"Jag ber dig, Herre (Adonai), min Gud (El), den store och skrämmande (som inger vördnad och respekt), du som håller fast vid förbundet och nåden (den omsorgsfulla kärleken) mot dem som älskar dig och håller ditt bud. [5 Mos 7:9] ⁵Vi har
    syndat (ordagrant 'missat målet') [Israel hade misslyckats att vara ett heligt folk],
    gjort fel (ordagrant 'böjt, svängt', vikit av från den rätta vägen, handlat förvrängt, förvridet),
    varit gudlösa och
    vikit av från dina bud och befallningar.
⁶Vi har inte lyssnat till dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra kungar, våra ledare (furstar), våra förfäder (fäder) och till allt folket i landet.

⁷Herre (Adonai), du är rättfärdig – vi är vanärade (har skam). [Hebreiskan har en stark kontrast: ordagrant 'till dig rättfärdighet – till oss skam'. Sedan fångenskapen och Jerusalems förstörelse 586 f.Kr. var Israel offentligt vanärade bland hednafolken.] Så är det idag med Juda folk, Jerusalems invånare och hela Israel, både de som bor nära och de som bor långt borta i alla de länder dit du har fördrivit dem, eftersom de var trolösa mot dig. ⁸Vi måste skämmas (till oss skam). Våra kungar, ledare (furstar) och våra förfäder (fäder) skäms, för vi har syndat mot dig.

⁹Hos Herren vår Gud finns barmhärtighet (oändlig nåd) och förlåtelse (Ordagrant: 'till Adonai vår Elohim finns barmhärtigheter och förlåtelser', pluralformen förstärker Guds stora barmhärtighet och hans överflödande förlåtelse), även om vi har gjort uppror mot honom. ¹⁰Vi har inte lyssnat till Herren vår Guds röst. Vi har inte följt (vandrat efter) den undervisning som han gav oss genom sina tjänare profeterna. [Jer 3:13; 26:4; 32:23]

¹¹Hela Israels folk övergav din undervisning (korsade en gräns) och vek av [bort från din väg], och vägrade lyda (lyssna till din röst). Det är anledningen till den förbannelse och ed som står i Moses, Guds tjänares, undervisning (hebr. Torah) [5 Mos 28:64-68], eftersom vi har syndat mot dig. ¹²Han höll sina ord som han hade talat mot oss och våra ledare som styrde över oss. [Ordagrant 'domare som dömde oss', men syftar troligen på alla ledare, se vers 6, som medvetet hade lett folket bort från Gud.] Herren lät en stor olycka (denna ondska, lidande) [den pågående exilen] komma över oss. Inget liknande har skett under himlen som det som har hänt med Jerusalem. [Jer 35:17; 36:31] ¹³Just precis som det står skrivet i Moses undervisning (hebr. Torah), kom allt detta onda (denna olycka) över oss. Trots detta har vi ännu inte försökt försona oss med Herren vår Gud. [Ordagrant 'blidka hans ansikte', att vända sitt ansikte mot någon är ett tecken på favör och välvilja.] Vi har inte vänt oss bort från (slutat med) våra missgärningar (synder) och börjat söka (fråga efter, lyda) din sanning [dina levnadsregler och din moral i din undervisning]. ¹⁴Därför vakade Herren över olyckan (som en vaktpost, och tillät den komma). [Citat från Jer 1:12. Ordet "vaka" är ovanligt och kan användas både i betydelsen att vara på vakt mot att något ska ske och att vaka och vänta efter att ha förberett något som ska ske. Ett exempel där ordet används så är just i Jeremia, som Daniel just har läst, där Gud vakar för att riva ner men även bygga upp, se Jer 31:28.] Herren vår Gud är rättfärdig i allt han gör, men vi lyssnade inte på hans röst.

¹⁵Herre (Adonai) vår Gud (Elohim), du använde din kraft (använde din starka hand) och förde ditt folk ut ur Egypten [2 Mos 12-15]. Det gjorde att ditt namn blev känt, som det är än idag. Men vi har syndat och varit gudlösa. [Versen är en sammanfattning av Jer 32:17-23, den bok som Daniel blivit berörd av och som har rört honom till denna bön, se Dan 9:2.] ¹⁶Herre, för all din rättfärdighets skull (eftersom du alltid gör det som är rättvist och rätt), vänd bort din vrede och ilska från din stad Jerusalem, ditt heliga berg. På grund av våra synder och våra förfäders (fäders) skuld blir Jerusalem och ditt folk hånat av alla folk omkring oss. [Jer 29:18] ¹⁷[Daniel har bett om staden Jerusalems upprättelse, se vers 16, nu fortsätter han att be för templets återuppbyggande.] Nu, vår Gud! Hör din tjänares bön och vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd). Låt ditt ansikte lysa över din helgedom [templet i Jerusalem] som ligger i ruiner. [5 Mos 6:25]

¹⁸Böj ditt öra (lyssna noga) och hör! [Min bön till dig, men även folkets hån, se vers 16.]
Öppna dina ögon och se på vår ödeläggelse [städer i ruiner i vårt land] och staden [Jerusalem],
    som är uppkallad efter ditt namn.
Det är inte på grund av våra egna rättfärdiga handlingar vi kommer till dig med våra vädjanden (enträgna, ödmjuka och innerliga böner om nåd),
    utan på grund av din stora barmhärtighet (oändliga nåd).

[Här, och i vers 9, används rachamim, ett av flera hebreiska ord för nåd och barmhärtighet. Ordet förekommer bara i plural i Bibeln. Det illustrerar hur Guds nåd är oändlig. Ett ord som inte finns i singular är omöjligt att räkna. Det har ingen början och inget slut. Detta ord visar på den dimensionen i nåden som gör den obegränsad.]

¹⁹Herre (Adonai), hör [vår bön]!
Herre (Adonai), förlåt [vår synd]!
Herre (Adonai), agera!
Dröj inte, min Gud (Elohim),
    [inte för min skull utan] för din skull,
    för din stad
    och ditt folk som bär ditt namn (är uppkallat efter ditt namn)."

²⁰Medan jag fortfarande talade, bad och bekände min synd och mitt folk Israels synd inför Herren, min Gud, och bar fram min bön inför Guds heliga berg ²¹kom Gabriel till mig. [Innan Daniel avslutat sin bön sänder Gud bönesvaret.] Jag hade sett honom i den förra synen [tolv år tidigare, se Dan 8:1]. Han kom när jag var alldeles utmattad, vid tiden för kvällsoffret [klockan 15-16], medan jag fortfarande talade och bad. [Ordet "alldeles utmattad" kan också betyda "flygande hast", och i så fall beskriver det hur Gabriel kom snabbt. Båda översättningarna är möjliga, men tröttheten utifrån bön och fasta verkar ändå stämma bättre i sammanhanget, se Dan 9:3; 10:2, 8.]

²²"Men förstå", han [ängeln Gabriel] talade med mig och sa: "Daniel, jag har nu kommit för att låta dig bli vis och få förstånd. ²³Redan när du började vädja (i bön om nåd) [idag], gick ett ord [bönesvar] ut, och jag har kommit för att berätta det, för du är högt älskad (dyrbar). Ge akt på ordet (lyssna noga) så att du kan förstå uppenbarelsen.

²⁴[Gabriel kommer att tala om 70 sjuperioder som rör det judiska folket. Hebreiskan använder ordet "shavuim" som betyder 7 av något slag. Det anger en tidsperiod på 7 utan någon enhet på samma sätt som "ett dussin" på svenska kan syfta på 12 stycken av något vad som helst. Sjuperioderna kan syfta på 7 år, 7 dagar, 7 månader eller en symbolisk "fulländad" tid. År är dock den mest troliga enheten, i inledningen talas t.ex. om 70 år. Ett vanligt uttryck för en sådan här "sjuperiod" eller vecka av år är då "årsvecka". En för judarna välbekant sjuårsperiod var också det sjunde sabbatsåret för landet då åkrarna skulle ligga i träda, se 3 Mos 25:1-6. Vart sjunde sådant år, dvs. det 49:e året, var ett jubelår. Det var ett år då hela samhället fick en nystart – alla lån avskrevs och landområdena återgick till sina ursprungliga ägare, se 3 Mos 25:7. Detta system med både plan- och marknadsekonomi säkerställde att även om föräldragenerationen gjort dåliga val skulle inte barnen behöva ärva deras skulder. När Mose fick denna förordning kom det också med en varning. Om det judiska folket inte höll denna princip skulle de bli kringspridda bland folken, se 3 Mos 26:33-35; Jer 34:12-22.
    Systemet med sabbatsår började gälla när israeliterna kom in i landet, se 3 Mos 25:2. När Salomo började bygga templet var det 480 år efter uttåget ur Egypten, se 1 Kung 6:1. Samma varning om att folket skulle bli kringspridda ger Gud till Salomo, se 1 Kung 9:6-9. Det nämns att Salomo tog ut höga skatter av folket och troligtvis hölls inte dessa sabbatsår, se 1 Kung 5:13-14; 12:6-11. Detta resulterar i Jerusalems belägring 605 f.Kr. och Jerusalems fall 586 f.Kr. Det är värt att notera att det norra riket faller redan 722 f.Kr. Deras avfall var större än det södra rikets. De höll inte ens sabbaten en gång i veckan eller de andra högtidsdagarna, vilket kan vara anledningen till att deras tid rann ut snabbare.

Stora profetiska händelser har skett vart 490/500 år i Israels historia:

• Abraham föds, ca 1950 f.Kr.
• Uttåget ur Egypten, ca 1450 f.Kr.
• Första templet invigs, 996 f.Kr.
• Templet återinvigs, 516 f.Kr.
• Jesus föds 8-4 f.Kr., dör och uppstår 30 eller 33 e.Kr.

I själva definitionen av jubelår finns en viss osäkerhet i formuleringen om jubelåret ska inkluderas eller läggas till det 49:e året så att cykeln blir 50 år. Det gör att cykeln kan variera mellan 490 och 500 år. De 40 åren i ökenvandringen verkar inte räknas med, vilket gör att det finns en marginal, se 1 Kung 6:1.]

Sjuttio sjuperioder [70 årsveckor vilket motsvarar 490 år] är bestämda (ordagrant 'ristade' eller 'utskurna') över ditt folk [det judiska folket] och din heliga stad [Jerusalem]. [En bestämd tidsperiod är 'utskuren' som specifikt berör det judiska folket, Jerusalem och Israel. Anledningen är:]
    För att få ett slut på överträdelsen.
    För att försegla synder.
    För att sona (övertäcka) skulden.
    För att införa en evig rättfärdighet.
    För att försegla synen och profetian (som med ett sigill).
    För att smörja (avskilja till helig tjänst) det allra heligaste.

[Det allra heligaste syftar troligtvis på templet, och då specifikt på Gudsstaden och det framtida templet i Jerusalem. Hesekiel var samtida med Daniel och hans syn i kap 40-48 var inte okänd.]

En tidsaxel med en vanlig tolkning över hur de 70 sjuperioderna kan åskådliggöras med ett glapp mellan den 69 och den sista perioden.

²⁵[Nu delas de 70 sjuperioderna in i tre grupper: 7, 62 och 1. Den sista delen har två halvor.]

Det ska du veta och förstå att från det att ett ord (en order) om att
    återställa och bygga upp Jerusalem igen,
    till en smord (messias), en furste [kommer],
    ska det vara 7 sjuperioder [49 år].
Under 62 sjuperioder [434 år]
    ska den [staden Jerusalem] på nytt bli uppbyggd,
    med torg (marknadsplats och gator) och försvarsmurar (eller vattensystem),
    även under svåra tider. [Neh 4:1; 9:36-37]

²⁶Efter de 62 sjuperioderna [434 år] ska en smord (Messias) bli avlägsnad (utrotad, avrättad, se 3 Mos 7:20; Jes 53:8),
    och han ska inte ha något (vara längre).

[Kungar i Israel smordes, så en smord eller en messias kan syfta både på en "vanlig" kung och på den kommande Messias. Även Kyros kallas "min smorde" i Jes 45:1. Den sista delen är inte helt tydlig. Vad är det han inte ska ha längre? Utifrån sammanhanget så ska den här kungen upphöra att ha rollen som kung/messias för sitt folk. Det går också att tolka "inte ha något" som att han ska avrättas fattig och utblottad. Ur ett messianskt perspektiv kan denna vers beskriva hur Jesus kom som en tjänare för att dö för världens synd, utblottad på korset.]

Staden och helgedomen [Jerusalem och templet] ska förstöras av en kommande ledares folk [trupper],
    dess [templets] förstörelse ska komma som en störtflod [hastigt och helt förödande].

[Templet vanhelgades 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes. År 70 e.Kr. förstörde romarna Jerusalem och templet, något som även Jesus förutsade, se Luk 19:44.]

Ända till slutet är det bestämt (inristat) [förutbestämt genom Guds beslut, se Jes 10:23; 28:22]
    att det ska råda krig med förödelse [plural].

²⁷Han [en framtida ledare – antikrist] ska sluta en stark överenskommelse (pakt)
    med många folk för en sjuperiod [7 år].
Efter en halv sjuperiod [3,5 år] ska han avskaffa slaktoffer och matoffer.
På styggelsers vinge ska förödaren komma.
    [En vinge är en bild på något som sprider ut sig och täcker allt, se Jes 8:8. En annan tolkning är att det är i en del av templet, en "vinge" av byggnaden.]
Detta ska fortgå tills det fast bestämda slutet utgjuts [ett gudomligt straff kommer, se vers 11] över förödaren."

[När Daniel får denna uppenbarelse ligger Jerusalem och templet i ruiner. Det måste ha varit en uppmuntran att höra att staden och templet skulle byggas upp igen, men också smärtsamt att en ny ödeläggelse förutsades och att svåra tider är bestämda till slutet.
    Det finns många olika tolkningar och spekulationer kring vad de sjuttio sjuperioderna står för. Det repetitiva mönstret som är vanligt i Bibelns profetior kan vara en hjälp för tolkningen. T.ex. vanhelgades templet 167 f.Kr. av Antiochos IV Epifanes, återinvigdes 164 f.Kr. för att på nytt ödeläggas 70 e.Kr. av romarna. Det som är klart är att tidsperioden gäller det judiska folket och Jerusalem, se vers 24. Profetian börjar med sex saker som ska ske för det judiska folket under 70 sjuperioder – vilket troligtvis motsvarar en period på 490 år. Denna period är i sin tur uppdelad i tre perioder 7 + 62 + 1, där den sista delen har två halvor. Översatt till år motsvarar det 49 + 434 + 3,5 + 3,5 år.
    Jesus refererar till den sista delen av denna syn som en framtida händelse, se Matt 24:15. Paulus skriver om det som något som ännu inte skett, se 2 Thess 2:4. Även kopplingen till "en halv tid" och 3,5 år i Uppenbarelseboken pekar på att det rör ändens tid, se Upp 11:2-3; 12:6, 14; 13:5. Vad gäller startpunkten så säger vers 25 att det är från ett ord om att bygga upp Jerusalem igen. Tre förslag är vanliga:

• 538 f.Kr. – Kung Kyros ord till Serubbabel, se 2 Krön 36:22-23; Esra 1:1-3; 6:1-5; Jes 44:28; 45:13.
• 457 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Esra att återuppta tempeltjänsten, se Esra 7:11-26.
• 445 f.Kr. – Kung Artashastas ord till Nehemja att bygga upp Jerusalems mur, se Neh 2:1-8.

Judisk ortodox syn
En vanlig judisk tolkning är att utgå från 605 f.Kr. Lägger man till 434 år hamnar man på år 171 f.Kr. Det är sedan 7 år fram till 164 f.Kr. då templet renas. De 49 åren syftar på tiden det tog att färdigställa templet och inkluderas i de 434 åren. Enligt detta synsätt är denna profetia uppfylld.

Messiansk syn
Den som tror på Jesu ord i Matt 24:15 och även ser att uppenbarelsen är messiansk startar räkningen vid någon av de tre kungörelserna. Slutdatumet hamnar då vid Jesu födelse eller intåg i Jerusalem. De flesta av kyrkofäderna ansåg att denna uppenbarelse syftade på Messias. Just dessa verser i Daniel kan ha varit anledningen till att det fanns en messiansk förväntan omkring år 0. Den grupp som kallades "herodianer" på Jesu tid, se Mark 3:6, såg Herodes som en smord kung, en messias. Några år efter Jesu födelse kom stjärntydare från öst, troligtvis judiska ättlingar från Babylon som kände till Daniels profetior, se Matt 2:1-2. Simeon och Hannah väntade på Herrens Smorde, se Luk 2:25-26, 36-38. I synagogan i Nasaret läser Jesus från Jesaja om jubelåret och att Skriften är uppfylld, se Luk 4:21
    De flesta med denna tolkning slår ihop 7 + 62. Summan blir då 69 sjuperioder, vilket motsvarar 483 år. Beroende på startpunkt och hur man räknar blir resultatet olika. I korthet kan man säga att det finns tre huvudspår beroende på de tre olika startåren som finns:

• 483 år från Kyros förordning 538 f.Kr. till Jesu död.
  David L Cooper har visat att det finns vissa otydligheter i tideräkningen i det persiska riket som bygger på den grekiske matematikern Ptolemaios beräkningar. Om det persiska styret inte är 205 år utan bara 123 år blir startpunkten Kyros förordning. I Nehemja och judiska källor som rabbinska verk som Seder Olam finns stöd för en kortare tideräkning. Munken Dionysius som utformade vår tideräkning 525 e.Kr. missade några år. Kristi födelse inträffade någon gång mellan 8 och 4 f.Kr. Huvudargumentet för detta spår är att profeten Jesaja nämner Kyros vid namn som den som ska ge förordningen, se Jes 44:28; 45:13, och att judisk tideräkning är mer tillförlitlig än grekisk.
  
  
• 483 år från Artashastas ord till Esra 457 f.Kr. till 27 e.Kr. – då Jesus började sin tjänst.
  Denna beräkning använder vanliga solår med 365,25 dagar. I Dionysius tideräkning är det bara ett 1 år mellan 1 f.Kr. och 1 e.Kr., vilket gör att man måste lägga till ett år.
  
  
• 483 år från Artashastas ord till Nehemja 445 f.Kr. till 32 e.Kr. – då Jesus red in i Jerusalem på en åsna.
  Beräkningen använder sig av månår på 360 dagar, i stället för solår på 365 dagar. Den förste som kom fram till detta var Sir Robert Anderson som arbetade som detektiv på Scotland Yard. Han redogjorde för sina beräkningar i en bok på slutet av 1800-talet. Anledningen till att använda månår kommer från att i Upp 12:6 används 30 dagars månader för att beskriva 3,5 år. Beräkningarna är komplexa eftersom kalendrarna ändras och det finns liknande beräkningar som justerar slutdatumet omkring något år.

Eftersom varken Jesu födelse eller död exakt kan bestämmas finns det en osäkerhet. Den som har denna syn ignorerar inte att vissa delar har uppfyllts som skuggbilder i det som hände Antiochos IV Epifanes.

Den profetiska klockan tycks ha stannat efter 69 sjuperioder. En sjuperiod återstår. Jesus kom som en lidande tjänare, men kommer även att komma som en kung för att regera. Paulus talar om Israels förhärdelse tills hedningarna i fullt antal har kommit in, se Rom 11:25.]

Daniels fjärde syn (kap 10-12)
¹[Daniel är nu i 85-årsåldern. Två år tidigare hade den nya persiske kungen Kyros gett judarna tillåtelse att återvända till Jerusalem, se Esra 1:3. Det är dock få judar som brutit upp, och för dem som gjort det var omständigheterna svåra.
    Själva synen sker ett specifikt datum, den 24:e i vårmånaden nisan, se vers 4. Den judiska påsken firas 14:e nisan, så under de tre veckor som beskrivs här, har påsken kommit och gått. Påsken firas till minne av uttåget ur Egypten. Kanske hade Daniel haft svårt att glädja sig denna högtid eftersom så få tagit möjligheten att göra ett nytt "exodus" från Babylon. I stället hade han känt sorg, se vers 2.
    Synen inträffar när Daniel är borta från staden Babylon och befinner sig vid floden Tigris. Texten säger inte varför, kanske var han där på administrativt uppdrag eller för att uppmana judar att återvända?

Strukturen i den sista delen av Daniels bok är:
1. Prolog – Dan 10:1-11:2
2. Uppenbarelsen – Dan 11:2-12:4
3. Epilog – Dan 12:5-13.]

Prolog
I den persiske kungen Kyros (Koresh) tredje regeringsår [536 f.Kr.] fick Daniel, som också kallades Belteshassar [namnet han fått när han togs tillfånga Dan 1:7], ett budskap (ord) uppenbarat. [Han får se ännu en vision.] Budskapet är sant, och handlar om ett stort krig (en svår tid, en stor vedermöda). Han förstod budskapet och i synen kom insikt i vad den handlade om.

²Vid den tiden hade jag, Daniel, sörjt i tre veckor [Ordagrant "tre sjuor av dagar", troligtvis för att särskilja denna tid från de sjuttio sjuperioderna i föregående kapitel.] ³Jag åt ingen lyxmat (delikatesser), inget kött eller vin vidrörde min mun. [Daniel verkar delvis ha fastat från mat, levt enkelt och bara ätit bröd och vatten under tre veckor.] Jag smorde inte heller min kropp med olja förrän de tre veckorna hade gått. [Att smörja sin kropp med olja var vanligt bland judarna och antika folk, oljan mjukgjorde huden och skyddade mot hettan.]

Floderna Eufrat och Tigris.

⁴På den tjugofjärde dagen i första månaden [nisan, som infaller i mars/april, vid påskhögtiden] var jag vid stranden av den stora floden Tigris. [Floden Eufrat rann genom staden Babylon. Parallellt öster om den rinner floden Tigris i nuvarande Irak.] ⁵Jag lyfte min blick och fick se en man stå där, klädd i linnekläder. Han hade ett bälte av guld från Ufas [Jer 10:9] runt midjan. [Synen liknar den av Jesus i Upp 1:13] ⁶Hans kropp var som av krysolit (guldskimrande topas), hans ansikte som en blixt, hans ögon som eldslågor och hans armar och ben som glänsande brons. Ljudet av hans ord var som ett väldigt dån. [Hes 1:7, 13, 23, 24, 27; 9:2; Upp 1:15]

⁷Jag, Daniel, var den ende som såg synen. Männen som var med mig såg den inte, men de greps av stark skräck så att de sprang och gömde sig. ⁸Jag blev ensam kvar, och när jag såg den mäktiga synen försvann all min kraft. Färgen vek från mitt ansikte så att jag blev likblek, och jag hade ingen kraft kvar. ⁹Då hörde jag ljudet av hans ord, och när jag hörde det föll jag bedövad ner med ansiktet mot jorden. ¹⁰Då rörde en hand vid mig och hjälpte mig upp (skakande) på mina knän och handflator. ¹¹Han [mannen i synen] sa till mig:

"Daniel, du är högt älskad (dyrbar). Ge akt på (förstå) de ord som jag ska tala till dig. Res dig upp, för nu har jag blivit sänd till dig."
    När han talade dessa ord till mig, reste jag mig upp men skakade fortfarande.
     ¹²Sedan sa han till mig: "Var inte rädd, Daniel, från första dagen då du bestämde dig för (vände ditt hjärta till) att söka förstånd och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord varit hörda. Jag har blivit sänd på grund av vad du har sagt (din bön). ¹³Fursten över Persiens rike stod emot mig under 21 dagar. Då kom Mikael, en av de förnämsta furstarna, till min hjälp, och jag blev kvar där hos Persiens kungar. ¹⁴Men nu har jag kommit för att undervisa dig om vad som ska hända ditt folk i kommande dagar, för synen syftar på framtiden."

¹⁵Medan han [mannen i synen] talade till mig böjde jag mitt ansikte mot jorden och blev stum. [Daniel blir överväldigad av det bönesvar han får.] ¹⁶Plötsligt rörde någon som liknade en människoson vid mina läppar [antagligen ängeln Gabriel i mänsklig gestalt, se Dan 9:21]. Då öppnade jag min mun och talade till honom som stod framför mig: "Min herre (hebr. adóni), på grund av synen har stor vånda kommit över mig (som när en kvinna som ska föda), och jag är helt kraftlös. ¹⁷Hur skulle min herres tjänare [som är så svag] kunna tala med dig? Min styrka är borta, och jag kan knappt andas."
     ¹⁸Då rörde han som liknade en människa vid mig igen och styrkte mig. ¹⁹Han sa: "Var inte rädd, du högt älskade man (du är dyrbar i Guds ögon, han har sin glädje i dig)! Frid vare med dig (Guds välsignelse på alla områden)! Var stark, ja, var stark!"
    Medan han talade till mig blev jag styrkt. Jag sa: "Låt min herre tala nu, för du har styrkt mig."
     ²⁰Då sa han: "Förstår du varför jag har kommit till dig? Jag måste strax vända tillbaka för att kämpa mot fursten över Persien, och när jag drar bort från honom kommer fursten över Grekland (Javan). ²¹Men jag vill berätta för dig vad som är skrivet i sanningens bok. Ingen enda hjälper mig mot dessa [andliga furstar över Persien och Grekland] förutom Mikael, er [Israels folks] furste.
¹I medern Dareios (Darejavesh) första regeringsår [två år tidigare, år 538 f.Kr.] stod jag där för att stärka och skydda honom.

[Den första versen i kapitel 11 hör ihop med Dan 10:1 och avslutar den första delen som beskriver omständigheterna kring synen.]

Tillbaka upp

---

Ps 120:1-7

PILGRIMSPSALMER (120-134)


Psalm 120 – Jag vill fred

Detta är den första av de femton pilgrimspsalmerna, de "stigande sångerna" (Ps 120-134). Dessa psalmer sjöng man när man gick upp till de tre veckolånga högtider som varje år firades i Jerusalem; det osyrade brödets högtid, pingsten och lövhyddohögtiden, se 2 Mos 23:15-17.

Författare: Okänd

Struktur:
1. Förtröstan, vers 1-2
2. Vedergällning, vers 3-4
3. Ve mig, vers 5-7

¹En pilgrimssång (en vallfartsång; "en sång från/för dem som vandrar upp"). [Oavsett varifrån man kommer så går man alltid upp till Jerusalem.]

I min ångest ropade jag (höjde jag min röst i bön) till Herren (Jahveh)
    och han svarade mig.
²Herre (Jahveh), rädda (ryck bort) min själ (mitt jag, mitt liv) från ljugande (lögnaktiga) läppar,
    från en bedräglig (falsk, vilseledande) tunga.

³[Nu riktas orden från Herren (Jahveh) till en motståndare och hans lögnaktiga ord:]
Vad ska jag ge dig och vad mer kan jag göra för dig,
    du bedrägliga tunga?
⁴Mäktiga mäns skarpa pilar
    med brinnande kol från ginstbuskar. [Rötterna var hårda och fungerade bra som träkol.]

⁵Ve mig eftersom jag vistas i Meshech [långt i norr],
    jag bor bland Kedars tält [i den arabiska öknen sydost om Israel].

[Meshech är namnet på ättlingar till Noa som bodde norrut, antingen i norra Israel eller i trakten av Armenien. Deras namn nämns ofta tillsammans med Tubal och Magog, se 1 Mos 10:2 Ordet betyder att dra upp som en fisk ur vattnet eller en rot ur jorden, eller rita ut ett spår, dra upp en linje. Men det kan också betyda en sådd eller en besittning.
    Kedar var Ismaels son, se 1 Mos 25:14. Ordet betyder "mörk". Genom att ange områden i norr och öster visar psalmisten hur han är som en nomad, borta från landet.]

⁶Min själ har alltför länge bott bland
    den som hatar fred (shalom). [Singular "den" förstärker.]
⁷Jag, fred (shalom) [Jag vill fred, välgång, helhet; jag är fridsam],
    men när jag talar, är dessa för krig.

[Ordagrant står det "Jag, fred". Ordet shalom betyder frid, fred och fullhet på alla områden. Guds frid är djupt förknippad med Gud själv.]

Tillbaka upp

---

Ords 28:27-28

²⁷Den som ger till den fattige behöver inte sakna någonting,
    men den som vänder bort blicken [för att inte se deras behov] får många förbannelser.

²⁸När de ogudaktiga reser sig upp [och får makt], gömmer sig folk (man blir försiktig och varsam i allt man gör),
    men när de ogudaktiga förgås, ökar de rättfärdiga i antal.

Tillbaka upp

---

1 Joh 2:18-3:6

Vissa har lämnat sanningen
¹⁸Barn [andliga små barn under uppfostran – gr. paidion]!
Nu är det den sista tiden (timmen).

Ni har hört

att Antikrist ska komma [Paulus undervisar t.ex. om laglöshetens människa, se 2 Thess 2:3-11],
    redan nu har många antikrister uppstått (dykt upp, visat sig).

Genom detta vet vi (har vi en personlig erfarenhet, bevisar det)

att det är den sista tiden.

[Uttrycket "den sista tiden" används i NT för hela perioden från Jesu död och uppståndelse fram till hans återkomst, se Petrus tal i Apg 2:16-39 och Heb 1:2. Med ordvalet indikerar Johannes att budskapet är brådskande, utan att för den skull hävda att slutet är nära förestående.
    Ordet "antikrist" betyder "motståndare till Kristus (den Smorde)", men också "ersättare för Kristus" och beskriver någon som kopierar och härmar Kristus. Alla läror som går emot vem Jesus är och vad han har sagt är "anti" Kristus. Följaktligen kallas de som förespråkar och lär ut dessa falska läror för antikrister och är fiender till Kristus (den Smorde). Uttrycket antikrist/antikrister används totalt fem gånger i NT. Fyra gånger i detta brev och en gång i 2 Joh 1:7. Andra titlar för Antikrist är "Laglöshetens människa", se 2 Thess 2:3, och "Förödelsens styggelse", se Matt 24:15. Även vilddjuret i Upp 13:1, 11 förknippas med Antikrist.]

¹⁹De har gått ut från oss [utgått från vår gemenskap och lära],
    men de hörde aldrig till oss,
    för om de hade hört till oss,
skulle de varit kvar med oss.

Men de lämnade, och det visar (så att det skulle bli uppenbart) att inte alla hör till oss.

²⁰Men ni [i motsats till alla som är emot den Smorde, se vers 18] har fått en smörjelse (gr. chrisma) från den Helige [Ande], och ni har alla kunskap [var och en av er har personligen erfarit sanningen, se vers 21 och Jer 31:33-34.]

²¹Jag har inte skrivit till er för att ni inte känner sanningen, utan därför att ni känner den, och eftersom ingen lögn (falskhet) kommer från (har sitt ursprung i) sanningen. [Ordet "skrivit" återkommer i vers 26.]

²²Vem är "lögnaren" om inte den som förnekar (vanemässigt förkastar) att Jesus är den Smorde (Messias, Kristus)?
En sådan person är Antikrist [en motståndare till Guds utvalde och smorde Kung], den som förnekar (vanemässigt förkastar) Fadern och Sonen.

²³[Nu kommer kiasmens centrum och höjdpunkt:]

Den som förnekar (gång på gång förkastar) Sonen,
    har inte heller Fadern.
Den som bekänner (säger samma sak som, tänker likadant som) Sonen
    har också Fadern.

²⁴Låt det ni fått höra från början förbli (bo, leva) i er.
Om det ni hört från början förblir (bor, lever) i er,
så ska ni förbli (bo, leva) i Sonen och i Fadern.

²⁵Och detta är det löfte han har lovat oss:
evigt liv [Guds överflödande och äkta liv – dvs. själva kärnan och meningen med livet]. [1 Tim 4:8; 2 Tim 1:1]
²⁶Detta har jag skrivit till er med anledning av dem som ständigt försöker förleda er [de falska lärarna].

²⁷Men vad gäller er så är den smörjelse som ni har fått från honom [den Helige, se vers 20] kvar i er (den bor i er). Ni behöver inte att någon [falsk lärare, antikrist, motståndare till Jesus, se vers 18-19] lär (undervisar) er, låt i stället hans [den Heliges] smörjelse fortsätta att lära er allting, den är sanning och inte lögn, så, just som han lärde er, förbli (var kvar, lev) i honom.

[Det grekiska ordet för att lära och undervisa används tre gånger i vers 27 och bara här i hela detta brev. Även ordet för att förneka används tre gånger i detta stycke och ingen annanstans i brevet, se vers 22-23. Jesus talade om den helige Ande som skulle undervisa lärjungarna, se Joh 14:26. Johannes tar inte avstånd från lärare och all undervisning – bara det att han skriver detta brev, se vers 26, visar på vikten av god undervisning, se Ef 4:11. Det behövs dock inga nya, gnostiska uppenbarelser som lär ut en annan Jesus. Den helige Ande vill också hjälpa varje troende att avgöra om det är sanningen som undervisas.]

Guds barn – delaktiga i Guds familj (2:28-3:10)
²⁸[Sex gånger i följande stycke försäkrar Johannes att den som tror är Guds barn, se 1 Joh 2:28; 3:1, 2, 7, 10a, 10b. Tio gånger från vers 29 och till slutet används ordet "född". Det har inte använts någon gång tidigare i brevet. Den som är född av honom är hans barn. De tror på Gud och älskar sina syskon medan de väntar på Jesu återkomst. Ordet går som en röd tråd genom detta stycke och används fem gånger, se 1 Joh 2:28; 3:2a, 2b, 5, 8. Jesus uppenbarades när han kom till jorden och kommer att uppenbaras när han kommer tillbaka.]

Nu, kära barn [älskade unga familjemedlemmar i tron]: Fortsätt att förbli (var kvar, lev) i honom. Då kan vi vara frimodiga när han uppenbarar sig och behöver inte skämmas (rygga tillbaka från honom i skam) vid hans ankomst. ²⁹Om ni vet att han är rättfärdig [om ni verkligen förstått att Jesus är helt rättfärdig och alltid gjort Faderns vilja], då förstår ni (har ni också en personlig erfarenhet av) att var och en som praktiserar rättfärdighet [lever ett heligt liv]
    är född av honom [Fadern].

¹[Nu kommer en förklaring och utvidgning av vad det innebär att vara "född av honom". Meningen börjar med "Se" som är en uppmaning att begrunda och reflektera över den enorma kärlek som Fadern skänkt till sina barn.]

Se vilken annorlunda kärlek (för oss människor en helt främmande kärlek som är utgivande och osjälvisk) som Fadern har skänkt oss, att vi kallas (får räknas som) Guds barn – och det är vi verkligen! Anledningen till att världen inte känner oss [förstår sig på oss] är att den inte känner (har en personlig erfarenhet av) honom [varken Fadern eller Jesus].

²Mina älskade, vi är nu Guds barn. Det är ännu inte uppenbart vad vi ska bli, men vi vet med säkerhet att när han uppenbarar sig, ska vi bli lika honom, för då ska vi se honom som han verkligen är.

[Vers 1 beskriver vad vi är nu. Vers 2 beskriver vad vi ska bli. Det finns inget yttre bevis på att en kristen är ett Guds barn. Den fysiska förändringen uppenbaras när Jesus kommer. Johannes är öppen med att han inte vet alla detaljer kring hur denna förändring kommer att ske, men betonar att vi ska likna Jesus och få se honom, se 1 Kor 15:52-54; Fil 3:21; Luk 24:39. När en troende vet vem han är och vilket hopp som väntar ger det motivation till att helga och rena sig och bli mer lik honom redan här i jordelivet. Se även Fil 2:12 där vi uppmanas att arbeta på vår frälsning.]

³Alla som vilar i detta hopp (denna förväntan) på honom
    renar (tvättar, helgar) sig ständigt [man vill efterlikna Jesus],
        eftersom han [Jesus] är
    ren (helgad, utan skuld).

⁴Alla som praktiserar synd (vanemässigt lever i synd)
    är skyldiga till laglöshet (lagbrott),
        för det är vad synd är,
    laglöshet [att överträda Guds bud medvetet eller omedvetet, att göra revolt mot Gud].

⁵Ni vet (ser med era hjärtans ögon, har en klar förståelse av) att han uppenbarades [som människa]
    för att lyfta bort synderna, och att det i honom inte finns någon synd.

⁶Alla som förblir i (lever i, är förenad med) honom
    syndar inte vanemässigt (vandrar inte fel, missar inte målet).

Alla som medvetet syndar (vandrar fel, missar målet)
    har inte sett (prövat, undersökt, lagt någon vikt vid) honom eller känt (haft en personlig erfarenhet av) honom.

[Synd har att göra med att missa målet med livet, som är att leva i gemenskap med Gud. När Guds bud överträds bryts gemenskapen. Laglöshet är en aspekt av synd, se vers 4. För fler beskrivningar se Ords 24:9; Rom 14:23; Jak 4:17; 1 Joh 5:17. Synden river sönder gemenskapen mellan människor, men förstör även den enskilda människans självbild som tar sig uttryck i stolthet och skam. Även relationen till djuren och skapelsen påverkas av synden, se Rom 8:19.]

Tillbaka upp