Fredag 26/1

---

2 Kor 1:3-11

Tacksägelse för Guds omsorg
³[Paulus inledande hälsning utgörs av en klassisk judisk välsignelse. Dock med den skillnaden att han identifierar Gud som Jesu Fader. Gud är inte längre bara Israels Fader. Genom Jesus har alla, både jude och grek, tillgång till Fadern, se Ef 2:18. Jesus är den största välsignelse som Gud har skänkt mänskligheten, se Kol 1:12. Paulus använder det grekiska ordet paraklesis (som kan översättas uppmuntran, maning, förmaning, hjälp, mod och tröst) 29 gånger i detta brev. Bara här i inledningen (vers 3-11) förekommer ordet hela tio gånger. Gud motiverar och ledsagar den som möter svårigheter på ett mycket personligt sätt.]

Välsignad är vår Herre Jesu den Smordes (Messias, Kristi) Gud och Fader,
    barmhärtighetens Fader [som har sympati och medlidande – det grekiska ordet oiktirmos står i plural] och all uppmuntrans Gud [källan till allt mod och all tröst],
     ⁴han som [ständigt] uppmuntrar [kommer till vår sida och hjälper] oss i all vår nöd (vårt lidande och betryck),
    för att vi ska kunna uppmuntra (hjälpa, trösta) dem som är i all slags nöd
    genom den uppmuntran som vi själva blir uppmuntrade med av Gud.

⁵För på samma sätt som den Smordes (Kristi) lidande i överflödande mått kommer över oss, så överflödar vi också av uppmuntran (hjälp, tröst) genom Jesus.

⁶Om vi är hårt pressade (förföljs, får lida), så är det till er uppmuntran och befrielse (frälsning). Om vi får uppmuntran (hjälp, tröst), så är det till er uppmuntran. Den verkar (arbetar) i er, när ni uthålligt (ståndaktigt, tålmodigt) utstår samma lidande som vi utstår. ⁷Vårt hopp för er står helt fast, för vi vet att på samma sätt som ni är delaktiga i våra lidanden, är ni också delaktiga i vår uppmuntran (hjälp, tröst).

⁸Kära syskon (bröder och systrar i tron), jag vill inte att ni ska vara okunniga om den nöd vi fick utstå i [provinsen] Asien [nuvarande västra Turkiet där Efesos var huvudorten], hur vi var så nedtyngda (pressade), långt över vår kraft att vi till och med misströstade om livet (det fanns ingen utväg). ⁹Ja, det kändes som om vi hade fått en dödsdom över oss. Detta för att vi inte skulle förtrösta på oss själva, utan på Gud som uppväcker de döda. ¹⁰Han räddade oss (drog oss till sig själv) från en sådan fruktansvärd död, och han kommer att rädda oss igen. Vi har satt vårt hopp till honom, att han ska rädda oss även i fortsättningen, ¹¹under tiden som ni också hjälper oss (arbetar tillsammans med oss) genom er förbön. Resultatet blir många [glada] ansikten som tackar Gud för den nåd (favör, gåva) [kraft] vi får, eftersom många har bett för oss.