Predikaren tar upp frågan om livets mening. Varför existerar jag? Vad är mitt syfte? Ett nyckelord är hebreiskans hevel. Den bokstavliga betydelsen är "andetag", "rök" eller "ånga" och beskriver något flyktigt som snabbt avdunstar och försvinner. Ordet förekommer 73 gånger i GT, och mer än hälften av dessa (38 gånger) finns här i Predikaren. Det finns även en koppling till Adams och Evas andra son, Abel, vars namn på hebreiska är just Hevel, se 1 Mos 4:2. Hans namn är förknippat med hans död i förtid då han blev mördad av sin bror Kain, se 1 Mos 4:8, 10. Även i denna bok ropar Hevels blod.

Struktur
Förutom inledning och sammanfattning består boken av sju enheter som formar ett kiastiskt mönster:

Introduktion (Pred 1:1)
 A Poem – det flyktiga livet (Pred 1:2-11)
  B Visdom kan inte förklara livets mening (Pred 1:12-2:26)
   C Poem – tiden (Pred 3:1-15)
    D Central del – Frukta Gud (Pred 3:16-6:11)
   C´ Poem – tiden (Pred 7:15-10:19)
  B´ Visdom kan inte förklara livets mening (Pred 7:15-10:19)
 A´ Poem – det flyktiga livet (Pred 10:20-12:8)
Sammanfattning (Pred 12:9-14)

Boken består av 2 987 ord och den centrala versen är "Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind", se Pred 6:9. Fram till och med denna vers är det 111 verser och efter den följer också 111 verser. Dessa fem ord i 6:9b utgör det matematiska centrumet och sammanfaller också med avslutningen av det kiastiska centrumet! I denna vers finns också bokens nyckelord hevel som betyder meningslöshet och tomhet. Ordets talvärde är 37 (5+2+30). Även det totala antalet verser (222) är en multipel av 37 (6x37). Sju gånger återfinns också exakt frasen: "Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind" i den första halvan av boken, se Pred 1:14; 2:11, 17, 26; 4:4, 16; 6:9. Att en snarlik fras finns en åttonde gång (i Pred 3:19) visar på att det finns hopp om en ny begynnelse, se Rom 8:19-21.

Genre: Poesi

Skrivet: 930 f.Kr.

Författare: Okänd, kanske Salomo

Ingen författare anges, men beskrivningen passar in på Salomo som var Davids son, se Pred 1:12. Även beskrivningen av rikedom och visdom stämmer bra, se Pred 2:1-11. Samtidigt kan beskrivningar också indikera att boken är skriven om honom, och i så fall är datumet senare. Fynd i Qumran (4Q109) daterat till 200-175 f.Kr. visar att boken fanns med i den hebreiska Bibeln redan 400-200 f.Kr.

¹Ord av Predikaren (läraren, samlaren, sökaren – hebr. Qohelet), son till David, kung i Jerusalem.

[Hebr. qohelet beskriver någon som sammankallar en folkskara, talar, lär ut och även söker, samlar och sammanställer. Det hebreiska ordet för folksamling är qahal. Den som talar inför den är en qohelet vilket också är det hebreiska namnet på denna bok. Det engelska namnet är Ecclesiastes, från det grekiska ordet för folksamling ekklesia. Ordet qohelet förekommer bara sju gånger i Bibeln och alla är i denna bok, se Pred 1:1, 2, 12; 7:27; 12:8, 9, 10.]

²"Fåfängligheters fåfänglighet (hebr. hevel havalim)",
    säger [klagar] Predikaren (sökaren, läraren, talmannen – hebr. Qohelet),
"fåfängligheters fåfänglighet,
    allt är fåfänglighet." [Rom 8:20]

[Hebreiskans ord för fåfänglighet (hebr. hevel) förekommer 38 gånger i Predikaren, vilket är mer än i alla andra GT-böcker tillsammans. Ordet betyder andetag, rök eller ånga och beskriver något flyktigt som hastigt avdunstar och försvinner. Upprepningen av ordet förstärker graden av tomhet och meningslöshet. Adams och Evas andra son, Abel, är på hebreiska just Hevel, se 1 Mos 4:1-2. Kanske valet av namn reflekterade missmodet efter första sonen Kain, som inte visade sig vara löftet i 1 Mos 3:15.]

Dikt – det flyktiga livet!
³[Vers 3-11 beskriver livets flyktighet. Genom att beskriva den mänskliga livscykeln, vattnets kretslopp och naturens gång, visar författaren hur lite individen kan påverka. Genom hela boken finns två perspektiv: under solen och under himlarna. I det första perspektivet "under solen" (dvs. rent mänskligt – utan Gud) är livet meningslöst. Men i det högre perspektivet "under himlarna" (när också Gud får finnas med i ekvationen) finns det dock en mening, se Pred 3:1!]

Vilken vinst har en man av allt sitt arbete
    som han arbetar med under solen?
⁴En generation går, en annan generation kommer,
    och jorden förblir för alltid.

⁵Solen går upp och solen går ner,
    och skyndar sig till den plats där den går upp.
⁶Vinden går mot söder
    och vänder sig om mot norr,
den vänder sig kontinuerligt i sitt lopp
    och den kommer tillbaka igen i sin bana.
⁷Alla floder rinner mot havet,
    ändå blir havet inte fullt.
Till de platser där floderna rinner upp,
    dit återvänder de igen. [Här beskrivs vattnets kretslopp.]

⁸Alla ord (saker) tröttar ut,
    en man kan inte tala (omfamna) dem [alla],
ögat blir inte mätt (tillfredsställt) på att se,
    inte heller örat fullt av att höra.
⁹Det som har varit är det som ska komma,
    och det som har gjorts är det som ska göras (igen),
    det finns ingenting nytt under solen.
¹⁰Finns det någonting, om vilket man kan säga:
    "Se, detta är nytt?"
Det har redan funnits i tidsåldrar före oss [långt före vår tid].

¹¹Det finns inget minne av dem som varit först (levt före oss),
    inte heller kommer det att finnas något minne av dem som kommer senare,
bland dem som ska komma efter (leva efter oss).

Människan kan inte förstå livets mening (1:12-2:26)
¹²[Nu följer ett stycke där Predikaren försöker förstå meningen med livet. Stilen skiftar från poesi till prosa och från tredje person till första person. Sju områden undersöks om de kan ge svaret på livets mening, men alla kommer till samma deprimerande svar. Gåtan om livets mening kvarstår.]

1. Försök att hitta en filosofisk förklaring
Jag, Predikaren (läraren, samlaren, sökaren – hebr. Qohelet), är kung över Israel i Jerusalem. [Benämningen passar in på kung Salomo.] ¹³Jag har ägnat mitt hjärta åt att leta efter och söka att förstå vad vishet är på alla områden som finns under himlarna. Det är en stor sak som Gud (Elohim) har gett till jordens söner (människosläktet) att förkovra sig i (ägna sig åt). ¹⁴Jag har sett allt arbete som görs under solen, och se, detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.

¹⁵Det som är krokigt kan inte göras rakt
    och det som man saknar (inte har) kan inte räknas.

[I det första av de sju områdena visar det sig att människan själv inte filosofiskt kan förstå meningen med livet, det är bara ett jagande efter vind, se vers 14.]

2. Sökande i kunskap
¹⁶[Predikaren tar nu upp en dialog mellan sig själv och sitt hjärta. I hebreiskan står det ordagrant "jag talar" följt av "jag", vilket ger en betoning och eftertryck.]

Jag, jag talade [jag upprepas för att ge betoning] med mitt eget hjärta och sa: "Se, jag har fått stor [moralisk] vishet, mer än det som tidigare funnits före mig i Jerusalem, och mitt hjärta har sett mycket [moralisk] vishet och kunskap (personlig erfarenhet)." ¹⁷Jag har ägnat mitt hjärta åt att känna till (få personlig kunskap om) vishet, och att känna till (vara förtrogen med) dårskap och galenskap, jag insåg att det också var ett jagande efter vind.

¹⁸För i mycket visdom är mycket förtret (sorg, ilska),
    och han som förökar kunskapen (baserad på personlig erfarenhet), förökar sorgerna.

[Ordet för "vishet" (hebr. chochmah) beskriver en moralisk vishet att kunna avgöra vad som är rätt och fel. Ordet för "kunskap" är dat som beskriver en personlig erfarenhet och att vara väl förtrogen med något. Det är en kunskap som utforskar djupet av tingens väsen. Verbet "känna", som används i vers 17, används i Bibeln även för att beskriva det mest intima mänskliga umgänget, se 1 Mos 4:1.

Besvikelse: Även kunskap är ett jagande efter vind, se vers 17.]

3. Nöje – leva för dagen
¹Jag, jag själv [jag upprepas för att ge betoning, se Pred 1:16] säger i mitt hjärta: "Kom, jag ska pröva dig med munterhet och glädje i det goda" Och se, även detta är fåfänga (något som försvinner snabbt; tomhet).

²Jag sa om skrattet: "Det är dårskap",
    och om glädjen (munterheten – hebr. simchah): "Vad tjänar den till (gör den för nytta)?"

[Ordet som här översätts dårskap, delar rot med ordet för lovprisning och halleluja. Det visar oss att skrattet kan vara både det bästa och det sämsta. Eftersom detta är i ett filosofiskt resonemang bör man förmoda att motivet till skratt och munterhet är avgörande för om det ska betraktas som dårskap eller lovprisning.

Besvikelse: Skratt och glädje ger inte heller svaret på livets mening, när allt är över så har inget åstadkommits.]

4. Alkohol – verklighetsflykt
³Jag sökte i mitt hjärta hur jag skulle kunna skämma bort mitt kött (min kropp) med vin, och mitt hjärta ledsagade sig med vishet om hur man håller fast vid dårskap, till dess jag såg vad som är bäst för människosläktets söner, vad de ska göra under himlarna de få dagarna av sina liv.

[Besvikelse: Frågan om livets mening kan inte tryckas ner med alkohol och droger.]

5. Arbete – rikedom
⁴Jag gjorde mig stora planer, jag byggde hus, jag planterade mig vingårdar, ⁵jag gjorde mig trädgårdar och parker och jag planterade alla slags fruktträd. ⁶Jag gjorde mig vattendammar för att bevattna skogen som växte upp med träd. ⁷Jag skaffade mig tjänare och tjänarinnor och tjänare föddes i mitt hus. Jag hade också en stor boskapshjord och småboskap, förutom allt som jag hade hos mig i Jerusalem. ⁸Jag samlade också åt mig silver och guld och skatter, sådana som kungar och provinser har som sina egna. Jag hade manliga sångare och kvinnliga sångare och människosönernas behag – kvinnor, väldigt många. ⁹Jag var stor och förökades mer än alla som varit före mig i Jerusalem, även min visdom förblev befäst.

¹⁰Vad än mina ögon önskade (begärde)
    så nekade (hindrade) jag dem inget.
Jag undanhöll inte (vägrade inte) mitt hjärta någon glädje (hebr. simchah),
    för mitt hjärta fann glädje i mitt arbete och detta var min del (vinning, lön) för allt mitt arbete.
¹¹Sedan vände jag mig om [för att betrakta och kontemplera] allt som mina händer hade gjort
    och arbetet som jag ägnat mig åt,
och se, detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind,
    och det fanns ingen vinning under solen.

[Besvikelse: En människas arbete, livsverk och rikedom, ger inte heller varaktig tillfredsställelse med livet. Ordet glädje binder samman denna enhet med den tredje, se vers 2.]

6. Vishet – renlärigt leverne
¹²Jag, jag vände mig [jag upprepas för att ge betoning, se Pred 1:16] till att se på visheten, dårskapen och dumheten – för vad kan människan (hebr. adam) göra, som kommer efter kungen [Qohelet – Predikaren själv], förutom det som redan är gjort?

[Versen är inte helt lätt att översätta. Kungen kan syfta på Predikaren själv, kung Salomo, "visa råd" eller Gud själv. En annan tolkning är att "kungen" är den första människan, som var Adam. Syftar det på Predikaren själv blir betydelsen till läsaren, att om han med alla sina resurser och möjligheter som kung inte lyckades hitta livets mening på dessa sju områden, ta honom på hans ord och tro inte att du själv kommer hitta det på något av dessa områden, det har redan prövats!]

¹³Sedan insåg jag att visheten skiljer sig från (överglänser) dårskapen
    lika mycket som ljuset skiljer sig från (överglänser) mörkret.
¹⁴Den vise har ögon i sitt huvud (förmåga att se),
    medan [den oresonlige] dåren vandrar i mörker.
Ändå insåg jag [djupt inom mig]
    – samma händelse drabbar dem båda.

¹⁵Då sa jag i mitt hjärta:

"Som det händer för dåren
    så kommer det också att hända för mig,
    varför har jag då mer vishet?"
Så jag, jag talade i mitt hjärta:
    "Detta är också fåfängt."

¹⁶För av den vise mannen likaväl som dåren,
    finns inget minne för alltid,
för i kommande dagar (tider)
    är allt som varit (ägt rum) för länge sedan bortglömt.
Och den vise mannen måste dö
    precis som dåren.

[Besvikelse: Att leva vist har visst värde, men kan ändå inte förklara livets mening. Den vise, på samma sätt som dåren, dör och blir bortglömd. Ett nyckelord här är vishet (hebr. chochmah, se vers 12-13) som också används i sektion 2, se Pred 1:16-18.]

7. Filantropi – lämna ett arv för nästa generation
¹⁷Och jag hatade livet eftersom arbetet som görs under solen är smärtsamt för mig, för detta är fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind. ¹⁸Och jag, jag hatar allt mitt arbete som jag arbetar med under solen, eftersom jag ser att jag måste lämna det till en människa som ska komma efter mig, ¹⁹och vem vet om han är en vis man eller en dåre? Oavsett kommer han att råda över allt arbete som jag har arbetat med och där jag har visat mig vis under solen.

Detta är också fåfängt. ²⁰Därför vänder jag mig helt om för att få mitt hjärta att förtvivla om allt arbete som jag har arbetat med under solen. ²¹Det finns en människa vars arbete är gjort med vishet och med kunskap och med skicklighet, ändå ska det lämnas som en del (arvedel) till en människa som inte har deltagit i arbetet.

Detta är också fåfängt och en stor ondska.

²²Vad har en människa för allt sitt arbete och för sitt hjärtas strävan som hon har arbetat med under solen? ²³Alla hennes dagar är smärta (fyllda med lidande) och hennes sysselsättning förtret (arbetet är frustrerande och ger besvikelse), inte ens på natten får hennes hjärta vila.

Detta är också fåfängt.

[Besvikelse: Vem vet vad nästa generation kommer att göra med de resurser som sparats åt dem, de kan t.o.m. använda dem till ondska och dårskap. Salomos son var Rehabeam.]

Slutsats
²⁴Det finns inget bättre för en människa än att hon får äta och dricka och att hon kan låta sin själ njuta av sitt arbete. Detta såg jag också, att det är från Guds (Elohims) hand. ²⁵För vem kan (ska) äta och vem kan (ska) njuta, åtskild från honom? ²⁶För till den människa som är god i hans åsyn ger han vishet och kunskap (personlig erfarenhet) och glädje, men till syndaren ger han besväret att samla in och lägga på hög, för att det ska lämnas till den som är god i Guds (Elohims) åsyn.

Detta är också fåfänglighet (tomhet; helt meningslöst) och ett jagande efter vind.

Poem om tid
¹[Vers 1-8 är en stor kiasm. Den inleds i vers 1 där två olika ord för tid används, en bestämd tid och ett intervall av tid. Vers 2-8 består av fjorton par. De tolv första är ordnade i ett fint kiastiskt mönster. Vers 2 börjar med det positiva (födas, plantera). Vers 3-4 vänder på det och börjar med det negativa (döda, bryta ner, gråta, sörja). I mitten speglas kiasmen. Vers 5-6 har den positiva komponenten först. Vers 7 speglar vers 2 och börjar då med den negativa komponenten (riva isär, vara tyst). Vers 8 avslutar med en egen kiasm som ramas in av älska/frid och centralt finns hata och föra krig. Den hör ihop med vers 1, och tillsammans ramar de in hela stycket. Nedan är det positiva ordet fetmarkerat.
    Att se kiasmen hjälper även i tolkning. En tid att "kasta bort" (hebr. shalach) stenar i vers 5 måste vara något positivt, och därför är troligaste tolkningen att det har att göra med att utvidga åkermark [jfr Jes 5:2]. Här finns även en kiasm i ordval, vers 6 slutar med samma hebreiska ord för att "kasta bort" och markerar att vers 5-6 hör ihop som en mindre enhet. Dock är betydelsen i vers 6 den negativa – att kasta bort något.]

Till allt finns
    en bestämd tidpunkt (avtalad, överenskommen tid),
    och en lämplig tid (period; säsong)
till allt behagligt (gott; alla glädjefyllda aktiviteter) under himlarna.

²En tid att födas (ge födsel) – och en tid att dö,
en tid att plantera – och en tid att rycka upp det som planterats,

³en tid att döda (slakta) – och en tid att läka,
en tid att bryta ner – och en tid att bygga upp,
⁴en tid att gråta – och en tid att skratta,
en tid att sörja – och en tid att dansa,

⁵en tid att kasta bort (hebr. shalach) stenar [för att bereda åkermark] – och en tid att samla ihop stenar,
en tid att omfamnas (ta i famn, kramas) – och en tid att avstå från omfamning (kramar),
⁶en tid att söka (leta upp) – och en tid att förlora,
en tid att behålla – och en tid att kasta bort (hebr. shalach),

⁷en tid att slita sönder – och en tid att sy ihop,
en tid att vara tyst – och en tid att tala,

⁸en tid att älska
    och en tid att hata,
    en tid för krig,
och en tid för fred.

⁹Vilken vinning har den som arbetar av det han arbetar med? ¹⁰Jag har sett bestyren, som Gud (Elohim) har gett till människans söner att utöva. ¹¹Han har gjort allt vackert (lämpligt, passande) för sin (hans) tid [alla mänskliga bestyr (vers 10) och livets kontraster (vers 1-8) har sin fulländning i Gud], han har även gett evigheten (det dolda – hebr. ha olam) i deras hjärtan så att människan inte kan utforska (hitta, förstå) det arbete som Gud (Elohim) har gjort från första början (ordagrant från huvudet) ända till slutet.

[Här är enda gången i GT olam står i bestämd form. Detta är den fjärde (och centrala) av sju förekomster i Predikaren. Ordet olam härstammar från alam som betyder dold. En betydelse är något som är dolt och inte kan ses. Ordet har också betydelsen av tidsåldrar som har varit (Pred 1:10) och framtiden och evigheten (Pred 1:4). Senare judisk tolkning översätter ordet med "världen". Människan är skapad i Guds avbild (1 Mos 1:27), och i varje människa finns en nedlagd gudslängtan (Rom 1:19).]

¹²Jag vet att det inte finns något bättre för dem än att glädja sig och att vara tillfredsställda så länge som de lever. ¹³Men också det att varje människa ska äta och dricka och finna glädje i sitt arbete, är en gåva från Gud (Elohim).

¹⁴Jag vet att vad än Gud (Elohim) gör, varar det för evigt. Ingenting kan läggas därtill, inte heller kan något dras därifrån, för så har Gud (Elohim) gjort (ordnat) det för att man ska vörda (frukta, ha en sund gudsfruktan inför) honom.

[Predikarens dubbla "jag vet" (vers 12 och 14) verkar fungera som en kontrast till "jag har sett" (vers 10, 16, 22). Det han har sett kommer från observation och erfarenhet, medan "vetandet" kommer från intuitiv kunskap.]

¹⁵Vad som är har funnits sedan länge
    och det som ska komma finns redan,
    och Gud (Elohim) söker det som jagas.
¹⁶Dessutom såg jag under solen,
    på rättens plats – att ondskan var där,
    och på rättfärdighetens plats – att ondskan var där.
¹⁷Jag, jag [jag upprepas för att ge betoning, se Pred 1:16] sa i mitt hjärta: "Gud (Elohim) ska döma [både]
    de rättfärdiga och de onda,
för det finns en tid (period) för varje önskan
    och för varje arbete."

¹⁸Jag, jag sa i mitt hjärta: "Det är på grund av människans söner som Gud (Elohim) sållar dem, för att de ska se att de i sig själva är som vilddjur." ¹⁹För det som drabbar människans söner, drabbar vilddjuren. En sak drabbar dem – som den ene dör så dör den andre, alla har en ande (alternativ översättning: de andas alla). I detta har människan ingen fördel framför vilddjuret, för allt är fåfängt (tomhet; helt meningslöst).

[Hebreiskan har helt andra uttryckssätt än vårt språk. Men det som ligger i denna mening är att allt som andas har en ande och så länge som vi andas lever vi, när vi slutar andas dör vi. I detta avseende finns det ingen skillnad på människor och djur. Annars skiljer Bibeln noga på djur och människor, för det är enbart människan som är skapad till Guds avbild. I detta är människan unik och har inget samröre med djuren.]

²⁰Alla går till en plats, alla är av stoft och alla återvänder till stoft. [Människan formades av stoft, se 1 Mos 2:7; 3:19.] ²¹Vem vet om människans ande går uppåt eller om vilddjurets ande går nedåt till jorden?
     ²²Och jag har sett att det inte finns något bättre än att människan ska glädja sig i sitt arbete, för det är hennes del, för vem ska låta henne se vad som ska komma efter henne?

Tillbaka upp

---

Ps 46:1-12

Psalm 46 – Gud är med oss!

I Psalm 45 firades ett kungligt bröllop. Nu följer tre psalmer som fokuserar på hur Gud regerar över jorden från Jerusalem. Även om inte Jerusalem eller Sion nämns uttryckligen är det underförstått utifrån benämningen "Guds stad", se vers 5. Det finns ingen flod i dagens Jerusalem, men i det nya Jerusalem finns en flod, se Upp 22:1.

Bakgrund: Den mirakulösa befrielsen av Jerusalem omkring år 701 f.Kr. ser en del som tänkbar historisk bakgrund. Då hade den assyriske kungen Sanherib belägrat staden och Gud grep in och räddade Jerusalem. Händelserna beskrivs i 2 Kung 18:13-19:35; Jes 36-37.

Författare: Korachs söner (ättlingar)

Struktur: Psalmen har tre sektioner som var och en slutar med ordet selah. De två sista har också en refräng som upprepas, se vers 8 och 12.

1. Naturen i uppror, vers 2-4
2. Hednafolk i uppror, vers 5-7
    Refräng, vers 8
3. Fred på jorden, vers 9-11
    Refräng, vers 12

¹Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Av (för) Korachs söner. En sång för alamot.

[Det hebreiska ordet alamot betyder jungfrur och syftar antagligen på en musikstil. Kanske är psalmen skriven för att sjungas av en flickkör. Den grekiska översättningen Septuaginta översätter "till dolda ting", och har även tillägget "För ändens tid" i inledningen, samma fras som inleder många psalmer.]

Naturen i uppror
²Gud (Elohim) är vår tillflykt och [vår] styrka (starkhet, makt),
    en hjälp (en hjälpare) i nöden (motgångarna, svårigheterna) – väl beprövad.
    [Även med betydelsen: ständigt och mycket närvarande – alltid där.]
³Därför ska vi inte frukta (vara rädda) även om jorden förändras (ger vika, skälver, skakar)
    och bergen störtar ner i havens djup,
⁴även om vågorna är i uppror och skummar (svallar),
    och bergen skakas på grund av stora forsande vattenmassor.

[Bergen kan i detta sammanhang även syfta symboliskt på städer och riken, och haven på hednafolk. Vi ska inte frukta även om jorden skakas av ekonomiska, politiska och sociala problem som aldrig tidigare skådats.]

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Hednafolk i uppror
⁵Det finns en flod vars flöden ger glädje åt Guds (Elohims) stad,
    den Högstes (Elions) heliga boning.
⁶Gud (Elohim) bor i staden, den kan inte falla (skakas).
    Gud (Elohim) räddar den när morgonen gryr.
⁷Hednafolk är i uppror, och riken skakas.
    Då hörs hans röst, och jorden (marken, invånarna) smälter.

[Ordet för att smälta betecknar en förändring som inte går att stå emot. Människorna skakar av skräck och kan inte göra någonting åt situationen.]

⁸[Refräng:]
Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är med oss (på vår sida),
    Jakobs Gud (Elohim) är vårt försvarstorn (värn; vår fästning, säkra höjd).

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Fred på jorden
⁹Kom, se (skåda) Herrens (Jahvehs) gärningar (verk)
    – ödeläggelser (fruktansvärda gärningar) gör han (har han gjort och kommer att göra) på jorden [Jes 13:9].
¹⁰Han stillar strider till jordens ände (gör slut på krig över hela jorden),
    bryter bågen [i bitar] och bräcker (hugger itu; klyver) spjutet,
    bränner vagnarna i eld.

[Den grekiska översättningen Septuaginta har "häpnadsväckande ting" istället för "ödeläggelser" i vers 9 och "sköldarna" istället för "vagnarna" i vers 10.]
¹¹[Nu hörs Guds röst som talar:]
"Var stilla (låt det vara; släpp taget; kapitulera) [lägg ner era vapen] och besinna (vet, var väl förtrogen med) att jag är Gud (Elohim)!
    Jag är [har varit och ska alltid vara] upphöjd bland nationerna (hednafolken),
    jag är [har varit och ska alltid vara] upphöjd på jorden."

¹²[Refrängen från vers 8 upprepas:]
Härskarornas Herre (Jahveh Sebaot) är med oss (på vår sida),
    Jakobs Gud (Elohim) är vårt försvarstorn (värn; vår fästning, säkra höjd).

Selah. [Antagligen ett avbrott för instrumentalt mellanspel, en paus för att begrunda vad som just har sjungits.]

Tillbaka upp

---

Ords 22:15

¹⁵Dårskapen (viljan att trotsa och göra uppror) är fastbunden i en ynglings (tonårings) hjärta,
    men tillrättavisning och disciplin (uppfostran) driver bort den.

[Upproriskhet är en konsekvens av syndafallet, och kommer därför naturligt hos barnet.]

Tillbaka upp

---

2 Kor 6:1-13

¹Som [Guds] medarbetare uppmanar (uppmuntrar) vi er också att inte kasta bort Guds nåd (låta Guds favör bli till ingen nytta). ²För han säger ju:

"Jag har bönhört (lyssnat och svarat) dig i precis rätt tid,
    och på befrielsens dag [då du var ansatt av ofredande fiender] hjälpte jag dig (rusade jag till din hjälp)." [Jes 49:8]

Nu är det rätt tid [då du blir välkomnad och accepterad av Gud], nu är det befrielsens dag.

Den kristna tjänsten
³Vi vill inte på något sätt väcka anstöt hos (lägga ut hinder för) någon [göra så att någon snubblar och faller], för att tjänsten [de praktiska handlingarna som hjälper församlingen] inte ska smutskastas (bli nedfläckad). ⁴I stället vill vi i allt [på alla områden] visa att vi är (visa oss "stå tillsammans" som) Guds tjänare:

1. Tjänsten är uthållig under lidanden

I stor uthållighet (ståndaktighet),

i lidanden (nöd, betryck, problem),
i nöd (ytterst svåra tvingande omständigheter),
i ångest (trångmål, begränsningar, svårigheter – "smala passager, små hoptryckta områden"),

⁵i misshandel (under hugg och slag),
i fångenskap,
i upplopp (kravaller, tumult) [politisk instabilitet],

i utmattning (fysisk och mental trötthet av hårt fysiskt arbete),
i nattvak (vakor),
i fastor.

2. Tjänstens karaktärsdrag – hur den utförs

⁶I renhet (oklanderlig dygd och integritet),
i kunskap (insikt baserad på personlig erfarenhet),
i tålamod (tålighet, långmodighet, fördragsamhet, överseende, skonsamhet),
i vänlighet (godhet) [genom att möta reella behov på Guds anpassade sätt]
    i den helige Ande,
i uppriktig (okonstlad, genuin) kärlek [som är osjälvisk, utgivande och rättfärdig],
⁷i sanningens ord (budskap) [en förkunnelse efter Guds ord],
i Guds kraft (förmåga) [med den kapacitet Gud har, se 1 Kor 2:4-5].

3. Tjänstens kontraster

Med rättfärdighetens högra och vänstra vapen [svärdet för attack och skölden för försvar, se Ef 6:16-17; Heb 4:12; 1 Joh 5:4 – ett rättfärdigt liv är det bästa vapnet för både anfall och försvar],

⁸genom [tider av] ära
    och vanära,
    genom [tider av] förtal (klander; dåligt rykte)
och anseende (lovord; gott rykte),

som vilseledande [kringvandrande bedragare – villolärare – som stryker omkring och utnyttjar andra]
    och ändå sanna (sanningsenliga, autentiska),
⁹som okända [ignorerade, utan några referenser],
    och ändå erkända (välkända) [som visas tacksamhet, förståelse och uppskattning],
som döende [likt några som håller på att dö bort],
    och ändå – se, vi lever,
som tuktade (disciplinerade),
    och ändå inte till döds (avrättade),
¹⁰som bedrövade,
    men ändå alltid (ständigt, oavbrutet) glada [över nåden, se Gal 5:22; 1 Pet 4:13],
som fattiga,
    men ändå gör vi många rika,
utan någonting,
    och ändå äger vi allt.

¹¹Vi har talat öppet (ärligt, frispråkigt) till er [vi har berättat sanningen utan att dölja något för er], korintier. Våra hjärtan är vidöppna (har vidgats till än större bredd med sympati och förståelse för er situation). [Detta är enda gången i brevet som Paulus direkt adresserar korintierna. Det förstärker hans starka känslor för dem.] ¹²Ni har en stor plats [i våra hjärtan], men i era hjärtan är det trångt. ¹³Gör som vi – nu talar jag som till barn – och öppna också ni era hjärtan.

Tillbaka upp