Helbibel - tisdag 25/8
Job 16:1-19:29, Ps 40:1-10, Ords 22:1, 1 Kor 16:1-24
Job 16:1-19:29
Jobs svar1Då svarade Job och sa:
2Jag har hört allt det här förut,
usla tröstare (tröstare som lägger på bördor istället för att lätta dem) är ni alla.
[Nu senast har Elifaz pratat, men inte kommit med något nytt, se Job 15:18]
3När ska vindens ord ta slut? [Elifaz inledde sitt tal med att jämföra Jobs ord med den heta östanvinden, se Job 15:2]
Eller vad gör dig sjuk (provocerar, tränger dig – hebr. marats) så att du svarar?
4Även jag skulle kunna tala (hebr. davar) [mångordigt och elegant] som ni,
om rollerna var ombytta (ordagrant: om era själar var i min själs ställe),
då skulle jag stapla (förena, binda ihop) prat (ord – hebr. milah) mot (över) er
och jag skulle skaka mitt huvud mot (över) er [i hån, se Ps 22:8; Jes 37:22; Matt 27:39].
5Jag skulle [liksom ni] styrka er med min mun [med ord, men utan hjärta]
och mina läppars rörelse (tröst – hebr. nid) skulle dämpa [er sorg].
[Ordet nid används bara här; det delar rot med ord som betyder jämmer och orenhet och det kan vara ett ironiskt ordval.]
6Om jag talar (hebr. davar),
undanhålls (lindras) inte min smärta (sorg – hebr. keev),
och om jag upphör [att tala] – vad [vilken del av smärtan] går från mig? [Oavsett om Job talade eller var tyst så fanns smärtan där.]
7Men nu har jag blivit trött (utmattad)
du har ödelagt hela min församling (hebr. edah) [alla runt mig – hela min familj].
8Och du griper mig med tvång (tar i kraft; rynkar min hud – hebr. qamat) [ovanligt ord, se Job 22:16]
och [mitt lidande] har blivit till ett vittne,
min nakenhet (släthet; lögn – hebr. kachash) reser sig upp inom mig
och svarar mig rakt i ansiktet.
9[Job talar nu om Gud i tredje person i starka ordalag som ett vilddjur:]
Hans näsa river (sliter i stycken)
och jag hatar gnisslet över mig i hans tänder,
min fiende vässar sina ögon till (mot) mig.
[Vässar (hebr. latash) används i Ps 7:13 om att slipa svärd; här är betydelsen att se intensivt, som ett rovdjur som har satt sin blick på ett byte. Versen beskriver hur Job upplever sig jagad av Gud.]
10I skam öppnas deras mun på vid gavel över mig [de hånar],
min käke blir slagen (med ett dödligt slag),
de mobiliserar [blir fulltaliga – hebr. male] tillsammans mot mig. [I Jer 4:5 används hebr. male som en militär term.]
11Gud (El) har utlämnat mig åt (stängt in mig med) gudlösa (de som inte gör det rätta – hebr. avil)
och kastat mig [raklång] i de ondas händer.
12Jag hade det gott (tryggt, välstånd och hälsa – hebr. shalev) men jag blev omintetgjord
och greps i min nacke och slogs i bitar.
Han gjorde mig till en måltavla,
13hans skyttar (män med pilar; hebr. rav) omringar (är över) mig,
[Guds pilar] genomborrar mina njurar och skonar mig inte,
min galla (hebr. merera) utgjuts (hälls) till marken.
14Han bryter ner mig med rämna på rämna över mitt ansikte,
han springer över mig som en mäktig (hebr. gibbor) [en våldsam stridsman].
15Jag har sytt säcktyg över min hud,
och jag sänker (hebr. alal) mitt horn i stoftet.
[Horn är en symbol för styrka.]
16Mitt ansikte blir rött ("som rött vin" – hebr. chamar) från min gråt,
och över mina ögonlock är dödens skugga.
[Hebr. chamar delar rot med ett lite mer ovanligt ord för vin (hebr. chemer) som används om rött, oblandat rent vin.]
17Trots att inget våld i min hand
och min bön är ren (moraliskt ren – hebr. zach).
[Versen saknar verb, förstärker att Job inte "gjort" något, se även Ps 24:4.]
18Jord, täck inte över mitt blod!
Och låt inte mitt skrik (rop i förtvivlan – hebr. zeaqa) ha en plats [att vila på].
19Även nu, se i himlarna har jag mitt vittne,
och min försvarare (hebr. sahed) finns i höjden [plural].
20De hånfulla (som föraktar mig) är mina bekanta (hebr. rea)
till Gud (Eloha) gråter (droppar) mina ögon,
21och till en mans (stridsman – en man i sina bästa år – full av egen styrka och kraft) förebråelser med Gud (Eloha)
och en människas son till hans bekant (granne – hebr. rea),
22eftersom antalet år kommer
och jag ska gå vältrampade stigar utan återvändo.
1Min ande (livskraft) är bruten (förstörd),
mina dagar utsläckta (hebr. zaach) [ordet används bara här]
gravarna [gravgården] är redo för mig.
2Ja, verkligen (i sanning), smädarna omger mig
mitt öga ser ständigt deras uppror (trots – hebr. marah).
[Med smädarna syftar Job på Elifaz, Bildad och Tsofar.]
3[I tre verser riktar sig Job nu till Gud:]
Lägg ner [sluta], jag ber dig, gå i borgen för mig,
vem annars kan ge mig sitt handslag [sitt godkännande]? [Ords 6:1]
4Du har stängt deras hjärtan från förstånd,
låt dem därför inte triumfera.
5Den som berättar om (skvallrar, förråder) vänner mot belöning (en del, arvslott),
på hans barn ska ögonen tyna bort.
6Han har gjort mig till ett ordspråk (hebr. mashal).
Jag är en som man spottar rakt i ansiktet [öppet hånar].
[Jobs prövning har gett upphov till flera ordspråk, bl.a. "Jobs tålamod" i Jak 5:11.]
7Förmörkade av förargelse (inre vrede – hebr. kaas),
mitt öga [singular].
Min formade kropp (mina lemmar, varje del i min kropp)
är [tunn, innehållslös] som en skugga.
[Versen är en kiasm där öga och det formade (hebr. jatsor) står centralt. Beskrivningen att ögonen blir skumma används ofta om åldrande, men här är öga i singular (hebr. ajin), vilket, förutom fysisk syn, även kan beskriva hur Jobs hela livsåskådning är förmörkad. Verbet jatsar används om att forma något, vilket här handlar om kroppens alla delar, som har blivit innehållslös och tom som en smal skugga. Orden förmörka och skugga ramar in hela versen och förstärker det mörker Job upplever sig befinna sig i.]
8De hederliga häpnar över sådant,
den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.
9Ändå håller den rättfärdige fast vid sin väg (vandringsväg, sina livsval),
och den som har rena händer växer sig starkare och starkare.
[Här är en vers som andas hopp.]
10Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam)
kom tillbaka, jag ber er – kom,
jag finner ändå ingen vis bland er.
11Mina dagar är förbi [jag är på väg att dö],
mina onda planer (skändlighet – hebr. zimah) är krossade,
det som var mitt hjärtas begär.
[Ordet zimah används, förutom här, 28 ggr i GT, och då alltid i negativ betydelse av att planera ondska. Troligtvis använder Job ordet här i en sarkastisk ton, att alla hans planer verkar ha setts som onda.]
12De [Elifaz, Bildad och Tsofar] vill göra natt till dag,
och när mörkret bryter in säger de: "Ljuset är nära."
13Om jag måste vänta mig Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket]
som min boning, breda ut min bädd i mörkret,
14säga till förgängelsen: "Du är min far",
och till maskarna (hebr. rima): "Min mor, min syster".
[Förgängelsen och masken förknippas med döden och graven. Genom denna makabra analogi blir förgängelsen och likmaskarna hans närmsta familj.]
15Var är då
mitt hopp?
Mitt hopp [det jag hoppas att få se],
vem får se det [gå i uppfyllelse]?
[De två frågorna är uppställda i ett kiastiskt mönster.]
16Ska de [mina förhoppningar] gå ner till bommarna för Sheols (underjordens) portar? [Matt 16:18]
Ska vi [mitt hopp och jag] sjunka ned tillsammans i stoftet?
Bildads andra tal
1Sedan tog Bildad – shoaiten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:
2Hur länge ska ni [plural] jaga (kasta nät) efter babbel (prat – hebr. milah)?
Förstå (avgör), sedan kan vi tala.
[Hittills har Elifaz, Bildad och Tsofar alltid riktat sig mot Job i singular. Här frågar nu Bildad "Hur länge ska ni"? Som den andre talaren kanske Bildad tappar tålamodet, inte bara på Job, utan också på Elifaz som alltid talar före honom och ofta har långa anföranden. I nästa vers (vers 3) använder Bildad formen "vi" (och inkluderar sig själv och sina två kompanjoner) så det är troligast att pluralformen här i vers 2 syftar på Job och kanske hans familj, eller Job och andra "bedrövliga människor" i liknande situationer i ett bredare perspektiv. Skiftet från singular till plural gör att Bildad distanserar sig ytterligare från Job. Det är inte längre en person med ett namn, utan en bredare grupp som han ondgör sig över.]
3Varför ska vi [jag, Elifaz och Tsofar] räknas som boskap [Job 12:7; 17:4, 10],
betraktas som dumma (orenade – hebr. tamah) i era [plural] ögon.
[Versen är svåröversatt. Ordet tamah används bara här, kan ha roten oren, men utifrån parallellismen finns en annan rot med betydelsen dum, vilket också passar här. Den grekiska översättningen översätter: "Varför har vi varit tysta inför dig som boskap?"]
4[Bildad riktar sig nu direkt till Job:]
Han som sliter sönder sin själ (sig själv – hebr. nefesh) i vrede [Job 5:2]
skulle väl inte jorden bli obebodd för din skull
eller klippan rubbas från sin plats?
5Även (vidare, ja sannerligen), den gudlöses ljus ska slockna (försvinna – hebr. daach)
och lågan i hans eld sluta lysa.
6Ljuset i hans tält ska bli mörkt
och lampan slockna (försvinna – hebr. daach) för honom.
[Mörker förknippas med död, se Job 3:5; 10:21; 17:13. Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se Job 21:17; Ords 13:9; 20:20; 24:20; Ps 18:29. David kallas "Israels ljus", se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37.]
7Hans väldiga (spänstiga) steg ska bli kortare,
hans egna rådslag ska fälla honom.
[Beskriver en fysisk begränsning, men även bildligt hur den ondes gärningar hindras.]
8[Sex olika ord för fälla/snara används i vers 8-11]
Hans fötter leder honom till nätet (hebr. reshet; feminin) [Ords 28:9],
han vandrar mot snaran (flätat fångstgaller – hebr. sevachah; feminin).
9Snaran (hebr. pach; maskulin) griper hans häl,
fällan (snaran; rövaren – hebr. tsamim; maskulin) [Job 5:5] håller fast honom.
10Ett rep är gömt på marken,
en fälla (hebr. malkodet; feminin) ligger på stigen (den upptrampade gångvägen) [hans vanliga väg].
11Skräck (fruktansvärda tankar, terror – hebr. ballahah) skrämmer från alla håll,
jagar (skingrar) honom steg för steg (hack i häl).
12Olyckan hungrar efter honom (hans krafter sviker honom),
hemsökelsen står redo att fälla honom.
13Den äter (förtär) varje del av [gren/ven/muskel under] hans hud,
den äter (förtär) hans kroppsdelar ("grenar") – dödens förstfödde.
[Båda raderna börjar på samma sätt med verbet äta/förtära (hebr. achal) följt av ordet för en trädgren (hebr. bad). I första raden är ordet sammansatt med "hud", vilket skulle kunna beskriva venerna som förgrenar sig i kroppen som ett grenverk. Det kan också syfta på musklerna eller skelettet som är täckta med hud. Dödens förstfödde kan vara en beskrivning på den värsta av all död. I det judiska kommentarverket Targum kopplas uttrycket till fördärvaren/dödsängeln (2 Mos 12:23). Se även Upp 6:8; 1 Kor 10:10. En del tolkar det som när någon dör i förtid. Uttrycket hör troligtvis ihop med "fasornas kung" i vers 14.]
14Han slits bort från tryggheten i sitt tält,
han förs bort till fasornas kung (en fruktansvärd död).
15Det som inte tillhör honom bor i hans tält,
svavel strös över hans boning. [Job 1:16; 1 Mos 19:24]
16Rötterna under honom förtorkas
och kronan (frukten, grenverket) över honom vissnar bort.
[Uttrycket "rötterna under" och "grenarna över" är en s.k. merism – Bildad beskriver en fullständig utplåning av de onda från jorden. Hans frukt syftar ofta på barn och efterkommande.]
17Hans minne utplånas från jorden,
hans namn nämns inte i landet ["ute" – på fälten, torgen, gatorna].
[Ingen talar längre om honom, han försvinner bort från människors konversationer.]
18Han knuffas ut (drivs/kastas ut)
från ljus till mörker [till död, se vers 5-6]
och från världen (den bebodda delen av jorden – hebr. tevel)
förjagas han.
19Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk,
ingen överlevande finns i hans hus.
[Att dö barnlös var en stor olycka, se 1 Mos 11:30; Dom 13:2; 1 Sam 1:2. Alla Jobs tio barn var döda, något Bildad tog upp redan i sitt första tal, se Job 8:4.]
20De som bor i väst (kommer efter – hebr. acharon) häpnar över hans dag,
de i öst skälver av fasa (får rysningar).
["Hans dag" syftar på den dag då han förgås/straffas.]
21Ja, så går det den orättfärdiges boning (hebr. miskan),
detta är platsen (den position; riktning det går åt) för den som inte känner Gud (El).
Jobs svar
1Då svarade Job och sa:
2Hur länge ska ni plåga mig (min själ)
och genom babblet (pratet – hebr. milah) krossa mig?
3Tio gånger [gång på gång] har ni hånat mig
och kränkt mig utan att rodna (skämmas).
[Talet tio används om något som sker ofta, se 1 Mos 31:7. Detta är Jobs femte svar, och i de hittills fem anförandena av Elifaz (2 st), Bildad (2 st) och Tsofar (1 st) finns otaliga tillfällen då de hånat och kränkt Job.]
4Det är sant (står stadigt – hebr. omnam)
att jag verkligen har gått vilse (är fel ute – hebr. shagah) [Job 6:24],
då får jag leva med konsekvenserna av min egen förvillelse (felsteg – hebr. meshoga).
[Det hebreiska ordet lon har översatts "leva med konsekvenserna". Den ordagranna betydelsen är "bo över natten" och anknyter här till ett ordspråk att man får stå sitt kast och ha en obekväm gäst över natten. Det liknar lite det svenska uttrycket: "som man bäddar får man ligga".]
5Det är sant (hebr. omnam)
och ni ändå förhäver er mot mig
och använder min förnedring emot mig,
6så ska ni veta att Gud har gjort mig orätt
och omringat (snärjt runt) sitt fångstnät (sin belägring – hebr. matsod) över mig.
[Anknyter till Bildads ord i Job 18:8.]
7Se, jag ropar högt (högljutt skri efter hjälp – hebr. tsaaq): "Våld (terror – hebr. chamas)"
Men jag får inget svar (jag besvaras inte).
Jag ropar i smärta (hebr. shava),
men där finns ingen rättfärdighet.
8Min stig (livsväg – hebr. orach) har han spärrat (hägnat in; murat en mur) och jag kan inte passera [Klag 3:7],
och framför (över/på) mina stigar (upptrampade gångvägar – hebr. netivah) har han lagt mörker.
9Han har avklätt mig min ära [rykte]
och tagit kronan [min värdighet] från mitt huvud. [Job 12:17]
10Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går under.
Han rycker upp (lyfter bort) mitt hopp som ett träd.
[Inte ens stubben är kvar, allt hopp är ute, se Job 14:7; 18:16.]
11Han [Gud] har tänt sin vredes eld mot mig
och räknar mig som sin fiende.
12Hans trupper (rövargäng – hebr. gedol) kommer förenade (tillsammans i en enad räd)
och bygger upp en belägringsramp (förbereder sitt anfall) mot mig,
de slår läger runt mitt tält.
[I Jobs värld upplevde han hur Gud var vred på honom (vers 11), men i verkligheten brann Guds vrede mot Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7. Stycket i vers 7-12 består av välbalanserade verser med två rader, men avslutas i vers 12 med ett trikolon (en vers med tre rader) där fiender samlas, bygger och slår läger. Kanske en antydan om att Job såg de tre kompanjonerna som fientliga härar som ställt upp sina anfallsvapen för att attackera honom.]
13Han [Gud] har fört mina bröder [nära släktingar; landsmän] långt bort från mig [Job 6:15; 42:11],
alla jag känner har blivit som främlingar för mig.
14Mina närmaste [släktingar] har lämnat,
mina vänner har glömt mig.
15De som bor tillfälligt i mitt hus [gäster på resa; manliga tjänare]
och mina tjänarinnor ser mig som en främling (hebr. zor),
en okänd (främmande – hebr. nochri) är jag i deras ögon.
16Kallar jag på min tjänare
svarar han inte, även om jag vädjar med min egen mun.
[I vers 15 kände tjänarinnorna inte igen honom, här svarar inte ens hans tjänare.]
17Min andedräkt (ande; jag som person – hebr. roach)
är frånstötande (främmande, okänd – hebr. zor) för min hustru,
jag är vidrig för mina bröder (ordagrant: min livmoders söner).
[Det sistnämnda uttrycket syftar ofta på egna barn, men eftersom de är döda, är betydelsen här hans bröder och systrar.]
18Till och med små barn föraktar mig,
när jag reser mig upp, talar de [förlöjligande, hånfullt] om mig.
[I normala fall skulle de yngre visa respekt för de äldre, se Job 32:4-6.]
19För den mindre grupp människor (hebr. mat – plural) som jag rådslår med är jag avskyvärd,
de jag älskade har vänt mig ryggen.
20Mina ben tränger ut genom hud och kött,
jag har undkommit [levande], bara tandköttet kvar.
21Var barmhärtiga, var barmhärtiga mot mig, ni mina bekanta (hebr. rea),
för Guds (Elohas) hand har slagit mig.
22Varför förföljer ni mig som Gud (El) gör?
Blir ni aldrig mätta av mitt kött?
23Vem [skulle kunna se till] att mitt prat (mina ord – hebr. milah) skrevs ner?
Vem [skulle kunna se till] att de graverades i en rulle [papyrus eller brons],
24ja, med en penna av järn och bly
– för evigt ingraverade i klippan!
25Men jag – jag vet [jag för min del är och har ändå varit intimt förtrogen med] att min Återlösare (hebr. gaal) [som försvarar och för min talan] lever,
och till slut (sist) ska han resa sig (stå) över [allt] stoft [det jordiska].
[En återlösare (hebr. gaal) var en nära släkting som hade extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Bland åtagandena var att säkerställa och bevara sin döda släktings ätt (genom att gifta sig med dennes änka, dvs. att ingå ett s.k. leviratäktenskap), återlösa mark och att hämnas, se Rut 2:20. Job kan ha syftat på en släkting som skulle komma till hans undsättning, men här anar vi Frälsaren själv, han som är vår levande Förlossare, Försvarare, Befriare och Återlösare! Se även Apg 20:28; Ef 1:7; 2:13; Kol 1:20; 1 Pet 1:18-19; Upp 1:5; 5:9. Stoft (hebr. afar) är ett generellt ord för något som finns på marken. Människan är skapad av stoft (1 Mos 2:7) och det används i Jobs bok om stoft och aska (Job 42:6) men även i en bredare betydelse av det som finns på marken, se Job 41:24.]
26När sedan min sargade hud är borta,
ska jag från mitt kött skåda Gud (Eloha). [Versen är svåröversatt, kan betyda "utan mitt kött" (dvs. efter döden och uppståndelsen) eller "i/med mitt kött" (dvs. i detta liv).]
27Jag själv ska få skåda (hebr. chazah) honom,
jag ska se (hebr. raah) honom med egna ögon,
inte med någon annans.
Mitt innersta (samvete, ordagrant "mina njurar", sätet för känslor och dolda motiv) längtar i mitt innersta. [Njurarna representerar det mest känsliga med livsavgörande funktion inombords.]
28[Jobs råd till dem som anklagar honom:]
Men ni säger: "Hur ska vi förfölja honom?"
Roten till olyckan har ni funnit hos mig.
29Var rädda för svärdet,
för vrede hör till synder som straffas med svärd.
Därför ska ni veta
att det kommer en dom.
[Så småningom visar Gud vrede över Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7-9.]
Ps 40:1-10
Psalm 40 – RäddadPsalmen börjar med bön och tacksägelse. Den sista delen, vers 14-18, återfinns som en separat psalm i snarlika ordalag i Ps 70.
Citeras:
Vers 7-9, citeras i Heb 10:5-7
Vers 18 i Matt 5:3
Författare: David
Struktur:
1. Lovsång – räddad ur gropen, vers 2-6
2. Offer och Guds vilja, vers 7-11
3. Bön om befrielse, vers 12-18
Av David, en psalm [sång ackompanjerad på strängar].
Tacksägelse för befrielse
2Jag väntade tålmodigt på (sökande sökte jag ivrigt efter) Herren (Jahveh),
och han böjde sig till mig
och hörde mitt rop (rop på hjälp; nödanrop).
[I versens inledning intensifieras och förstärks det hebreiska verbet qavah (som i sin grundform betyder att ivrigt söka och uthålligt vänta) genom att det upprepas och då kan uttryckas "sökande jag sökte". Verbet har även betydelsen att tvinna sig samman som en tråd. Det är en bild på en aktiv väntan där den som söker Gud blir sammanflätad med honom. Ordet för rop är det något ovanligare shavah som David just använt för sin vånda i psalmen innan, se Ps 39:13. Nu beskriver han sitt bönesvar:]
3Han drog mig upp ur fördärvets (tumultets) grop (grav, cistern, brunn),
ur lerans [djupa] dy.
Han ställde mina fötter på en klippa [en hög och ointaglig bergskam],
han gjorde mina steg fasta.
[Jeremia kunde säkert relatera till denna psalm när han några hundra år senare hissades ner i en vattencistern i Jerusalem, se Jer 38:6-7. Ordet för "fördärv" är ovanligt och beskriver också vågors dån och brus. Bilden skiftar helt i versens andra del. Det är inte bara en temporär räddning till en klippavsats – utan till ett högt berg! Att bestiga ett sådant berg är riskfyllt, men Herren gjorde stegen fasta. Det hebreiska ordet för steg, ashshur, används ofta om vandringen med Gud (Ps 17:5; 37:31; 44:19; 73:2) och ger en antydan om att Herren inte bara räddade psalmistens liv, utan även grundlade, möjliggjorde och etablerade hans fortsatta vandring med Gud.]
4Han lade i min mun en ny sång,
en lovsång till vår Gud (Elohim).
Många ska se och frukta (vörda, ära),
och förtrösta (lita) på Herren (Jahveh).
[Orden för att se (som det är böjt i verbformen här) är jiro och frukta är snarlika jirao och följer varandra naturligt. Här uttrycker David en bön och önskan att många ska se vad Gud har gjort, och själva få tro och förtröstan på att Herren vill göra samma sak för dem.]
5Rikt välsignad (salig, mycket lycklig) är den man (stridsman – hebr. gever) [en man i sin krafts dagar]
som valt att göra Herren (Jahveh) till sin trygghet,
som inte vänder sig till de stolta och de som viker av till lögn [avgudar].
6Herre (Jahveh), min Gud (Elohim),
du har gjort så många fantastiska under
och har så många planer för oss.
Ingen kan mätas med dig.
Om jag skulle försöka tala och berätta om dem alla,
så går det inte, de är fler än man kan räkna.
[I denna vers skiftar psalmen första gången från "min" till "oss". Psalmisten är del av "den stora församlingen", ett uttryck som ramar in vers 10-11.]
7Slaktoffer och matoffer kan inte tillfredsställa dig (det är inte vad du främst vill ha).
Du har gett mig förmågan att höra och lyda,
du frågar inte efter brännoffer och syndoffer. [Hos 6:6]
8Därför säger jag:
"Här är jag [jag kommer som jag är och överlämnar mig till dig].
I bokrullen står vad jag ska göra. 9Jag vill göra din vilja (behaga dig), min Gud.
Din undervisning (hebr. Torah) är i mitt hjärta (ordagrant: buk – hebr. meeh)."
[Vers 7-9 citeras i Heb 10:5-7.]
10Jag har predikat de glada nyheterna om din rättfärdighet,
i den stora församlingen (alla de som tillber i templet).
Jag håller inte tillbaka några ord,
du Herre (Jahveh) vet att det är sant.
Ords 22:1
Ditt rykte är mer värt än rikedom1[Vers 1 är en prolog till vers 2-5. Här finns en kiastisk struktur där "att bli utvalt" (från det hebreiska verbet bachar – "att välja") hör ihop med det sista ordet gott (hebr. tóv). Centralt finns rikedom, silver och guld. I den hebreiska kulturen var namnet synonymt med personens karaktär, rykte och ställning i samhället, se även Job 30:8; Pred 7:2; Ords 3:13-15; 10:7; 16:16.]
är bättre [mer eftersträvansvärt] än stor rikedom –
bättre än silver och guld
är [att välja] ljuvlig nåd (oförtjänt kärlek, god favör).
1 Kor 16:1-24
Insamling till församlingen i Jerusalem
På Paulus tredje missionsresa på väg till Efesos besöker han bland annat församlingarna i Derbe, Lystra, Ikonium och Antiokia i Pisidien. Han uppmuntrar dem att samla in medel till de troende i Jerusalem som lider nöd.
[Paulus hade nyligen besökt församlingarna i Galatien och Frygien på väg till Efesos, där han nu befann sig, se Apg 18:23; 19:1. Att komma ihåg troende som var fattiga var en viktig del av Paulus arbete, se Gal 2:10.]
2På första veckodagen [som är söndag i den judiska veckan] ska var och en av er hemma lägga undan och samla vad han lyckas få ihop, så att insamlingarna inte görs först vid min ankomst. 3När jag kommer ska jag skicka dem ni finner lämpliga, försedda med brev, till Jerusalem för att överlämna er gåva. 4Om det finns anledning för mig att resa, kommer de att resa tillsammans med mig.
[Här finns några viktiga principer i givandet. Alla är involverade, Paulus riktar sig inte bara till de rika utan till alla. Det finns en regelbundenhet, man samlar in varje vecka då man möts till gudstjänst. Det är inte bara en person som ska ansvara för pengarna. Paulus dikterar inte hur allt ska gå till, församlingen själv har frihet att utse lämpliga personer. I nästa brev skriver Paulus i kapitel åtta och nio om givandet, som ska ske av hjärtat, utan tvång och i glädje, se 2 Kor 9:7.]
Stöd till Paulus resor
5Jag tänker komma till er när jag har rest genom Makedonien, för jag tar vägen över Makedonien. 6Men hos er stannar jag en tid om det går, kanske hela vintern, så att ni får utrusta mig för fortsatt färd, vart det nu blir. 7Jag vill inte besöka er nu på genomresa, för jag hoppas kunna stanna hos er en tid om Herren tillåter. 8I Efesos stannar jag till pingst, 9för en dörr står öppen för mig till ett stort och omfattande arbete, och (men) motståndarna är många.
Insamling till Timoteus resa
10När Timoteus kommer [till er i Korint], se då till att han kan vara hos er utan oro, för han arbetar med Herrens verk precis som jag. 11Därför får ingen se ner på honom. Hjälp honom i väg i frid så att han kan komma till mig. Jag och bröderna väntar på honom. 12När det gäller vår broder Apollos har jag ivrigt uppmanat honom att resa till er tillsammans med bröderna. Men han ville inte alls åka nu, utan reser när han får tillfälle. 13Vaka (håll er vakna), stå fasta i tron, uppträd (agera) som [fullvuxna modiga] män – var starka! 14Låt allt hos er ske i [osjälvisk och utgivande] kärlek.
Rekommendation
15Mina syskon: Ni vet ju att Stefanas familj är förstlingsfrukt i [provinsen] Achaia [nuvarande södra Grekland där staden Korint låg] och att de har ställt sig till de heligas tjänst. 16Rätta er därför efter sådana människor och alla andra som arbetar tillsammans och kämpar (arbetar hårt) med dem.
[Stefanas familj, som Paulus också omnämner i början av brevet, se 1 Kor 1:16, var bland de första som kom till tro i Korint. Paulus var den som hade döpt dem. Stefanas tillhörde troligen de mer välbärgade i församlingen med eget hushåll, slavar och tjänstefolk. Han lyfts fram som ett exempel på en som i stället för att utnyttja sin sociala ställning för egna syften, använt sin position för att hjälpa andra.]
17Jag är glad att Stefanas, Fortunatus och Achaikus [två män med slavnamn, troligen från Stefanas hushåll] har kommit, eftersom de har fyllt tomrummet efter er, 18och upplivat både min och er ande. Sådana som dem ska ni uppskatta.
Hälsningar
19Församlingarna i Asien [bland annat från städerna Smyrna, Pergamon, Thyatira, Sardes, Filadelfia, Hierapolis, Laodikeia, Kolossai och Miletos] hälsar till er.
Aquila och [hans fru] Prisca och församlingen i deras hus [här i Efesos] hälsar hjärtligt till er i Herren. [Ett gift par som arbetade tillsammans med Paulus som tältmakare. De hade flytt från Rom till Korint i samband med Claudius utvisning av judar. Därifrån hade de följt med Paulus till Efesos. I Apostlagärningarna kallas hon Priscilla, medan Paulus alltid använder hennes formella namn Prisca.]
20Alla syskonen (bröderna och systrarna i tron) [alla kristna här i Efesos] hälsar till er.
Hälsa varandra med en helig kyss. [Ett uttryck för kärlek, förlåtelse och enhet, gr. philema. Kindkyssen var och är en vanlig hälsningsform i Medelhavsområdet.]
21Denna hälsning skriver jag, Paulus, med egen hand.
[Det var vanligt att brev dikterades. En skrivare med bra handstil skrev ned det som talades eller renskrev från ett utkast. Paulus tar som vanligt över pennan för att avsluta brevet, se Gal 6:11; 2 Thess 3:17.]
22Om någon inte värdesätter (älskar – gr. phileo) Herren ska han vara under förbannelse.
[Paulus vill vara helt tydlig med att det är viljan att vara vän med Jesus som är det viktiga. Petrus misslyckades att stå upp för Jesus men blev upprättad, David föll i grov synd men reste sig på nytt. Paulus vill understryka allvaret i sitt budskap och ställa läsarna inför ett medvetet val.]
Maranatha!
[Flera hebreiska/arameiska ord och begrepp verkar ha använts av den grekisktalande kyrkan. De vanligaste är: amen, abba, mammon, hosianna och maranatha. Ordet maranatha är ett sammansatt ord som kan delas upp i orden maran-atha eller marana-tha. I första fallet blir betydelsen "Vår Herre har kommit". I andra fallet blir betydelsen "Vår Herre kommer" och används som en bön, "Vår Herre, kom". På senare tid är det den sista betydelsen som har dominerat. Den enda gången ordet används i samtida litteratur är Didache 10:6 där maran-atha återfinns i samband med Herrens måltid och översätts "Vår Herre har kommit".]
23Herren Jesu nåd (favör) [kraft] vare med er.
24Min kärlek [som är osjälvisk och utgivande] är med er alla i den Smorde (Messias, Kristus) Jesus.
[Brevet inramas av Guds nåd, se 1 Kor 1:4. Paulus är tydlig med sin agape-kärlek till församlingen i Korint.]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- > 3. Helbibel
- 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
