Helbibel - lördag 29/8

Job 31:1-33:33, Ps 43:1-5, Ords 22:8-9, 2 Kor 3:1-18

---

Job 31:1-33:33

Jobs ed – jag är inte skyldig
¹[Nu följer en serie av "om jag gjort detta" (19 ggr – vers 5, 7, 9, 13, 16-17, 19, 21, 24-26, 29, 31, 33, 38-39) följt av "då", se vers 8, 10, 22 och 40. Beroende på hur man räknar är det omkring 16 olika syndfulla handlingar som Job tar upp. Formatet är inte okänt. I De dödas bok från Egypten, som är en ockult instruktionsbok inför efterlivet, finns liknande uppräkningar. I kapitel 125 som behandlar ödet för en avliden själ räknas 42 synder upp som den personen inte gjort. Den äldsta versionen är från 1500 f.Kr. men berättelserna är äldre och skrivsättet känt på Jobs tid.]

Jag skar ett förbund (slöt ett kontrakt) med mina ögon,
    hur skulle jag då kunna tänka på (se på, låta tanken vandra iväg, fantisera om) en jungfru (ung kvinna)? [Här handlar det inte bara om handlingar (vers 9-12) utan också om tankar, se Ords 6:25; Matt 5:28.]
²Och vilken är Guds (Elohims) del ifrån ovan
    och arvet från den Allsmäktige (Shaddaj) från höjden?
³Är det inte olycka till förvrängaren
    och katastrof till den som gör falskhet (ordagrant tomhet, det som ingenting är)?
⁴Har inte han sett mina vägar
    och räknat mina steg?

⁵Om jag har vandrat med fåfängan
    och min fot har hastat till bedrägeri –
⁶låt mig bli vägd på rättvisans våg,
    och Gud (Elohim) känner (är intimt förtrogen med) min oskuld. [Job 23:10; 27:5, 6]
⁷Om mitt steg
    har vänt bort från vägen
och mitt hjärta vandrar
    efter mina ögon [Hes 6:9],
och om någon fläck klamrar sig fast
    vid mina händer,
⁸låt mig då så och låt någon annan äta,
    ja, låt frukten från mitt fält bli uppryckt. [3 Mos 26:16]

⁹Om mitt hjärta har lockats till en kvinna
    och jag har legat på lur vid min grannes dörr,
¹⁰låt då min hustru mala åt någon annan
    och låt andra böja sig över henne [Jer 8:10].
¹¹Eftersom det är ett avskyvärt brott,
    det är en synd som ska straffas av domaren.
¹²Eftersom det är en eld som slukar ända till Abaddon (avgrunden, förgörelsens plats) [Ords 27:20; Job 26:6; Upp 9:11]
    och skulle utplåna all min tillväxt.

¹³Om jag skulle förakta min tjänares eller min tjänarinnas sak
    när de tvistar med mig [5 Mos 24:14, 15],
¹⁴vad skulle jag då göra när Gud (Elohim) reser sig?
    Och när han kommer ihåg, vad ska jag svara honom?
¹⁵Har inte han som har skapat mig i livmodern skapat honom?
    Och har inte den Ende skapat oss i livmodern?

¹⁶[Som respons på Elifaz anklagelser i Job 22:7-9 att han skulle ha förtryckt de fattiga säger nu Job:]
Om jag har undanhållit något som den ringe önskar,
    och om mina ögon har fått änkan att misslyckas [Job 29:12],
¹⁷eller har ätit min smula (mat, oavsett hur lite) själv (ensam)
    och den faderlöse inte har ätit av den –
¹⁸för från min ungdom växte han upp, med mig som en far
    och jag har varit hennes vägledare från min mors sköte (livmoder).
¹⁹Om jag har sett någon vandrare i behov av kläder
    eller att en behövande inte har något att skyla sig med,
²⁰om hans länder inte har välsignat mig
    och om han inte blivit varm av ullen från mina får,
²¹om jag har lyft upp min hand mot den faderlöse,
    eftersom jag i porten såg min hjälp,
²²låt då mina skuldror falla loss från skulderbladen
    och mina armar brytas loss från skelettet.
²³Olycka från Gud (Elohim) var en skräck för mig
    och på grund av hans majestät kan jag inte göra något.

²⁴Om jag har satt mitt hopp till guld
    och har sagt till det fina guldet: "Du är min trygghet",
²⁵om jag gladde mig därför att min rikedom var stor (hebr. rav)
    och för att min hand har fått mycket (stor volym – hebr. kabir),
²⁶om jag såg solen när den sken
    eller månen vandra i klarhet,
²⁷och mitt hjärta i hemlighet har blivit lockat
    och min mun har kysst min hand,
²⁸även detta en synd som ska straffas av domaren [jfr vers 11],
    eftersom jag då förnekat (bedragit, ljugit för) Gud (Elohim) som är därovan (från ovan). [Gud är högre än sol och måne som människor är frestade att tillbe.]

²⁹Om jag gläder mig åt att han som hatar mig blir fördärvad,
    eller jublar när ondska blir funnen hos honom –
³⁰och inte avhåller min mun från att synda
    genom att uttala en förbannelse över hans själ (liv).
³¹Om inte de vuxna i mitt tält säger:
    Vem kan finna någon som inte har blivit mätt av hans kött?
³²Främlingen bor inte på gatan,
    mina dörrar har jag öppnat mot gatan.
³³Om jag på människors sätt har dolt mina överträdelser
    genom att gömma dem i famnen,
³⁴eftersom jag fruktade för skarorna
    och de mest föraktade familjerna skrämde mig,
    så att jag teg och inte gick ut genom dörren.

³⁵Vem ger till mig, lyssnar till mig, se mitt märke (avtryck, signatur, autograf).
    Låt den Allsmäktige (Shaddaj) svara (se, uppmärksamma) mig.
    Och bevisa i skrift en man, min motståndare.
³⁶Om jag inte kan bära det på min skuldra
    ska jag binda det vid mig som en krona.
³⁷Jag ska berätta för honom antalet av mina steg,
    som en furste ska jag gå nära honom.

³⁸Om mitt land ropar mot mig
    och dess plogfåror gråter tillsammans,
³⁹om jag har ätit dess frukt (styrka – hebr. koach) utan silver [ge betalning]
    och har fått dess ägare (herrar) att bli missnöjda (ordagrant: ´utsläckt deras själ´),
⁴⁰låt tistlar växa istället för vete
    och skadlig vass istället för korn.

Här slutar Jobs ord.

Eliho träder fram
¹[Nu följer fyra tal av en ny person – Eliho. Han är yngre än de andra tre bekanta som pratat med Job, se vers 4. Han har varit med och lyssnat på samtalen (Job 33:8). Han är den enda personen i Jobs bok som har en släkttavla, se vers 2. Hans stam var från Boz, som är namn på två män (1 Mos 22:21; 1 Krön 5:14) och en plats. I Jer 25:23 nämns Boz tillsammans med Dedan och Tema (Job 6:19). Eliho hade som de tre övriga rötterna i ökenlandskapet öster om Israel.]

De tre [bräckliga] männen [Elifaz, Bildad och Tsofar] slutade nu svara Job,
    eftersom han var rättfärdig i sina egna ögon.
²Detta upprörde Eliho, Barachels son, en bozit, av Rams släkt.
    Han blev upprörd mot Job för att denne menade sig ha rätt mot Gud (Elohim),
³och mot sina tre bekanta blev han upprörd,
    för att de inte fann något svar och ändå dömde Job skyldig.
⁴Eliho hade väntat (hebr. chachah) med att rikta några ord till Job
    eftersom de andra var äldre (hebr. zaqen) än han.
⁵Men när Eliho såg att det inte fanns något svar i munnen på dessa tre [bräckliga] män (hebr. enósh),
    blev han brinnande vred.

Elihos tal till de tre bekanta
⁶Då tog Eliho, Barachels son, boziten, till orda. Han sa:

Jag är ung till åldern,
    och ni är föråldrade (skröpliga – hebr. jashish).
    [Här används ett ovanligare ord för gammal än i vers 4.]
Därför var jag rädd
    och vågade inte lägga fram min åsikt (mening) inför er.
⁷Jag sa (tänkte för mig själv): "Dagar [ålder, se Job 15:10] ska tala
    och de många åren lära ut (vara förtrogen med) vishet." [Job 12:12]
⁸Men det beror på anden i människan (hebr. enósh),
    den Allsmäktiges (Shaddajs) livsande (hebr. neshamah) [1 Mos 2:7] ger henne förstånd.
⁹Nej, det är inte många [dagar/år] som ger vishet
    eller bara gamla som förstår vad som är rätt.
¹⁰Därför säger jag: Lyssna på mig!
    Jag vill lägga fram min åsikt (mening), också jag.
¹¹Se, jag väntade på era ord,
    jag lyssnade efter era insikter
när ni sökte finna de rätta orden,
     ¹²och jag tittade noga på er (följde er uppmärksamt).
Men, se, ingen av er kunde överbevisa Job,
    ingen kunde svara på hans ord.
¹³Svara nu inte: "Vi möttes av vishet!
    [Bara] Gud (El) kan besegra honom, inte människor (hebr. ish)."
¹⁴Hans [Jobs] ord var inte riktade mot (uppradade – hebr. arach) [uppställd som en armé redo att attackera] mig,
    och jag ska inte bemöta honom med era uttalanden (argument – hebr. emer).

¹⁵[Eliho vänder sig nu från de tre bekanta, och riktar sig mot Job. Texten skiftar från andra person till tredje person, ett skifte som är vanligt i tillrättavisning, se Job 18:3-4.]

De är bestörta och svarar inte mer,
    pratet (babblet – hebr. milah) har lämnat dem.
¹⁶Skulle jag vänta när de inte talar,
    när de fortfarande står där utan svar?

¹⁷[Svaret på den retoriska frågan i föregående vers är nej. Eliho kan knappt bärga sig att få tala, han är på väg att explodera. Verbet "svara" kommer först i den hebreiska ordföljden, vilket betonar att han verkligen vill svara! Två gånger förekommer också frasen "också jag". Uttrycket formar en ram till två substantiv som centralt har verbet "lägga fram"!]

Jag ska svara –

också jag
    min del
        vill jag lägga fram (presentera)
    min åsikt (hebr. dea)
också jag!

¹⁸för jag är uppfylld av prat (hebr. milah),
    anden inom mig pressar (motiverar; tvingar) mig.
¹⁹Ja, min mage är som ett vin som inte öppnats [det jäser och bubblar],
    såsom nya vinsäckar vill det sprängas.

²⁰Låt mig tala!
    Ge mig lättnad (ge mig utrymme för luft)!
    Låt mig öppna mina läppar
och svara.
[I ett kiastiskt uttryck ger Eliho utryck för att han måste få ventilera sina känslor.]

²¹Nej, jag ska inte vara partisk mot någon (man – hebr. ish)
    och inte smickra någon människa (hebr. adam).
²²För jag vet inte hur man smickrar [det är inte min vana att tala så],
    om jag gjorde det skulle min Skapare snabbt rycka bort mig [från jorden, se Ps 102:24].
    [Titeln min Skapare används mest i visdomslitteraturen, se Job 4:17; Ords 14:31; 17:5.]

Elihos tal till Job
¹Eliho tog till orda och sa:

Och likväl Job, jag ber dig, lyssna till mitt prat (hebr. milah)
    och alla mina ord (hebr. davar).
²Se, jag ber dig, jag har öppnat min mun,
    min tunga har talat i min gom.
³I mitt hjärtas uppriktighet (ärlighet, rättframhet – hebr. josher) säger jag,
    och det mina läppar vet (är intimt förtrogna med)
    ska de tala (flöda fram från hjärtat – hebr. malal) klart (rent, sant, tydligt).
    [Ovanligt ord för att tala från hjärtat, se även Job 8:2.]
⁴Guds (Els) Ande har skapat mig
    och den Allsmäktiges (Shaddajs) livsande har gett mig liv.
⁵Om du kan bemöta mig,
    gör dig redo inför mig
    och framställ din sak.
⁶Se, jag är, som din mun (vi är lika), till (inför) Gud (El),
    från lera är jag formad, även jag.
⁷Se, min skräck ska inte göra dig rädd,
    mitt tryck ska inte vara tungt över dig.

⁸Men du [Job] sa inför mina öron,
    så lydde babblet (pratet – hebr. milah) jag hörde:
⁹"Jag är ren (moraliskt ren – hebr. zach) och utan synd,
    jag är rentvättad (hebr. chaf) och utan skuld.
¹⁰Men se, han [Gud] är avståndstagande (hindrar och håller tillbaka – hebr. tenoa) mig,
    han räknar mig som sin fiende.
¹¹Han sätter mina fötter i boja (stock),
    han vaktar på mina livsvägar (hebr. orach)"
    [Eliho hade säkert Jobs ord från Job 13:27 i åtanke, versen är identisk förutom du/han.]


Elihos svar till Job
¹²Se, vad gäller detta har du inte rätt [Job] – det är mitt svar till dig,
    för Gud (Eloha) är större än en [bräcklig] människa (hebr. enósh).
¹³Varför (av vilken anledning) tvistar du med (motsätter du dig – hebr. riv) honom,
    för att han inte ger ett enda ord till svar?
    [Ett av svaren på att Gud inte alltid förklarar sig för människor finns i Jes 55:8-9.]
¹⁴För Gud (El) talar ibland på ett sätt,
    ibland på ett annat, utan att man ser (bryr sig om) det.

[Nu följer två sätt som Eliho säger att Gud talar på: drömmar (vers 15-18) och lidande (vers 19-22).]

¹⁵I drömmen, i en syn om natten,
    när sömnen fallit tung över människorna
    och de slumrar i sin bädd,
¹⁶då avtäcker han människornas öron
    och bekräftar deras förmaningar (hebr. mosar),
¹⁷för att hindra människan (hebr. adam) från en ogärning
    och hålla högmodet borta från en stridsman (man i sina bästa år, full av egen styrka och kraft – hebr. gever).
¹⁸Han bevarar hennes liv (själ) från graven
    och hennes liv från att gå (genomborras) av vapen ("något som kastas" – hebr. shelach).

¹⁹[Eliho fortsätter dela sina tankar. Om inte någon lyssnar på Guds varningar under natten kommer Gud straffa (Job 36:10) för att få uppmärksamhet.]

Han tuktas med plågor på sin sjukbädd
    och med ständiga smärtor i benen.
²⁰Så han får avsmak för bröd (mat),
    han avskyr den föda han älskade.
²¹Hans kött tärs bort tills inget finns kvar,
    hans ben blottas (som en kal höjd) som förr inte syntes.
²²Hans liv (själ) närmar sig graven,
    hans liv dödens budbärare (ordagrant: "till döden" – hebr. le mot).

²³[Eliho tar nu upp två undantag: En ängel kan gripa in (vers 23-25) och människan kan be till Gud (vers 26-28).]

Men om det finns en ängel, som vakar över honom,
    en medlare, någon enda av de tusen, och denne får berätta för människan om hennes uppriktighet (rättsinnighet, integritet – hebr. josher),
²⁴då förbarmar han [Gud] sig över honom och säger:
    "Friköp (lös ut) honom från att fara ner i graven,
    jag har funnit lösen för honom."
²⁵Då får hans kropp ny ungdomskraft,
    han blir på nytt som i sin ungdoms dagar.

²⁶Han ber till Gud (Eloha) och han visar nåd (hebr. ratsah) mot honom,
    han får se hans [Guds] ansikte med jubel.
    Och han [Gud] återupprättar människans rättfärdighet.
²⁷Han sjunger då [upprättad] inför människorna:
    "Jag syndade och förvrängde det rätta,
    men jag fick inte vad jag förtjänade.
²⁸Han friköpte mitt liv (min själ – hebr. nefesh) från att hamna i fördärvet,
    och mitt liv ska se ljuset."

²⁹Se, allt detta gör Gud (El) [talar genom drömmar och plågor, vers 15-22]
    både två och tre gånger med en stridsman (hebr. gever).
³⁰för att återföra hans liv (själ) från graven
    och låta livets ljus stråla över honom.

[Vers 29 och 14 formar en inclusio med frasen "en och två", och här "två och tre". Detta ramar in hela denna sektion (vers 12-30) där Eliho svarar Job.]

Elihos utmaning till Job
³¹Lyssna, Job! Hör på mig!
    Håll tyst, så jag får tala.
³²Om du har något babbel (hebr. milah) att bemöta mig med (ge tillbaka till mig),
    tala, för jag vill gärna ge dig rätt.
³³Om inte, lyssna du då till mig.
    Håll tyst, jag ska lära dig vishet.

[Eliho lämnar bara två alternativ till Job – var tyst eller omvänd dig. Job väljer tystnad, för inget svar kommer mellan kapitel 33 och 34. Det är en ton av ungdomlig arrogans (Job 32:6) i hela Elihos tal. Det ska noteras att varken här eller någon gång senare i Elihos långa anförande ända till och med kapitel 37 svarar Job honom en enda gång.]

Tillbaka upp

---

Ps 43:1-5

[Psalm 43 är en fortsättning på Psalm 42, se inledningen till Psalm 42.]

Del 3
¹Döm mig (ge en rättvis dom), Gud (Elohim),
    försvara mig (avgör min sak),
        från ett kärlekslöst (trolöst) folk,
        från en falsk och ond människa [folk i kollektiv singular, eller en specifik person],
rädda (befria) mig.
²För du är den Gud (Elohim) som är mitt värn (min tillflykt, skydd, försvar)!
    Varför har du förkastat mig?
    Varför måste jag gå runt i sorg,
        förtryckt av fienden?

³Sänd ditt ljus och din sanning [som lyser upp vägen],
    må de leda mig [till dig].
De kan föra mig till ditt heliga berg [Sion, Moria berg],
    till dina boningar [templet i Jerusalem].
⁴Så jag kan komma till Guds (Elohims) altare [2 Sam 6:17, det yttre brännofferaltaret och det inre rökelsealtaret],
    till Gud, min överväldigande glädje (hebr. El simchah gijil; "Gud, min jublande glädje")!
Jag ska tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] dig med kinnor-harpa (kithara – hebr. kinnor) [mindre harpa],
    Gud (Elohim), min Gud (Elohim)!

Refräng
⁵Varför är du så bedrövad (tyngd, nedbruten), min själ (hebr. nefesh),
    och varför är du så orolig [som ett upprört hav] inom mig?
Förtrösta (hoppas; vänta aktivt; lita) på Gud (Elohim),
    för jag ska åter få tacka [med öppna händer – prisa, hylla och erkänna] honom,
    min frälsning (ordagrant: mitt ansiktes befrielse/räddning) och min Gud (Elohim).

[Den tredje refrängen är ordagrann upprepning av den andra refrängen, se Ps 42:12. Tre gånger behöver psalmisten påminna sig själv om varför han är bedrövad och orolig (den första refrängen finns i Ps 42:6). Till skillnad från t.ex. Psalm 22 har inte Psalm 42-43 någon vändpunkt. Trots det är Gud väldigt närvarande. Gud, hebreiska Elohim, nämns 22 gånger i dessa två psalmer. Titlarna visar på en personlig Gud som är närvarande. Några av namnen är: Den levande Guden, Guds ansikte, min Gud, min levande Gud, min klippa, min tillflykt, Gud min jublande glädje, osv. I en psalm som klagar på Guds frånvaro är han ironiskt nog väldigt närvarande! Teologen Konrad Schaefer skriver att Guds frånvaro är smärtsam, men ironiskt nog är smärtan att vara separerad från honom ett sätt att känna hans närvaro!]

Tillbaka upp

---

Ords 22:8-9

⁸Den som sår orätt (synd, ondska) får skörda sorg (problem, oro),
    det är slut på den makt han utövat över andra genom sin ilska.

[Ordagrant "hans stav av ilska är över", dvs. det är nu slut på det inflytande han haft över andra människor som var rädda för hans lynniga temperament. Den grekiska översättningen Septuaginta har även en fortsättning med ytterligare ett ordspråk som Paulus citerar i 2 Kor 9:7: "Gud välsignar en glad och givmild man, men gör slut på hans gärningars tomhet."]

⁹Den som är generös blir välsignad (upphöjd),
    för han delar med sig av sitt bröd (mat, tillgångar) till den fattige.

Tillbaka upp

---

2 Kor 3:1-18

Korintierna är Paulus rekommendationsbrev!
¹Måste vi rekommendera oss själva igen (lägga fram våra meriter)?
Behöver vi, som vissa andra [falska apostlar, se 2 Kor 2:17], rekommendationsbrev till er eller från er?

[Det var inte ovanligt med rekommendationsbrev. Några exempel i NT är: Apollos, Apg 18:27; Timoteus, 1 Kor 16:10; Febe, Rom 16:1; Johannes Markus, Kol 4:10; Titus, 2 Kor 8:22. Paulus känner sorg över att relationen med vissa i Korint har sjunkit så lågt att han skulle behöva rekommendationsbrev från en tredje part. Han hade ju varit med och fört många av korintierna till tro!]

²Nej, ni är vårt brev (budskap), skrivet i våra hjärtan, känt och läst av alla människor. ³Det är uppenbart att ni är ett brev från den Smorde (ett Kristusbrev) skrivet genom vår tjänst, inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött i era hjärtan.

Gud har utrustat oss till tjänst
⁴En sådan tillit har vi till Gud genom den Smorde (Messias, Kristus), ⁵inte så att vi på egen hand är kvalificerade (dugliga) att hävda att någonting kommer från oss själva. Vår förmåga (kvalifikation) kommer i stället från Gud, ⁶som har kvalificerat (utrustat) oss att vara tjänare till ett helt nytt (bättre) förbund [frälsningen genom Jesus], inte tjänare för bokstaven [skriven i lagen], utan tjänare för Anden, för bokstaven [i lagen] dödar, men Anden ger liv.

Den gamla och den nya tjänsten
⁷Om nu redan dödens tjänst (ämbete, lärosystem, ordning) – som byggde på inristade bokstäver på stentavlor – kom i sådan härlighet (glans, ära, prakt) att Israels söner (barn) inte kunde se på Mose ansikte på grund av dess kortvariga strålglans [gudsnärvaro] som försvann, ⁸hur mycket större härlighet (atmosfär av mättad gudsnärvaro) ska då inte Andens tjänst (ämbete) ha!
     ⁹För om redan den [gammaltestamentliga] tjänst som gav fördömelse hade härlighet, hur mycket mer härlighet överflödar då inte den [nytestamentliga] tjänst som ger rättfärdighet (ett frikännande, ett liv som resulterar i rättfärdiga handlingar)! ¹⁰Ja, faktiskt, det som såg ut att ha härlighet [det ursprungliga ämbetet, som Mose ansikte utstrålade] har ingen härlighet alls i jämförelse med den överväldigande härligheten [det förnyade förbundets ljus som Jesu ansikte utstrålar]. ¹¹För om det [gamla] som nu är i en process att upphöra [genom att evangeliet predikas] hade härlighet, hur mycket större framträder då inte den härlighet som består (är permanent)?
     ¹²När vi nu har ett sådant (i sanning har detta) hopp [har en trosviss förväntan av detta slag], är vi mycket frimodiga (använder vi oss av stor frimodighet) [talar vi helt fritt, handlar öppet och uppriktigt] ¹³och gör inte som (just så som) Mose, som satte en slöja för sitt ansikte för att Israels söner (barn) inte skulle se (observera) slutet på det som [bleknade bort och helt] försvann [2 Mos 34:29-35]. ¹⁴Men deras sinnen blev förhärdade (blev hårda) [de förlorade förmågan att förstå], för än i dag finns samma slöja kvar när man läser [när var och en vid föreläsningen på ett personligt sätt återknyter och lever sig in i] gamla förbundets texter, och den lyfts inte bort, eftersom den [först] försvinner i den Smorde (Messias, Kristus). ¹⁵Ja, än i dag ligger istället en slöja över deras hjärta när nu Mose läses [då man läser ur de fem Moseböckerna – Torah], ¹⁶men när [och om] man återvänder (skulle omvända sig) till Herren, tas slöjan [den heltäckande slöjan för ansiktet] bort.
     ¹⁷Och Herren är Anden, och där Herrens Ande är [närvarande], där är frihet. ¹⁸Och alla vi som har fått slöjan för ansiktet borttagen reflekterar [nu] Herrens härlighet (ser – skådar själv – Herrens härlighet som i en spegel), vi förvandlas (genomgår en metamorfos) [Rom 12:2] till en och samma bild (avbild, spegelbild) [i hans likhet] – från härlighet till härlighet – som just på detta sätt (som just så) kommer från Herren, [som är] Anden.

Tillbaka upp