Parallell - torsdag 8/1

Job 17-20

---

Job 17-20

¹Min ande (livskraft) är bruten (förstörd),
    mina dagar utsläckta (hebr. zaach) [ordet används bara här]
    gravarna [gravgården] är redo för mig.
²Ja, verkligen (i sanning), smädarna omger mig
    mitt öga ser ständigt deras uppror (trots – hebr. marah).
    [Med smädarna syftar Job på Elifaz, Bildad och Tsofar.]

³[I tre verser riktar sig Job nu till Gud:]
Lägg ner [sluta], jag ber dig, gå i borgen för mig,
    vem annars kan ge mig sitt handslag [sitt godkännande]? [Ords 6:1]
⁴Du har stängt deras hjärtan från förstånd,
    låt dem därför inte triumfera.
⁵Den som berättar om (skvallrar, förråder) vänner mot belöning (en del, arvslott),
    på hans barn ska ögonen tyna bort.

⁶Han har gjort mig till ett ordspråk (hebr. mashal).
    Jag är en som man spottar rakt i ansiktet [öppet hånar].
[Jobs prövning har gett upphov till flera ordspråk, bl.a. "Jobs tålamod" i Jak 5:11.]

⁷Förmörkade av förargelse (inre vrede – hebr. kaas),
    mitt öga [singular].
    Min formade kropp (mina lemmar, varje del i min kropp)
är [tunn, innehållslös] som en skugga.

[Versen är en kiasm där öga och det formade (hebr. jatsor) står centralt. Beskrivningen att ögonen blir skumma används ofta om åldrande, men här är öga i singular (hebr. ajin), vilket, förutom fysisk syn, även kan beskriva hur Jobs hela livsåskådning är förmörkad. Verbet jatsar används om att forma något, vilket här handlar om kroppens alla delar, som har blivit innehållslös och tom som en smal skugga. Orden förmörka och skugga ramar in hela versen och förstärker det mörker Job upplever sig befinna sig i.]

⁸De hederliga häpnar över sådant,
    den oskyldige blir upprörd över de gudlösa.
⁹Ändå håller den rättfärdige fast vid sin väg (vandringsväg, sina livsval),
    och den som har rena händer växer sig starkare och starkare.
[Här är en vers som andas hopp.]

¹⁰Men ändå (likväl; betecknar en skarp kontrast – hebr. olam)
    kom tillbaka, jag ber er – kom,
    jag finner ändå ingen vis bland er.
¹¹Mina dagar är förbi [jag är på väg att dö],
    mina onda planer (skändlighet – hebr. zimah) är krossade,
    det som var mitt hjärtas begär.

[Ordet zimah används, förutom här, 28 ggr i GT, och då alltid i negativ betydelse av att planera ondska. Troligtvis använder Job ordet här i en sarkastisk ton, att alla hans planer verkar ha setts som onda.]

¹²De [Elifaz, Bildad och Tsofar] vill göra natt till dag,
    och när mörkret bryter in säger de: "Ljuset är nära."
¹³Om jag måste vänta mig Sheol (graven, underjorden – de dödas plats) [dödsriket]
    som min boning, breda ut min bädd i mörkret,
¹⁴säga till förgängelsen: "Du är min far",
    och till maskarna (hebr. rima): "Min mor, min syster".
[Förgängelsen och masken förknippas med döden och graven. Genom denna makabra analogi blir förgängelsen och likmaskarna hans närmsta familj.]

¹⁵Var är då
    mitt hopp?
    Mitt hopp [det jag hoppas att få se],
vem får se det [gå i uppfyllelse]?
[De två frågorna är uppställda i ett kiastiskt mönster.]

¹⁶Ska de [mina förhoppningar] gå ner till bommarna för Sheols (underjordens) portar? [Matt 16:18]
    Ska vi [mitt hopp och jag] sjunka ned tillsammans i stoftet?

Bildads andra tal
¹Sedan tog Bildad – shoaiten [Job 2:11], till orda och sa [svarade Job]:

²Hur länge ska ni [plural] jaga (kasta nät) efter babbel (prat – hebr. milah)?
    Förstå (avgör), sedan kan vi tala.

[Hittills har Elifaz, Bildad och Tsofar alltid riktat sig mot Job i singular. Här frågar nu Bildad "Hur länge ska ni"? Som den andre talaren kanske Bildad tappar tålamodet, inte bara på Job, utan också på Elifaz som alltid talar före honom och ofta har långa anföranden. I nästa vers (vers 3) använder Bildad formen "vi" (och inkluderar sig själv och sina två kompanjoner) så det är troligast att pluralformen här i vers 2 syftar på Job och kanske hans familj, eller Job och andra "bedrövliga människor" i liknande situationer i ett bredare perspektiv. Skiftet från singular till plural gör att Bildad distanserar sig ytterligare från Job. Det är inte längre en person med ett namn, utan en bredare grupp som han ondgör sig över.]

³Varför ska vi [jag, Elifaz och Tsofar] räknas som boskap [Job 12:7; 17:4, 10],
    betraktas som dumma (orenade – hebr. tamah) i era [plural] ögon.
[Versen är svåröversatt. Ordet tamah används bara här, kan ha roten oren, men utifrån parallellismen finns en annan rot med betydelsen dum, vilket också passar här. Den grekiska översättningen översätter: "Varför har vi varit tysta inför dig som boskap?"]

⁴[Bildad riktar sig nu direkt till Job:]
Han som sliter sönder sin själ (sig själv – hebr. nefesh) i vrede [Job 5:2]
    skulle väl inte jorden bli obebodd för din skull
    eller klippan rubbas från sin plats?

⁵Även (vidare, ja sannerligen), den gudlöses ljus ska slockna (försvinna – hebr. daach)
    och lågan i hans eld sluta lysa.
     ⁶Ljuset i hans tält ska bli mörkt
och lampan slockna (försvinna – hebr. daach) för honom.

[Mörker förknippas med död, se Job 3:5; 10:21; 17:13. Lampa betecknar ofta fysiskt och andligt liv, se Job 21:17; Ords 13:9; 20:20; 24:20; Ps 18:29. David kallas "Israels ljus", se 2 Sam 21:17. I templet lyste den sjuarmade ljusstakens ljus hela natten, se 2 Mos 25:37.]

⁷Hans väldiga (spänstiga) steg ska bli kortare,
    hans egna rådslag ska fälla honom.
    [Beskriver en fysisk begränsning, men även bildligt hur den ondes gärningar hindras.]

⁸[Sex olika ord för fälla/snara används i vers 8-11]
Hans fötter leder honom till nätet (hebr. reshet; feminin) [Ords 28:9],
    han vandrar mot snaran (flätat fångstgaller – hebr. sevachah; feminin).
⁹Snaran (hebr. pach; maskulin) griper hans häl,
    fällan (snaran; rövaren – hebr. tsamim; maskulin) [Job 5:5] håller fast honom.
¹⁰Ett rep är gömt på marken,
    en fälla (hebr. malkodet; feminin) ligger på stigen (den upptrampade gångvägen) [hans vanliga väg].

¹¹Skräck (fruktansvärda tankar, terror – hebr. ballahah) skrämmer från alla håll,
    jagar (skingrar) honom steg för steg (hack i häl).
¹²Olyckan hungrar efter honom (hans krafter sviker honom),
    hemsökelsen står redo att fälla honom.
¹³Den äter (förtär) varje del av [gren/ven/muskel under] hans hud,
    den äter (förtär) hans kroppsdelar ("grenar") – dödens förstfödde.

[Båda raderna börjar på samma sätt med verbet äta/förtära (hebr. achal) följt av ordet för en trädgren (hebr. bad). I första raden är ordet sammansatt med "hud", vilket skulle kunna beskriva venerna som förgrenar sig i kroppen som ett grenverk. Det kan också syfta på musklerna eller skelettet som är täckta med hud. Dödens förstfödde kan vara en beskrivning på den värsta av all död. I det judiska kommentarverket Targum kopplas uttrycket till fördärvaren/dödsängeln (2 Mos 12:23). Se även Upp 6:8; 1 Kor 10:10. En del tolkar det som när någon dör i förtid. Uttrycket hör troligtvis ihop med "fasornas kung" i vers 14.]

¹⁴Han slits bort från tryggheten i sitt tält,
    han förs bort till fasornas kung (en fruktansvärd död).
¹⁵Det som inte tillhör honom bor i hans tält,
    svavel strös över hans boning. [Job 1:16; 1 Mos 19:24]
¹⁶Rötterna under honom förtorkas
    och kronan (frukten, grenverket) över honom vissnar bort.
[Uttrycket "rötterna under" och "grenarna över" är en s.k. merism – Bildad beskriver en fullständig utplåning av de onda från jorden. Hans frukt syftar ofta på barn och efterkommande.]

¹⁷Hans minne utplånas från jorden,
    hans namn nämns inte i landet ["ute" – på fälten, torgen, gatorna].
    [Ingen talar längre om honom, han försvinner bort från människors konversationer.]

¹⁸Han knuffas ut (drivs/kastas ut)
    från ljus till mörker [till död, se vers 5-6]
    och från världen (den bebodda delen av jorden – hebr. tevel)
förjagas han.

¹⁹Han blir utan barn och efterkommande i sitt folk,
    ingen överlevande finns i hans hus.
[Att dö barnlös var en stor olycka, se 1 Mos 11:30; Dom 13:2; 1 Sam 1:2. Alla Jobs tio barn var döda, något Bildad tog upp redan i sitt första tal, se Job 8:4.]

²⁰De som bor i väst (kommer efter – hebr. acharon) häpnar över hans dag,
    de i öst skälver av fasa (får rysningar).
    ["Hans dag" syftar på den dag då han förgås/straffas.]

²¹Ja, så går det den orättfärdiges boning (hebr. miskan),
    detta är platsen (den position; riktning det går åt) för den som inte känner Gud (El).

Jobs svar
¹Då svarade Job och sa:

²Hur länge ska ni plåga mig (min själ)
    och genom babblet (pratet – hebr. milah) krossa mig?
³Tio gånger [gång på gång] har ni hånat mig
    och kränkt mig utan att rodna (skämmas).

[Talet tio används om något som sker ofta, se 1 Mos 31:7. Detta är Jobs femte svar, och i de hittills fem anförandena av Elifaz (2 st), Bildad (2 st) och Tsofar (1 st) finns otaliga tillfällen då de hånat och kränkt Job.]

⁴Det är sant (står stadigt – hebr. omnam)
    att jag verkligen har gått vilse (är fel ute – hebr. shagah) [Job 6:24],
    då får jag leva med konsekvenserna av min egen förvillelse (felsteg – hebr. meshoga).

[Det hebreiska ordet lon har översatts "leva med konsekvenserna". Den ordagranna betydelsen är "bo över natten" och anknyter här till ett ordspråk att man får stå sitt kast och ha en obekväm gäst över natten. Det liknar lite det svenska uttrycket: "som man bäddar får man ligga".]

⁵Det är sant (hebr. omnam)
    och ni ändå förhäver er mot mig
    och använder min förnedring emot mig,
⁶så ska ni veta att Gud har gjort mig orätt
    och omringat (snärjt runt) sitt fångstnät (sin belägring – hebr. matsod) över mig.
    [Anknyter till Bildads ord i Job 18:8.]

⁷Se, jag ropar högt (högljutt skri efter hjälp – hebr. tsaaq): "Våld (terror – hebr. chamas)"
    Men jag får inget svar (jag besvaras inte).
Jag ropar i smärta (hebr. shava),
    men där finns ingen rättfärdighet.
⁸Min stig (livsväg – hebr. orach) har han spärrat (hägnat in; murat en mur) och jag kan inte passera [Klag 3:7],
    och framför (över/på) mina stigar (upptrampade gångvägar – hebr. netivah) har han lagt mörker.
⁹Han har avklätt mig min ära [rykte]
    och tagit kronan [min värdighet] från mitt huvud. [Job 12:17]
¹⁰Han bryter ner mig från alla sidor tills jag går under.
    Han rycker upp (lyfter bort) mitt hopp som ett träd.
    [Inte ens stubben är kvar, allt hopp är ute, se Job 14:7; 18:16.]
¹¹Han [Gud] har tänt sin vredes eld mot mig
    och räknar mig som sin fiende.
¹²Hans trupper (rövargäng – hebr. gedol) kommer förenade (tillsammans i en enad räd)
    och bygger upp en belägringsramp (förbereder sitt anfall) mot mig,
    de slår läger runt mitt tält.

[I Jobs värld upplevde han hur Gud var vred på honom (vers 11), men i verkligheten brann Guds vrede mot Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7. Stycket i vers 7-12 består av välbalanserade verser med två rader, men avslutas i vers 12 med ett trikolon (en vers med tre rader) där fiender samlas, bygger och slår läger. Kanske en antydan om att Job såg de tre kompanjonerna som fientliga härar som ställt upp sina anfallsvapen för att attackera honom.]

¹³Han [Gud] har fört mina bröder [nära släktingar; landsmän] långt bort från mig [Job 6:15; 42:11],
    alla jag känner har blivit som främlingar för mig.
¹⁴Mina närmaste [släktingar] har lämnat,
    mina vänner har glömt mig.
¹⁵De som bor tillfälligt i mitt hus [gäster på resa; manliga tjänare]
    och mina tjänarinnor ser mig som en främling (hebr. zor),
    en okänd (främmande – hebr. nochri) är jag i deras ögon.
¹⁶Kallar jag på min tjänare
    svarar han inte, även om jag vädjar med min egen mun.
    [I vers 15 kände tjänarinnorna inte igen honom, här svarar inte ens hans tjänare.]
¹⁷Min andedräkt (ande; jag som person – hebr. roach)
    är frånstötande (främmande, okänd – hebr. zor) för min hustru,
    jag är vidrig för mina bröder (ordagrant: min livmoders söner).
    [Det sistnämnda uttrycket syftar ofta på egna barn, men eftersom de är döda, är betydelsen här hans bröder och systrar.]
¹⁸Till och med små barn föraktar mig,
    när jag reser mig upp, talar de [förlöjligande, hånfullt] om mig.
    [I normala fall skulle de yngre visa respekt för de äldre, se Job 32:4-6.]
¹⁹För den mindre grupp människor (hebr. mat – plural) som jag rådslår med är jag avskyvärd,
    de jag älskade har vänt mig ryggen.
²⁰Mina ben tränger ut genom hud och kött,
    jag har undkommit [levande], bara tandköttet kvar.

²¹Var barmhärtiga, var barmhärtiga mot mig, ni mina bekanta (hebr. rea),
    för Guds (Elohas) hand har slagit mig.
²²Varför förföljer ni mig som Gud (El) gör?
    Blir ni aldrig mätta av mitt kött?

²³Vem [skulle kunna se till] att mitt prat (mina ord – hebr. milah) skrevs ner?
    Vem [skulle kunna se till] att de graverades i en rulle [papyrus eller brons],
²⁴ja, med en penna av järn och bly
    – för evigt ingraverade i klippan!
²⁵Men jag – jag vet [jag för min del är och har ändå varit intimt förtrogen med] att min Återlösare (hebr. gaal) [som försvarar och för min talan] lever,
    och till slut (sist) ska han resa sig (stå) över [allt] stoft [det jordiska].

[En återlösare (hebr. gaal) var en nära släkting som hade extra juridisk omsorg för sina anhöriga. Bland åtagandena var att säkerställa och bevara sin döda släktings ätt (genom att gifta sig med dennes änka, dvs. att ingå ett s.k. leviratäktenskap), återlösa mark och att hämnas, se Rut 2:20. Job kan ha syftat på en släkting som skulle komma till hans undsättning, men här anar vi Frälsaren själv, han som är vår levande Förlossare, Försvarare, Befriare och Återlösare! Se även Apg 20:28; Ef 1:7; 2:13; Kol 1:20; 1 Pet 1:18-19; Upp 1:5; 5:9. Stoft (hebr. afar) är ett generellt ord för något som finns på marken. Människan är skapad av stoft (1 Mos 2:7) och det används i Jobs bok om stoft och aska (Job 42:6) men även i en bredare betydelse av det som finns på marken, se Job 41:24.]

²⁶När sedan min sargade hud är borta,
    ska jag från mitt kött skåda Gud (Eloha). [Versen är svåröversatt, kan betyda "utan mitt kött" (dvs. efter döden och uppståndelsen) eller "i/med mitt kött" (dvs. i detta liv).]
²⁷Jag själv ska få skåda (hebr. chazah) honom,
    jag ska se (hebr. raah) honom med egna ögon,
    inte med någon annans.
Mitt innersta (samvete, ordagrant "mina njurar", sätet för känslor och dolda motiv) längtar i mitt innersta. [Njurarna representerar det mest känsliga med livsavgörande funktion inombords.]

²⁸[Jobs råd till dem som anklagar honom:]
Men ni säger: "Hur ska vi förfölja honom?"
    Roten till olyckan har ni funnit hos mig.
²⁹Var rädda för svärdet,
    för vrede hör till synder som straffas med svärd.
Därför ska ni veta
    att det kommer en dom.
    [Så småningom visar Gud vrede över Elifaz, Bildad och Tsofar, se Job 42:7-9.]

Tsofars andra tal
¹Sedan tog Tsofar – naamaiten [Job 2:11; 11:1], till orda och sa:

²Mina stormiga tankar (orostankar – hebr. saif) för mig tillbaka (tvingar mig att bemöta detta),
    jag är så upprörd (tankarna rör sig snabbt – hebr. chosh).
³Kränkande tillrättavisning måste jag höra,
    men mitt förstånds ande (hebr. roach binah) ger mig svar.

[Tsofar beskriver att hans tanke och hans förstånd driver honom att ge sig in i diskussionen igen. I Jobs sista anförande anklagade han de tre för att ha kränkt honom (Job 19:3). Nu kan inte Tsofar vara tyst, nu är det han som känner sig kränkt. Detta är Tsofars andra replik mot Job, totalt den sjätte argumentationen mot Job.]

⁴Vet du inte att det alltid varit så,
    ända sedan människan (hebr. adam) sattes på jorden,
⁵att de gudlösas (hebr. rasha) jubelrop [triumferande fröjderop] är kortvarigt (nära) [den gudsfrånvände är snar till skratt men också snar till gråt],
    och den gudlöses (skenheliges, hycklarens – hebr. chanef) glädje varar ett ögonblick?

⁶Även om han stiger
    mot himlen
        i sin höjd (stolthet, arrogans).
        Och hans huvud
    molnen
vidrör (når).

[Versen är en välstrukturerad kiasm i tre nivåer.]

⁷så förgås han dock för alltid som sin egen dynga (avföring).
    De som såg honom ska fråga: "Var finns han?"
⁸Som en dröm flyger han bort och ingen finner honom,
    han jagas i väg som en syn om natten.
⁹Ögat som såg honom ser honom aldrig mer,
    hans plats får inte återse honom.
¹⁰Hans söner ger nåd till de fattiga
    och hans styrka återvänder i hans hand.
¹¹Hans ben var fulla av ungdom [ungdomlig spänst],
    men de ska ligga i stoftet med honom. [Han dör i förtid.]

¹²[I flera verser liknar Tsofar ondska som något sött men dödligt.]
Även om ondskan är söt (ger behag) i hans mun [jfr vers 17]
    och han gömmer den under tungan,
¹³även om han är rädd om den
    och inte vill förlora den utan förvarar den i sin mun,
¹⁴så förvandlas hans föda i hans inre
    och blir till ormgift inom honom.
¹⁵Den rikedom han svalt (konsumerat)
    måste han spy upp
    ur hans mage driver Gud (El) ut den.
¹⁶Gift från kobran (den starka/slingrande ormen – hebr. peten) ska han suga i sig,
    giftormens (den hissande ormens – hebr. efeh) tunga ska döda honom.
¹⁷Han ska inte få se (glädja sig att se porlande) bäckar,
    inget flöde av honung och smör (tjock mjölk, kvarg, ostmassa).
¹⁸Sitt slit måste han återlämna,
    han får inte svälja (njuta av) rikedom han vunnit,
    eller glädjas åt den.
¹⁹eftersom han slog och övergav de ringa,
    han rövade åt sig hus som han inte hade byggt.
²⁰Han känner ingen ro i sin mage (hebr. beten) [känslor påverkar magen],
    han kan inte rädda sig genom sina ägodelar.
²¹Inget är kvar för honom att äta (hans begär),
    det är därför hans framgång inte består.
²²Mitt i höjden av sitt överflöd ("när applåderna ljuder och hyllar hans överflödande")
    ska han drabbas av nöd,
    lidande av alla slag ska möta honom.
[Att överflöda (hebr. male) i kombination med det ovanliga ordet sefeq kan ha betydelsen applådera.]
²³När han fyller sin mage (buk)
    ska han sända sin vredes glöd över honom,
    och den ska träffa honom som regn i hans inälvor.
²⁴Om han flyr undan för vapen [generell term för militär utrustning] av järn,
    så genomborras han av [pilen från] bronsbågen.
²⁵Han drar [ut pilen], och den kommer ut från hans rygg
    och det blixtrande [svärdet/spjutet där som reflekterar ljuset] ur sin galla [vers 14].
Då drabbar honom dödsångest,
     ²⁶djupt mörker väntar på (är lagrad för) hans ägodelar.
En eld som ingen blåser på ska förtära honom,
    den ska ödelägga det som finns kvar i hans tält.
²⁷Himlarna uppenbarar (blottar; sänder i exil – hebr. galah) hans missgärning (synd – hebr. avon)
    och jorden reser sig mot honom.
[Himlar och jord är en merism som förstärker att de skyldigas skuld kommer bli synlig för alla – Gud i himlen och alla på jorden.]

²⁸Skörden [förråd av grödor] i hans hus spolas bort,
    som forsande vatten på vredens dag.
²⁹Det är vad den gudlösa människan (hebr. adam) får av Gud (Elohim),
    den lott Gud (El) har bestämt.

Tillbaka upp

---