Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Helbibel - söndag 8/11

Hes 18:1-19:14, Ps 106:13-31, Ords 27:10, Heb 9:1-10

Hes 18:1-19:14

Liknelse – individuellt ansvar för synd
1Herrens (Jahvehs) ord kom till mig. Han sa:

2Vad menar ni med att använda detta ordspråk i Israels land och säga:
Fäderna har ätit sura (omogna) druvor
    och sönernas tänder blir dåliga (är på kant, nötta, trubbiga – hebr. qahah) [och därmed ömma]?
[Jeremia har använt samma ordspråk tidigare (Jer 31:29-30 och även i liknande form i Klag 5:7). Ordspråket har troligtvis sitt ursprung i hur Adam åt av den förbjudna frukten, se 1 Mos 3:12. Även Jeremia visar att detta ordspråk inte gäller (smaken i någons mun kan inte gå i arv). Det är fel att skylla på tidigare generationer för sin synd. Ordspråket visar på människans fallenhet att vilja vara ett oskyldigt offer inför en orättvis Gud och inte ta ansvar för sin egen synd, se vers 25.]
3Så sant jag lever, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), ni ska inte längre ha anledning att använda detta ordspråk i Israel. 4Se, allt människoliv (själar – hebr. nefesh) tillhör mig – faderns liv (själ), likaväl som sonens liv (själ) tillhör mig. Den som syndar (den själ som syndar), ska själv dö. [Rom 6:23]

[Nu följer tre exempel: En rättfärdig person som gör det som är rätt (vers 5-9), en orättfärdig son till en rättfärdig far (vers 10-13) och en rättfärdig son till en orättfärdig far (vers 14-20). Det går att se tre generationer här, där den andra vänder sig bort från Gud men den tredje vänder om!]

En rättfärdig person
5[Det första exemplet tar upp en rättfärdig man. Han gör det som är rätt (vers 5 och 9), tillber Herren (inte avgudar, se vers 6a), är trogen i sitt äktenskap (vers 6b), behandlar sin medmänniska väl (vers 7-8). Uppräkningen börjar och slutar med generella uttalanden (vers 5 och 9), däremellan kommer tolv punkter (vers 6-8), tio av dem är negationer. Här finns en koppling till tio Guds ord, se 2 Mos 20.]

Om nu en man som är rättfärdig
    och gör det som är rätt och rättfärdigt,
6och inte [offrar och] äter [kött till avgudar] på bergen [en del av köttet offrades till avgudar på dessa höga platser, resten åts av tillbedjaren eller prästen, se Jes 57:7; Hes 16:20; Hos 4:13; 1 Kor 8:4]
    och inte lyfter upp sina ögon till Israels hus avgudar
och inte orenar sin grannes hustru [3 Mos 18:20]
    och inte kommer nära en kvinna i hennes orenhet [3 Mos 18:19],
7och den man som inte gör fel mot någon
    utan betalar sina skulder [2 Mos 22:25]
och inte rövar (tar med våld; rånar och skapar skräck) [5 Mos 5:21, 22; Jes 3:14; 10:2; Mika 2:2; 3:2],
    han ger sitt bröd till den hungrige
    och täcker den nakne med en mantel.
8Han tar inte ut ockerräntor
    på det han lånar ut. [2 Mos 22:25; 3 Mos 25:36; Ps 15:5]
Han som håller tillbaka sin hand från det som är orätt,
    fäller sanna domar mellan människor.
9Den som vandrar i mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och mina påbud (bindande juridiska beslut)
    och håller (vaktar, skyddar, bevarar) dem till att göra dem,
han är sann, han är rättfärdig,
    han får verkligen leva (ordagrant: "leva i liv"),

förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh).

En orättfärdig son till en rättfärdig far
10Men om han föder en son som är en våldsverkare (rånare; ordagrant: "sönderbrytare" – hebr. paris) som utgjuter blod. Ve över en sådan [son]!

[Detta "ve" (hebr. ach) finns bara i Hesekiel, se Hes 6:11; 21:15. Denna våldsverkare är någon som bryter både Guds och människors bud; här främst i betydelsen någon som öppet rånar och vandaliserar och även dräper människor för att ta vad han vill ha. Hebreiskan är inte helt lätt här och en del översättningar tolkar ach som ”även om” och kopplar ihop meningen med vers 11.]

11Om han [fadern] har inte gjort alla dessa ting,
men han [sonen] har [offrat till avgudar och] ätit på bergen
och orenat sin grannes hustru,
12har gjort fel mot den fattige och behövande,
har stulit och inte betalat tillbaka sin skuld
och har lyft upp sina ögon till avgudarna
och gjort styggelser,
13tagit ockerränta på det som han lånar [i det som borde varit ett lån i välvilja för att hjälpa en utsatt broder].
Ska han [den sonen] få leva? Nej, han ska inte få leva. Han har gjort alla dessa avskyvärdheter, därför ska han förvisso dö. Hans blod ska komma över honom.

En rättfärdig son till en orättfärdig man
14Och se, han föder en son som ser alla de synder som hans far gör och överväger att inte göra likadant,
15inte [offrar kött till avgudar och] äter på bergen, inte lyfter upp sina ögon till Israels hus avgudar,
inte orenar sin grannes hustru,
16inte gör fel mot någon
    och inte tar ränta på ett lån
och inte stjäl
    utan ger sitt bröd till den hungrige
    och täcker den nakne med en mantel,
17och inte drar undan sin hand från den fattige
    och inte tar emot mutor,
han har utfört mina påbud (bindande juridiska beslut) och har vandrat i mina förordningar (ordagrant "saker inristat").
Han ska inte dö för sin fars synder, han ska med säkerhet leva. 18Hans far, eftersom han grymt har förtryckt och stulit från sin bror och inte gjort det som är gott bland sitt folk, se, han ska dö för sin synd.

19Och ni frågar: Varför bär inte sonen sin fars synder med honom? Men sonen har gjort det som är rätt och rättfärdigt, alla mina förordningar (ordagrant "saker inristat") har han hållit (vaktat, skyddat, bevarat) och gjort, han ska leva. 20Den person (själ – hebr. nefesh) som syndar är den som ska dö. En son ska inte bära [få lida för] sin fars synder och en far ska inte bära [få lida för] sin sons synder. Rättfärdigheten hos den rättfärdige ska vara över honom och ondskan hos den onde ska vara över honom. [5 Mos 24:16]
     21Men om en ond omvänder sig från all sin ondska som han har gjort och håller (vaktar, skyddar, bevarar) alla mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och gör det som är rätt och rättfärdigt ska han leva och inte dö. 22Ingen av hans överträdelser som han har begått ska kommas ihåg mot honom, för hans rättfärdighet som han har gjort ska han leva. 23Skulle jag över huvud taget ha någon tillfredsställelse i att den onde dör? förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), och inte snarare i det att han omvänder sig från sina vägar och lever? [Underförstått självklart är min stora tillfredsställelse att han omvänder sig.]
     24Men när den rättfärdige vänder bort från sin rättfärdighet och begår synd och gör efter alla styggelser som den onde mannen gör, ska han då leva? Ingen av de rättfärdiga gärningar som han har gjort ska bli ihågkomna, för överträdelserna som han har överträtt och synderna som han har syndat, för dem ska han dö.
     25Och ni säger: Herrens (Jahvehs) väg är inte rättvis. Hör (lyssna, lyd) nu, Israels hus: Är det mina vägar som inte är rättvisa? Är det inte era vägar som är orättvisa? 26När den rättfärdige vänder bort från sin rättfärdighet och begår synd ska han dö av den, för den synd han begår ska han dö. 27Och när den onde vänder bort från den ondska han har begått och gör det som är rätt och rättfärdigt ska han rädda sin själ levande. 28Eftersom han betänker och vänder om från alla sina överträdelser som han har gjort, ska han leva och inte dö. 29Men Israels hus säger: Herrens (Jahvehs) väg är inte rättvis. Ni Israels hus, är det mina vägar som inte är rättvisa? Är det inte era vägar som är orättvisa?
     30Därför ska jag döma er, ni Israels hus, var och en efter hans gärningar, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk). Vänd om (kom tillbaka)! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. 31Kasta bort alla era överträdelser som ni har begått mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Varför skulle ni välja att dö, ni Israels hus? 32Jag har ingen glädje i någons död, förkunnar (säger, proklamerar) Herrarnas Herre (Adonai Jahveh), så vänd om och lev!

Klagan över kungen i exil
1Och du, höj du upp en klagosång för Israels furstar 2och säg:
Hur var inte din mor [Juda] en lejoninna
    bland lejonen!
Hon låg i mitten av de unga lejonen,
    hon fostrade sina ungar.
3Och hon fostrade en av sina ungar
    och han blev ett ungt lejon,
och han lärde sig att fånga bytet,
    han slukade människor.
4När folken samlades mot honom,
    fångades han i deras fångstgrop,
och de förde honom med krokar [mot sin vilja, i fångenskap]
    till Egyptens land.
    [Beskrivningen stämmer in på Jehoaz, se 2 Kung 23:31-34; Jer 22:11-12.]
5När hon såg att hon väntat förgäves och hennes hopp var förlorat,
    då tog hon en annan av sina ungar och gjorde honom till ett ungt lejon.
6Och han vandrade mitt bland lejonen,
    han blev ett ungt lejon
och han lärde sig att fånga bytet,
    han slukade människor.
7Han kränkte (kände; låg med) deras änkor
    och deras städer ödelade han,
landet och allt i det (dess fullhet) blev öde
    från hans rytande.
8Och folken ropade över honom
    runtomkring från provinserna,
och de spred sitt nät över honom,
    han fångades i deras fångstgrop.
9Och de satte honom i en bur
    med krokar och förde honom till Babels kung
och satte honom i säkert förvar
    så att hans röst inte kunde höras mer på Israels berg.

10Din mor var som en vinranka, i ditt blod (din likhet),
    planterad vid vatten.
Hon var full av frukt och full av grenar
    eftersom det fanns gott om vatten.
11Och hon hade starka stammar,
    till att bli spiror för dem som bär härskarstaven,
och hennes resning var upphöjd
    bland de kraftiga grenarna
och hon sågs i sin höghet
    med en myckenhet av klängen.
12Men hon blev uppryckt i raseri,
    hon kastades ner till marken
och östanvinden
    torkade ut hennes frukt.
Hennes starka stammar bröts av och vissnade,
    elden slukade henne.
13Och nu är hon planterad i öknen
    på en torr och törstig mark.
14Eld har gått ut från grenarna på hennes stam,
    den har slukat hennes frukt,
så att det inte finns någon stark stam
    som kan bli en härskarstav att råda med.
Detta är en klagosång avsedd för klagan.

Ps 106:13-31

2. Israels synd och Guds trofasthet i öknen och på Horeb
13Men de glömde snabbt vad han gjort,
    de inväntade inte hans råd och vägledning,
14utan svävade ut i ohämmad lusta i öknen
    och prövade Gud (El) i vildmarken. [4 Mos 11]
15Han gav dem vad de begärde
    men lät samtidigt deras själ (person – hebr. nefesh) bli mager.

[Deras fysiska begär efter mat, frosseri, tillfredsställdes men på bekostnad av själens behov. Gud ville vara deras tillfredsställelse både fysiskt och själsligt, se 4 Mos 11:33-35]

16De var avundsjuka på Mose i lägret
    och på Aron, Guds (Jahvehs) helige.
17Jorden öppnade sig och slukade Datan
    och övertäckte Avirams avdelning. [4 Mos 16]
18En eld tändes i deras avdelning,
    flamman brände upp de svaga.
19De gjorde en kalv i Horeb (hebr. Chorev) [annat namn på Sinai berg, se Ps 68:18]
    och tillbad en gjuten avgud. [2 Mos 32; 5 Mos 9:7-17]
20På det viset bytte de ut sin ära
    mot bilden av en oxe som äter gräs.
21De glömde bort Gud (El) deras frälsare
    som gjort stora ting för dem i Egypten, 22förunderliga ting i Hams land
    [annat namn på Egypten efter Noas son Cham (Ham) vars ättlingar bosatt sig i Afrika],
    fruktansvärda ting vid Vasshavet.
23Därför sa han [Gud] att han skulle förgöra dem.
    Om inte Mose, hans utvalde,
hade ställt sig framför honom i gapet
    för att avvända hans vrede, skulle han ha förgjort dem. [2 Mos 32:30-33:23; 4 Mos 9:18-21]

3. Israels synd och Guds trofasthet från Horeb till landet
24Dessutom föraktade de det åtråvärda landet [Israel],
    de trodde inte på hans ord. [4 Mos 14:1-12]
25De knotade i sina tält [5 Mos 1:27; 1 Kor 10:10],
    de lyssnade inte till Herrens (Jahvehs) röst.
26Därför gav han dem sin ed
    att han skulle förgöra dem i öknen
27och skingra deras ättlingar bland hednafolken
    och sprida ut dem i länderna [vilket skedde i exilen]. [4 Mos 14:27-35]
28De gick i ok med Baal från Peor
    och åt offer från döda ting.
[De åt förmodligen sådant som var offrat till avgudar, vilka här bokstavligt omnämns som döda ting, då de bara är skurna beläten.]
29På det sättet retade och provocerade de honom med sina gärningar
    och en farsot bröt ut ibland dem.
30Men Pinchas stod upp och ingrep
    så att farsoten stoppades. [4 Mos 25:6-9]
31Det tillräknades honom som rättfärdighet,
    från generation till generation för evigt. [4 Mos 25:10-13; Mal 2:4-6]

Ords 27:10

10Överge inte din och din fars vän. [De har varit trogna länge, lämna inte dem om de behöver din hjälp.]
    Gå inte till din broders hus (familj) när du drabbas av olycka.
Bättre med en nära granne
    än en broder som är långt borta.

[De släktmässiga banden mellan människor kan ibland vara mindre pålitliga än genuin vänskap.]

Heb 9:1-10

En ny gudstjänst
1Det första förbundet hade sina regler för gudstjänsten och sin jordiska helgedom.

Det jordiska tabernaklets utformning

Skiss över tabernaklet med de två rummen som skildes åt med ett draperi, förlåten. Ingången till tabernaklet var alltid från öster, och täcktes av ett draperi.

2[Mose fick noggranna instruktioner för hur tabernaklet skulle utformas. Den andra halvan av Andra Moseboken ägnas åt dessa detaljer. Ett annat namn på tabernaklet var "uppenbarelsetältet" eller mer ordagrant översatt "mötestältet", se t.ex. 2 Mos 33:7. Ordet beskriver tältets funktion att vara en mötesplats mellan Gud och människa. Det är denna ursprungliga mötesplats som beskrivs. Senare byggdes templet i Jerusalem, men det är inte det författaren skildrar. Där fanns varken Arons stav eller krukan med mannat eller lagens tavlor, som för länge sedan hade gått förlorade.]

Ett tabernakel [en Guds boning – ett tält där Gud uppenbarar sig och möter människan] inreddes med ett första rum som kallades det heliga. Där stod:
ljushållaren [menoran – den sjuarmade ljusstaken, se 2 Mos 25:31-39]
och bordet [2 Mos 25:23-30]
    med skådebröden [2 Mos 25:30; 3 Mos 24:5-8].
3Men bakom det andra förhänget (draperiet) [det som även kallas förlåten] fanns ett rum som kallades det allra heligaste [2 Mos 26:31-34]. 4Dit hörde [räknades]:
det förgyllda rökelsealtaret
[2 Mos 30:1-6. Rökelsealtaret, som var helt klätt i guld, stod vid förhänget i det första rummet, men förknippas med det inre allra heligaste rummet, eftersom det användes på försoningsdagen då översteprästen gick in i det allra heligaste, se 3 Mos 16:13.]
och [där stod] förbundsarken,
    som var överdragen med guld på alla sidor [2 Mos 25:10-22].
I arken fanns:
    en guldkruka med mannat [2 Mos 16:33-34],
    Arons stav som hade grönskat [4 Mos 17:1-11]
    och förbundets tavlor [2 Mos 25:16; 40:20].

I Timna park, strax norr om Eilat i södra Israel, finns en fullskalig modell över tabernaklet.

5Ovanpå den [arken] stod härlighetens keruber [änglar med vingar som representerade Guds närvaro, se Hes 9:3] som överskuggade nådastolen [det guldbeklädda locket på förbundsarken].

[Det var här översteprästen stänkte blod för att försona synden en gång per år under försoningsdagen – jom kippur, se Rom 3:25; 2 Mos 25:18-22.]
Men vi kan inte gå in på alla detaljer runt detta nu.

6Så var det ordnat. I det första rummet går prästerna ständigt in och förrättar sin tjänst. [Olivolja skulle fyllas på i ljusstaken som tändes varje kväll och lyste fram till morgonen, se 2 Mos 27:20-21. De tolv skådebröden byttes ut varje sabbat, se 3 Mos 24:5-8. Dagligen offrades två lamm, se 4 Mos 28:3; 2 Mos 29:38-42.] 7I det andra rummet är det bara översteprästen som går in, en gång om året [på försoningsdagen – jom kippur, se 3 Mos 16:12-16], och då aldrig utan blod som han bär fram för sina och folkets oavsiktliga synder.

8Därigenom visar den helige Ande att vägen in i det allra heligaste ännu inte är uppenbarad så länge det första rummet består.

[Själva existensen av ett yttre rum som skyddade det allra heligaste visar att Gamla testamentets ceremonier och regler begränsade tillgängligheten till Guds närvaro. När Jesus dog på korset brast förlåten uppifrån och ner, se Matt 27:50-51.]

9Detta [den yttre delen av tabernaklet, det heliga] är en bild (liknelse, illustration, parallell) av den tid som nu är [första förbundet], när gåvor och offer bärs fram som inte kan rena samvetet hos den som förrättar tjänst. 10Dessa [yttre ceremonier och ritualer] rör bara mat och dryck och olika reningar [ceremoniella reningsdop och bad]. De var yttre regler (för kroppen) som skulle följas fram till tiden för en bättre ordning [ett bättre förbund].





Igår

Planer

Stäng  


Helbibel