Kefas [Petrus, se Luk 24:34],
    sedan för de tolv [vid flera tillfällen, se Joh 20:19-20; Joh 20:26; Joh 21].
         ⁶Efter det visade han sig för över 500 syskon (bröder och systrar i tron)
        vid ett tillfälle, varav de flesta fortfarande lever, men några har somnat in (dött).

⁷Senare uppenbarade han sig för Jakob [antagligen Jesu halvbror],
    sedan alla apostlarna,
         ⁸sist av alla uppenbarade han sig för mig [Paulus],
        som en för tidigt född.

[Jesus visade sig i ett ljussken när Paulus, då känd som Saulus, var på väg till Damaskus för att fängsla kristna, se Apg 9:3. En för tidigt född överlevde sällan födseln, dvs. var dömd till en säker död, en bild på Paulus oväntade frälsning och kallelse som apostel. När Paulus skriver detta brev har han haft en argumentation med Petrus, se Gal 2:11-14. Här ger han Petrus första platsen och sig själv den sista. Paulus inledde med att skriva om splittringarna där "en höll sig till Paulus och en annan till Petrus", se 1 Kor 1:12-13. Här vänder han nu på ordningen och visar hur Petrus och Paulus står tillsammans som vittnen till den uppståndne Jesus.
    Det finns även en litterär parallellism med ett antiklimax. Båda sektionerna börjar med en person. Petrus inleder den första, följt av de tolv och sedan 500 personer (vers 5-6). Den andra sektionen börjar med Jakob, följt av apostlarna och sedan väntar man sig ett högt antal på samma sätt som i den första sektionen. I stället för 500 personer där de flesta fortfarande är vid livet, kommer som ett antiklimax Paulus namn, som ett för tidigt fött barn.]

Jag är den minste (ringaste) av apostlarna (sändebuden, ambassadörerna), ovärdig att kallas apostel eftersom jag har förföljt (jagat, trakasserat) Guds församling (de utkallade).
     ¹⁰Men genom Guds nåd (oförtjänta favör, gåva, kraft och välsignelse) är jag den jag är, och hans nåd mot mig visade sig inte ha varit förgäves (fruktlös, utan verkan). Jag har arbetat hårdare än de andra [apostlarna], dock inte jag själv, utan Guds nåd (Guds verksamma kraft) som varit med mig. ¹¹Oavsett om det var jag eller de andra apostlarna [oavsett vem som arbetade mest intensivt, och vem ni fick höra evangeliet ifrån], så är det detta vi predikar [att Jesus dog, blev begraven och nu är uppstånden, se vers 3-4], och detta ni har kommit till tro på.

Uppståndelsens lov – Jesus är uppstånden

Som kristen finns det ett liv efter döden.

¹²[I den här sista delen i Paulus brev finns en lovsång till uppståndelsen som en parallell till korsets lov, se 1 Kor 1:17-2:2. Korset och uppståndelsen är två sidor på samma mynt. Huvudtemat i hyllningen till uppståndelsen (gr. egeiro) ramar in stycket, se vers 12 och 20, och i kiasmens centrum, se vers 15. Totalt används ordet sju gånger i vers 12-20.]

Om nu den Smorde (Messias, Kristus) predikas som uppstånden (gr. egeiro) från de döda,
    hur kommer det sig då att några av er säger att det inte finns någon uppståndelse (uppstigande, nytt liv) av de döda?

¹³Om det inte finns någon uppståndelse av döda,
    då har inte heller den Smorde uppstått.
¹⁴Om den Smorde inte har uppstått,
    då är vår förkunnelse (predikan) meningslös
    och er tro meningslös.

¹⁵Då skulle vi vara (bli avslöjade som) Guds falska vittnen,
    eftersom vi har vittnat om att Gud uppväckte (gr. egeiro) den Smorde (Messias, Kristus),
som han i det fallet inte gjort
    om det är sant att de döda inte kan uppstå.

¹⁶Om de döda inte uppstår,
    då har inte den Smorde uppstått.
¹⁷Om inte den Smorde har uppstått
    då är er tro utan mening,
    och ni är kvar i era synder [kontrollerade av dem och under Guds dom].

¹⁸Då har också de som dött i den Smorde (Messias, Kristus) gått förlorade.
¹⁹Om vi som lever i den Smorde (Kristus) bara har vårt hopp i detta [jordiska] liv,
    och det är allt, då är vi av alla människor de mest ömkansvärda (sorgliga, miserabla, patetiska).
²⁰Men nu är den Smorde (Messias, Kristus) uppstånden (gr. egeiro) från de döda [till evigt liv],
    och han blev den förste (en försmak, förstlingen, förstlingsfrukten) av dem som har dött (somnat in i döden).

[Utan uppståndelsen är tron meningslös och vi är kvar i våra synder. Om det inte vore för uppståndelsen skulle Jesus varit som vilken rabbin som helst som försökte förnya Israel, men misslyckades. I så fall skulle Petrus, Jakob, Andreas och Johannes återvänt till sina båtar och levt ett vanligt liv. Uppståndelsen visar att synd och död inte fick det sista ordet.]

Adam och Jesus
²¹För eftersom det var genom en människa som döden kom [in till världen],
    så kom också uppståndelsen från de döda genom en människa.
²²Liksom alla dör genom Adam,
    på samma sätt ska alla genom den Smorde (Messias, Kristus) få liv (göras levande).

[Alla människor är släkt med Adam och har del i syndafallet. Alla kommer också att uppstå till evigt liv eller evig dom. När Paulus kvinnosyn diskuteras kan det vara värt att notera att Paulus skyller syndafallet på Adam, tvärt emot den vedertagna judiska traditionen att skylla på Eva. Några av de utombibliska skrifter som påverkade judendomen på Paulus tid var Ben Syraks skrifter från 190-talet f.Kr. där det står "Från en kvinna leder synden sitt ursprung, och för hennes skull måste vi alla dö", se Syr 25:24.]

²³Men i tur och ordning [Korint var en koloni som ursprungligen var bebodd av pensionerade romerska soldater, Paulus använder sig av den militära termen för rang]:

den Smorde (Messias, Kristus) är den förste (förstlingsfrukten). [Jesus var den förste som uppstod för att aldrig mer dö igen och fick en ny kropp. Han har den högsta rangen. Detta skedde år 30 e.Kr. på bikkurim, se Mark 16:1.]

Sedan när han kommer [tillbaka],
    de som tillhör den Smorde (Messias, Kristus). [Alla kristna genom tiderna som dött, får liv och uppstår och får nya kroppar när Jesus kommer tillbaka.]

²⁴Därefter kommer slutet. [Den sista uppståndelsen är då alla människor uppstår och kommer att ställas inför den vita tronen och var och en får höra sin dom, se Matt 25:46.]

Då överlämnar han kungariket till Gud, sin Fader,
    efter att ha avsatt allt annat styre (ärkehärskare, ledare från urgamla tider, militär term för general, den högsta ledaren) [antagligen demoner av hög rang],
    och varje auktoritet (militär term för delegerad auktoritet)
    och makt (kraft).

Att lägga sina fiender "under någons fötter" är ett kraftfullt uttryck i Mellanöstern. I Tutankhamons grav, som upptäcktes 1922, hittades hans tron och fotpall med kungens fiender inristade. Tutankhamon var farao i Egypten under den artonde dynastin och dog 1339 f.Kr.

²⁵För han [Jesus] måste vara Kung och regera [i tusenårsriket]
    tills han lagt alla sina fiender under sina fötter.

²⁶Den sista fienden att utplåna (eliminera, avväpna)
    är döden,
²⁷för [det står i Ps 8:7:]
    "Han [Fadern] har lagt allt under hans [Jesu] fötter."

När det står att "allt" har blivit lagt under honom,
    är naturligtvis den som har lagt allt under den Smorde (Messias, Kristus) undantagen.

²⁸När allt har lagts under honom,
    ska Sonen själv underordna sig den [Fadern]
    som har lagt allt under honom,
    för att Gud ska bli allt i alla.

Tillbaka upp