Hem

Bibeln på ett år

Nästa dag

Parallell - tisdag 24/3

Josua 9-11

Josua 9-11

Resten av Kanaans land (kap 9-12)
1[Tidigare hade motståndet bestått av enskilda städer, nu i detta och följande kapitel kommer motståndet från allianser med städer och deras kungar. Versen fungerar som en introduktion på liknande sätt som Jos 5:1.]

Och det hände sig att när alla kungar som var bortom Jordan i bergsbygden [centrala höglandet som senare blev Juda och Efraims område], i Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och utefter hela Stora havets [Medelhavets] kust framför (hela vägen upp mot) Libanon,
    hettiterna och amoréerna,
    kanaanéerna,
    perisséerna,
    hivéerna och jevusiterna
hörde detta [hur israeliterna intagit städerna Jeriko och Ai], 2samlades de tillsammans för att strida med Josua och med Israel, som en man (bokstavligt en mun).

Givoniterna förleder Israel – förbund
3Men när invånarna i Givon [8 km sydväst om Ai] hörde vad Josua hade gjort med Jeriko och Ai, 4gick de listigt tillväga och vandrade iväg och gjorde sig som om de var sändebud, och lade gamla säckar på sina åsnor, och vinskinn (som var) slitna, använda och lappade, 5och slitna och lagade skor på sina fötter, och slitna mantlar över sig. Och allt bröd i deras matsäck vart torrt och smuligt. 6Så gick de till Josua i lägret i Gilgal och sa till honom och Israels män: "Vi har kommit från ett land långt borta, ingå (skär) därför ett förbund med oss."
     7Och Israels män sa till hivéerna [det folsklag de senare visade sig vara, se Jos 11:19]: "Tänk om ni bor ibland oss, hur ska vi då ingå (skära) ett förbund med er?"
     8Men de svarade Josua: "Vi är dina tjänare (hebr. eved)."
    Och Josua frågade: "Vilka är ni och varifrån kommer ni?"

9Då svarade de honom: "Från ett väldigt avlägset land har dina tjänare kommit, för Herren (Jahveh) din Guds (Elohims) namns skull, för vi har hört hans rykten och om allt han gjorde i Egypten,

Kungsvägen var den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan.

10och vad han gjorde mot de två ammonitiska kungarna som bodde bortom Jordan, mot Sichon, kung i Cheshbon och mot Og, kung i [området] Bashan i [staden] Ashtarot. [Dessa två städer låg längs med kungsvägen, se 4 Mos 20:17; 21:22, den viktiga nordsydliga handelsvägen och militärrutten öster om Jordan som förband Damaskus i norr och Etsjon-Gever (nuvarande Eilat) i söder.] 11Och våra äldste och invånarna i vårt land talade till oss och sa: 'Ta proviant i er hand för resan och gå och möt dem och säg till dem: Vi är era tjänare och nu vill vi sluta ett förbund (skära och ingå ett blodsförbund) med er.' 12Detta är brödet som vi tog med oss som proviant från våra hem den dagen då vi gick för att möta er, men nu, se, det är torrt och smuligt. 13Och dessa vinskinn som vi fyllde var nya, och se [titta på dem]: De är helt spruckna! Och våra mantlar och våra skor är helt utslitna på grund av den långa resan."

14Då tog [de israeliska] männen av deras mat [i sin mun], men frågade inte om råd från Herrens (Jahvehs) mun. [Problemet var inte att de blev förledda, utan att de inte frågade Herren om råd, se 5 Mos 27:21. Se även 1 Krön 28:9; 2 Krön 15:2; 18:4; 20:4.] 15Och Josua gav en försäkran om fred ("gjorde frid" – hebr. shalom) med dem och slöt ett förbund (skar ett blodsförbund) med dem för att låta dem leva, och ledarna i menigheten (församlingen) gav dem sin ed.
    

16Men tre dagar efter att de slutit ett förbund (skurit ett blodsförbund) med dem, fick de höra att de var deras grannar och att de bodde ibland dem. 17Och Israels söner vandrade och kom till deras städer på den tredje dagen. Deras städer var
Givon [som var den ledande, se vers 3-4]
och Kefira
och Beerot
och Kirjat-Jearim.

[Dessa städer hade en allians, och är alla bara 1,5 mil från Jerusalem. De hamnade i Benjamins stams område, se Jos 18:25-26, 28.]
18Och Israels söner slog dem inte eftersom menighetens (församlingens) ledare hade avlagt ed inför Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim).
    Och hela menigheten muttrade (knorrade) mot ledarna. [Folket var antagligen oroliga för att det skulle få konsekvenser att man brutit mot Guds instruktioner, se Jos 6:17; 5 Mos 20:17.] 19Men alla ledare sa till hela menigheten [Israels folk samlade där]: "Vi har svurit en ed inför Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), därför kan vi inte röra dem nu. 20Så här ska vi göra med dem och låta dem leva. Låt vreden komma över oss på grund av den ed vi gav till dem." 21Och ledarna sa till dem: "Låt dem leva." Så blev de vedhuggare och drog upp vatten till hela menigheten, som ledarna hade talat till dem.
     22Och Josua kallade på dem och han talade till dem och sa: "Varför har ni bedragit oss och sagt: 'Vi är långt bort ifrån' när ni bor ibland oss? 23Därför är ni nu förbannade (utrotade, helt förgjorda – hebr. arar). Ni ska aldrig upphöra att vara våra slavar, både vedhuggare och vattenhämtare till min Guds (Elohims) hus."
     24Och de svarade Josua och sa: "Eftersom det med säkerhet blev berättat (hebr. nagad nagad) för dina tjänare hur Herren (Jahveh) din Gud (Elohim) befallde sin tjänare Mose att ge dig hela landet och utrota alla landets invånare framför er, därför var vi helt förskräckta (livrädda, panikslagna) för våra liv på grund av er och har gjort detta. 25Se nu, vi är i din hand. Så som det är gott och rätt för dig att göra mot oss, gör det."
     26Och så gjorde han mot dem och räddade dem ur Israels söners hand, så att de inte dödade dem. 27Och Josua gjorde dem till vedhuggare och vattenbärare åt menigheten [Israels folk] och till Herrens (Jahvehs) altare, till denna dag [för all framtid], till den plats som han ska utvälja.

[Närmast förflyttades tabernaklet till Shilo (Jos 18:1), sedan Givon (1 Krön 16:39) och sist Jerusalem. Efter exilen var givoniterna med bland dem som reparerade murarna (Neh 3:7; 7:25). Även Kirjat Jearims, Kefiras och Beerots folk nämns bland dem som återvände, se Esra 2:25; Neh 7:29. Alla dessa folk hade då blivit en del av det judiska folket, på samma sätt som Rahav och andra hedningar som fått ta emot Guds nåd och blivit inympade, se 1 Mos 12:3; Jos 6:25.]

De södra kungarna besegras


Fem kungar planerar att attackera Givon

Vy över Jerusalem från Olivberget.

1[Detta är första gången namnet Jerusalem används i Bibeln, även om andra namn (Salem) har benämnt staden, se 1 Mos 14:18; 22:14. Det hebreiska namnet för Jerusalem är Jeroshalajim. Hebreiskan har förutom singular och plural även dual som innebär två – ändelsen ajim indikerar detta. Dual-formen på Jerusalem har ibland tolkats som de två berg som staden vilar på, men går också bokstavligt att se som att staden betyder dubbel frid. Här antyds också att det finns två Jerusalem – det himmelska och det jordiska. I Uppenbarelseboken är det helt tydligt (Upp 21:2, 10), men även profeterna antyder det (Jes 26:1-3) och den åsikten finns också i många av de rabbinska tolkningarna av dessa verser. I antika egyptiska källor kallas staden Ursalimmu vilket betyder "fridens fundament/fredens grund". Jerusalem kommer att bli Israels viktigaste stad, men det dröjer några hundra år tills Davids tid innan det sker, se 2 Sam 5:6-19.]

Och det hände sig att när Jerusalems kung Adonitsedek [betyder "min herre är rättfärdighet", synonym med Melkisedek, se 1 Mos 14:18] hörde hur Josua hade intagit Ai och fullständigt ödelagt staden – hur han [Josua] hade gjort med Ai och dess kung på samma sätt han gjort med Jeriko och dess kung och hur invånarna i Givon hade ingått (gjort) fred med Israel och var (vistades) ibland dem –

2då blev de [invånarna i Jerusalem] mycket rädda (fruktade de storligen) eftersom Givon var en stor stad [bara 15 km nordväst om dem], som en av de kungliga städerna, större än Ai och alla dess män var mäktiga stridsmän.

3Därför sände Adonitsedek, Jerusalems kung (bud) till
Hoham, kung i Hebron,
och till Piram, kung i Jarmot,
och till Jafija, kung i Lachish,
och till Devir, kung i Eglon
och sa: 4"Kom upp till mig och hjälp mig och låt oss slå Givon, för de har gjort (ingått) fred med Josua och med Israels söner."

Vy över ruinerna där den stora staden Givon låg.

5Därför samlade sig de fem kungarna från amoréerna:
    Jerusalems kung,
    Hebrons kung,
    Jarmots kung,
    Lachishs kung,
    Eglons kung
tillsammans och gick upp, de och deras härar och slog läger mitt emot Givon och krigade mot dem.

Striden om Givon – första fasen
6Och Givons män sände (bud) till Josua till lägret i Gilgal [intill Jeriko] och sa: "Släpp inte dina händer från dina tjänare, kom upp till oss snabbt och rädda oss och hjälp oss, för alla amoréernas kungar som bor i bergsbygden [Jerusalem, Hebron, Jarmot, Lachish och Eglon] har samlat sig tillsammans mot oss."
     7Så Josua gick upp från Gilgal, han och allt krigsfolket med honom och alla mäktiga stridsmän. 8Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Frukta inte för dem för jag har gett dem i din hand, inte en enda man av dem ska stå dig emot."
    

Vid utgrävningarna i Givon har man hittat en stor vattenreservoar.

9Därför kom Josua över dem plötsligt, eftersom han vandrade upp från Gilgal hela natten. [En sträcka på 3 mil, med brant stigning från Jordandalen.] 10Och Herren (Jahveh) förvirrade dem (panik och tumult bröt ut) inför Israel som slog dem med en stor slakt vid Givon, och de jagade dem längs vägen upp mot Beit-Choron och slog dem ända till Azeqa [vid Elladalen] och till Mackedah.

[Jakten gick först nordväst och sedan sydväst, en sträcka på 3 mil. Mackedah ligger halvvägs mellan Lachish och Hebron, och inte så långt från Eglon, dvs. centralt mellan de tre södra städerna.]

11Och det hände när de flydde undan (från framför) Israel när de var på väg ner från Bet Choron, att Herren (Jahveh) kastade ner stora stenar [hagel] från himlarna över dem ända till Azeqa och de dog. Det var fler som dog av haglet än de som Israels söner slog med svärdet.

[Samma ord för hagel (hebr. barad) används även om den sjätte plågan i Egypten, se 2 Mos 9:18-33; Ps 18:14-15.]

Solen står still
12[Denna vers inleds med hebr. az och beskriver en parallell händelse. Haglet och stenarna i vers 11 hör därför troligen samman med händelserna i vers 12-13.]

Vid den tiden talade Josua till Herren (Jahveh) på den dagen när Herren (Jahveh) gav amoréerna inför Israels söner, och han sa i Israels åsyn:
"Sol, stå stilla (var tyst – hebr. dom) över Givon,
    och du måne, i Ajalons dal."

13Och solen stod stilla ("var tyst" – hebr. damam)
    och månen stannade (stod kvar – hebr. amad)
    till dess folket hade hämnats på alla sina fiender.
Är inte detta skrivet (nedtecknat) i Jashars ["den rättfärdiges"] bok?

[Jashars bokrulle omnämns igen i 2 Sam 1:18 och även i den grekiska översättningen av 1 Kung 8:13. Händelsen här var något extraordinärt som även skrevs ner i andra sekulära krönikor. Än har inga kopior av den hittats. Jashar betyder "rättfärdig" så bokens namn är den rättfärdiges bokrulle.]

Och solen stannade mitt på himlarna [ordagrant på halva himlarna] och hade ingen brådska med att gå ner på en hel dag. 14Det har inte funnits någon dag som denna, varken förr eller senare, då Herren (Jahveh) lyssnade på en mans röst, för Herren (Jahveh) stred för Israel. 15Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal.

[Händelserna här inleds med att Josua har vandrat hela natten, se vers 9. Ett stort oväder med hagel, stora som stenar, har fallit över fiendehärarna. Sedan sker en märklig händelse som påverkar både solen och månen. Att solen och månen "blir tysta" kan beskriva att de slutar göra det de brukar. Ett förslag är att det är en soleklips där månen passerar framför solen, men det måste då också vara något unikt som gjort denna dag speciell, så det inte funnits någon sådan varken förr eller senare. Författaren verkar nästan mer än undret i sig lyfta fram att det stora var att Gud hörde en mans bön. De två tidigare stora miraklen – Jordanflodens vatten som stoppade i Adam (Jos 3:16) och segern över Jeriko (Jos 6:20) – hade varit på Guds initiativ. Denna gång var det som svar på en människas bön!]

De södra kungarna besegras

Mackedah ligger någon kilometer väster om Hebron.

16Men de fem kungarna hade flytt och gömde sig i grottan vid Mackedah. 17Och man berättade för Josua och sa: "De fem kungarna är funna, gömda i en grotta vid Mackedah." [Mackedah är nuvarande el-Qom mellan Lachish och Hebron, 14 km väster om Hebron.] 18Josua svarade: "Rulla stora stenar framför grottans öppning [ordagrant mun] och sätt män där att bevaka dem. 19Men ni [med emfas – i kontrast till månen i vers 13], ni ska inte stanna (vänta – hebr. amad)! Jaga efter era fiender och slå eftertruppen (ordagrant: 'skär av svansen'), tillåt dem inte att gå in i sina städer, för Herren vår Gud (Jahveh Elohim) har gett dem i vår hand."

[Ordet för "gå in" (hebr. bo) är samma ord som används om hur solen inte hade brådska med att "gå ner" på en hel dag i vers 13b. Mackedah ligger bara några kilometer från Lachish, Eglon och Hebron. Josua vill hindra stridsmännen att komma tillbaka till sina befästa städer.]

20Och det hände när Josua och Israels söner hade gjort slut på att slakta dem i ett mycket stort slaktande, till dess de var uppslukade och kvarlevan av dem som var kvar hade gått in i sina befästa städer, 21att hela folket återvände till lägret till Josua i Mackedah i fred (shalom), ingen vässade sin tunga (vågade ens säga det minsta) mot någon av Israels söner.
     22Sedan sa Josua: "Öppna grottan [ta bort de stora stenarna från öppningen] och för fram de fem kungarna till mig från grottan." 23Och de gjorde så och förde fram dessa fem kungar till honom från grottan:
    Jerusalems kung,
    Hebrons kung,
    Jarmots kung,
    Lachishs kung,
    Eglons kung.
24Och det hände när de förde dessa kungar till Josua att Josua kallade på alla Israels män och sa till stridsmännens ledare som gick med honom: "Kom nära, sätt era fötter på nackarna av dessa kungar." Och de kom nära och satte sina fötter på deras nackar.
     25Och Josua sa till dem: "Frukta inte, var inte missmodiga, var starka och vid gott mod, för på detta sätt ska Herren (Jahveh) göra med alla våra fiender som vi strider mot." 26Därefter slog Josua dem och dödade dem och hängde dem i fem träd, och de hängde i träden till kvällen.
     27Och det hände vid den tid då solen gick ner, att Josua befallde och de tog ner dem från träden och slängde dem i den grotta där de hade gömt sig, och de lade stora stenar framför grottöppningen, till denna dag.

Södra räden avslutas
28Och Josua tog Mackedah den dagen och slog det med eggen av svärdet och dess kung, han ödelade dem fullständigt och själarna som var där inne, han lämnade ingen, och han gjorde med kungen i Mackedah som han hade gjort med kungen i Jeriko.

Livna

29Och Josua gick från Mackedah och hela Israel med honom till Livna och stred mot Livna. 30Och Herren (Jahveh) gav även det och dess kung i Israels hand, och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, han lämnade ingen där, och han gjorde mot dess kung som han hade gjort med Jerikos kung.

[Livna har inte med säkerhet identifierats, men fynd vid utgrävningar i Tell Burna 2015, gör att det kan vara den bibliska Livna.]

Lachish

Till vänster syns porten in till staden Lachish. Närheten till handelsvägen Via Maris gjorde Lachish till en inflytelserik och ekonomiskt viktig stad även för stormakter som Assyrien och Egypten.

31Och Josua gick från Livna och hela Israel med honom till Lachish och slog läger mittemot det och stred mot Lachish. 32Och Herren (Jahveh) gav Lachish i Israels hand och han tog det på andra dagen, och slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne, på samma sätt som han gjort med Livna. 33Sedan kom Gezer, Horams kung, upp till Lachishs hjälp, och Josua slog honom och hans folk till dess han inte hade lämnat någon kvar. [Gezer var en viktig handelsstad som låg halvvägs mellan Joppe och Jerusalem.]

Eglon
34Och Josua gick från Lachish och hela Israel med honom till Eglon och slog läger mittemot det och stred mot det. 35Och de tog det på den dagen och han slog det med sin svärdsegg, och alla själar som var därinne förgjorde han fullständigt den dagen, på samma sätt som han gjort med Lachish.

Hebron
36Och Josua gick från Eglon och hela Israel med honom till Hebron och stred mot det. 37Och de tog det och slog det med svärdsegg, och dess kung och alla dess städer och alla själar som var därinne, han lämnade ingen, på samma sätt som han gjort med Eglon, han förgjorde det fullständigt och alla själar som var därinne.

Devira
38Och Josua återvände och hela Israel med honom till Devira och stred mot det. 39Och han tog det och dess kung och alla dess städer och de slog dem med svärdsegg, och förgjorde i grunden alla själar som var därinne, han lämnade ingen, som han hade gjort med Hebron så gjorde han med Devira och dess kung, liksom han hade gjort med Livna och dess kung.

Sammanfattning – södra räden
40Så slog Josua hela landet, bergsbygden [centrala höglandet] och Negev och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och sluttningarna (bergsbranterna; wadikanterna – hebr. aseda) [troligtvis sluttningarna ner mot Döda havet öster om den centrala bergsbygden] och alla deras kungar, han lämnade ingen utan förgjorde i grunden allt som andades, som Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), befallt. 41Och Josua slog dem från Kadesh Barnea [längst i söder] ända till Gaza [vid Medelhavet] och hela Goshen [området mellan Hebron och Negevöknen] ända till Givon [strax nordväst om Jerusalem]. 42Och alla dessa kungar och deras land tog Josua på ett tillfälle (på en gång), eftersom Herren (Jahveh), Israels Gud (Elohim), stred för Israel.

43Och Josua återvände, och hela Israel med honom, till lägret i Gilgal. [Samma fras som i vers 15. Gilgal är basen för de militära operationerna.]

De norra kungarna besegras

Chatsor (Hasor) var en stor stad, bara den övre staden har blivit utgrävd, men den lägre staden sträckte sig över hela fältet. Omkring 15 000 – 20 000 människor antas ha bott här, vilket gjorde den till den största staden i norra bergsbygden.

1När nu Javin [betyder: "den Gud ser" – troligtvis en titel], kungen i Chatsor [den största staden norr om Galileiska sjön i övre Galileen] hörde om detta, sände han [bud] till
Jovav, kung i Madon
och till Shimrons kung [nuvarande Tell Shimron i Jezereldalen]
och till Achshafs kung
2och till kungarna som norrut i bergsbygden [norra Galileen – Naftalis bergsbygd, se Jos 20:7]
och i Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] söder om Kinneret [områden kring Gennesarets sjö]
och i Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och i området väster om Dor vid havet [Medelhavet],
3till kanaanéerna i öster och väster [låglandet i öst och väst]
och amoréerna [höglandet i syd]
och hettiterna
och perisséerna
och jevusiterna i bergsbygden [runt Jerusalem (Jevos) som ännu inte var intagen]
och hivéerna under [berget] Hermon i Mitspahs land [norra Israel; hebr. mitspah betyder vakttorn/utkik].
4Och de gick ut,
    de och alla deras arméer med dem,
mycket folk – som sanden på havets strand – i mängder,
    med hästar och vagnar,
i stor mängd.

[Kanaaneiska vagnar från sena bronstiden var lätta och hade hjul med fyra ekrar. De drogs av två hästar. Enligt den judiske historikern Josefus bestod denna armé av 300 000 soldater, 10 000 kavallerister och 20 000 vagnar.]

Chatsor (Hazor) bränns ner av Josua.

5Och alla dessa kungar kom samman och de kom och slog läger tillsammans vid Meroms vatten [ordagrant: höga sjön; troligtvis nuvarande Hulasjön 1,5 mil norr om Gennesarets sjö, 4 km norr om Chatsor] för att strida mot Israel.
     6Och Herren (Jahveh) sa till Josua: "Var inte rädd för dem, för i morgon vid denna tid ska jag ge dem alla till slakt inför Israel, du ska skära av hälsenorna på deras hästar och bränna upp deras vagnar i eld." [En skadad häst kunde inte längre bli använd i kavalleriet, se även Ps 20:8; 147:10.]
     7Så Josua kom plötsligt (överraskande) emot dem och hela krigsfolket med honom, vid Meroms vatten [nuvarande Hulasjön] och överföll dem. 8Och Herren (Jahveh) gav dem i Israels hand och de slog dem och jagade dem till stora Sidon [vid Medelhavskusten i nordväst, se Dom 19:28] och till Misrefot Majim ["brännande vatten" – varma källor; syftar troligtvis på en plats eller ett område i närheten av Sidon, se Jos 13:6] och Mitspehs dal österut [nordost från Chatsor], och slog dem till dess ingen var lämnad kvar. 9Och Josua gjorde mot dem som Herren (Jahveh) hade sagt till honom, han skar av hälsenorna på deras hästar och brände upp deras vagnar i eld.

En konstnärs illustration av Chatsor.

10Och Josua återvände vid den tiden och tog Chatsor (Hasor) och slog dess kung med svärd eftersom Chatsor tidigare varit huvudet (ledaren) för dessa kungariken. 11Och de slog alla själar som var där med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, ingen var kvar som andades och han brände Chatsor i eld.
     12Och alla dessa kungars städer och deras kungar tog Josua och slog dem med svärdsegg och förgjorde dem grundligt, som Herrens (Jahvehs) tjänare Mose befallt. 13Men städerna som stod på sina ruinhögar (höjd som uppstått genom upprepad bosättning – hebr. tel) brände Israel inte, förutom Chatsor, som Josua brände ner. 14Och allt tillspillogivet i dessa städer och boskapen tog Israels söner som ett byte för sig själva, men de slog varje man med svärdsegg till dess de hade förgjort dem, de lämnade ingen som andades.

Ett tjockt asklager bekräftar att staden har bränts ner.

15Som Herren (Jahveh) hade befallt sin tjänare Mose, så hade Mose befallt Josua och så gjorde Josua. Han lämnade ingenting ogjort av allt det som Herren (Jahveh) hade befallt Mose.

[Chatsor (även känd som Hasor eller Hazor) betyder slott/fästning på hebreiska. Den första utgrävningen skedde 1926, följt av en större expedition på 50-talet och 90-talet. Stadens yta var på hela 80 hektar med en övre och lägre del av staden. Här bodde vid den här tiden 15 000 – 20 000 invånare, tio gånger fler än i Jerusalem. Vid utgrävningarna 1992 hittades en inskription "till kungen Javin" som dateras till 1500-1600 f.Kr. Tidigare har en annan äldre inskription från 1700 f.Kr. hittats där också namnet Javin används. Troligtvis var Javin en titel, på liknande sätt som farao, kungen av Egypten, se 2 Mos 6:11. I lagret från denna tid hittas aska och stenar som krackelerat av hetta, vilket bekräftar att staden har bränts ner. Den typen av förstörelse har inte setts i utgrävningar i omkringliggande städer.]

16Så tog Josua hela landet: bergsbygden [centrala höglandet] och Negev [södra delen] och hela Goshens land [området mellan Hebron och Negevöknen] och Låglandet [hebr. Shefelah – låglandet mellan Medelhavskusten och Juda bergsbygd] och Arava (ödemarken, hedmarken) [området kring Jeriko i Jordandalen] och Israels bergsbygd och dess lågland (hebr. shefela), 17från de kala bergen som sträcker sig upp till Seir och ända till Baal Gad i Libanons dal under berget Hermon, och alla deras kungar tog han och han slog dem och dödade dem. 18Josua stred en lång tid med alla dessa kungar. 19Där var ingen stad som gjorde (ingick) fred med Israels söner förutom hivéerna, Givons invånare, de tog alla (städer) i strid. 20För det var Herrens (Jahvehs) avsikt att förhärda deras hjärtan och komma mot Israel i strid för att de i grunden skulle förgöras. De hade ingen nåd (oförtjänt kärlek; favör) utan de skulle fördärvas som Herren (Jahveh) befallt Mose.
     21Och Josua kom på den tiden och utrotade (högg av) anakiterna från bergsbygden, från Hebron, från Devir, från Anav och från hela Juda bergsbygd och från hela Israels bergsbygd. Josua förstörde dem fullständigt med deras städer. 22Ingen anakit lämnades i Israels söners land, bara i Gaza, i Gat och i Ashdod fanns några kvar. 23Så tog Josua hela landet i enlighet med allt det som Herren (Jahveh) hade talat till Mose, och Josua gav det som ett arv till Israel enligt uppdelningen i deras stammar.

Och landet vilade (var tyst; hade ro) från krig.






Igår

Planer

Stäng  


Parallell