Herrens (Jahvehs) högtider är mer än bara tillfällen att fira en fest. De högtider som omnämns här är Herrens egna, som han själv har instiftat, för att på ett särskilt sätt vid olika tillfällen under året få ha en extra intim gemenskap med oss som troende och delaktiga i blodsförbundet med Gud, se 1 Mos 1:14. Sabbaten är en högtidsdag som återkommer varje vecka medan de övriga högtiderna återkommer varje år.

Sabbaten handlar om att vi regelbundet behöver avsätta tid då vi släpper vardagens sysslor för att umgås med Gud mer tid än vad som är möjligt när vi också måste ha vårt fokus på vardagligt. Dessa omsorger är i sig själva något som Gud också vill att vi ska ägna oss åt men med sabbaten markeras att vårt umgänge med Gud själv är den viktigaste prioriteringen i våra liv.

De årliga högtiderna har, förutom det som vi i varje högtid ska påminna oss om, också samtliga en tydlig profetisk dimension som pekar mot något som Gud ska göra längre fram. De tre vårhögtiderna tillsammans med pingsten pekar på Messias första besök här på jorden. De har alla fått sin fullbordan i det som Jesus gjorde när han vandrade bland oss och när apostlarna fick fullborda pingstdagen. (Dessa högtider hade då firats i storleksordningen 1 500 gånger.) De tre hösthögtiderna pekar profetiskt på det som vi fortfarande väntar på ska ske när Messias kommer tillbaka till jorden för andra gången.

Tala till Israels söner och säg till dem: Herrens (Jahvehs) högtider (avtalade möten på bestämda tider – hebr. móed), som ni ska utropa (förkunna, proklamera) som heliga sammankomster – dessa är mina högtider (avtalade möten på bestämda tider):

Sabbaten – varje vecka
³Sex dagar ska arbete utföras. Sjunde dagen är sabbat för högtidlig vila, en helig sammankomst. Du ska inte utföra något arbete. Det är Herrens (Jahvehs) sabbat var du än bor.

[Sabbaten inleds vid solnedgången på fredagskvällen och avslutas på lördag kväll en timma efter solnedgången. Kvällen inleds med ljuständning och ofta en bönegudstjänst i synagogan. Det är ett dygn då man inte arbetar. Man umgås med familjen och går till synagogan. Ingenstans i Nya testamentet befalls de kristna att hålla sabbatsbudet på detta sätt. Jesus säger dock att människan inte är till för sabbaten, utan att sabbaten är till för människan. Vi behöver en dag av vila, en dag att söka Gud enskilt och fira gudstjänst. Se även 2 Mos 20:8-11; 31:12-17; 35:1-3; 4 Mos 28:9-10; 5 Mos 5:12-15]

Påsken (pesach) – 14:e nisan
⁴Detta är Herrens (Jahvehs) högtider (avtalade möten på bestämda tider), heliga sammankomster, som ni ska utropa (förkunna, proklamera) på deras bestämda tider. ⁵Under den första månaden [nisan, som infaller under mars/april], vid skymningen (ordagrant: ´mellan de två kvällarna´) [2 Mos 12:6] den 14:e i månaden är Herrens (Jahvehs) påsk (pesach).

[Just här beskrivs inte påsken utförligare men i 2 Mos 12 finns en detaljerad beskrivning av hur denna dag ska firas. Se även 4 Mos 28:16-23; 5 Mos 16:1-7.]

Det osyrade brödets högtid (matzot) – 15:e nisan och sju dagar
⁶På den 15:e dagen i samma månad [nisan, på våren] är Herrens (Jahvehs) det osyrade brödets högtid (hebr. chag matsah). Under sju dagar ska ni äta osyrat bröd. ⁷På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete. ⁸Istället ska ni bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahveh) i sju dagar. På den sjunde dagen ska ni hålla en helig sammankomst och ni ska inte utföra något arbete.

[Det osyrade brödet är en bild på syndfrihet och talar dels om Jesus, men även om oss som genom Jesu försoningsverk har rätten att ta del av Hans syndfrihet genom frälsningen. Se även 4 Mos 28:24-25; 5 Mos 16:8.]

Förstlingsfruktens högtid (bikkurim) – firas en dag
⁹Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:

¹⁰Tala till Israels barn (söner) och säg till dem: När ni har kommit in i landet som jag ska ge er och skördar dess gröda, då ska du ta en kärve (hebr. omer) av det första av skörden och föra det till prästen. [Den första grödan som skördas är korn, därför är det en kornkärve som bärs fram som förstlingsfrukt vid detta tillfälle.] ¹¹Han ska vifta kärven inför Herrens (Jahvehs) ansikte så att den ger nåd (villkorad nåd – hebr. ratson) åt dig. På morgonen efter sabbaten ska prästen vifta den.
     ¹²Och den dag då ni viftar (lyfter) er kärve (hebr. omer) ska du offra ett felfritt årsgammalt lamm av hankön som brännoffer till Herren (Jahveh). ¹³Det tillhörande matoffret ska vara två tiondels efa [totalt 5-7 liter] fint mjöl blandat med olja, ett eldsoffer till Herren (Jahveh) som en behaglig väldoft. Det tillhörande dryckesoffret ska vara en fjärdedels hin [0,9 liter]. ¹⁴Du ska inte äta bröd, rostad säd eller ny säd (från årets skörd) förrän denna dag, inte förrän du har burit fram offret till din Gud (Elohim). Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor.

[Bikkurim kan infalla både andra och tredje dagen under det osyrade brödets högtid, eftersom det är dagen efter sabbat. Om en vanlig veckosabbat och den högheliga sabbaten som är första dagen i det osyrade brödets högtid infaller efter varandra blir det två sabbatsdagar innan man kan fira förstlingsfruktens högtid. Det kan varit det som inträffade det året då Jesus korsfästes, se Matt 28:1; Mark 11. Pesach firas alltid 14:e nisan och den första dagen i det osyrade brödets högtid den 15:e nisan. Den tredje dagen i osyrade brödets högtid är 17:e nisan. Veckodagarna varierar år från år. År 30 e.Kr. är dock 17:e nisan en söndag. Det året sammanfaller söndagen också med förstlingsfruktens högtid, bikkurim. Tänk om samtidigt som en kärve viftades i templet som ett förstlingsoffer spreds nyheten om att Jesus var uppstånden, se 1 Kor 15:20.

När vi väljer att fira förstlingsfruktens högtid och, även att i enlighet med andra skriftställen i ämnet, ge vår förstlingsfrukt till Herren regelbundet (Ords 3:9; Hes 44:30) då är det ett sätt för oss att markera att vi alltid vill ha Gud först i våra liv. Det finns särskilda välsignelser utlovade när vi lever på det sättet, se Matt 6:19-21.]

Omerräkningen – 49 dagar ska räknas
¹⁵Sedan ska du räkna från morgonen efter sabbaten [samma dag som förstlingsfruktens högtid firas], samma dag som du bär fram kärven (hebr. omer) med ditt viftoffer, sju fulla sabbater. ¹⁶Till morgonen efter den sjunde sabbaten ska du räkna femtio dagar och sedan bära fram ett nytt matoffer till Herren (Jahveh).

[Under sju veckors tid mellan förstlingsfruktens högtid (bikkurim) och pingst (shavuot) räknas 49 dagar. Räkningen kallas omerräkningen eftersom hebr. omer både är ordet för kärve (vers 15) och det volymmått som motsvarade omkring 3 liter, dagsbehovet av manna för en person och den mängd korn man fick ut av kärven (2 Mos 16:36). Intressant är att nästa högtid, shavuot, som också kallas skördefesten (hebr. chag qatsir, se 2 Mos 23:16) har en numerologisk koppling till omerräkningens 49 dagar. Ordet för skörd (hebr. qatsir) används 49 ggr i GT, två av gångerna är i vers 22 i stycket som handlar om shavuot.]

Pingsten (shavuot) – firas sju dagar
¹⁷Du ska [då, på den femtionde dagen] föra ut från ditt hus två stycken bröd till ett viftoffer. De ska göras av två tiondelar av en efa fint mjöl [ca 5-7 liter] och du ska baka dem med jäst som en förstlingsfrukt till Herren (Jahveh).

[Detta är det enda offret i hela Torah som inte bara får, utan ska vara gjort med jäst! Det är signifikativt på flera sätt. För det första är det två bröd som talar om judar och hedningar tillsammans. Men det är också jästen som symboliserar synden i våra liv. När pingsten får sin uppfyllelse i Apg 2 utgjuts den helige Ande över alla människor. Därmed blir det möjligt för oss som syndiga varelser att få del av rättfärdigheten från Gud genom Jesus. På så vis kan vi komma med synden inför Gud utan att bli dömda till evig död, eftersom vi nu får åberopa Jesu blod som gör oss syndfria i Guds ögon trots vår egen syndfullhet. Det är den helige Andes uppgift att övertyga oss om vår synd och behovet av frälsningen som Jesus erbjuder oss.
    Denna högtid firas i modern tid bara en eller två dagar, till skillnad från pesach och sukkot som fortfarande firas i sju dagar.]

¹⁸Tillsammans med brödet ska du bära fram sju årsgamla, felfria lamm, en ung tjur och två baggar. De ska vara ett brännoffer till Herren (Jahveh) med deras tillhörande matoffer och dryckesoffer, ett eldsoffer till Herren (Jahveh) som en behaglig väldoft. ¹⁹Du ska också offra en get av hankön som syndoffer och två årsgamla lamm av hankön som ett shalomoffer [ett gemenskapsoffer som alla i familjen åt tillsammans, se 3 Mos 7:11-21].

²⁰Prästen ska vifta dem tillsammans med brödet från förstlingsfrukten som ett viftoffer inför Herrens (Jahvehs) ansikte, med de två lammen. De ska helgas åt Herren (Jahveh) för prästerna. ²¹Du ska utfärda ett påbud (förkunna, proklamera) samma dag att det ska vara en helig sammankomst, och du ska inte utföra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud överallt där ni bor genom alla generationer.

²²När du nu skördar din hands grödor ska du inte skörda till det yttersta hörnet av din åker eller samla in efterskörden av din gröda. Istället ska du lämna detta till de fattiga och främlingarna. Jag är Herren din Gud (Jahveh Elohim).

[Flera exempel på detta finns i Bibeln. Rut plockade ax på Boaz åker, se Rut 2:2; Jesus och lärjungarna gick genom ett sädesfält, se Mark 2:23. Se även 3 Mos 19:9-10; 5 Mos 24:19-22.]

Shofarhögtiden (jom teroah) – 1:a tishri
²³Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:

²⁴Tala till Israels barn (söner) och säg: I 7:e månaden [tishri – sept/okt], på första dagen i månaden ska ni hålla en sabbatsvila, en minnesdag (då ni kommer ihåg) med höga ljud [rop och shofarstötar, se 4 Mos 29:1], en helig sammankomst. ²⁵Du ska inte utföra något arbete och du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahveh).

[Denna högtid kallas även trumpethögtiden eller basunhögtiden. Profetiskt pekar den fram mot när den sista basunen ska ljuda inför Jesu återkomst till jorden. Det är också denna högtid som markerar det judiska nyåret. I 2 Mos 12:1-2 står det tydligt att nisan (då påsken firas på våren till minne av uttåget ur Egypten och nationen föddes) ska vara den första månaden. Det är inte helt klart hur förskjutningen har gått från första månaden till den sjunde. Det kan ha att göra med att sådden sker på hösten och det agrikulturella året inleds. Sedan 1600-talet kallas högtiden även för rosh hashana (årets huvud) bland judarna. Judisk litteratur beskriver hur man i bibelns tid blåste trettio stötar med shofarerna. I modern judendom blåser man hundra gånger för att proklamera det nya året.]

Försoningsdagen (jom kippur) – 10:e tishri
²⁶Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:

²⁷Exakt på (hebr. ach, betonar något viktigt) den 10:e dagen i denna sjunde månad [tishri] är försoningsdagen (jom kippur; det bibliska namnet är jom hakippurim – ordagrant "försoningarnas dag"), en helig sammankomst för er för att ni ska rannsaka er (era själar, hela er varelse – hebr. nefesh). Du ska bära fram ett eldsoffer till Herren (Jahveh). ²⁸Ni ska inte utföra någon form av arbete över huvud taget denna speciella dag (ordagrant: 'på benet/kraften av dagen'), för det är försoningsdagen (jom kippur) då ni ska bringa försoning för er inför Herren er Gud (Jahveh Elohim).

²⁹Vem det vara må ibland er, som inte rannsakar sig själv (sin själ) den dagen, ska avskiljas från (bli avhuggen) sitt folk. ³⁰Den person (själ) som utför någon form av arbete den dagen, den personen ska jag utrota ur hans folk. ³¹Ni ska inte göra något arbete. Det ska vara ett evigt påbud genom alla generationer överallt där ni bor. ³²Det ska vara en sabbat med högtidlig vila för er och ni ska ödmjuka era själar. Efter 9:e dagen i månaden på kvällen, från kväll till kväll, ska ni fira er sabbat.

[Här är hebreiskan lite korthuggen i sitt uttryck men judarna tolkar denna vers som att man ska inleda försoningsdagen innan solen hunnit gå ner helt och därför blir detta dygn längre än 24 timmar. De tio dagarna mellan jom teroah och jom kippur är dagar då det judiska folket än idag rannsakar sig själva. Det är en tid då man försöker reda ut ouppklarade konflikter. Man tänker tillbaka på det gångna året och bekänner fel och misstag man gjort. Det är en tid då man gör allt man kan för att leva i frid med varandra, se Rom 12:18. Enligt judisk tradition är det på nyårsdagen, jom teroah (i modern hebreiska rosh hashana) som Gud avgör vem som ska skrivas i livets bok, och på jom kippur som skriften beseglas. Därav hälsningsfrasen på jom kippur: Gmar chatimah tova som betyder "må ni bli inskrivna i livets bok".]

Lövhyddohögtiden (sukkot) – 15:e tishri och sju dagar

På balkonger och tak i Jerusalem bygger man temporära bås (hebr. sukka) under högtiden sukkot.

³³Herren (Jahveh) talade till Mose och sa:

[För 5:e och sista gången i detta kapitel förekommer denna fras. Det är också 10:e och sista gången ordet "talar" används. Kapitlet är en motsvarighet till tio Guds ord i 2 Mos 20. Här återfinns tio Guds ord om högtiderna!]

³⁴Tala till Israels barn (söner) och säg: På 15:e dagen i denna sjunde månad [tishri] är det Lövhyddohögtid sju dagar till Herren (Jahveh). ³⁵På första dagen ska ni hålla en helig sammankomst, då ska inget arbete utföras [det är en sabbatsdag]. ³⁶I sju dagar ska ni bära fram eldsoffer till Herren (Jahveh). Den åttonde dagen ska vara en helig sammankomst för er och ni ska föra fram ett eldsoffer till Herren (Jahveh). Det är en högtidlig sammankomst, ni ska inte utföra något arbete [det är en sabbatsdag].

³⁷Detta är Herrens (Jahvehs) högtid (avtalade möte på bestämd tid), som ni ska utropa (proklamera) som en helig sammankomst för att bära fram eldsoffer till Herren (Jahveh) ett brännoffer, ett matoffer och ett dryckesoffer, vart och ett på sin egen dag, ³⁸vid sidan av Herrens (Jahvehs) sabbater och vid sidan av era gåvor och alla era löften och alla era frivilliga gåvor som ni ger till Herren (Jahveh).

Under sukkot används fyra sorters växter som påminner om alla jordens frukter och växter, de kallas för etrog (citrus), lulav (palm), hadas (myrten) och aravah (pilträd).

³⁹Exakt på (hebr. ach, betonar också något viktigt) den 15:e dagen i den 7:e månaden [tishri – sept/okt], när du har samlat in landets frukt ska du hålla Herrens (Jahvehs) högtid i sju dagar. Den första dagen ska vara en sabbatsvila och den åttonde dagen ska också vara en sabbatsvila.

[Denna åttonde dag kallas numera Shemni Atzeret, vilket betyder "åttonde – stop". Denna dag avslutar också den årliga läsningen av Torah och man rullar tillbaka skriftrullarna. På kvällen firas Simchat Torah (som betyder "glädjen i Torah") – en högtid med dans och jubel.]

⁴⁰På första dagen ska ni ta
    en utvald frukt (citron – hebr. hadar) [kallas etrog],
    en gren av palmträd (hebr. lulav),
    en gren av lövträd (myrten – hebr. hadas)
    och en gren av pilträd (hebr. aravah)
och du ska vara glad inför Herren din Gud (Jahveh Elohim) i sju dagar.

[Dessa fyra växter (citronfrukten, palm-, myrten- och pilkvisten) kallas Arbaat Haminim. I enlighet med detta påbud tar varje jude idag fortfarande en etrog, som är en citrongul citrusfrukt som symboliserar hjärtat och har både smak och doft, en lulav som är en ännu inte utslagen palmkvist som symboliserar ryggraden och har smak men inte doft, en myrtenkvist som symboliserar ögat och har doft men ingen smak och en pilkvist som symboliserar munnen och varken har doft eller smak. Detta viftar man inför Herren i alla väderstreck samt uppåt och nedåt. Det betyder att man inkluderar hela livet både andligt och fysiskt. Man gör det i glädje och säger också att man är mån om att ha ett hjärta efter Guds hjärta, att man vill vara rakryggad i sin tro och sitt leverne, att man vill ha ett öga som ser på sig själv och andra som Gud ser på oss och att man vill ha en mun som talar sanning, välsignelse, tro och liv.]

Under de fem dagarna mellan jom kippur och sukkot bygger man än idag en liten bod eller hydda på balkonger, hustak, gräsmattor och offentliga platser. Här äter man sedan alla måltider och vissa tillbringar hela högtiden bokstavligen boende i sin lövhydda.

©Daniel Goldstein, Jewels of Judaism

⁴¹Ni ska fira det som en festlig högtid till Herren (Jahveh) i sju dagar varje år. Det är en evig stadga för kommande generationer. Ni ska fira den [på hösten] i den 7:e månaden [tishri – sept/okt]. ⁴²Ni ska bo i lövhyddor i sju dagar. Alla infödda i Israel ska bo i lövhyddor, ⁴³så att era kommande generationer ska veta att jag lät Israels barn (söner) bo i lövhyddor när jag förde dem ut ur Egyptens land. Jag är Herren er Gud (Jahveh Elohim).

[De fyra vårhögtiderna talar profetiskt om Jesu första ankomst och hur den helige Ande skulle komma. Alla dessa har gått i uppfyllelse. De återstående tre hösthögtiderna pekar på Jesu andra ankomst och väntar på sin uppfyllelse, se Kol 2:17. Det finns olika synsätt på uppfyllandet för basunhögtiden och försoningsdagen. Däremot den sjunde och sista, lövhyddohögtiden, pekar tydligt framåt på tusenårsriket då Jesus regerar på jorden i frid, se Upp 20:1-3.]

⁴⁴Mose talade till Israels barn (söner) om Herrens (Jahvehs) högtider (avtalade möten på bestämda tider).

Tillbaka upp

---

Ps 44:1-8

Psalm 44 – Varför döljer du ditt ansikte?

I en tid av nationell nöd, troligtvis under Davids regeringstid, är denna psalm både en påminnelse om hur Gud har gripit in tidigare i historien och en bön om att han ska göra det igen. Tematiskt hör den ihop med den föregående dubbelpsalmen, psalm 42-43, där psalmisten beskriver ett folk som saknar templet. På samma sätt som Psalm 73 och Jobs bok beskriver psalmisten frågan om oskyldigt lidande, men här är det en nations lidande snarare än personligt lidande.

Författare: Korachs söner

Citeras: Vers 23, Rom 8:36.

Struktur:
1. Dåtid, vers 2-9
2. Nutid, vers 10-23
3. Framtid, vers 24-27

¹Till (för) ledaren. [Beskriver någon som utmärker sig – som är strålande och framstående inom sitt område. Syftar dels på föreståndaren för tempelmusiken men även på Messias, den strålande morgonstjärnan, se Upp 22:16 och inledningen till Psaltaren.]

Av (till) Korachs söner (ättlingar). En undervisning (instruktion, välskriven sång – hebr. maskil).

[Inledningen är snarlik föregående psalm, enda skillnaden är att ordföljden på Korach och Maskil är omvänd, se Ps 42:1.]

Dåtid
²[Psalmen börjar med en unison del där "vi" prisar Gud för vad han har gjort. Temat är hur Gud var med israeliterna under intåget i Kanaans land. I vers 5 skiftar subjektet mellan singular och plural, vilket kan indikera en försångare och kör. Det personliga pronomenet "vi" används i vers 2-4, 6, 8-9 och "jag" i vers 5 och 7.]

[Kör:] Gud (Elohim), vi har hört med våra öron,
    våra förfäder har återberättat för oss,
om det du gjort för oss [singular, hur vi fick landet Israel],
    i forna dagar ³då du grep in med din hand (makt).
Du fördrev hednafolken och planterade [våra förfäder],
    du krossade folken som levde där, men lät dem [våra förfäder] breda ut sig [som vinrankor, se Ps 80:12].
⁴För det var verkligen inte genom deras svärd [israeliternas militära styrka] som de intog (ärvde) landet [Kanaans land],
    deras arm [kraft] gav dem inte seger. [Jerikos murar föll genom Guds ingripande, se Jos 6:1-27. Se även Jos 24:11-12.]
Det var din högra hand (personliga engagemang), din arm (styrka och kraft), ditt ansiktes ljus [med välvilja, nåd och frid, se 4 Mos 6:25; Ps 4:7; Pred 8:1],
    eftersom du visade dem nåd (villkorad nåd; favör, älskade dem – hebr. ratsah).

⁵[Solist:] Du är min konung, o Gud (Elohim),
    ge befallning för Jakobs [Israels folks] seger!

⁶[Kör:] Med din hjälp kan vi slå ner (stånga) våra fiender,
    i ditt namn kan vi trampa ner våra motståndare.

⁷[Solist:] För jag litar inte på min båge,
    och mitt svärd kan inte befria (rädda) mig.
    [Jag förtröstar inte på den här världens vapen, de kan inte rädda mig.]

⁸[Kör:] Du räddade oss från våra fiender,
    och har förödmjukat dem som hatar oss.

Tillbaka upp

---

Ords 10:19

Tungan och gudsfruktans välsignelser
¹⁹[Sista delen, vers 19-32, är symmetriskt strukturerad i en poetisk form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i den sista, temat i andra stycket med näst sista stycket osv. Texten är inskjuten för att åskådliggöra det mönstret nedan.]

Tungan

Där det talas många ord [i upprört tillstånd], där saknas inte synd,
    men den som håller tillbaka (lägger band på, tyglar) sina läppar är vis.

Tillbaka upp

---

Mark 9:30-10:12

Jesus talar på nytt om sin död och uppståndelse
³⁰De gick ut därifrån och vandrade genom Galileen [utan att passera igenom städerna]. Han ville undvika all uppmärksamhet (ville inte att någon skulle få veta det), ³¹för han undervisade sina lärjungar [och var mitt uppe i ett viktigt ämne]. Han sa till dem: "Människosonen överlämnas i människors händer [presens; det är något som redan har börjat ske], och de kommer att döda honom, men när han är dödad ska han uppstå igen efter tre dagar." ³²Men de förstod inte vad han sa och var rädda att fråga honom [om vad det betydde].

Jesus undervisar lärjungarna

Var ödmjuka – betjäna varandra

Än i dag kan man besöka Kapernaum - Jesu hemstad.

³³De kom [hem] till Kapernaum. När han var inne i huset igen frågade han dem: "Vad var det ni diskuterade på vägen?" ³⁴Men de förblev tysta [och skämdes], för på vägen hade de diskuterat (grälat) om vem av dem som var den störste. [Tystnaden visar att lärjungarna skämdes över att de hade grälat om inbördes rang, direkt efter att Jesus talat om sin död, se vers 31.]
     ³⁵Han satte sig ner [som en lärare brukade göra då han skulle undervisa], kallade på de tolv och sa: "Om någon vill vara den förste måste han bli den siste (ringaste av alla) och allas tjänare."
     ³⁶Så tog han ett barn och ställde det i mitten framför dem, tog det i sina armar och sa: ³⁷"Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig, och den som tar emot mig tar inte [bara] emot mig utan [också] honom som har sänt mig."

[Här används det grekiska ordet paidion som beskriver ett mindre barn upp till skolåldern. Jesus befinner sig i Petrus hus i Kapernaum, se vers 33, så det är inte otroligt att det är Petrus barn som Jesus tar fram för att på ett illustrativt sätt undervisa om ödmjukhet. Det är intressant att notera att på arameiska, det språk som Jesus antagligen talade, används samma ord för både barn och tjänare. Frasen "tog i sina armar" beskriver hur Jesus omfamnar och välkomnar barnet. Ordet används bara här och i Mark 10:16.]

Var inkluderande – den som inte är emot oss är för oss

³⁸[Johannes, den yngste lärjungen, kommer ihåg ett tillfälle då de försökt stoppa en man som inte gjorde saker på exakt samma sätt som de. Nu frågar han Jesus om de varit för kritiska när de fördömt honom.]

Johannes sa till honom: "Lärare, vi såg en man som inte följer oss driva ut demoner i ditt namn, och vi hindrade (förbjöd) honom gång på gång eftersom han inte var med oss (en av dina lärjungar)." ³⁹Men Jesus sa: "Hindra (förbjud) honom inte! Ingen som utför ett mirakel (kraftgärning, mäktigt under) i mitt namn kan direkt efteråt tala illa om mig. ⁴⁰Den som inte är emot oss är för oss. ⁴¹Den som ger er en bägare vatten i mitt namn därför att ni tillhör den Smorde (Messias, Kristus), han ska verkligen inte förlora sin lön.

[Mitt i Jesu undervisning om ödmjukhet, se vers 33-37, och varningen att förleda någon av dessa små, se vers 42, kommer denna händelse där lärjungarna hade försökt stoppa någon som verkade för Jesus. En liknande händelse hade hänt århundraden tidigare när Mose kallat sjuttio äldste och de fick profetisk gåva. Eldad och Medad var inte bland dem, men profeterade ändå. Josua försökte få Mose att stoppa Eldad och Medad, men Mose svarade: "Är du avundsjuk för min skull? Jag önskar att allt Herrens folk var profeter och att Herren kunde sända sin Ande över dem alla!", se 4 Mos 11:29.]

Vaka över ert liv så ni inte förleder någon

I Kapernaum tillverkades kvarnstenar av vulkaniska basalt som är vanlig i området. Den grova texturen var mycket lämplig för att mala vete.

⁴²Men den som förleder (bringar på fall) en av dessa små som tror (förtröstar; litar) på mig, för honom vore det bättre om en tung kvarnsten hängts om halsen och han blivit kastad i havet.

[Uttrycket "dessa små" är samma personer som kallas "barn" i vers 36-37. Förutom barn och andra i beroendeställning syftar det här på nyfrälsta och omogna kristna som ännu inte hunnit växa i sin tro. Mannen i vers 38 som lärjungarna ville hindra, skulle snarare ha uppmuntrats i sin tro än att försökt stoppas med hård kritik. Jesus visar på allvaret i att förleda någon av dessa små så de tappar tron. Att dränkas med en kvarnsten beskriver en snabb död utan begravning. Kvarnstenen som refereras till är den större modellen som drevs av en åsna och inte den mindre handdrivna, se Luk 17:35. Detta varnande exempel måste varit extra levande för lärjungarna eftersom de befann sig i Kapernaum intill Galileiska sjön, se vers 33. Den judiske historieskrivaren Josefus beskriver hur anhängare till Herodes hade dränkts här under ett judiskt uppror omkring 60 år tidigare.]

⁴³Om din hand förleder dig till synd, så hugg av den!
    Det är bättre för dig att gå in i livet stympad
        än att ha båda händerna i behåll och komma till Gehenna (helvetet).

⁴⁵Om din fot förleder dig till synd, så hugg av den!
    Det är bättre för dig att gå in i livet halt
        än att ha båda fötterna i behåll och kastas i Gehenna (helvetet).

⁴⁷Om ditt öga förleder dig till synd, så riv ut det!
    Det är bättre för dig att gå in i Guds rike med ett öga
        än att med båda ögonen i behåll kastas i Gehenna (helvetet),
     ⁴⁸'där deras mask [likmask som äter dem] inte dör och elden inte släcks.' [Citat från Jes 66:24 – sista versen i Jesaja i ett stycke som talar om "nya himlar och en ny jord", se Jes 66:22-23.]

[Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind man, eller en människa utan armar och ben kan synda. Poängen är att med alla medel motverka synden, att inte utsättas för frestande situationer, att kasta bort sådant som förleder. Det är vår brist på självbehärskning som är problemet. Jesus säger "det är din hand, din fot, ditt öga" – ta ansvar.]

En kristen liknas vid salt och är tänkt att påverka sin omgivning.

⁴⁹För var och en ska saltas med eld.

[Denna vers där både salt och eld används bildligt måste tolkas. Troligt är att Jesus syftar på saltets förmåga att bevara något så det inte förändras. Eld kan syfta på helvetets eld (som omnämns i föregående vers) och då blir betydelsen att var och en som är där har ett evigt öde. Eld kan också vara en prövningens eld som renar den troende, se 1 Pet 4:12. Då är "att saltas med eld" något gott och hör ihop med nästa vers där saltets egenskaper beskrivs som goda.]

⁵⁰Salt är något bra [det bevarar mat och ger en god smak], men om saltet förlorar sin sälta, hur ska ni då få det salt igen? Ha salt i er [var salt och ljus i en mörk värld, se Matt 5:13-16] och lev i harmoni (håll fred) med varandra!"

[Jesus knyter ihop undervisningen som han började med i vers 33 om ödmjukhet och tjänande, inte positioner. Kärleken mellan de troende gör att saltet behåller sin sälta.]

Jesus beger sig till Judeen och Pereen
¹Sedan begav han sig därifrån [från Kapernaum i Galileen] och gick till Judeens område och landet på andra sidan Jordan. Folk samlades ständigt i skaror omkring honom på nytt, och han undervisade dem som han brukade.

[En liknande öppningsfras används i Mark 7:24 och beskriver en större resa. Jesus korsar Jordanfloden och beger sig nu österut och antagligen också ner till Pereen, området öster om Jordanfloden och Döda havet.]

Äktenskap och skilsmässa

Fariséerna var ofta kritiskt inställda till Jesus.

²Några fariséer som ville sätta honom på prov (fresta och fälla honom) kom fram till honom och frågade: "Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?" ³Han svarade: "Vad har Mose befallt er?" ⁴De svarade: "Mose tillät en man att skriva ett skilsmässobrev och skilja sig från henne." [5 Mos 24:1-4] ⁵Men Jesus [började inte argumentera, som deras rabbiner gjorde, om under vilka omständigheter skilsmässa var tillåten, utan] sa till dem:

"Därför att era hjärtan är så hårda gav han er den föreskriften.
⁶I skapelsens början
    'skapade Gud dem till man och kvinna.'
     [1 Mos 1:27]

[Jesus för diskussionen till ett högre plan. Äktenskapet inrättades långt innan Mose fick alla bud och instruktioner på Sinai berg. Guds ursprungliga tanke med äktenskapet framgår av skapelsen.]

⁷'Därför ska en man lämna [sitt känslomässiga och finansiella beroende av] sin far och mor
    och hålla sig till (vara förenad med) sin hustru,
     ⁸och de två ska vara ett kött.' [1 Mos 2:24]
Så är de inte längre två, utan ett kött.

⁹Vad Gud har fogat samman,
    ska människan inte skilja åt."

¹⁰När de hade kommit in i huset [där de bodde någonstans i Judeen eller Pereen] frågade lärjungarna honom om detta igen [tog de på nytt upp ämnet].

[Flera gånger tidigare har Jesus gett djupare undervisning för lärjungarna i ett hus. Frasen "i huset" som används här och i Mark 7:17; 9:28, 33, blir en symbol för andlig uppenbarelse. Markus och hans läsare/hörare måste otvivelaktigt ha tänkt på sina egna hem där församlingen möttes.]

¹¹Han svarade: "Den som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan kvinna, han begår äktenskapsbrott mot henne. ¹²Om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, begår hon äktenskapsbrott."

[Guds originalplan var att människor inte skulle skiljas, och därför är tanken att inte heller de som blir pånyttfödda – Jesu efterföljare – ska skilja sig. Äktenskapet gäller "tills döden skiljer dem åt", se Rom 7:1-3; 1 Kor 7:39. På samma sätt som i Bergspredikan sätter Jesus en högre standard än Mose. Det enda skälet till skilsmässa för troende par är otrohet. Paulus tar även upp ett fall då någon blir frälst och den andre vill skilja sig. Då kan man inte hindra det, se 1 Kor 7:15. Gud hatar skilsmässa, se Mal 2:16, för han vet personligen vilken djup smärta det medför, se Jer 3:8. Det är intressant att i nästa stycke lyfter Jesus fram och välsignar barnen, de som ofta far illa vid en skilsmässa.]

Tillbaka upp