Halvbibel - torsdag 17/12
Hes 37
Dal med döda ben1Herrens hand (Guds kraft och hans närvaro) kom över mig, och av hans Ande leddes jag bort till en dal, och den var full med [förtorkade] ben.
[Inte hela skelett, utan förtorkade mänskliga benrester. Bilden som målas upp är en glömd krigsscen där ett slag har utkämpats. Ingen har begravt kropparna och de har förmultnat och benrester ligger kringspridda.]
2Han förde mig runt bland dem, och de låg i stora mängder överallt i dalen, helt förtorkade.
[Detta är en bild på en andlig torka över ett folk, se vers 11. Benen står för död, och många ben för en omfattande död, och enligt judisk tradition är det något avskyvärt att lämna benen öppna utan att gräva ner dem. En mer hopplös situation än detta går inte att tänka sig.]
3Han sa till mig: "Människobarn, kan dessa ben få liv igen?" Jag svarade: "Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk), du vet."
4Då sa han till mig: "Profetera över dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör Herrens ord. 5Detta är vad Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) säger till dessa ben. Se på detta, jag ska göra så att ande (anda) kommer in i dig och du ska leva. 6Jag ska fästa senor vid er, ge er kött och muskler och täcka er med hud. Jag ska ge er ande, och ni ska leva. Och ni ska veta att jag är Herren (Jahveh)."
7Jag profeterade så som jag blivit befalld. Under tiden jag profeterade hördes ett [dundrande] ljud och ett rassel, och benen kom tillsammans, ben till ben. 8Under tiden jag tittade, såg jag hur senor och muskler kom fram, och hud täckte dem ovanifrån, men det var ingen ande i dem.
9Då sa han till mig: "Profetera [en andra gång] och tala till anden – ja, profetera, du människobarn – och säg till anden: Detta säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Kom från de fyra väderstrecken och blås (andas) på dessa döda kroppar så att de får liv!"
10Jag profeterade så som jag blivit befalld. Då kom anden in i dem, och de fick liv och de ställde sig upp på sina fötter, en enormt stor skara. 11Och han sa till mig: Människobarn, dessa ben är hela Israels hus. Se, de säger: Våra ben är uttorkade och vårt hopp är förlorat, vi är helt avhuggna [som grenar från ett träd]. [Ordagrant: ´avhuggna från oss´. Benen är avhuggna och separerade från varandra. En helt omöjlig situation beskrivs, se även Jes 53:8 där samma ovanliga ord för "avhuggen" används om Messias.] 12Profetera därför och säg till dem: "Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh): Jag ska öppna era gravar och hämta upp er ur dem, mitt folk, och föra er hem till Israels land. 13Då ska ni inse att jag är Herren, när jag öppnar era gravar och hämtar upp er ur dem, mitt folk. 14Jag ska låta min Ande (vind) komma in i er så att ni på nytt får liv, och jag ska låta er bo i ert land. Sedan ska ni veta att jag, Herren (Jahveh), har talat detta, och att jag också gjort detta", förkunnar (säger, proklamerar) Herren (Jahveh).
En framtida nation under en kung
15Herrens ord kom till mig:
16Du människobarn, tag en trästav och skriv på den [på samma sätt som gjorts tidigare, se 4 Mos 17:2]:
"För Juda och alla israeliter som hör till honom." [Sydriket – Juda stam tillsammans med några norra stammar (Benjamin, Levi och delar av Simeon).]Ta sedan en annan trästav och skriv på den:
"För Josef, Efraim och alla israeliter som hör till honom." [Det norra riket – representeras av Josef eller Efraim (vers 19) tillsammans med Manasse.]17För dem samman som en trästav, så att de blir förenade till ett i din hand.
18Och den som säger till dig när ditt folks söner säger: "Ska du inte berätta för oss vad detta betyder?" 19Tala till dem: "Så säger Herrarnas Herre (Adonai Jahveh, den högste allsmäktige Guden, som trots sin storhet ändå är närvarande bland sitt folk): Se, jag ska ta Josefs trästav som är i Efraims hand och alla israeliter som hör till honom och lägga den på Judas trästav, och göra dem till en trästav – de ska bli ett i min hand."
20Trästavarna som du skriver på ska du hålla i din hand framför dem. 21Tala sedan till dem: Detta är vad Herrarnas Herre (Adonai Jahveh) säger: Se jag ska föra israeliterna från hednafolken dit de har vandrat bort. Jag ska samla dem från alla håll och föra dem till deras land. 22Jag ska göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg, en kung ska regera över dem alla. De ska aldrig mer vara två folk och aldrig mer vara delade i två riken. 23Och de ska inte mer befläcka sig med sina avgudar och sina osmakliga ting och inte med några överträdelser. Och jag ska rädda dem från alla de platser där de vistats och där de har syndat, och jag ska rena dem. Så ska de vara mitt folk och jag ska vara deras Gud (Elohim).
24Och min tjänare David ska vara kung över dem och de ska alla ha en herde. De ska vandra i mina påbud (bindande juridiska beslut) och hålla (vakta, skydda, bevara) mina förordningar (ordagrant "saker inristat") och göra (leva efter) dem. 25Och de ska bo i landet som jag har gett till min tjänare Jakob, där era fäder bodde, och de ska bo där, de och deras söner och deras söners söner för evigt. Och min tjänare David ska vara deras furste för evigt. 26Och jag ska skära ett fridsförbund med dem, det ska vara ett evigt förbund med dem. Och jag ska rota dem och föröka dem och placera min helgedom i deras mitt till evig tid. 27Mitt tabernakel (min boning – hebr. mishkan) ska vara över dem och jag ska vara deras Gud (Elohim) och de ska vara mitt folk. 28Och länderna ska veta att jag är Herren (Jahveh) som helgar Israel, när min helgedom är i deras mitt till evig tid.
Upp 7:1-17
1[Mellan det sjätte och sjunde sigillet kommer nu ett avbrott. Samma struktur med en parallellhandling finns även mellan den sjätte och sjunde basunen, se kapitel 10-11. Frågan som ställdes i förra kapitlet om vem som kan bestå får nu sitt svar. Två grupper beskrivs, de 144 000 och en oräknelig skara. Den första gruppen är judar från de tolv stammarna, den andra hedningar från alla nationer. Den första gruppen är räknade, den andra en oräknelig skara. Den första gruppen blir märkta här med Guds sigill, den andra gruppen står i himlen inför Guds tron. Läser man Jesu tal om den sista tiden från Matteus parallellt med detta kapitel kan de 144 000 vara Guds speciella vittnen under vedermödan, se Matt 24:14.]De 144 000
2Jag såg en annan ängel som kom upp från öster (där solen går upp) med den levande Gudens sigill. Han ropade med stark röst till de fyra änglarna som hade fått makt att skada jorden och havet: 3"Skada inte jorden eller havet eller träden förrän vi har satt sigill på vår Guds tjänares pannor!"
[Ännu en gång lånas en bild från Hesekiels vision där en man klädd i linne får uppdraget att gå igenom staden och rita ett tecken i pannan på alla dem som gråter och suckar över synden de ser omkring sig, se Hes 9:4. Längre fram i Uppenbarelseboken tvingas Guds motståndare att ta emot ett märke på högra handen eller pannan, se Upp 13:16.]
4Jag hörde antalet av dem som hade fått sigillet, 144 000 från Israels söners alla stammar:
5[De tolv stammarna härstammar från Jakobs tolv söner. Detta är den enda uppräkningen av stammarna i NT och är ovanlig på flera punkter. Detta är den enda gången Juda nämns först, kanske är det för att Jesus var av den stammen, se Upp 5:5; Matt 1:2; Luk 3:33. Jakobs äldste son, Ruben, kommer som nummer två och sist kommer den yngste, Benjamin, dock kommer de andra inte i födelseordning.av Juda stam 12 000 [Jesu släkt, se Upp 5:5; 1 Mos 29:35] som fått sigillet,
av Rubens stam 12 000 [1 Mos 29:32],
av Gads stam 12 000 [1 Mos 30:11],
6av Ashers stam 12 000 [1 Mos 30:13],
av Naftalis stam 12 000 [1 Mos 30:8],
av Manasses stam 12 000 [Josefs ena son, se Jos 14:4; 1 Mos 41:51],
7av Simeons stam 12 000 [1 Mos 29:33],
av Levis stam 12 000 [prästerna, som normalt inte räknades upp, se 1 Mos 29:34],
av Isaskars stam 12 000 [1 Mos 30:18],
8av Sebulons stam 12 000 [1 Mos 30:20],
av Josefs stam 12 000 [1 Mos 30:24]
och av Benjamins stam 12 000 [den yngsta, se 1 Mos 35:18] som fått sigillet.
Dans och Efraims stam saknas helt och är ersatta med stammarna Levi och Josef. På det sättet behålls antalet tolv. Levi tjänade i templet och hade inget landområde, bara några enstaka städer. Anledningen till att Dan och Efraim inte nämns, var kanske att det var de stammarna som ledde israeliterna in i avgudadyrkan, se 5 Mos 29:18-21; 1 Kung 12:25. En annan förklaring kan finnas i Jakobs sista välsignelser över sina söner där han profeterar att Dan ska vara med och döma, se 1 Mos 49:16. I andra uppräkningar är det inte ovanligt att Josefs namn ersätts av hans två söner, Manasse och Efraim. Speciellt här är dock att bara Manasses namn finns med, se vers 6.
I GT nämns de tolv sönerna 28 gånger. Uppräkningen är ibland baserad på födelseordning, se 1 Mos 29-30; placering i förhållande till tabernaklet, se 4 Mos 2; tilldelat landområde, se Hes 48; de tolv portarna, se Hes 48:30-35.
Ett annat sätt att tolka denna uppräkning är att se den som en bild på en militärisk mönstring, se 4 Mos 1. I några kapitel tidigare hörde Johannes om Lejonet av Juda som är en tydlig referens till en segerkung, men fick se ett slaktat lamm, se Upp 5:5-6. På motsvarande sätt kan poängen här vara att Johannes "hör" om en militärisk mönstring, se vers 4, men sedan får se en enorm folkskara som ingen kunde räkna, av alla folk, stammar, länder och språk, se vers 9.
Det kan även finnas symbolik i de tal och namn som nämns:
- Talet 12 representerar Guds folk. Israeliterna var uppdelade i tolv stammar, Jesus kallade tolv lärjungar.
- Talet 144 är produkten av 12 multiplicerat med 12. Det beskriver fasthet och något som är fullständigt.
- Både talet 12 och 144 är multiplicerat med 1 000. Tusentalet står ofta för att det jordiska har fått bli genomsyrat av det himmelska. Anledningen är att 1 000 är 10 upphöjt till 3. Talet 10 står för världsligt styre och 3 är Guds tal.
Prisa Herren, han har sett mitt lidande och strider för mig – lyckan vänder.
Jag är lycklig, har kämpat och vunnit och glömt min sorg.
Herren har hört min bön, kommit till mig och belönar mig.
Gud ska bo hos mig, ska ge på nytt, min högra hands son!
I sammanhanget passar det bra in på Guds beskydd över sitt folk och leder fram till tillbedjan av Jesus som sitter på Faderns högra sida som presenteras i nästa stycke, se vers 10.
Det är viktigt att betona att varken tal- eller ordsymbolik är någon exakt vetenskap. Det ska inte användas för att skapa nya läror, men kan ibland förstärka ett budskap som redan är tydligt i texten. Se även inledningen till Uppenbarelseboken för mer om talsymbolik.]
En enorm folkskara inför tronen
9Efter [allt] detta såg jag, och se (ja, lägg märke till): en stor (väldig, enorm) folkskara som ingen kunde räkna, från alla folk (folkslag, etniciteter) och stammar och länder (folk, folkgrupper) och språk stående inför tronen och inför Lammet [i diminutiv form som gör att betydelsen mer blir "det älskade Lammet"], iklädda vita kläder (vita fotsida dräkter) [renhet och värdighet] och med palmblad i händerna [redo att fira segern]. 10Med hög (stark, väldig) röst ropade de [om och om igen] och sa:
"Frälsningen (räddningen, befrielsen) [hör] till [kommer från; finns hos]11Alla änglarna stod i en cirkel omkring tronen och kring de äldste och de fyra varelserna, och de föll ner på sina ansikten inför tronen och tillbad Gud 12och sa:
vår Gud – han som sitter på tronen –
och [det älskade] Lammet."
"Amen (detta är sanningen, låt det ske):13En av de [tjugofyra] äldste tilltalade mig sedan och frågade: "Dessa som är klädda i vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de?" 14Jag svarade honom: "Min Herre, du vet det."
Lovsången (priset) och
härligheten och
visheten och
tacksägelsen och
äran och
makten och
kraften
tillhör vår Gud i evigheters evighet.
Amen (det är sant, låt det ske)."
[Denna doxologi (lovprisning av Gud) är sjufaldig (sju substantiv), vilket pekar på fulländning och helhet. Detta förstärks också av inramningen med det hebreiska ordet amen både först och sist!]
[Detta är andra och sista gången som en av de tjugofyra äldste talar direkt till Johannes. Den första gången var för att trösta honom då det inte fanns någon som var värdig att öppna bokrullen, se Upp 5:5. Den äldste ger både en förklaring om varifrån de har kommit och vad som väntar dem.]
Då sa han till mig: "Det är de som kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. 15Därför står de inför Guds tron, och tjänar honom dag och natt i hans tempel [den inre allra heligaste delen, där Guds närvaro bor], och han som sitter på tronen ska slå upp sitt tält (bo, tälta, tabernakla) över dem. 16De ska inte längre hungra och inte längre törsta, varken solen eller någon annan hetta ska träffa dem [Jes 49:10] 17för Lammet som står mitt för tronen ska vara deras herde [Ps 23; Joh 10]. Han ska leda dem till livets vattenkällor [levande vatten, Joh 4:14]. Gud ska torka varje tår från deras ögon." [Jes 25:8]
[Det är viktigt att komma ihåg att Johannes inte alltid får se exakt hur den framtida härligheten ser ut. Här återger han svaret han "hör". Tidigare i vers 4 "hörde" han vilka de tolv stammarna var. Johannes skriver mer av vad han sett i sina syner än vad Paulus gör, se 2 Kor 12:1-6. Trots det är det tydligt att han följer den bibliska principen att "vi lever här i tro, utan att se", se 2 Kor 5:7. Johannes skriver även i ett av sina brev att det ännu inte är uppenbart vad vi som Guds barn ska bli, men vi vet med säkerhet att när han uppenbarar sig ska vi bli lika honom, för då ska vi se honom som han verkligen är, se 1 Joh 3:2.]
Igår
Planer
- 1. Dagens Bibelord
- 2. Nya Testamentet
- 3. Helbibel
- > 4. Halvbibel
- 5. Kvartbibel (Bibelsällskapets plan)
- 6. Parallell
- 7. Sommar 25
