Onsdag 27/8

---

Ps 139:7-12

⁷[I ett par retoriska frågor hyllar David nu Guds stora kärlek och nåd som når överallt, se även, se även Ps 23:6:]
Vart kan jag gå (skulle jag vandra) från din Ande?
    Vart kan jag fly från ditt ansikte (din närvaro; ordagrant: dina ansikten)?
⁸Om jag stiger upp för himlarna,
    är du där,
och lägger jag mig (bäddar jag åt mig) i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket],
    se, där är du [också]! [ordagrant: se – du/dig!]
⁹Tar jag [lyfter jag på] morgonrodnadens vingar [förflyttar jag mig i ljusets hastighet längs med en solstrimma i soluppgången]
    och bosätter mig [på andra sidan – på de öar som ligger] längst ut (ytterst) i havet [i väst],
¹⁰ska också där din hand leda mig,
    och din högra [hand] hålla (gripa tag om) mig.
¹¹Och säger jag:
    "Mörker ska helt visst täcka mig [öppna sitt vida gap; överväldiga, krossa mig, se 1 Mos 3:15; Job 9:17]",
    så är även natten ljus för mig. [Joh 1:5]
¹²Nej, mörkret ska inte vara mörkt (mörkna) för dig,
    utan natten lysa som dagen – mörkret och ljuset gör ingen skillnad [för dig].

[Versen avslutas ordagrant: "som mörkret som ljuset". De två vertikala ytterligheterna (himlarna och underjorden, se vers 8) och de två horisontala (öst och väst, se vers 9) beskriver på ett poetiskt sätt att det inte finns någon plats där Guds Ande inte kan nå fram och hans närvaro förvandla situationen!]