är inte helt klar men namnet består av två delar: Bel eller Baal (herre) följt av verbet jadad (att älska). betydelsen kan vara "Herren är älskad" eller "Bel har älskat". En del ser en koppling till guden Baal här. Den tredje bekantas namn är Tsofar som har betydelsen trumpet, alarm eller siren.]

¹²Men när de på avstånd fick se honom och inte kunde känna igen honom, brast de i gråt och rev sönder sina mantlar och kastade stoft mot himlen över sina huvuden [dåtida sed för att visa sorg]. ¹³Sedan satt de med honom på marken i sju dagar och sju nätter utan att någon av dem talade ett ord till honom, eftersom de såg att hans plåga var mycket stor.

[De tre besökarna och Jobs agerande här ligger till grund för shiva-veckan, som praktiseras än i dag efter ett dödsfall inom judendomen, se även 1 Mos 50:10; 1 Sam 31:13. Shiva betyder sju på hebreiska. Den familj som har sorg stannar hemma under en veckas tid efter begravningen, som skett samma dag som dödsfallet. Familjen sitter på låga stolar i hemmet för att på ett yttre sätt visa sina inre känslor av sorg. Uttrycket att "känna sig låg" får ett konkret fysiskt uttryck. Under denna vecka besöker vänner och bekanta familjen och man har ofta med sig mat. Besökaren sätter sig i stillhet intill den sörjande och säger ingenting förrän den som är i sorg är redo att prata. Ursprunget till denna sed kommer från att Jobs vänner satt tysta en vecka och det var Job som inledde samtalet, se Job 3:1.]

Job förbannar sin födelsedag

Jobs första tal
¹Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag. [Även profeten Jeremia förbannade sin födelsedag, se Jer 20:14.]

²Då tog Job till orda (hebr. anah) och sa:

³Låt den vara utplånad (död över den; låt den vandra bort – hebr. avad) [Upp 9:11],
    den dag då jag föddes,
    och natten när man sa:
        "En man (frisk pojke; stridsman – hebr. gever) är född."

[Vers 3 fungerar som en inledning av det som kommer, men även ett inclusio med vers 9-10. I vers 4-6 förbannas dagen och i vers 6-8 natten.]

⁴Den dagen – låt den vara mörk,
    må Gud (Eloha) [Elohim i singular – den ende Guden] i höjden inte fråga efter den,
    låt inget dagsljus (hebr. nehara) skina på den.
⁵Låt mörker och dödsskugga inmuta den (ta den med en återlösares rätt – hebr. gaal) åt sig själva,
    låt ett mörkt moln [hebr. ananah; ovanlig feminin form av det vanligaste ordet för moln, anan] vila över den.
    Låt allt som förmörkar dagen förskräcka den.
⁶Den natten – låt mörker beslagta (rycka bort) den,
    låt den inte glädja sig i årets dagar,
    låt den inte räknas bland månaderna. [Job önskar att dagen inte fanns i kalendern.]
⁷Se, den natten är ofruktsam (steril, öde),
    ingen kommer med glädjerop. [Ingen ropade: "Det blev en pojke/flicka", se vers 3.]
⁸Låt dem som förbannar dagar (hebr. jom) förbanna den,
    de som är redo att väcka Leviatan.

[Här syftas på besvärjare som t.ex. Bileam, se 4 Mos 23:27. Ordet för dag (hebr. jom) är snarlikt ordet för hav (hebr. jam) där sjöodjuret finns som också beskrivs i detalj senare, se Job 40:20.]

⁹Låt morgonstjärnorna förmörkas [låt dem inte tillkännage en ny dag],
    låt den [dagen då jag föddes, vers 3a] vänta på ljus, men verkligen inte finna något,
    låt gryningens solstrimmor (ordagrant: morgonens ögonlock) inte synas.
¹⁰Eftersom den [den natten då jag föddes, se vers 3b] inte stängde dörrarna till moderlivet,
    inte dolde olyckan för mina ögon.

¹¹[Då Jobs önskan att utplåna den natt han blev till och sin födelse inte kunde uppfyllas, önskar han att han skulle varit dödfödd.]

Varför dog jag inte i livmodern?
    Varför slutade jag inte andas vid födseln?
¹²Varför fanns det [en faders] knä som tog emot mig,
    och [en moders] bröst som gav mig di.
¹³För nu, [om det var så, då] skulle jag ligga ner och vara stilla
    och skulle sova och det vore en vila (hebr. noach) för mig,
¹⁴[i dödens sällskap] med kungar och jordens rådgivare,
    som byggde upp [begravningsmonument, som nu är] öde platser åt sig,
¹⁵eller med [vid sidan intill avlidna] furstar som har guld,
    som fyller sina hus [palats] med silver [då de levde].
¹⁶Eller som ett dolt missfall som inte lever,
    som ett dibarn som inte ser ljuset.
¹⁷Där [i döden] upphör de onda med sitt tumult [de ogudaktiga, vars hunger aldrig stillades, se Jes 57:20-21]
    och där får de trötta utan kraft (hebr. koach) sin vila.
¹⁸Tillsammans har fångarna ro (hebr. shaan),
    de hör inte slavdrivarnas (hebr. nagas) röst. [2 Mos 3:7]
¹⁹Låg (liten) och hög (stor) – de är lika där,
    och slaven (tjänaren – hebr. eved) är fri från sin herre (hebr. adón).

[Job hade förut varit en av de stora inflytelserika männen i samhället, nu var han ingen. Inför döden är alla lika och alla kommer en dag att dö, se Pred 7:2. Vers 11-19 avslutas med en merism (små/stora och slav/herre).]

²⁰Varför gav han [dagens] ljus till en plågad (hårt ansatt – hebr. amal)
    och liv till en bitter själ [Job 7:11; 10:1; 21:25],
²¹åt dem som längtar efter döden, men den kommer inte,
    som söker den mer än dolda skatter,
²²som glädjer sig, ja jublar (dansar),
    och fröjdas när de finner graven [äntligen får dö].

²³[Då Jobs önskan att utplåna sin födelse inte infriats, önskar han sig nu döden som en vuxen.]

Till en man (stridsman – hebr. gever) vars väg är dold
    och är övertäckt av Gud (Eloha).
²⁴Ja, till mitt bröd kommer mina suckar,
    som utgjutet (smältande) vatten mitt rytande.
    [Beskriver eländig situation – suckar som brödföda och forsande tårar.]
²⁵Ja, den fasa som jag fasar (hebr. pachad pachad) kommer över mig,
    och det som jag fruktar för (oroar mig över – hebr. jagor) kommer till mig.
²⁶Jag har ingen trygghet (framgång, helhet – hebr. shalah)
    och jag har ingen ro (hebr. shaqat)
    och jag har ingen vila (kan inte vila),
    och skakningen (jordbävningen; tumultet – hebr. rogez) kom.

[Sista frasen kan syfta på hur all olycka har drabbat Job, men även peka framåt på den olycka som nu kommer där Jobs tre bekanta försöker "skaka" honom och få honom på fall.]

Tillbaka upp

---

Ps 37:12-29

ז – zajin
¹²Den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) konspirerar (gör upp onda planer) mot den rättfärdige,
    och de gnisslar tänder [ett tecken på outtalad fiendskap och hat] mot honom. [Ps 35:16]
¹³men Herren (Jahveh) [är inte förfärad, han] ler [Ps 2:4],
    för han vet (ser) att hans dag kommer.
    [Hans dag kan syfta på Herrens dag eller den dag då den ondes planer och makt stoppas.]

[Den sjunde hebreiska bokstaven är: ז – zajin. Tecknet avbildar ett svärd och symboliserar rörelse och iver. Ordet "konspirerar" börjar med denna bokstav och förstärker att Gud kommer att agera. Det finns även koppling till nästa grupp som visar på vad som kommer hända med de ogudaktiga. Både vers 14 och 15 börjar med ordet svärd, och beskriver hur det vänds och går in i deras eget hjärta. Det nästföljande stycket, vers 14-15, är också längre än normalt och har tre rader istället för två.]

ח – chet
¹⁴De gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) drar svärdet,
och spänner sin båge,

för att fälla den som är betryckt (ansatt) och fattig [helt beroende av dig Gud],
    för att slakta dem som går på rätta vägar (lever ett rättfärdigt liv).

¹⁵Deras svärd ska tränga in i deras eget hjärta,
och deras bågar ska brytas sönder.

[Den åttonde hebreiska bokstaven är: ח – chet. Tecknet avbildar ett staket. Ordet "svärd" börjar med denna bokstav och återfinns både i vers 14 och 15. Stycket formar en kiasm där svärd och båge ramar in. De ogudaktigas mål är inte bara att fälla utan att helt förgöra den som vill följa Gud. Dock vänds deras vapen mot dem själva och de förgörs.]

ט – tet
¹⁶Bättre det lilla den rättfärdige har,
    än de många gudlösas (ogudaktigas, ondskefullas) överflöd (tumult, oväsen, turbulens).
¹⁷För de gudlösas (ogudaktigas, ondskefullas) makt (kraft, ordagrant: "armar") ska smulas sönder,
    men Herren (Jahveh) upprätthåller ständigt de rättfärdiga.

[Den nionde hebreiska bokstaven är: ט – tet. Tecknet avbildar ett huvud och en svans och föreställer antingen en orm i en korg eller en människa böjd i ödmjukhet. Paradoxalt nog kan bokstaven symbolisera både ont och gott – antingen rebelliskhet eller godhet. Den här versen börjar med ordet "Bättre" och förstärker hur det är bättre att böja sig inför Herren och lita på honom. Ordet för armar används också bildligt om kraft och makt, verbformen förstärker ironin att de trolösa inte kan bära allt sitt överflöd i sina armar. Detta speciella ord för "överflöd" har flera betydelser. Huvudbetydelsen är tumult, oväsen och larm. Det används om ljudet av en stor armé och beskriver i detta sammanhang ett kaosartat överflöd, Jer 47:3. Slutsatsen är att om Herren bär dig, räcker det med lite. Däremot om Herren inte gör det, räcker inte ens ett överflöd av rikedom.]

י – jod
¹⁸Herren (Jahveh) känner (vet) de uppriktigas dagar (han tar hand om de helhjärtade) [Ps 18:24],
    deras arv består för evigt.
¹⁹De ska inte komma på skam i svåra (onda) tider,
    i tider av hunger ska de bli mättade [2 Mos 16:8].

[Den tionde och minsta hebreiska bokstaven är: י – jod. Tecknet avbildar en arm eller en sluten hand. Handen symboliserar styrka och kraft. Vers 18 börjar med tre ord som alla börjar med jod. I hebreiskan är de i ordningen "känner", "Herren" och "dagar". Herren är aktivt involverad i den troendes liv. Han är dagligen involverad i den som lever med integritet och Gud förser med dagligt bröd, se Matt 6:11.]

כ – kaf
²⁰För de gudlösa (ogudaktiga, ondskefulla) förgås,
    de som hatar Herren (Jahvehs fiender).
Som de mest dyrbara ängarna försvinner de,
    i rök försvinner de.

[Den elfte hebreiska bokstaven är: כ – kaf. Tecknet avbildar en handflata. Den kan symbolisera givmildhet, genom att sträcka ut handen för att välsigna, men också att ta emot. I denna vers börjar ordet "För" med denna bokstav och binder ihop med tidigare stycken som handlat om hur Gud mättar trots tider av hungersnöd. I den andra raden som består av fem hebreiska ord börjar fyra av dem med bokstaven kaf, det är bara "rök" som inte gör det. Ordet kan både tolkas "i rök" eller "som rök", i så fall betecknar det flyktigheten i de ogudaktigas liv. Ordet för "äng" är det ovanliga hebreiska ordet "karim", troligen valt eftersom det börjar med k. En av kopplingarna till tidigare stycken kan vara att bördiga fält brinner upp, vilket orsakar hungersnöd. Även i nästa vers fortsätter samma tema. Det är i svåra tider människor behöver låna och skuldsätter sig.]

ל – lamed
²¹Den gudlöse (ogudaktige, ondskefulle) lånar och betalar inte tillbaka,
    den rättfärdige visar nåd (oförtjänt kärlek; favör) och ger [känner sympati och lånar ut frikostigt, se vers 26].
    [Verbformerna beskriver ett vanemässigt beteende.]
²²För de som välsignas [av Herren] ska inta (ärva, äga) landet,
    men de som förminskas (förringas, förbannas) ska utplånas.

[Den tolfte hebreiska bokstaven är: ל – lamed. Tecknet avbildar en herdestav eller oxpiska och symboliserar ofta undervisning. I denna vers börjar ordet "lånar" med denna bokstav. Det finns två ord som översätts till förbanna. Det ord som används som motsats till välsigna är hebr. arar. Här används inte det ordet utan qalal som snarare berör effekten av att något förminskas. Välsignelsen adderar medan motsatsen är att förminska.]

מ – mem
²³Med Herren blir stegen hos en stark man (stridsman) [en man i sina bästa år] fasta (de är förberedda),
    och han [Herren] gläds över (är känslomässigt engagerad, har behag i) hans väg.
    [Sista raden kan också översättas: "han, den starke mannen, gläder sig i Herrens väg."]
²⁴Även om han faller (misslyckas) ska han inte störta ner (ligga kvar, bli utkastad)
    för Herren upprätthåller (stödjer) kontinuerligt hans hand. [Ords 24:16]

[Den trettonde hebreiska bokstaven är: מ – mem. Tecknet avbildar vatten och står för vatten, folk, nationer och språk. I hebreiskan börjar de två första orden med mem. Först kommer "Med" Herren följt av ett ovanligt ord för "steg", det har nyansen av att marschera i takt eller en procession. Bland alla jordens folk ser Gud, och gläder sig över den som vandrar rättfärdigt, i takt med Guds vilja.]

נ – nun
²⁵Jag har varit ung och nu är jag gammal,
    men jag har ännu inte sett den rättfärdige övergiven (utan stöd)
    eller deras barn (avkomma) behöva tigga bröd.
²⁶Han visar alltid (alla dagar) oförtjänt nåd (är generös) och lånar ut [utan ränta],
    och hans barn (avkomma) är välsignade.

[Den fjortonde hebreiska bokstaven är: נ – nun. Tecknet avbildar ett sädeskorn som börjat gro och beskriver ofta avkomma och kontinuitet. Ibland förknippas det också med en fisk eller en orm. Det används ofta för att beskriva en fortsättning och kontinuitet. I denna vers börjar ordet "ung" med denna bokstav. Användandet i detta stycke förstärker hur Gud är trofast i generation efter generation. Enligt lagen ska inte ränta tas ut för lån, se Ps 15:5; 2 Mos 22:25. Att låna ut pengar kan ses mindre generöst än att ge, men det är inte alltid sant. Ett lån ger större värdighet för mottagaren, se även Matt 5:42; Luk 6:35.]

ס – samech
²⁷Vänd dig bort från ondska och gör gott,
    och du ska få bo kvar för alltid.
²⁸För Herren (Jahveh) älskar det rätta,
    han överger inte sina fromma.

[Den femtonde hebreiska bokstaven är: ס – samech. Tecknet avbildar en pelare och symboliserar stöd och stabilitet. I den här versen är det ordet "Vänd" som börjar på denna bokstav. Nyckeln till frid är att aktivt vända sig från ondska, och aktivt sträva efter det som är gott. Det ger en stabil frid.]

ע – Ajin
De blir bevarade för evigt (lång tid),
    men de gudlösas (ogudaktigas) barn (avkomma) blir utplånade.
²⁹De rättfärdiga ska inta (ärva, äga) landet,
    och för evigt bo där.

[Den sextonde hebreiska bokstaven är: ע – ajin. Tecknet avbildar ett öga eller en vattenkälla. Det symboliserar ofta profetisk klarsyn och uppenbarelse. Här är det ordet "för evigt" som börjar med denna bokstav. Ordet har en preposition, "le", men ordets rot börjar på ajin. Det första ordet som verkligen börjar på ajin är det sista ordet i vers 29, "där". Placeringen illustrerar hur vi behöver ha Guds tidsperspektiv. Den ogudaktige kan verka ha framgång här på jorden, men han förgås, bara den rättfärdige har ett evigt hopp.]

Tillbaka upp

---

Ords 21:25-26

²⁵En lat människa dör till sist av hunger,
    därför att hennes händer vägrar att arbeta.
²⁶Hon längtar ständigt efter (åtrår) det som inte är hennes,
    medan de rättfärdiga ger frikostigt utan att hålla tillbaka.

Tillbaka upp

---

1 Kor 14:1-17

Andliga gåvor – bygger upp Jesu kropp (14:1-25)

Profetians gåva är viktigare än tungotalet
¹[Paulus återkommer nu till undervisningen om de andliga gåvorna som påbörjades i kapitel 12.]

Sträva (ordagrant "spring efter", följ) efter kärleken,
    men var också ivriga att få de andliga gåvorna,
    framför allt profetians gåva.

²Den som talar tungomål [ett bönespråk som inte förstås om det inte finns någon som kan uttyda] talar inte till människor utan till Gud, eftersom ingen förstår honom. Han talar [gudomliga] mysterier (hemligheter) i sin ande.

³Men den som profeterar [talar inspirerat av Gud, med eller utan referens till framtida händelser] talar till människor och ger uppbyggelse, uppmuntran och tröst.

⁴Den som talar tungomål
    bygger upp sig själv,

men den som profeterar (talar inspirerat av Gud)
    bygger upp församlingen.

⁵Jag vill gärna att ni alla talar tungomål, men ännu hellre [önskar jag] att ni [alla] profeterar. Den som profeterar [talar inspirerat av Gud genom att predika och undervisa] är större (mer betydelsefull) än den som talar tungomål, om den [som talar tungotal] inte uttyder sitt tal, så att församlingen blir uppbyggd.

Gåvorna är till för att bygga upp församlingen
⁶Syskon (bröder och systrar i tron), tänk er att jag kommer till er och talar [obegripliga] tungomål, vad hjälper det er (vad blir det för nytta och vinst) om jag inte ger er någon:
    uppenbarelse
        eller kunskap
    eller profetia
        eller undervisning (doktrin)?

[Denna lista hör ihop parvis. Uppenbarelse hör ihop med profetia och kunskap med undervisning. Uppenbarelse kommer genom profeten och kunskap genom läraren. Vers 3 fokuserar på "uppbyggelse, uppmuntran och tröst" medan här i vers 6 kommer nästa steg, "uppenbarelse och kunskap", som leder till en djupare tro.]

⁷[Nu följer fyra liknelser: flöjt, harpa, trumpet och okända språk. Korint var en internationell stad med många nationaliteter och språk. En kristen som talar i tungor jämförs med en främling som talar ett okänt språk. Paulus poäng är att okända språk inte enar utan splittrar.]

Om livlösa instrument, som till exempel flöjt eller harpa,
    inte ger klara (distinkta) toner ifrån sig,
        hur ska man då kunna förstå vad som spelas?

⁸Om en militärtrumpet [med olika signaler för anfall eller reträtt]
    skulle ge en otydlig signal,
        vem gör sig då redo till strid?

⁹Så är det också med er.
Om ni inte talar begripliga ord med era tungor,
    hur ska man då kunna förstå vad ni säger?
Då talar ni ut i tomma luften.

¹⁰Hur många språk det än finns i världen,
    så är inget utan mening.
¹¹Men om jag inte vet vad ljuden betyder
    blir jag en främling för den som talar,
    och den som talar blir en främling för mig.

¹²Så är det också med er,
    eftersom ni är ivriga att få Andens gåvor,
sök då sådana som bygger upp församlingen
    så att ni har dem i överflöd.

Tungomålstal – det måste vara begripligt för utomstående
¹³Därför ska den som talar tungomål
    be om att kunna uttyda det.
¹⁴För om jag ber med tungomål så ber min ande,
    men mitt förstånd bär ingen frukt.

¹⁵Vad innebär då detta?
Jag vill be i anden,
    men jag vill också be med förståndet.
Jag vill lovsjunga i anden,
    men jag vill också lovsjunga med förståndet.

[Efter en introduktion kommer en kiasm där vers 16-17 hör ihop med vers 24-25. Temat är att det som sägs i en gudstjänst måste vara begripligt.]

¹⁶Om du tackar Gud i anden,
    hur ska då den oinvigde kunna säga sitt "Amen" (det är sant) till din tacksägelse,
    när han inte förstår vad du säger?
¹⁷Du gör rätt i att tacka Gud,
    men den andre blir inte uppbyggd [om de inte förstår vad du säger].

[Amen är ett hebreiskt ord som betyder "fast", "trovärdig", "sann". Det bekräftar vad som nyss har sagts. Församlingen var engagerad och svarade instämmande efter en bön eller lovprisning. Detta bruk var vanligt både i synagogan och i den tidiga kristna församlingen.]

Tillbaka upp