"Så ska du säga till Jakobs hus (släkt) och berätta för israeliterna:

⁴'Ni har själva sett vad jag gjort med egyptierna och hur jag lyfte er på örnvingar och förde er till mig själv. ⁵Och nu, om ni noggrant lyssnar till mig och håller mitt förbund, då ska ni vara min dyrbara egendom [med speciellt privilegium, men också väldigt ansvar] framför (ut från) alla andra folk, för hela jorden är min. ⁶Och ni ska vara ett rike av präster (hebr. kohanim) för mig och ett heligt folk [avskilt för ett uppdrag].' [2 Mos 12:1-3]

Detta är vad du ska tala till israeliterna."

[Uttrycket "rike av präster" är unikt här för hela GT (även om språket är snarlikt i Jes 61:6). Ordet rike förutsätter en kung, vilket är Herren själv. En präst (hebr. kohen; plural kohanim) har i sin betydelse att vara en som tjänar en överordnad. Israeliterna har ett uppdrag att vara Guds representanter för världen, se 2 Mos 19:5. Den tolkningen stöds även i hur frasen används i NT, se 1 Pet 2:9; Upp 1:6. Den första prästen (kohen) som nämns i GT är Melkisedek, se 1 Mos 14:18. Ordet används även om präster, se 1 Mos 41:45; 2 Mos 3:1; 1 Kung 4:5.]

När Mose kom tillbaka sammankallade han folkets äldste. Han lade fram för dem alla dessa ord som Herren (Jahveh) hade befallt honom att säga, ⁸och hela folket svarade tillsammans: "Allt som Herren (Jahveh) har talat ska vi göra." Mose gick tillbaka till Herren (Jahveh) med folkets svar.

⁹Herren (Jahveh) sa till Mose: "Jag är på väg att komma till dig i ett tjockt moln så att folket ska höra när jag talar med dig och tro på dig för alltid." Sedan berättade Mose folkets ord för Herren (Jahveh). ¹⁰Herren (Jahveh) sa till Mose: "Gå till folket och helga dem idag och i morgon. Låt dem tvätta sina kläder. ¹¹Var redo på den tredje dagen. För på den tredje dagen ska Herren (Jahveh) komma ner på berget Sinai i folkets åsyn. ¹²Du ska sätta upp gränser för folket runtom och säga: 'Var noggranna med att inte gå upp på berget eller beröra dess gräns. Den som rör berget ska med säkerhet dödas. ¹³Inte en hand får röra det [att röra vid en död kropp gjorde en person oren, se 4 Mos 5:2], utan blir stenad eller genomborrad, oavsett om det är ett djur eller en människa, ska det inte leva.' När jubelhornet (vädurshornet) [för jubelåret, se Jos 6:4-5] ljuder, ska de komma till berget."

¹⁴Sedan gick Mose ned från berget till folket och helgade dem och sedan tvättade de sina kläder. ¹⁵Han sa till folket: "Var redo på den tredje dagen. Kom inte nära era fruar (ha inget sexuellt umgänge)." [3 Mos 15:16-18]

Tillbaka upp

---

Ps 27:7-14

⁷Hör min röst när jag ropar [i bön], Herre (Jahveh)
    och visa mig nåd (oförtjänt kärlek; favör), [böj dig till mig] och svara mig.
⁸Mitt hjärta säger om dig [hjärtat talar på Guds vägnar och uppmanar]:
    "Sök [plural] mitt ansikte."

[Versen är svåröversatt. Ordet "sök" används två gånger i denna vers. Första gången är det i plural, andra person, imperativ. Det antyder troligtvis att uppmaningen i psalmistens hjärta, som kommer från Guds hjärta, inte bara syftar på David utan är en inbjudan till allt Guds folk att söka hans ansikte. I denna vers finns även en antydan om att Gud vill bo i mänskliga hjärtan genom tro, se Ef 3:17. Den andra gången ordet "sök" förekommer, se nedan, är ordet i singular och första person. Här syftar det på psalmistens personliga relation med Gud, se även Ps 24:6; 105:4.]

Ja, jag söker [singular] ditt ansikte, Herre (Jahveh),
     ⁹dölj inte ditt ansikte för mig (ignorera mig inte).
Avvisa mig inte (kasta inte bort mig) i vrede,
    du som varit min hjälp;
överge mig inte, lämna mig inte,
    du min frälsnings Gud (Elohim).

[I dessa två avslutande rader i vers 9 beskrivs två situationer där Gud "sitter" och "går". I den första liknas Gud vid en sittande kung som potentiellt avvisar den som söker nåd hos honom. I den andra är Davids oro att Gud ska gå sin väg, som en vän som lämnar någon när det är som svårast. Vår familj, och speciellt våra föräldrar, är de som vi förväntar oss förblir lojala mot oss, oavsett vad vi går igenom och anklagas för. I nästa vers tas just denna djupaste av mänskliga relationer som ett exempel. Ett barn som överges av sin far och mor blir ett starkt bildspråk på en total försakelse.]

¹⁰Nej, även om min far och mor skulle överge mig,
    tar Herren (Jahveh) emot mig [in i sin gemenskap och familj].

[Hebreiska asap används om att samla in skörd, saker och människor. Ordet används för hur ett upphittat vilse djur ska "tas in" i huset för att få skydd, se 5 Mos 22:2. Ordet används även om att "släppa in" en person på flykt i en fristad och ge honom tak över huvudet, se Jos 20:4. Profeten Jesaja försäkrar också att även om en mor skulle överge sitt barn, gör inte Gud det, se Jes 49:15. Temat med hem (Herrens hus) upprepas här från vers 4-5. Alla barn behöver bekräftelse, tröst, skydd och vägledning. Alla dessa emotionella behov möter Gud i vers 7-14.]

Motståndare hotar
¹¹Lär mig din väg, Herre (Jahveh),
    led mig på en jämn (plan, säker, trygg) stig (välkänd, upptrampad gångväg).
På grund av mina fiender (som förföljer, vakar med onda syften över mig),
     ¹²överlämna mig inte till mina fienders vilja.
För de har uppviglat (rest upp) falska vittnen mot mig,
    som andas (är fyllda med) våld. [Apg 9:1]

Avslutande förtröstan
¹³Hade jag inte trott (om jag inte varit viss om) att [jag skulle] få se Herrens (Jahvehs) godhet i de levandes land …
    [ja, då skulle jag kanske gett upp, inte vetat vad jag skulle ta mig till, tappat tron, osv.]

[Meningen avslutas inte, den är en s.k. aposiopesis. Istället för att uttryckligen redogöra för några olika alternativ för vad som skulle hända om David inte hade tro på att han skulle få se Guds godhet, lämnas dessa tankar till läsaren. Berättelsen stannar upp och lyssnaren får tänka sig in i den känslomässigt laddade frågan. Vad skulle hända om Gud inte grep in nu och visade sin godhet? Vad skulle ske om falska vittnen som andades våld fick sin vilja igenom? Uttrycket "de levandes land" syftar troligtvis på livet här på jorden bland de människor som lever och inte har dött.]

¹⁴Vänta på (sätt ditt hopp till; bind dig samman med) Herren (Jahveh)
    – var stark (övervinn)!
    Då ska han ge ditt hjärta frimodighet (inge mod och styrka i ditt hjärta)
– ja, vänta på Herren (Jahveh).

[Psalmen avslutas med tre imperativ som formar en kiasm (vänta på – var stark – vänta på). Uppmaningarna, som både är en vädjan och ett tecken på förtröstan, riktar sig först och främst till psalmisten själv. Mod och frimodighet följer på styrkan som ges när han "knyter sig samman" med Herren genom att fokusera på honom. Det är samma ord som Gud upprepade gånger talar till Josua innan israeliterna ska inta det utlovade landet, se Jos 1:6, 7, 9, 18. Ordvalet "de levandes land" i versen innan förstärker denna koppling, se vers 13. Genom att återupprepa qavah betonar David vikten av att aldrig sluta hoppas på Herren (Jahveh). Det hebreiska ordet är rikt och kan även innebära att tvinna sig samman som en tråd – en bild på en aktiv väntan där den som riktar sig mot Gud blir sammanflätad med honom.]

Tillbaka upp

---

Ords 6:27-35

²⁷Kan man bära eld (brinnande ved) i famnen
    utan att kläderna tar eld?
²⁸Kan man gå [barfota] på glödande kol
    utan att fötterna blir svedda?
²⁹Så är det med den som går in till (har sexuellt umgänge med) sin nästas hustru,
    den som rör henne går inte ostraffad.

³⁰Man kan förstå (ha medlidande med) en tjuv
    som stjäl mat när han är hungrig,
³¹men om han ertappas måste han ändå betala tillbaka sjufalt,
    han kan tvingas lämna allt han äger i sitt hus.
³²Men den som däremot begår äktenskapsbrott saknar förstånd (moral, förståelse),
    han förstör (förintar, fördärvar, förvränger) sin egen själ (och sitt liv).
³³Sår (sjukdom, plåga) och skam (förödmjukelse, degradering) är vad han får,
    och hans vanära (förakt, låga status) utplånas inte.
³⁴För mannens [den otrogna kvinnans man] svartsjuka gör honom rasande,
    han kommer inte att visa någon nåd då [otrohetsaffären uppdagas och] han hämnas.
³⁵Han kommer inte ens att överväga någon typ av kompensation,
    han kommer att vägra ta emot något av dig oavsett hur stor summa du erbjuder.

Tillbaka upp

---

Matt 22:34-23:12

Fråga 3 (av 4) – Vilket är det största budet?
³⁴När fariséerna fick höra att Jesus hade gjort saddukéerna svarslösa [ordagrant "stängt deras munnar"] samlades de igen. [Fariséerna hade först blivit svarslösa och försöker nu på nytt komma på ett sätt att fälla Jesus.] ³⁵En av dem, en laglärd [gr. nomikos – expert på tolkningar av Moseböckerna], ställde en fråga för att sätta honom på prov: ³⁶"Lärare, vilket är det största (ordagrant: det stora) budet i undervisningen [Moseböckerna – gr. nomos]?" ³⁷Då svarade han honom:

" 'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska Herren, din Gud,
    av hela ditt hjärta,
    av hela din själ
    och av hela ditt förstånd (intellekt – gr. dianoia).'

[Citatet är från 5 Mos 6:5. Budet involverar hela personen. Den hebreiska texten som citeras innehåller en rad substantiv och avslutas med ett adverb (som preciserar grundtextens och versens enda adjektiv) – således kan 'din kraft' därför ordagrant även betyda ditt överflödiga eller ditt passionerade. Matteus och Lukas översätter med det grekiska ordet för förstånd, se Luk 10:27, medan Markus använder de grekiska orden för både förstånd och kraft, se Mark 12:30, 33.]

³⁸Detta är det stora [det största] och första (främsta, viktigaste) budet. ³⁹Det andra [det som kommer därnäst] liknar det:

'Du ska [osjälviskt och utgivande] älska din nästa (din medmänniska) som dig själv.' [3 Mos 19:18]

⁴⁰På dessa två budord hänger (vilar) hela undervisningen [allt i Moseböckerna] och profeterna."

[Allt har sin utgångspunkt i dessa två bud (hebr. mitzvot) från Tredje och Femte Moseboken. Dessa två budord summerar hela Skriften. Nomos är ett brett ord som betyder lära, norm, lag och kan syfta på hela Bibelns undervisning eller bara Moseböckerna, vilket är fallet här. Genomgående i den grekiska översättningen av GT (Septuaginta) används gr. nomos för hebr. torah. Den grekiska ordföljden är: holon ho nomos (hela undervisningen) – kremamai (hänger) – kai hoi prophetai (och profeterna). Rent bokstavligt illustreras hur Moseböckerna och profeterna balanserar på var sin sida av verbet "hänger"!]

Fråga 4 (av 4) – Vad anser ni om Messias?
⁴¹[Innan fariséerna hann gå undan, efter tre försök att snärja Jesus med frågor, tar Jesus initiativet och tar upp själva kärnfrågan: Vem är Messias? Kristus är den grekiska transkriberingen av hebreiskans Messias, som betyder "den Smorde".]

Medan fariséerna var samlade där ställde Jesus en fråga till dem, ⁴²och sa: "Vad anser ni om den Smorde (Messias, Kristus)? Vems son är han?"
    De svarade: "Davids son."

⁴³Han sa: "Hur kan då David genom Anden (inspirerad av den helige Ande) kalla honom Herre, och säga:

⁴⁴'Herren [Jahveh – Gud Fadern] sa till min herre [Guds Son, Messias]:
    Sätt dig på min högra sida,
tills jag har lagt dina fiender under dina fötter.'

[Citat från Ps 110:1 som är en kröningspsalm, komponerad för att användas då en ny kung bestiger tronen. Den är messiansk och beskriver hur Gud Fadern kröner Jesus. Hebreiskan använder två olika ord för Herre, först Jahveh och sedan Adonai.]

⁴⁵Om nu David kallar honom herre, hur kan han då vara Davids son?"

⁴⁶Ingen kunde svara på Jesu fråga. Från den dagen vågade ingen längre ställa fler frågor till honom.

Religiöst skådespel

Vid utgrävningar i Korasin 1926 hittades "Mose stol". Än i dag används denna typ av säte vid vissa tillfällen i synagogor och har sin motsvarighet i "predikstol" som symbol för predikan och textutläggning.

¹Sedan talade Jesus till folkskarorna och till sina lärjungar och sa:

²"De skriftlärda och fariséerna har satt sig [och sitter än] på Moses stol [för att undervisa från Moseböckerna och utöva auktoritet]. ³Allt som de säger, det ska ni därför göra och hålla (bevara, skydda), men ta inte efter deras gärningar (handlingar; deras agerande) – för de talar [säger en sak] och gör inte. [De praktiserar inte vad de själva lär ut.] ⁴De binder ihop (fängslar med kedjor) tunga bördor (ryggsäckar med packning) och lägger dem på människornas axlar, men själva vill de inte med sitt finger flytta dem [inte ens lyfta ett finger för att hjälpa och underlätta]. ⁵Alla sina gärningar gör de för att få uppmärksamhet (bli sedda) av människor [som skådespelare som njuter av sin roll].

De breddar sina böneremmar
    och förstorar sina hörntofsar.

[Böneremmarna syftar på de läderremmar med små boxar med bibelord, hebr. tefillin, som man band på huvudet och armen. Alla judiska män bar hörntofsar, hebr. tsitsit. De fästes på mantelhörnen för att ständigt påminna om budorden, se 4 Mos 15:38. Jesus bar sådana tofsar, se Matt 9:20, men för många skriftlärda och fariséer hade dessa blivit statussymboler. Ju större tofs, desto mer rättfärdig.]

Ortodoxa judar tolkar Mose bud i 5 Mos 6:8 "att inpränta orden på sin arm och panna" bokstavligt. Varje vardag före morgonbönen fäster man en läderkapsel på armen och en ovanför pannan. De två små svartfärgade läderkapslarna kallas "tefillin" och innehåller pergamentrullar med verser från Torah.

©British Boardcasting Corporation

⁶[Jesus räknar nu upp fyra saker som de skriftlärda och fariséerna verkligen hyste varma känslor för. Grekiska philousin "de älskar" är i aktiv konstaterande presensform, samma form som används i Matt 6:5.]

De älskar (har en stark vänskapskärlek till) hedersplatsen [vid honnörsbordet] under middagsbjudningarna,
    och de främsta platserna i synagogorna [med möjlighet att blicka ut över församlingen],
⁷och [de respektfulla] hälsningarna på torgen
    – och att tilltalas (kallas) 'rabbi' (lärare, se Joh 1:38) av människorna.

⁸[Jesus skiftar nu fokus, från att ha talat om de skriftlärda och fariséerna, till att vända sig direkt till folkskarorna (vid templet) och till sina lärjungar, se vers 1.]

Men ni ska inte låta er kallas rabbi [inte låta människor sätta er på en sådan piedestal],
    för en är er Lärare – och ni är alla syskon (gr. adelphoi).
⁹Och kalla inte någon [här] på jorden er fader [titel på patriarkerna och tidigare lärofäder],
    för en är er Fader – han som är i himlen.
¹⁰Inte heller ska ni låta er kallas läromästare (ledare, guide, vägledare),
    för en är er Läromästare – den Smorde (Messias, Kristus).
    [Här är enda gången gr. kathegetes används i NT, vilket idag skulle motsvara titeln professor.]

¹¹Men den störste (ordagrant: den större) bland er, ska vara er [de andras] tjänare (gr. diakonos). [Matt 20:26-28]

¹²Den som [ändå] upphöjer sig själv [i arrogans och högmod],
    ska bli ödmjukad [förödmjukad; kommer att tvingas böja sig],
    och den som ödmjukar sig,
ska bli upphöjd (ärad)."

[Strax kommer Jesus upphöja en änka som gav av sin fattigdom, se Mark 12:41-44; Luk 21:1-4.]

Tillbaka upp