Tisdag 11/2

---

Ps 8:4-9

⁴När jag ser dina himlar, dina fingrars verk,
    månen och stjärnorna som du satt (fäst; ordagrant: rest) upp …

[Meningen avslutas inte, detta är en s.k. aposiopesis – det är som om författaren blir överväldigad och det blir en paus. Psalmen skiftar också här från tredje person ("vår Gud" i vers 2) till första person ("jag ser") och blir mer personlig.]

⁵Vad är [då] ett [bräckligt] människosläkte (hebr. enósh)
    att du tänker på (kommer ihåg) det? (Vad är en människa att du lägger märke till henne?)

En människoson ("Adams son") [kommen av jord],
    att du har omsorg om (vakar över) honom?
⁶Ändå gjorde du honom lite lägre än (nästan som)
    Gud (ett gudaväsen; lät honom sakna lite av Gud – hebr. Elohim/elohim)

[Människan lyfts fram i singular maskulin form i vers 5-7, men här åsyftas även hela mänskligheten (kollektivt substantiv). Hebr. enosh betecknar det samlade förgängliga människosläktet (och står också i maskulin form). Stycket citeras i Heb 2:5-8 – då även med ett messianskt perspektiv. Det hebreiska ordet Elohim/elohim (plural) har en bred betydelse från den ende Guden, till gudaväsen, änglar och mänskliga ledare (se även Ps 82). Frasen kan uppfattas som att människan skapades med lite avsaknad av Guds egen storhet. Den grekiska översättningen Septuaginta (som är den som citeras från i Hebreerbrevet) tolkar det som att människan nästan är som änglarna.]

och krönte (omgav) honom med ära och majestät –
     ⁷satte honom att styra (råda; ha auktoritet) över dina händers verk [din skapelse].
Allt har du lagt under hans fötter,
     ⁸alla får och oxar och även de vilda djuren, ⁹himlens fåglar och havets fiskar
    och allt som rör sig i (korsar över) havets vågor (havsströmmar; ordagrant: på havens stigar/vägar).
[I kontrast till himlarna och universums yttersta gräns (vers 2b) nämns de minsta djuren i haven, som t.ex. plankton.]