Parallell - tisdag 27/1

1 Mos 43-45

---

1 Mos 43-45

Den andra resan till Egypten
¹Hungersnöden var svår i landet. ²När de hade ätit upp säden som de hade hämtat från Egypten sa deras far till dem: "Gå igen och köp oss lite mat."
     ³Juda talade till honom och sa: "Mannen varnade oss tydligt och sa: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.' ⁴Om du sänder vår bror med oss ska vi gå ner och köpa dig mat, ⁵men om du inte vill låta honom gå, kommer vi inte att gå, för mannen sa till oss: 'Ni ska inte se mitt ansikte utan att ha er bror med er.' "
     ⁶Israel [som tidigare hette Jakob, se 1 Mos 32:28] sa: "Varför har ni gjort så ont mot mig att ni har berättat för mannen att ni hade ännu en bror?"
     ⁷De svarade: "Mannen frågade detaljerat om oss och angående vår släkt och sa: Lever er far fortfarande? Har ni ytterligare en bror? Vi berättade för honom med dessa ord. Skulle vi på något sätt kunna veta att han skulle säga: För hit er bror?"
     ⁸Juda sa till sin far Israel: "Sänd gossen [Benjamin] med mig så ska vi stå upp och gå, så att vi får leva och inte dö, både vi och du och även våra små. ⁹Jag ska vara garanten för honom. Från min hand ska du utkräva honom om jag inte för honom tillbaka till dig och ställer honom framför dig. Då ska jag bära skulden för det för evigt. ¹⁰Om vi inte hade dröjt oss kvar skulle vi redan ha varit tillbaka en andra gång." [Detta var ett anmärkningsvärt uttalande från Juda. Vi anar att hans hjärta var ångerfullt. Juda hade själv förlorat två söner, se 1 Mos 38:7, 10, han förstod verkligen sin fars känslor och kunde av personlig erfarenhet känna med honom.]

¹¹Deras far Israel sa till dem: "Om det måste vara så nu, så gör detta. Ta av landets utvalda frukter i era väskor och ta med gåvor till mannen, lite balsam och lite honung, kryddor och myrra, nötter och sötmandel. [Ironiskt nog är det samma varor som fanns i karavanen som förde med Josef till Egypten, se 1 Mos 37:25, som nu förs ned som gåvor till Josef.] ¹²Ta med er dubbla summan pengar i er hand och de pengarna som kom tillbaka överst i era säckar. Måhända var det ett misstag. ¹³Ta också er bror [Benjamin] och stå upp och gå igen till mannen. ¹⁴Må Allsmäktig Gud (El Shaddaj) ge er evig nåd (gränslös barmhärtighet) inför den mannen [som ju är Josef – ännu dold för dem], så att han befriar er andra bror [Simeon, se 1 Mos 42:19, 36] och Benjamin. Och för min del – om jag blir barnlös (berövas mina barn), så är jag barnlös (berövad)." [Jakob förtröstar på att Guds vilja ska få ske, se 2 Kung 7:4; Est 4:16.]

[Detta är första gången som det hebreiska ordet rachamim förekommer i GT. Det betyder evig nåd, obegränsad barmhärtighet, gränslöst medlidande, oändligt förbarmande. Då ordet står i plural finns det ingen början och inget slut, det är omöjligt att räkna, det saknar begränsningar. Därav översättningar som på olika sätt uttrycker detta med adjektiv som evig, oändlig, gränslös m.m. Huvudbetydelsen i ordet är nåd, men hebreiskan har fem olika rötter för detta ord. Just denna rot betonar att nåden innebär barmhärtighet, medlidande och förbarmande.
    Rachamim delar även rot med ordet för livmoder rechem. Det ger nåden i detta uttryck ytterligare en dimension av att vara värnande och beskyddande på samma sätt som livmodern är det lilla, hjälplösa och värnlösa barnets beskydd. På samma sätt som det ofödda barnet också är helt beroende av navelsträngen för att få näring, ligger i detta ord för nåd även en dimension som visar att vi är helt och hållet beroende av Guds eviga nåd för att ens överleva! Det gör att barmhärtigheten, medlidandet och förbarmandet får mycket djupare dimensioner än en allmän välvilja.]

¹⁵Männen (hebr. enósh) [Josefs bröder] tog gåvorna och de tog dubbla summan pengar i sina händer samt Benjamin och steg upp och gick ner till Egypten och stod inför Josef. ¹⁶När Josef såg Benjamin med dem sa han till dem över sitt hus [betjänterna]: "För in männen i huset, slakta ett djur och gör i ordning köttet, för männen ska äta middag med mig idag."
     ¹⁷Mannen (hebr. ish) [en av betjänterna i huset] gjorde som Josef bett honom och han förde in männen (hebr. enósh) i Josefs hus. ¹⁸Männen [Josefs bröder] var rädda eftersom de fördes in i Josefs hus och de sa: "På grund av pengarna som lagts tillbaka i våra säckar första gången har vi förts in, för att han ska kunna söka en anledning mot oss och överfalla oss och ta oss som slavar med våra åsnor."
     ¹⁹De kom nära betjänten i Josefs hus och de talade med honom vid dörren till huset²⁰och sa: "Min herre (hebr. adón), vi kom verkligen ner för att köpa mat första gången, ²¹men det hände att när vi kom till rastplatsen, öppnade vi våra säckar och var och en fann sina pengar överst i sin säck, våra pengar i full vikt. [1 Mos 42:26-28] Vi har nu tagit med oss dem tillbaka i våra händer. ²²Vi har också tagit med oss andra pengar hit ner i våra händer för att köpa mat. Vi vet inte vem som lagt våra pengar i våra säckar."
     ²³Då sa han: "Frid (shalom) vare med er, frukta inte. Er Gud (Elohim) och era fäders Gud (Elohim) har gett er skatter i era säckar. Jag har fått era pengar." Sedan förde han ut Simeon till dem.
     ²⁴Mannen (hebr. ish) [Josefs tjänare] tog in männen (hebr. enósh) i Josefs hus och gav dem vatten och de tvättade sina fötter och han gav deras åsnor foder. ²⁵De gjorde i ordning sina gåvor inför Josefs ankomst vid middagstiden, för de hörde att de skulle äta mat där.
     ²⁶När Josef kom hem tog de fram gåvorna som var i deras händer och förde in dem i huset och böjde sig ner inför honom, ända till marken. ²⁷Han frågade dem om deras hälsa och sa: "Är allting väl med er far, den gamle mannen som ni talade om? Lever han fortfarande?"
     ²⁸De svarade: "Din tjänare, vår far, mår väl, han lever fortfarande." Och de böjde sina huvuden i en vördnadsfull hälsning.
     ²⁹Han lyfte upp sina ögon och såg sin bror Benjamin, sin [egen] mors [Rakels] son, och sa: "Är detta er yngste bror som ni talade med mig om?" Han sa vidare: "Må Gud (Elohim) visa nåd (oförtjänt kärlek, trofasthet – chanan) mot dig, min son." ³⁰Josef fick bråttom att söka efter en plats där han kunde gråta, eftersom han berördes djupt av nåd (barmhärtighet, medlidande) gentemot sina bröder, och han gick in i sin kammare och grät där.
     ³¹Han tvättade sitt ansikte och kom ut (till bröderna) igen och behärskade sig och sa: "Duka fram mat."
     ³²De serverade (dukade fram) [först] åt honom för sig, och [sedan] bröderna för sig och [sist] egyptierna som åt med honom för sig själva. Egyptierna kan nämligen inte äta tillsammans med hebréerna, eftersom det skulle vara anstötligt för dem. [Egyptierna ansåg sig förmer än andra folk, och man associerade sig inte med dem genom att äta vid samma bord. Den grekiska historikern Herodotos (484-425 f.Kr.) bekräftar att egyptierna inte ens använde kärl, knivar eller spett gjorda i Grekland. De tog inte kött uppskuret med en grekisk kniv i sin mun. Egyptierna såg också ned på folk som var boskapsskötare, se 1 Mos 46:34.] ³³De satt framför honom, den förstfödde [främst] enligt sin förstfödslorätt, och den yngste efter sin ålder. [Josef har placerat dem så att alla sitter i åldersordning.] Männen [de 11 bröderna] tittade förundrat på varandra. [De förundrades över hur Josef kunde veta deras inbördes ålder. Sannolikheten att slumpmässigt välja denna ordning är ytterst liten, en på närmare 40 miljoner.] ³⁴Framför honom delades portioner ut åt dem, men Benjamins portion var fem gånger så stor som någon av de andras. De drack och var glada med honom.

[Varför ger Josef Benjamin mer mat, och även senare mer pengar och 5 dräkter, se 1 Mos 45:22? Följde han sin fars spår att favorisera en av bröderna? Nej, Josef prövade bröderna för att se om de skulle bli avundsjuka igen. Hade de ödmjukat sig, kunde de glädja sig även om en broder blev mer välsignad, eller skulle de göra sig av med Benjamin på samma sätt som de försökt göra sig av med Josef?]

Silverbägaren i Benjamins säck
¹Han befallde husets tjänare och sa: "Fyll männens säckar med mat, så mycket som de kan bära, och lägg vars och ens pengar överst i säcken. ²Lägg sedan min bägare, silverbägaren, överst i den yngstes säck och hans pengar för säden." De gjorde så som Josef hade talat.
     ³Så snart morgonen grydde sändes männen iväg, de och deras åsnor. ⁴När de hade kommit ut ur staden och inte hunnit så långt, sa Josef till sin tjänare: "Gå efter männen och när du kommer ikapp dem ska du säga till dem: 'Varför har ni lönat gott med ont? ⁵Är det inte denna som min herre dricker ur och genom vilken han verkligen blir gudomlig? Ni har gjort ont som har gjort detta.' "
     ⁶När han kom ikapp dem talade han dessa ord till dem. ⁷De svarade honom: "Varför talar min herre ord som dessa? Det är fjärran från dina tjänare att göra något sådant. ⁸Se, pengarna som vi fann överst i våra säckar har vi fört tillbaka från Kanaans land, hur skulle vi då kunna stjäla silver och guld ur din herres hus? ⁹Hos den av dina tjänare som den blir funnen, låt honom dö, och vi ska bli vår herres slavar."
     ¹⁰Han svarade: "Låt det nu bli som ni har sagt. Den hos vilken den blir funnen ska vara min slav och ni övriga ska vara oskyldiga."
     ¹¹Då skyndade de sig, var och en, att ta ner sin säck på marken och var och en av dem öppnade sin säck. ¹²Han sökte och började med den äldste och fortsatte [i åldersordning] till den yngste ... och bägaren blev funnen i Benjamins säck. ¹³De rev sönder sina kläder [i sorg och förtvivlan]! Sedan lastade var och en sin åsna och de återvände till staden.
    

Josef samtalar med sin bror Juda, målning av James Tissot, 1896-1902.

¹⁴Juda och hans bröder kom tillbaka till Josefs hus. [Juda kommer ha en avgörande roll i denna del, så han lyfts redan nu fram i berättelsen. Han var den som lovat ta hand om Benjamin, se 1 Mos 43:9. I stycket som följer refererar han 14 ggr till sin "far".] Josef var fortfarande kvar där [i huset, han var förberedd och väntade på dem] och de föll ner på marken inför honom. ¹⁵Josef sa till dem: "Vad är det ni har gjort? Vet ni inte att en man som jag verkligen är gudomlig?"
     ¹⁶Juda svarade: "Vad kan vi säga till vår herre? Vad ska vi tala? Hur ska vi förklara oss själva (rättfärdiga oss)? Gud har funnit dina tjänares missgärningar, vi är min herres slavar, både vi och den i vars hand bägaren blev funnen."
     ¹⁷Men Josef sa: "Det skulle vara fjärran från mig att göra så. Den man i vars hand bägaren blev funnen, han ska vara min slav, men ni andra, stå upp och gå i frid (shalom) till er far."

Juda vädjar för Benjamin
¹⁸Juda kom nära honom [Josef] och sa: "Min herre, låt din tjänare, jag ber dig (vädjar), få tala ett ord i min herres öra, och låt inte din vrede upptändas mot din tjänare, för du är som farao. ¹⁹Min herre frågade sina tjänare och sa: 'Har ni en far eller en bror?' ²⁰Vi svarade min herre: 'Vi har en far som nu är gammal, och han har en son som han fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och hans far älskar honom.'
     ²¹Då sa du till dina tjänare: 'För honom ner med er så att jag kan se honom med mina ögon.' ²²Vi svarade min herre: 'Ynglingen kan inte lämna sin far, för om han lämnar sin far kan hans far dö.' ²³Men du sa till dina tjänare: 'Om inte er yngste bror följer med er ner hit, ska ni inte se mitt ansikte igen.' ²⁴När dina tjänare kom till vår far berättade vi min herres ord för honom.
     ²⁵Och vår far sa: 'Gå igen och köp oss lite mat,' ²⁶och vi svarade: 'Vi kan inte gå ner om inte vår yngste bror är med oss, då ska vi gå ner, för vi får inte se mannens ansikte om inte vår yngste bror är med oss.' ²⁷Då sa din tjänare, min far, till oss: 'Ni vet att min hustru födde två söner åt mig, ²⁸och den ene har gått ifrån mig' och han sa: 'Han har säkert slitits i stycken och jag har inte sett honom sedan dess, ²⁹om ni tar denne enda ifrån mig också och något drabbar honom så för ni ner mitt gråa hår med sorg i Sheol (graven, underjorden – de dödas plats).'
     ³⁰Vet därför att när jag [Juda] kommer till din tjänare, min far [Jakob], och ynglingen inte är med oss – eftersom hans eget liv är helt sammanfogat med hans liv [ordagrant: hans själ är bunden i hans själ] – ³¹då kommer det bli hans död, om han ser att inte ynglingen är med. Din tjänare [jag Juda] kommer att dra ner de gråa håren på din tjänare, vår far [Jakob], med sorg till Sheol (underjorden). ³²Din tjänare blev en garant för ynglingen gentemot min far och jag sa: 'Om jag inte för tillbaka honom till dig ska jag bära skulden och skammen för min far för evigt.' [1 Mos 43:9]
     ³³Låt därför nu din tjänare, jag ber dig (vädjar), stanna här som slav åt min herre istället för ynglingen, och låt ynglingen gå upp med sina bröder. ³⁴Hur ska jag kunna gå upp till min far om ynglingen inte är med mig? Annars måste jag se på det onda som kommer över min far."

Josef ger sig tillkänna
¹Josef kunde inte behärska sig själv framför alla dem som stod hos honom och han ropade: "Se till att allt tjänstefolk går ut härifrån!" Ingen av hans tjänare var med honom när han gav sig till känna för sina bröder. ²Han grät högljutt så att egyptierna hörde och faraos hus hörde.
     ³Josef sa till sina bröder [på hebreiska]: "Jag är Josef! Lever min far fortfarande?" Hans bröder kunde inte svara honom, de stod där förskräckta (chockade) framför honom.
     ⁴Josef sa till sina bröder: "Kom närmare mig", så de kom nära [så Josef kunde viska till dem utan att egyptierna skulle höra deras konversation]. Då sa han [i låg ton]:

"Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. [1 Mos 37:25-28] ⁵Var inte ledsna och arga på er själva för att ni sålde mig hit. Gud har sänt mig före er för att bevara människors liv. ⁶I 2 år har det nu varit hungersnöd i landet, och i ytterligare 5 år ska man varken plöja eller skörda. ⁷Gud har sänt mig hit före er för att bevara er och rädda era liv genom en stor befrielse. ⁸Ja, det var Gud som skickade hit mig, inte ni [1 Mos 50:19-20; Ps 105:17]. Han har gjort mig till faraos närmaste rådgivare, herre över hans hus, och härskare över hela Egyptens land. ⁹Skynda er att gå upp till min far och säg till honom: 'Så säger din son Josef, Gud har gjort mig till herre över hela Egypten, kom ner till mig, dröj inte. [Josefs ord måste ha påmint dem om vad han sagt tidigare, se 1 Mos 37:8.] ¹⁰Du ska bo i landet Goshen och du ska vara nära mig, du och dina söner och dina sonsöner och dina hjordar och dina herdar och allt det du äger. ¹¹Jag ska försörja dig där, för det är fortfarande 5 år kvar av hungersnöden. Annars blir du fattig, du, ditt hushåll och allt som du har.' ¹²Och se, era ögon ser och min bror Benjamins ögon (ser), att det är min mun som talar till er. ¹³Ni ska berätta för min far om all min härlighet i Egypten, och om allt som ni har sett och ni ska skynda er att föra min far hit."
    

Josef omfamnar Benjamin, målning av Peter von Cornelius 1817.

¹⁴Han kastade sig om halsen på sin bror Benjamin och grät (kramade om honom, se 1 Mos 46:29) och Benjamin grät vid hans hals. ¹⁵Han kysste alla sina bröder och grät med dem. Sedan talade hans bröder med honom.
     ¹⁶Uppståndelsen hördes i faraos hus och man sa: "Josefs bröder har kommit!" Det behagade farao väl, liksom hans tjänare. ¹⁷Farao sa till Josef: "Säg till dina bröder: 'Detta ska ni göra; lasta era djur och gå till Kanaans land, ¹⁸och ta er far och ert hushåll och kom till mig. Jag ska ge er det goda i Egyptens land och ni ska äta det feta i landet.' [Hes 34:3]
     ¹⁹Du är också befalld (får uppdraget), gör detta. Ta er vagnar från Egyptens land för era små och för era fruar och för hit er far och kom. ²⁰Oroa er inte för era tillhörigheter, för det bästa i hela Egyptens land är ert."
     ²¹Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar i enlighet med faraos befallning, och gav dem proviant för resan. ²²Till alla, varje man, gav han ett ombyte av kläder, men till Benjamin gav han 300 shekel [3,45 kg] silver och fem ombyten av kläder. ²³Till sin far sände han på samma sätt tio åsnor lastade med det goda från Egypten och tio åsneston lastade med säd och bröd och proviant för resan. ²⁴Så sände han iväg sina bröder och de reste och han sa till dem: "Se till att ni inte blir oroliga (börjar att skaka, darra) på vägen."
     ²⁵De gick upp, ut ur Egyptens land och kom in i Kanaans land till Jakob, sin far. ²⁶De berättade för honom och sa: "Josef lever fortfarande och han är ledare över hela Egyptens land." Då lamslogs hans hjärta [slutade hans hjärta nästan att slå], för han kunde inte tro dem. ²⁷De talade (berättade) alla Josefs ord som han hade talat till dem. När han såg vagnarna som Josef hade sänt för att bära honom, blev Jakobs, deras fars, ande förnyad (återupplivad) i honom. ²⁸Israel sa: "Det är nog. Josef min son lever fortfarande. Jag vill gå och se honom innan jag dör."

Tillbaka upp

---